Med det kastar vi oss över den ständigt pågående diskussionen om journalistrollen, som varit intensiv under våren.
Vi kan varmt rekommendera läsning i gruppen Journalistbubblan på Facebook, där journalister och journalistikintresserade diskuterar. Det är en blandning av frilansar och fast anställda, unga och äldre, internetfrälsta och skeptiker, som pratar journalistik och även om ingen egentligen kommer fram till något så tror vi att gruppen har betydelse för utvecklingen då konsensus kanske inte ens är eftersträvansvärt, däremot kan konflikt och diskussioner som slutar i oenighet så frön och insikter som landar först i efterhand.

Den här tråden är särskilt intressant, missa inte kommentaren från Paul Frigyes om hans förre arbetsgivare – tidningen Journalisten.

Emanuel Karlsten skrev i veckan en post här på SSBD, utifrån den braskande nyheten att Facebook tappar miljontals användare på andra sidan Atlanten. Måsteläsning för alla som har minsta fundering eller intresse för journalistikens framtid.

Frågan om vem som betalar är naturligtvis relevant i sammanhanget och här kan ni läsa Axel Andéns kommentarer till seminariet “Vem betalar journalistiken” och även följa seminariet i efterhand.
Jag (Sofia) tycker också att Jan Gradvall har en intressant poäng när han läser boken “Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” och jämför prisutvecklingen på teveapparater vs tidningsabonnemang:

“Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?
Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.”

Jag (Jerry) tycker snarast att detta säger något väsentligt om utbud och efterfrågan. I dagens diskussioner missas ofta det faktum att ren journalistik sällan varit en bra affär. Redan “från början” behövde den stöttas av lokal annonsering och senare i vissa fall av statligt stöd. Och vem bryr sig om mediekonsumentens ROI?

Samtidigt kan diskussionen om framtiden te sig rätt så banal när vi har betydligt mer akuta frågor att engagera oss i. Jag menar inte att journalistikens framtid inte är aktuell eller viktig, men utan meddelarskydd, yttrandefrihet, offentlighetsprincip osv kommer journalistik att bli mycket svårt att bedriva oavsett vem som betalar eller om ingen gör det. Jag är djupt oroad över flera liknande dystra nyheter under våren, där även frågan om fotoförbud kvalar in. Här har kåren något väldigt viktigt att ta tag i, särskilt om man ser journalistik som en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle.

Hur använder journalister sociala medier? Det har några studenter på JMG tagit reda på. Här finns deras kandidatuppsats som webbtidning.
Med tanke på att internet är framtiden, och att fler svenskar använder sociala medier än traditionella medier på nätet är det en intressant undersökning. Och för att slå in en öppen dörr – det behöver inte finnas en motsättning mellan bra journalistik/traditionella medier och sociala medier. Här ett fint exempel på hur sociala medier kan användas för att få igång en traditionell pappersprodukt.
Relaterat: Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Nyheten att City lägger ner slog ner som en bomb i början av veckan. Då jag (Sofia) inte bor i Stockholm och inte har någon egen relation till tidningen hänvisar jag till Jan Gradvall och Josefine Granding Larsson.
Reaktionerna på Twitter var också många och åtminstone i mitt flöde mestadels besvikna och ledsna över nedläggningen.

Frågan är om nu tidningen var den enda riktiga Stockholmstidningen om DN Stockholm kan ta över och kanske också ha en bättre lokalbevakning?

En annan stor nyhet om än föga överraskande vad såklart årets avslöjande av sommarpratarna i radio som till min stora lycka fick Freddie Wadling att trenda på Twitter.
När Journalisten uppmärksammade de journalister som finns på listan valde Emanuel Karlsten att jubla över Underbara Claras inträde på den finkulturella arenan.

Kritik riktades också mot Sveriges Radio för den bristande representationen av Sveriges faktiska befolkning. Kritik som först möttes av tystnad men som efter en del protester bemöttes.
(Kritiken föll samman med en undersökning om mångfald på DN – som enligt Björn Hedensjö är ett absolut misslyckande.)

Vilka som får uppdraget att sommarprata i radio brukar vara en väl bevarad hemlighet som inte ens radiohusets egna medarbetare känner till, men det blir svårare och svårare att hålla dem hemliga in i det sista.

Viktigare än vilka som blir årets sommarpratare än frågan om Public Service framtid och den stora Public Serviceutredningen som nu drar igång. Mats Svegfors och Cilla Benkö kommenterar på Medieormen.
Här är regeringens egen kommentar. Och regeringens hemsida.
Parallellt med den officiella utredningen drar Allmänhetens Public Service-utredning igång. Lasse Edfast skrev mer om den här på SSBD i torsdags.

Veckans gå-mot-strömmen i tider av diskussioner kring öppna arkiv och sökbarhet får nog Steve Rubel stå för som raderar sitt innehåll istället.

Några fler branschnyheter:
Medievärlden har rekryterat Lisa Bjurwald. Grattis, både till Bjurwald och Medievärlden!
Fler journalister får jobb.
Bloggare i Almedalen har i år chans att få utmärkelsen “Årets Bloggare”.
Här skriver Anton Johansson om Twinglys närvaro under veckan.
Det blir inget OS i SVT 2014 och 2016. Väldigt sorgligt tycker jag (Sofia), som är en stor vän av Public Service. Men försöker se det ljusa och som någon twittrade – nu kanske de får pengar över till andra spännande satsningar.
Bonnier säljer Sydsvenskans systertidningar till Gota Media.
Jennifer Bark och Mats Lindborg har startat Bloggbyrån.
Expressen har äntligen släppt sin iPhoneapp och slagit mobilrekord. Och bytt bloggverktyg, inte en dag för tidigt.
NRK Beta sänder direkt från Hurtigrutten i vad de själva säger är en av världens längsta tevesändningar.
Linkedin satsar hårt på den nordiska marknaden.
“Flipperföräldrar” – kan det vara något?

Intresserad av HR-frågor? Här är en lista över HR-twittrare.

Biljetterna till Sweden Social Web Camp försvann snabbt i vanlig ordning. Per Axbom skickar dit Barack Obama:

Så här beskriver han campet:

För sociala medier-entusiaster i alla åldrar som behöver släppa loss och surra med andra som förstår vad RT och #FF betyder, så är Sweden Social Web Camp en unconference i det fria som ger en intensiv kick av konversation och rådslag för internetberoende. Till skillnad från Internetdagarna är det här på en avlägsen ö, det finns en bastuflotte och bräkande får som väcker dig natt och dag (skulle du ha tid att sova).

Eftersom detta är sista veckobrevet före sommaren är det läge att tipsa om lite långläsning att spana in vid tillfälle, sådan som inte blir inaktuell för att du väntar på en regnig dag.
Om du inte läst Jack Werners fantastiska bloggserie om internets största mysterier tycker vi att du ska göra det.
Missa till exempel inte den här texten om Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar, eller denna om Internets mest hatade svensk som du aldrig har hört talas om. Fantastiskt välskrivna och gedigna artiklar som förtjänar betydligt större spridning.
Gissningsvis läser våra läsare också Joakim Jardenberg, men vill ändå puffa för den här texten, Filterbubblan som sprack.

Slutligen vill vi, Sofia, Jerry och övriga medarbetare på SSBD, önska er alla en riktigt fin sommar. Om ni får abstinens rekommenderar vi er att läsa någon av alla fina kuraterare som vi inte skulle klara oss utan, nämligen Jardenberg, Karlsten, Strömberg, och inte minst Jerry själv. Och så en ny stjärna på kuraterahimlen: Annika Lidne.

/Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är hög tid att Helena Giertta lämnar över chefredaktörsstolen på tidningen Journalisten till någon annan. Till någon som är intresserad av öppenhet och yttrandefrihet. Till någon som på allvar vill diskutera journalistrollen i en värld i förändring. Till någon som är intresserad av utveckling och framtid istället för bakåtsträvande och gamla ohållbara principer. Till någon som tar uppdraget på allvar utan att väja för svåra frågor, någon som är öppen för andras åsikter och tankar, någon som lyssnar.

Om inte Helena Giertta tänker säga upp sig av egen fri vilja vädjar jag, som medlem av Journalistförbundet, till SJFs styrelse att genast börja leta efter kandidater till jobbet och säga upp Giertta.
Jag ser fram emot en öppen process där både SJF och tidningen Journalisten spelar med öppna kort och har ett transparent samtal med medlemmarna om förbundets, tidningens och yrkets framtid.

Allt annat är oacceptabelt, utifrån det faktum att en av tidningens reportrar sagt upp sig i protest mot Gierttas syn på vad tidningen Journalisten ska stå för.

Det vore upprörande på vilken tidning som helst att en chefredaktör stoppade en reporter från att framföra åsikter om journalistik i en krönika. Att detta sker hos Journalistförbundets eget husorgan är ofattbart. Att en reporter känner sig nödgad att säga upp sig för att ledningen för den tidning som ska spegla just journalistrollen vägrar låta andra åsikter än de egna komma fram är inget annat än skandal, och det är inte första gången Giertta visar tecken på dåligt omdöme.
Och hennes förklaring till det inträffade lyckas inte på något sätt vare sig släta över eller förklara. Jag hade något hoppats att Frigyes överdrev, att det egentligen handlade om något annat, men hon står verkligen för detta. Magstarkt. (även om det såklart fanns andra men direkt relaterade orsaker till att Frigyes till slut lackade ur)

Men Helena Giertta menar alltså på fullt allvar att tidningens anställda inte får ha andra åsikter än dem hon själv representerar, för Helena Giertta är Journalisten. Gierttas åsikter är tidningens åsikter.

Frågan är nu om SJF’s ledning trots detta har fortsatt förtroende för Helena Giertta?
I så fall vill jag inte längre vara med i SJF. Antingen lämnar Giertta sin post som chefredaktör, eller också lämnar jag förbundet.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Frigyes krönika kommer att publiceras i Expressen i morgon och i Medievärlden på måndag.

Uppdaterat: Här finns Frigyes krönika att läsa i Expressen. Och så har han kommenterat händelsen ytterligare i DN Kultur.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men först – gårdagens bombdåd i Stockholm.

Mitt Twitterflöde domineras helt av bomben, och den sedvanliga metadiskussionen om hur 1. Medierna och 2. Regeringen hanterar det inträffade. Den tredje stora frågan är den om vad dådet betyder för Sverigedemokraterna, vars medarbetare Alexandra Brunell utbrister #äntligen på Twitter.

Också Carl Bildt uttalade sig först på Twitter, där han säger att terrorattacken misslyckades, men kunde ha blivit en rejäl katastrof.

Fortfarande vet vi väldigt lite, det är trots allt mindre än ett dygn sedan dådet inträffade. Vad som dock kan sägas är att många reagerade i natt på SVT och deras totala brist på nyheter kring händelsen, inte minst då de gick ut med en extrasändning vid midnatt som endast innehöll flera timmar gamla nyheter. Jag satt själv och gapade framför teven och undrade om de verkligen inte hade mer att komma med, och i så fall varför. Reaktionerna på Twitter visar i mycket att när det verkligen händer grejer så vänder sig folk till Public Service och förväntar sig att de ska vara alerta.
Under natten kom den mest relevanta rapporteringen från internationella medier. Nima Dervish kängar även TV4.
Samtidigt hyllas Twitter som kanal för att förstå vad som händer.

Vid lunchtid höll Statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och om den kan väl sägas att han klarade provet. Uppmaningen att inte dra förhastade slutsatser kan inte upprepas nog många gånger i dagsläget.
Rädslan för att händelsen ska utlösa en våg av hat mot muslimer i Sverige är i allra högsta grad närvarande, och det är därför viktigt att skilja på enskilda terrorister och terrororganisationer, och religion och de människor som tror på den. Dilsa Demirbag-Sten skriver bra om det, liksom Alex Bengtsson.
Läs också Nima Dervish – Grattis Sverige.

Det här är också en läsvärd text, om självmordsbombare, och deras önskan att helt enkelt ta sig själva av daga.

Emma Andersson skriver och delar ett helt gäng länkar. Hon tar även upp FRA och undrar om dataövervakningslagar kan leda till att förstärka “vi och dom”-tänket. Tänkvärt. Henrik Alexandersson är kortfattad, och uttrycker en viss oro att dådet med följdverkningar ska bidra till att inskränka yttrandefriheten.

Aftonbladet förskjuter ännu en gräns genom publiceringen av bilden på liket av bombaren. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men är väldigt nyfiken på hur andra ser på det. Kommentera gärna!
Uppdaterat: Marcus Melinder, nyhetschef på Tidningen Ångermanland, skriver här om bildpubliceringen.

Därmed lämnar vi Stockholmsbomben för ett försök att sammanfatta händelserna och rapporteringen kring Wikileaks och gripandet av Julian Assange.

Det var i tisdags som Assange överlämnade sig själv till polisen i Storbritannien. Läs gärna den här tidslinjen för en bra bakgrund.
På måndagen då han ännu var en fri man var upprördheten stor över att Paypal och senare även Mastercard stoppade alla betalningar till Wikileaks. (På tisdagen stod det klart att även Visa stoppade betalningarna) Många sade upp sina Paypalkonton, däribland jag själv.
Till och med den schweiziska banken PostFinance är med på noterna och har stängt Assanges konto där.
Jag tipsade även om Flattr som ett sätt att fortsätta donera till organisationen, och senare under veckan är det flera som skrivit om just Flattr som den svenska tjänsten som gör det möjligt att hjälpa Wikileaks ekonomiskt trots bankernas bidrag i försöken att krossa Wikileaks.

Oavsett om kortföretagens och Paypals beslut beror på påtryckningar från bankerna eller CIA är det ytterst anmärkningsvärt, och vad som gjorde mig och Emma Andersson riktigt rädda på riktigt, för hur det egentligen står till med demokratin i väst.

Och när till och med journalister deltar i denna massiva attack mot yttrandefriheten vill jag bara skrika högt.
Då är det tur att det finns sådana som Axel Andén som säger det bäst – obegripligt att journalister vill tysta Wikileaks. Björn Hedensjö drar också sitt strå till stacken när han gör klart att det inte är journalisters jobb att sköta internationell diplomati.
Fredrik Wass sätter fingret på vad som händer, med historiska paralleller.

Också Twitter har anklagats för att censurera, och medvetet ta bort Wikileaks och Assange från trending topics, något som de förklarar här.
Jeff Jarvis säger det kort, men mer behövs egentligen inte.

Journalistförbundet fördömer försöken att stoppa Wikileaks. Så gör även Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.
För det är faktiskt så att kampen för Wikileaks är kampen för yttrandefriheten. Även om Wikileaks skulle tystas kommer det att finnas andra på banan, som gör samma sak. Avhoppare från Wikileaks flaggar nu för kommande OpenLeaks.
Det är bara att inse att världen är ny, och enda sättet att stoppa läckor av Wikileaksstorlek är att stänga ner internet. Wikileaks kan inte stoppas.

Julian Assange skrev själv en artikel som publicerades i The Australian efter gripandet. Bland annat skriver han att Wikileaks behöver skyddas, inte förföljas. Den kommenteras på Journalism.co.uk. Här finns artikeln översatt till svenska.
I Wired skriver Evan Hansen om varför Wikileaks är bra för Amerika.

Det är också skönt att se att det finns svenska politiker som stöttar Wikileaks.
Farmor Gun skriver också bra, och jag undrar också vad yttrandefrihet är värd om den bara gäller vissa av makten godkända uttalanden?

Marcin de Kaminski sätter fingret på något viktigt när han skriver att det är bra att myndigheterna försöker tysta Wikileaks. Nämligen att internet redan är väldigt reglerat, och att det som nu händer tydliggör just hoten mot det fria nätet. Intressant är också att se hur många det är som är beredda att stötta och delta i kampen för öppenhet. Antalet spegelsajter är i dagsläget över tusen, om jag inte är felinformerad.

Ett spår i debatten kring Wikileaks är den om huruvida de sätter agendan genom att själva välja vilka som ska få ta del av materialet, och vad som faktiskt ska läckas.
Svenskans redaktionschef Martin Jönsson ger svar på tal här.

När Julian Assange greps på tisdagen samlades massor av människor för att protestera mot gripandet, och krävde hans frigivning.
Och så kommer vi till nästa spår i hela denna soppa. Det om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, den officiella orsaken till gripandet.

Jag kan inte vara så mycket tydligare än jag är här när jag ifrågasätter folks förmåga att tänka två tankar samtidigt. Det finns ingenting som säger att en framgångsrik person som gör bra saker för mänskligheten inte kan vara en skitstövel privat. Låt oss hålla isär begreppen, och anklagelserna, tack. Inte minst för att det gör ont i mig att se hur det bedrivs en häxjakt på nätet framförallt mot en av de målsägande i våldtäktsfallet. Till och med Assanges svenske advokat sällar sig till mobben.
Läs också Maggis Strömberg om att anmäla klassens populäraste kille, och Oisin Cantwell.
Lisa Magnusson skriver också bra om att skilja på Julian Assange och Wikileaks. För allt handlar faktiskt inte om Wikileaks.
Missa inte heller Mårten Schultz som skriver nyktert om Assange och rättvisan.

Oavsett anledning till gripandet så har det inte stoppat Wikileaks. Inte heller de sanktioner som görs mot organisationen hjälper, snarare hjälper de till att öka engagemanget världen över. Läckorna är inte tilltäppta. Journalisterna vaknar. Motattackerna avlöser varandra.

Också Piratpartiet har attackerats under den gångna veckan.

Världens första cyberkrig, är det det vi ser? Eller är det en storm i ett vattenglas?

Mycket metadiskussioner blir det, men i det här läget tycker jag att yttrandefriheten är viktigare och mer intressant än de konkreta avslöjandena som görs av Wikileaks. Även om jag tycker att detta är småskrämmande. Avslöjandet om hur Sverige och USA samarbetat mot fildelning.

Under veckan har det också kommit frapperande uppgifter om FRA. Som hur de ska lämna information om svenskar till utländska myndigheter utan att kontrollera informationen. Nu anklagas Försvarsdepartementet för att ha ljugit för riksdagen inför omröstningen om FRA-lagen. Tyvärr är jag inte förvånad, snarare känns det främst bra att sådana här uppgifter kommer upp i ljuset.

Frågan är vad som ska hända härnäst. Enligt uppgift är Assange häktad först och främst till den 14 december.
Han vill själv inte utlämnas till Sverige, landet som till för inte så länge sedan var hans fristad. Somliga hävdar att han till och med bör skyddas från Sverige.
Personligen håller jag med Mary W Jensen och Karl Sigfrid om att Sverige bör fördöma USA:s övertramp.
På UD-bloggen kan vi läsa om Sverigebilden utifrån senaste veckans nyhetsrapportering.

Ikväll visar SVT dokumentären om Wikileaks som legat ute på SVTPlay sedan igår.
Här finner du mer läsning om Wikileaks, och så rekommenderar jag The Wikileaks Daily, som samlar länkar om Wikileaks från Twitter, behändigt paketerade som en nyhetssajt. Joakim Jardenberg står bakom.

Slutligen några snabba länkar om annat som hänt:

Spotify har hamnat i skottgluggen, när det kommit fram att de fördelar intäkterna ojämt beroende på skivbolagens storlek. Ett par skivbolagsjättar hotar nu att lämna Spotify.
Rasmus Fleischer skriver om den stora lösningen som blev den stora blåsningen.
Google har avslöjat vilka ord vi googlar allra mest. Per Torberger om vad våra googlingar säger om vår samtid.

Antalet fängslade journalister har inte varit så högt sedan 1986.
Läkare och sociala medier, kan det va nåt?
Sydsvenskan.se uppmärksammas i Medievärlden som också gör ett porträtt på motorn Anders Olofsson.

Det explosionsartade användandet av smartphones förändrar inte våra medievanor, utan också våra toavanor. En fantastisk biverkning säger jag om ni frågar mig.

Därmed är det slut för idag.
På återseende nästa vecka, då kommer sista veckobrevet före juluppehållet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Mediedebatten under denna krishöst har – paradoxalt nog – präglats av allt mer triumfatoriska tonfall. Flera hundra tusen frälsare är oss födda: belåtna bloggbävare skryter om hur allt från terrorattentaten i Bombay till jordbävningen i Skåne bevakas både bättre och snabbare av de sociala medierna än av ångmaskinsmedias gamla russin.

”Vi lever i en revolution. Medierna har inte längre makt över ordet, kan inte längre sätta agendan”, jublade till exempel mediebloggen Same same but different nyligen. Så låter det ofta, i en inte helt behaglig blandning av skadeglädje och rusig revanschism.
Det är lätt att dela många av de sociala medieprofeternas entusiasm.
Sommarens engagemang i FRA-frågan visade att bloggvärlden är som gjord för den traditionella opinionsjournalistikens grunduppgift: att göra skillnad.

Samtidigt som Wiman raljerar lyfter han ändå fram vikten av bloggbävningen och den tillfredsställelse det kan innebära när “den lilla människan” upplever att det går att göra skillnad.

Och jag tror att Wiman fullständigt missförstått oss. Det finns ingen skadeglädje i det vi skriver. Skadeglädje över vad, inför vem? Debattartikeln han hänvisar till var snarare tänkt som en väckarklocka, inte som en triumferande text. Vi tror på nya medier – ja. Vi jublar och tycker det är fantastiskt roligt när de nya medierna visar sin styrka – ja. Vi älskar det faktum att allt fler inom “gammelmediasfären” ser nyttan med de nya medierna.

Men skadeglädje? Nej.

Vi skriver gärna om de fel vi tycker att vissa medier gör i det nya landskapet. Vi skriver ännu hellre och oftare om de rätt som görs. Vi lyfter hellre fram goda exempel än vi dissar dem som inte förstått det vi tycker oss ha förstått.
För att vi vill göra skillnad.
För att vi tror på det vi skriver om.
För att vi älskar medier. Vi älskar nyheter, journalistik och kommunikation.

Naturligtvis finns det som Wiman påpekar svaga punkter, även om han inte riktigt pekar ut dem så vi vet inte vilka svaga punkter han tänker på. Vi lyfter också fram dem, så som svårigheten att pedagogiskt förklara offentlighetsprincipen, upphovsrätten och andra viktiga frågor som måste diskuteras utifrån den revolution vi lever i.

Snarare tyder Wimans kommentar till vår artikel på att han själv lider av samma rädsla som så många andra i gammelmedia, inte minst kulturjournalister av någon anledning. Nämligen rädslan för att förlora makten. När vi skriver att medierna inte längre har makt över ordet är det inte av skadeglädje, eftersom vi inte alls förstår varför medierna skulle vilja ha makt över ordet.
Vårt konstaterande är snarare något som alla sanna yttrandefrihetskämpar och journalister borde jubla över lika högt som vi.

Uppdatering: Björn Wiman har bemött detta i sin egen blogg. Läs där, kommentera här!

Läs även andra bloggares åsikter om Gammelmedia, Socialamedierevolution, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?

Yttrandefriheten hotad även i Sverige?

Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som vi aldrig kan ta för given. Vi kan förlora den idag eller i morgon.

I dagarna har Sverige haft finbesök från två modiga män. Roberto Saviano, som gjort avslöjanden om den napolitanska maffian Camorran, och Salman Rushdie vars yttrandefrihet hamnade i konflikt med delar av den islamska världen. Båda lever nu med en dödsdom. De har kommit till Sverige, inbjudna för att berätta för oss som lever i yttrandefrihetens Sverige.

I Barometern skrev Åke Wredén den 24 oktober en skrämmande beskrivning om hur engelska och tyska domstolar agerar mot yttrandefriheten genom förhandsgranskning ().gm) Är någon inte nöjd med vad som skrivs kan personen helt enkelt gå till domstol och få det stoppat innan det ens kommit ut. Så varje gång en makthavare har på känn att grävande journalister är något på spåren kan det stoppas.

DN brukar följa hur yttrandefriheten upprätthålls i världen. Dagen efter Wredén räknade DN upp ett antal exempel från världen där dödshot mot journalister förekommit i anledning av att Sverige halkat ned till 7:e plats i världen. Skälen är flera, men bland annat journalistförbundet menar att dödshoten har ökat. Så lever vi verkligen i yttrandefrihetens land?

Så är det i Europa och världen. Men hur har vi det då med yttrandefrihet i Sverige? Frågan ställdes på sin spets förra veckan genom avslöjanden om städfusk på sjukhus.

Och enligt läkaren Björn Bragée, som själv hamnade på Danderyds sjukhus i Stockholm efter en operation med komplikationer, kan vi vara lugna. Han blev helt bestört över den bristande städningen på avdelningen med mycket sjuka patienter. Själv blev han varnad av en kollega för att gå till medierna med motiveringen att journalister är oseriösa:

Men jag tackar min gud för att det finns fria medier i det här landet. Det har varit en berusande demokratikänsla att se att man lever i en stat med obundna medier, som kan göra hela skillnaden mellan den lilla människans vanmakt och hennes påverkansmöjligheter.

Men låt oss fundera hur väl vår yttrandefrihet fungerar. Göran Subenko, medarbetare på TU, reflekterar över Bragées uttalande. För i verkligheten var det så att de vårdbiträden som ett antal gånger tidigare larmade fick inte samma uppmärksamhet. Man kan alltså fråga sig om det är en klassfråga vem som får journalisternas uppmärksamhet.

I kombination med att Sveriges riksdagsledamöter blir alltmer klåfingriga runt yttrandefrihetsgrundlagen ser det svenska läget lite mörkt ut. De kan både tänka sig att inskränka meddelarfrihet och yttrandefriheten. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att yttrandefriheten i Sverige fungerar hyfsat, även om alla inte värderas lika i tidningarnas nyhetsrapportering. Men frågan är hur våra framtidsutsikter ser ut. Exemplen Saviano och Rushdie känns världsfrämmande för oss idag, men om de inte ska bli verklighet krävs eftertanke från både politiker och journalister. Alla ska väl vara värda att känna ”en berusande frihetskänsla”? Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som måste försvaras även i Sverige. Hela tiden, varje dag, alltid.

/Anna Serner

Same!? Same?? But?? Different?!?

Anders Mildner har gjort en klargörande intervju med svenske EU-parlamentarikern Christofer Fjellner.

Och visst är detta precis som Christofer säger väldigt oroväckande:

“Om allt som står i texten ska genomföras så innebär det åtminstone att anonymt bloggande kraftigt försvåras. Och bara risken för att anonymt bloggande kan omöjliggöras är tillräckligt för att mina varningsklockor ska börja ringa.”

Niclas skrev om förslaget i somras. Det verkade så absurt och Niclas konstaterande kändes rimligt: “Rapporterna kommer förhoppningsvis att begravas djupt i någon källare i Belgien.”
Att det mesta nu tyder på att EU faktiskt tänker införa en rad regleringar som på många sätt inskränker på yttrandefriheten och människors möjligheter att delta i det offentliga samtalet är skrämmande.

Att vi samtidigt får signaler från vår svenska riksdag om att även våra egna politiker vill göra det svårare att ta reda på saker och svårare att berätta gör att det Sverige som så länge setts som ett land i framkant när det gäller demokratiska värden känns på väg tillbaks till någon slags forntid när det gäller människors rätt att uttrycka åsikter och ta del av information.

En utveckling som tydligt visar att FRA-upproret i somras som pågår fortfarande var väldigt motiverat inte bara för att protestera mot signalspaning i sak, utan för att demokrati inte är en självklar rättighet, utan något som ständigt måste erövras.

Naturligtvis har bloggosfären reagerat kraftigt på detta. Och en liten tröst finner jag i Emma Opassandes inlägg som någonstans säger att teknikutvecklingen inte går att stoppa, att det inte går att stoppa människor från att använda internets möjligheter. Något som somliga politiker inte verkar ha förstått.

Christofer Fjellner igen:

“Det känns som en allmän trend att politiker vill reglera och styra internet, och den ständigt pågående revolution som internet är. Istället för att låta internet och vad som sker där omfattas av allmänna rättsprinciper, försöker man skapa speciella regelverk.”

Läs även andra bloggares åsikter om bloggregistrering, EU och bloggarna, demokrati, yttrandefrihet,

Same!? Same?? But?? Different?!?