Posts Tagged: yttrandefrihet

Analyserande / journalistik — Sofia Mirjamsdotter — 93 Comments
16
Mar 10

Öppet brev till Journalistförbundets Styrelse

Kära styrelse för SJF.
Agneta, Arne, Håkan, Marie, Petteri, Stephen, Eva, Maria, Rino, Marthina, Ulrica, Pär och Eva.

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Nytt — Per Torberger — No Comments
17
Sep 09

Jodå, Helin&Mellin: ni ger SD nytt bränsle

Fredrik Strömberg skriver nedan om Aftonbladets beslut att stoppa Sverigedemokraternas annonser i tidningen, och om hur det påverkar den redaktionella sidan av tidningen att vara mer generösa mot partiet för att så att säga väga upp beslutet på det demokratiska kontot.

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.

Samesamebutdifferent — Sofia Mirjamsdotter — 20 Comments
26
Dec 08

Wiman har missförstått något

Expressens kulturchef Björn Wiman har skrivit ett inlägg i sin blogg där han raljerar över medieprofeterna för nya medier och bland annat använder SSBD som exempel:

Mediedebatten under denna krishöst har – paradoxalt nog – präglats av allt mer triumfatoriska tonfall. Flera hundra tusen frälsare är oss födda: belåtna bloggbävare skryter om hur allt från terrorattentaten i Bombay till jordbävningen i Skåne bevakas både bättre och snabbare av de sociala medierna än av ångmaskinsmedias gamla russin.

”Vi lever i en revolution. Medierna har inte längre makt över ordet, kan inte längre sätta agendan”, jublade till exempel mediebloggen Same same but different nyligen. Så låter det ofta, i en inte helt behaglig blandning av skadeglädje och rusig revanschism.
Det är lätt att dela många av de sociala medieprofeternas entusiasm.
Sommarens engagemang i FRA-frågan visade att bloggvärlden är som gjord för den traditionella opinionsjournalistikens grunduppgift: att göra skillnad.

Samtidigt som Wiman raljerar lyfter han ändå fram vikten av bloggbävningen och den tillfredsställelse det kan innebära när “den lilla människan” upplever att det går att göra skillnad.

Och jag tror att Wiman fullständigt missförstått oss. Det finns ingen skadeglädje i det vi skriver. Skadeglädje över vad, inför vem? Debattartikeln han hänvisar till var snarare tänkt som en väckarklocka, inte som en triumferande text. Vi tror på nya medier – ja. Vi jublar och tycker det är fantastiskt roligt när de nya medierna visar sin styrka – ja. Vi älskar det faktum att allt fler inom “gammelmediasfären” ser nyttan med de nya medierna.

Men skadeglädje? Nej.

Vi skriver gärna om de fel vi tycker att vissa medier gör i det nya landskapet. Vi skriver ännu hellre och oftare om de rätt som görs. Vi lyfter hellre fram goda exempel än vi dissar dem som inte förstått det vi tycker oss ha förstått.
För att vi vill göra skillnad.
För att vi tror på det vi skriver om.
För att vi älskar medier. Vi älskar nyheter, journalistik och kommunikation.

Naturligtvis finns det som Wiman påpekar svaga punkter, även om han inte riktigt pekar ut dem så vi vet inte vilka svaga punkter han tänker på. Vi lyfter också fram dem, så som svårigheten att pedagogiskt förklara offentlighetsprincipen, upphovsrätten och andra viktiga frågor som måste diskuteras utifrån den revolution vi lever i.

Snarare tyder Wimans kommentar till vår artikel på att han själv lider av samma rädsla som så många andra i gammelmedia, inte minst kulturjournalister av någon anledning. Nämligen rädslan för att förlora makten. När vi skriver att medierna inte längre har makt över ordet är det inte av skadeglädje, eftersom vi inte alls förstår varför medierna skulle vilja ha makt över ordet.
Vårt konstaterande är snarare något som alla sanna yttrandefrihetskämpar och journalister borde jubla över lika högt som vi.

Uppdatering: Björn Wiman har bemött detta i sin egen blogg. Läs där, kommentera här!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Gästblogg — Samesamebutdifferent — 5 Comments
1
Dec 08

Anna Serner om yttrandefriheten

Att vi på SSBD brinner för yttrandefrihet och demokrati kan knappast ha undgått våra trogna läsare. Idag har vi glädjen att presentera en gästbloggare som gör detsamma. Det är Anna Serner som är vd för Tidningsutgivarna (TU). TU är Pressens Branschorganisation i Sverige och som sådan jobbar de mycket med sådana viktiga frågor som just Yttrandefrihet, Offentlighetsprincipen och Upphovsrätten, saker som vi ofta skriver om på SSBD. Anna Serner bloggar själv på annaserner.wordpress.com men har nu skrivit ett viktigt inlägg om Yttrandefriheten exklusivt för oss.

Yttrandefriheten hotad även i Sverige?

Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som vi aldrig kan ta för given. Vi kan förlora den idag eller i morgon.

I dagarna har Sverige haft finbesök från två modiga män. Roberto Saviano, som gjort avslöjanden om den napolitanska maffian Camorran, och Salman Rushdie vars yttrandefrihet hamnade i konflikt med delar av den islamska världen. Båda lever nu med en dödsdom. De har kommit till Sverige, inbjudna för att berätta för oss som lever i yttrandefrihetens Sverige.

I Barometern skrev Åke Wredén den 24 oktober en skrämmande beskrivning om hur engelska och tyska domstolar agerar mot yttrandefriheten genom förhandsgranskning ().gm) Är någon inte nöjd med vad som skrivs kan personen helt enkelt gå till domstol och få det stoppat innan det ens kommit ut. Så varje gång en makthavare har på känn att grävande journalister är något på spåren kan det stoppas.

DN brukar följa hur yttrandefriheten upprätthålls i världen. Dagen efter Wredén räknade DN upp ett antal exempel från världen där dödshot mot journalister förekommit i anledning av att Sverige halkat ned till 7:e plats i världen. Skälen är flera, men bland annat journalistförbundet menar att dödshoten har ökat. Så lever vi verkligen i yttrandefrihetens land?

Så är det i Europa och världen. Men hur har vi det då med yttrandefrihet i Sverige? Frågan ställdes på sin spets förra veckan genom avslöjanden om städfusk på sjukhus.

Och enligt läkaren Björn Bragée, som själv hamnade på Danderyds sjukhus i Stockholm efter en operation med komplikationer, kan vi vara lugna. Han blev helt bestört över den bristande städningen på avdelningen med mycket sjuka patienter. Själv blev han varnad av en kollega för att gå till medierna med motiveringen att journalister är oseriösa:

Men jag tackar min gud för att det finns fria medier i det här landet. Det har varit en berusande demokratikänsla att se att man lever i en stat med obundna medier, som kan göra hela skillnaden mellan den lilla människans vanmakt och hennes påverkansmöjligheter.

Men låt oss fundera hur väl vår yttrandefrihet fungerar. Göran Subenko, medarbetare på TU, reflekterar över Bragées uttalande. För i verkligheten var det så att de vårdbiträden som ett antal gånger tidigare larmade fick inte samma uppmärksamhet. Man kan alltså fråga sig om det är en klassfråga vem som får journalisternas uppmärksamhet.

I kombination med att Sveriges riksdagsledamöter blir alltmer klåfingriga runt yttrandefrihetsgrundlagen ser det svenska läget lite mörkt ut. De kan både tänka sig att inskränka meddelarfrihet och yttrandefriheten. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att yttrandefriheten i Sverige fungerar hyfsat, även om alla inte värderas lika i tidningarnas nyhetsrapportering. Men frågan är hur våra framtidsutsikter ser ut. Exemplen Saviano och Rushdie känns världsfrämmande för oss idag, men om de inte ska bli verklighet krävs eftertanke från både politiker och journalister. Alla ska väl vara värda att känna ”en berusande frihetskänsla”? Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som måste försvaras även i Sverige. Hela tiden, varje dag, alltid.

/Anna Serner

Dåligt — Sofia Mirjamsdotter — 16 Comments
3
Sep 08

Hotad demokrati och yttrandefrihet

Så verkar det klart. EU tänker införa krav på registrering av bloggar.

Anders Mildner har gjort en klargörande intervju med svenske EU-parlamentarikern Christofer Fjellner.

Och visst är detta precis som Christofer säger väldigt oroväckande:

“Om allt som står i texten ska genomföras så innebär det åtminstone att anonymt bloggande kraftigt försvåras. Och bara risken för att anonymt bloggande kan omöjliggöras är tillräckligt för att mina varningsklockor ska börja ringa.”

Niclas skrev om förslaget i somras. Det verkade så absurt och Niclas konstaterande kändes rimligt: “Rapporterna kommer förhoppningsvis att begravas djupt i någon källare i Belgien.”
Att det mesta nu tyder på att EU faktiskt tänker införa en rad regleringar som på många sätt inskränker på yttrandefriheten och människors möjligheter att delta i det offentliga samtalet är skrämmande.

Att vi samtidigt får signaler från vår svenska riksdag om att även våra egna politiker vill göra det svårare att ta reda på saker och svårare att berätta gör att det Sverige som så länge setts som ett land i framkant när det gäller demokratiska värden känns på väg tillbaks till någon slags forntid när det gäller människors rätt att uttrycka åsikter och ta del av information.

En utveckling som tydligt visar att FRA-upproret i somras som pågår fortfarande var väldigt motiverat inte bara för att protestera mot signalspaning i sak, utan för att demokrati inte är en självklar rättighet, utan något som ständigt måste erövras.

Naturligtvis har bloggosfären reagerat kraftigt på detta. Och en liten tröst finner jag i Emma Opassandes inlägg som någonstans säger att teknikutvecklingen inte går att stoppa, att det inte går att stoppa människor från att använda internets möjligheter. Något som somliga politiker inte verkar ha förstått.

Christofer Fjellner igen:

“Det känns som en allmän trend att politiker vill reglera och styra internet, och den ständigt pågående revolution som internet är. Istället för att låta internet och vad som sker där omfattas av allmänna rättsprinciper, försöker man skapa speciella regelverk.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,