Posts Tagged: yttrandefrihet

Samesamebutdifferent / Veckan som gick — Sofia Mirjamsdotter — 9 Comments
16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Analyserande / journalistik — Sofia Mirjamsdotter — 94 Comments
16
Mar 10

Öppet brev till Journalistförbundets Styrelse

Kära styrelse för SJF.
Agneta, Arne, Håkan, Marie, Petteri, Stephen, Eva, Maria, Rino, Marthina, Ulrica, Pär och Eva.

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Nytt — Per Torberger — No Comments
17
Sep 09

Jodå, Helin&Mellin: ni ger SD nytt bränsle

Fredrik Strömberg skriver nedan om Aftonbladets beslut att stoppa Sverigedemokraternas annonser i tidningen, och om hur det påverkar den redaktionella sidan av tidningen att vara mer generösa mot partiet för att så att säga väga upp beslutet på det demokratiska kontot.

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.

Samesamebutdifferent — Sofia Mirjamsdotter — 20 Comments
26
Dec 08

Wiman har missförstått något

Expressens kulturchef Björn Wiman har skrivit ett inlägg i sin blogg där han raljerar över medieprofeterna för nya medier och bland annat använder SSBD som exempel:

Mediedebatten under denna krishöst har – paradoxalt nog – präglats av allt mer triumfatoriska tonfall. Flera hundra tusen frälsare är oss födda: belåtna bloggbävare skryter om hur allt från terrorattentaten i Bombay till jordbävningen i Skåne bevakas både bättre och snabbare av de sociala medierna än av ångmaskinsmedias gamla russin.

”Vi lever i en revolution. Medierna har inte längre makt över ordet, kan inte längre sätta agendan”, jublade till exempel mediebloggen Same same but different nyligen. Så låter det ofta, i en inte helt behaglig blandning av skadeglädje och rusig revanschism.
Det är lätt att dela många av de sociala medieprofeternas entusiasm.
Sommarens engagemang i FRA-frågan visade att bloggvärlden är som gjord för den traditionella opinionsjournalistikens grunduppgift: att göra skillnad.

Samtidigt som Wiman raljerar lyfter han ändå fram vikten av bloggbävningen och den tillfredsställelse det kan innebära när “den lilla människan” upplever att det går att göra skillnad.

Och jag tror att Wiman fullständigt missförstått oss. Det finns ingen skadeglädje i det vi skriver. Skadeglädje över vad, inför vem? Debattartikeln han hänvisar till var snarare tänkt som en väckarklocka, inte som en triumferande text. Vi tror på nya medier – ja. Vi jublar och tycker det är fantastiskt roligt när de nya medierna visar sin styrka – ja. Vi älskar det faktum att allt fler inom “gammelmediasfären” ser nyttan med de nya medierna.

Men skadeglädje? Nej.

Vi skriver gärna om de fel vi tycker att vissa medier gör i det nya landskapet. Vi skriver ännu hellre och oftare om de rätt som görs. Vi lyfter hellre fram goda exempel än vi dissar dem som inte förstått det vi tycker oss ha förstått.
För att vi vill göra skillnad.
För att vi tror på det vi skriver om.
För att vi älskar medier. Vi älskar nyheter, journalistik och kommunikation.

Naturligtvis finns det som Wiman påpekar svaga punkter, även om han inte riktigt pekar ut dem så vi vet inte vilka svaga punkter han tänker på. Vi lyfter också fram dem, så som svårigheten att pedagogiskt förklara offentlighetsprincipen, upphovsrätten och andra viktiga frågor som måste diskuteras utifrån den revolution vi lever i.

Snarare tyder Wimans kommentar till vår artikel på att han själv lider av samma rädsla som så många andra i gammelmedia, inte minst kulturjournalister av någon anledning. Nämligen rädslan för att förlora makten. När vi skriver att medierna inte längre har makt över ordet är det inte av skadeglädje, eftersom vi inte alls förstår varför medierna skulle vilja ha makt över ordet.
Vårt konstaterande är snarare något som alla sanna yttrandefrihetskämpar och journalister borde jubla över lika högt som vi.

Uppdatering: Björn Wiman har bemött detta i sin egen blogg. Läs där, kommentera här!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Gästblogg — Samesamebutdifferent — 5 Comments
1
Dec 08

Anna Serner om yttrandefriheten

Att vi på SSBD brinner för yttrandefrihet och demokrati kan knappast ha undgått våra trogna läsare. Idag har vi glädjen att presentera en gästbloggare som gör detsamma. Det är Anna Serner som är vd för Tidningsutgivarna (TU). TU är Pressens Branschorganisation i Sverige och som sådan jobbar de mycket med sådana viktiga frågor som just Yttrandefrihet, Offentlighetsprincipen och Upphovsrätten, saker som vi ofta skriver om på SSBD. Anna Serner bloggar själv på annaserner.wordpress.com men har nu skrivit ett viktigt inlägg om Yttrandefriheten exklusivt för oss.

Yttrandefriheten hotad även i Sverige?

Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som vi aldrig kan ta för given. Vi kan förlora den idag eller i morgon.

I dagarna har Sverige haft finbesök från två modiga män. Roberto Saviano, som gjort avslöjanden om den napolitanska maffian Camorran, och Salman Rushdie vars yttrandefrihet hamnade i konflikt med delar av den islamska världen. Båda lever nu med en dödsdom. De har kommit till Sverige, inbjudna för att berätta för oss som lever i yttrandefrihetens Sverige.

I Barometern skrev Åke Wredén den 24 oktober en skrämmande beskrivning om hur engelska och tyska domstolar agerar mot yttrandefriheten genom förhandsgranskning ().gm) Är någon inte nöjd med vad som skrivs kan personen helt enkelt gå till domstol och få det stoppat innan det ens kommit ut. Så varje gång en makthavare har på känn att grävande journalister är något på spåren kan det stoppas.

DN brukar följa hur yttrandefriheten upprätthålls i världen. Dagen efter Wredén räknade DN upp ett antal exempel från världen där dödshot mot journalister förekommit i anledning av att Sverige halkat ned till 7:e plats i världen. Skälen är flera, men bland annat journalistförbundet menar att dödshoten har ökat. Så lever vi verkligen i yttrandefrihetens land?

Så är det i Europa och världen. Men hur har vi det då med yttrandefrihet i Sverige? Frågan ställdes på sin spets förra veckan genom avslöjanden om städfusk på sjukhus.

Och enligt läkaren Björn Bragée, som själv hamnade på Danderyds sjukhus i Stockholm efter en operation med komplikationer, kan vi vara lugna. Han blev helt bestört över den bristande städningen på avdelningen med mycket sjuka patienter. Själv blev han varnad av en kollega för att gå till medierna med motiveringen att journalister är oseriösa:

Men jag tackar min gud för att det finns fria medier i det här landet. Det har varit en berusande demokratikänsla att se att man lever i en stat med obundna medier, som kan göra hela skillnaden mellan den lilla människans vanmakt och hennes påverkansmöjligheter.

Men låt oss fundera hur väl vår yttrandefrihet fungerar. Göran Subenko, medarbetare på TU, reflekterar över Bragées uttalande. För i verkligheten var det så att de vårdbiträden som ett antal gånger tidigare larmade fick inte samma uppmärksamhet. Man kan alltså fråga sig om det är en klassfråga vem som får journalisternas uppmärksamhet.

I kombination med att Sveriges riksdagsledamöter blir alltmer klåfingriga runt yttrandefrihetsgrundlagen ser det svenska läget lite mörkt ut. De kan både tänka sig att inskränka meddelarfrihet och yttrandefriheten. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att yttrandefriheten i Sverige fungerar hyfsat, även om alla inte värderas lika i tidningarnas nyhetsrapportering. Men frågan är hur våra framtidsutsikter ser ut. Exemplen Saviano och Rushdie känns världsfrämmande för oss idag, men om de inte ska bli verklighet krävs eftertanke från både politiker och journalister. Alla ska väl vara värda att känna ”en berusande frihetskänsla”? Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som måste försvaras även i Sverige. Hela tiden, varje dag, alltid.

/Anna Serner

← Older Entries