Same Same But Different » YouTube

Veckan som gick – vecka 40

Sofia Mirjamsdotter — Sun, 10 Oct 2010 14:25:24 +0000

Den här veckan har jag först krånglat med ett ickefungerande bredband och senare varit ovanligt analog, varför jag kan ha missat viktiga händelser på nätet – i så fall – tipsa gärna om mer läsning i kommentarerna!

Jag börjar med att gratulera alla vinnare på Årets Dagstidning som gick av stapeln på Berns i torsdags. Vinnarintervju med Svenska Dagbladet som vann helhetspriset finns här. Fler vinnare intervjuas här och här. Den största skrällen var när jag själv meddelade att Nyheter24 vunnit pris i kategorin digitala medier. Genast började utnämningen kritiseras på Twitter, och Medievärlden tyckte att det var på sin plats att intervjua ett par av jurymedlemmarna om valet. Som medlem i juryn kan jag försvara beslutet vilken dag som helst, och motiveringen vi skrev i nomineringarna räcker:

“En hypermodern nyhetssajt som saknar släktskap med allt som ges ut på papper, förstår vilka röster en ung publik vill höra och lyckas med tvåvägskommunikationen. Nyheter24 vinner inga journalistpriser, men har knäckt koden för hur man gör dagstidning för unga.”

Chefredaktören för Nyheter24, Aaron Israelsson, bloggar om vinsten och kommenterar kritiken. Mattias Pehrsson från favorittippade Sydsvenskan bloggade sin besvikelse.
Läs mer om Årets Dagstidning på Medievärldens temasajt.

Samma kväll delades också Svenska Designpriset ut, och även här lyckades Svenska Dagbladet kamma hem vinsten.

Många priser är det. Om ett par veckor delas Tidskriftspriset ut och där är bland andra Axel Andén nominerad till Årets genombrott. Jag håller tummarna. Själv sitter jag i juryn för Årets digitala tidskrift, där de nominerade är Driva-eget.se, Dagensmedia.se och Makthavare.se.

Förutom alla tidningspriser som delas ut har även nobelpristagaren i litteratur avslöjats.
Då jag befann mig på TU:s branschdagar på väg att gå på scen för att tala om lokaljournlistik och sociala medier hängde jag inte riktigt med i hur bevakningen sköttes i medierna, däremot snappade jag upp att DN.se låg nere. Enligt Björn Hedensjö den värsta kraschen han varit med om. Som jag uppfattade det kom inte sajten upp förrän framåt kvällen, och till en början med gamla nyheter då det inte fungerade att uppdatera. Hedensjö ber läsarna om ursäkt. Att Polopoly låg bakom känns inte som någon större överraskning…
Mario Vargas Llosa klättrade för övrigt snabbt upp i toppen på trending topics på Twitter, något som kanske säger en del om vilka som hänger där. Kanske andra än de som kommenterar på Aftonbladet.se…

Inte bara litteraturpriset har avslöjats i veckan, och Svenska Dagbladet var först med att avslöja pristagaren i medicin. Något som väckt ont blod hos några av läsarna. (läs gärna kommentarerna till det här inlägget av Martin Jönsson) Andreas Ekström har en intressant teori om varför. Läs också gärna Martin Jönsson om att berätta sådant som läsarna inte redan vet.

Fredspriset går till yttrandefrihetskämpen Liu Xiaobo.

En av veckans snackisar på Twitter har varit Karin Hübinette, som fick lämna Agenda och Aktuellt då hennes syster Hillevi Engström blev ny minister i regeringen.
Ett beslut som kritiseras på bred front. Kollegan K-G Bergström kallar det för ett straff, statsvetaren Ulf Bjereld jämför med Thomas Bodströms syster Cecilia Bodström som hade höga positioner inom Sveriges Radio samtidigt som hennes bror var minister. Staffan Dopping skriver bra och tar även upp det obestridliga faktum att ju längre en journalist arbetar och verkar i Sverige desto fler bekanta får den bland personer i maktpositioner.
Karin Hübinette själv säger att hon skulle ha fattat samma beslut om hon varit sin chef. Chefen, Eva Landahl, förklarar att det skulle varit ogörligt att ha en ständig ersättare för Hübinette för de gånger hennes syster skulle tänkas medverka i programmet. Något som enligt Dagens Media kommer att ske redan ikväll.
Hennes efterträdare i Agenda blir Marianne Rundström.

En annan snackis har varit just Thomas Bodström, som PO-anmäler Expressen. Själv håller jag nog faktiskt med Jocke Jardenberg som skriver att Bodström framstår som värsta rättshaveristen. Läs hans blogg och döm själva.
Men fenomenet är intressant. Personer som tidigare varit utlämnade till det tidningarna skriver kan ge sin egen version, på gott och ont. Ett annat exempel, i min mening vitt skilt från Bodströms, är Mårten Schultz som här bloggar om en missförstådd debattartikel och utvecklar sitt resonemang.

Emanuel Karlsten har kritiserats för att twittra med hashtagen #spectrial under rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, här förklarar han varför det är en förutsättning för journalistisk bevakning:

“Under rättegången twittrar också jag och Sunde med varandra. En journalist och en dömd twittrar under pågående hovrättsförhandlingar. Konstigt? Nej, snarare en ny förutsättning för journalistisk bevakning.
Sunde påstår på Twitter under förhandlingar att målsägande Henrik Pontén nickar till. Jag tittar upp, ser Pontén vaken, dementerar på Twitter.
Ett rykte sprids på Twitter att Neij uppgav sin IP-adress när hans adress efterfrågades. Neij dementerar i paus. Jag twittrar dementi.
Sunde twittrar ett “jag ser er, tack”. Twitterfråga senare förklarar han att det handlar om Piratpartiets aktivister i lokalen.
Allt hela tiden med taggen #spectrial, vilket jag kommenterade i fredags:
“Är det partiskt att använda en tagg som på ettsätt målar upp en rättegång som ett spektakel? “#spectrial” För migstår det ganska klart: Medier kan inte styra vad som blir den mestanvända taggen på Twitter. Använder 95 procent “#tontfestival” omMelodifestivalen får vi tagga så för att nå ut och in i det samtaletsom pågår kring programmet.
En ny förutsättning, igen.”

IDG ska ge ut en papperstidning om Facebook. Ska bli väldigt intressant att se hur det går. Med tanke på hur stort Facebook är, och vilka möjligheter som finns där för alla från privatpersoner till företag och organisationer tror jag inte att idén är så dum, faktiskt.
Facebook har för övrigt släppt nya funktioner som blivit rätt omtalade i veckan. Det handlar främst om nya möjligheter för Facebook-grupper, både vad gäller sekretess och användningsområden.
Här finns en bra genomgång av de nya grupperna och hur de kan användas. En text som jag tror skulle rönt stort intresse även i en tryckt tidning. Här finner du en rejäl genomgång på engelska.
Det är inte bara Facebookgrupperna som förnyatss, Fredric Kjellberg beskriver tydligt hur man får bättre koll på om obehöriga försöker ta sig in i ens konto.

Den första gruppen jag blev tillagd i var gruppen Bubblan, som samlar folk som hängde på Jaiku. Bland dem Karin Adelsköld, som här berättar vad Bubblan betyder, vilken funktion den har.

Också Twitter förnyar sig. Igår fick jag äntligen “nya Twitter”. Jag har inga direkta anmärkningar, visst är det på många sätt en förbättring, men jag saknar fortfarande en del elementära funktioner, som att kunna se hela trådade konversationer och kommentera/redigera retweets.
Nanok tipsar i Journalisten om Twitterfall som sökverktyg för journalister. Jag har inte testat själv.

Apropå Twitter – det här tycker jag var riktigt smart av Expressen och Emanuel Karlsten. Han har alltså registrerat Twitter-konton till alla ministrar i nya regeringen och uppmanar dem att höra av sig för att få tillgång till sitt konto, gärna med ett löfte om att börja twittra. Enligt uppgift har hittills en minister hört av sig.
Själv har jag uttalat mig i Aftonbladet och upprepat det som tydligen inte kan upprepas alltför många gånger – publicera ingenting på nätet som du inte kan stå för oavsett vem som råkar läsa/titta/lyssna. Jag tycker det är läge att uppmärksamma en gammal text som är lika aktuell idag, och troligen också om fem år. Tio saker som mormor kan lära dig om sociala medier.

Alldeles nyligen avfärdades sociala medier av väldigt många som pladder och trams. Idag är motståndet inte lika hårt, och alltfler ser möjligheterna med nätet. Det här, om Polisen på Facebook, tycker jag är ett intressant exempel. Att sociala medier är väldigt brett och har oräkneliga användningsområden blir tydligt när vi går från polisen till H&M som använder Foursquare för att locka kunder. (Tipstack @mbjork)
I modeindustrin har bloggarna fått en maktposition att räkna med.
Ibland när jag föreläser får jag kritik för att jag är för positiv. Att jag talar för lite om baksidorna och problemen med sociala medier. Kristina Alexandersson skriver väldigt bra om varför hon ogärna pratar om problem:

“Jag vill inte prata om avigsidor för jag ser utmaningar. Tekniken skapar situationer som vi måste möta och hantera. Det är svårt, det är stort. Jag tror inte på att stänga ute eller förbjuda. Jag tror på att möta, pröva, samtala och försöka. Jag tror på dialog, jag tror på att vi måste försöka möta de utmaningar som kommer med tekniken, genom att använda tekniken.

Jag har under stora delar av min lärarkarriär BARA sett hindren och låtit dem begränsa mig. Låtit det som jag trott varit avigsidorna begränsa mig. Det har gjort det lätt att avfärda, lätt att slå ifrån sig teknik. Att inte möta, inte pröva och inte försöka.

Jag vill få lärare, bibliotekarier de som arbetar i skolan att se möjligheter, att pröva, att våga och jag vill visa på de möjligheter som de digitala verktygen ger, för ingen berättade om dem för mig. Visst finns utmaningar, massor och jag har stött på en hel del, jag har gjort fel, jag har misslyckats, och jag berättar gärna om det, men när jag ges tillfället att få berätta om möjligheter så vill jag göra det, och få andra att se dem, för jag tror inte att Du vågar om jag belyser problemen.”

Hans Kullin har plockat ut viktiga siffror från Internetbarometern 2009 som visar att sociala medier är lika stora som traditionella på nätet.

Det här var något av det dummaste jag sett på länge. Att utlysa en Twitter och Facebookfri dag för att uppmärksamma personer med autism. Dumt utifrån att internet och sociala medier kommit att göra många autister mindre handikappade, nätet är ett utmärkt verktyg för just asociala autistiska personer att faktiskt kunna vara och lära sig att vara sociala. Uppmärksamma gärna autism, men det måste finnas bättre sätt att göra det på.

Fokus och Filter ökar stort. Räckvidden har ökat med över 60 procent för båda tidningar sedan ifjol. Jag tror att det är dylika produkter man kommer att kunna ta betalt för i framtiden. Granskande, grävande, fördjupande journalistik, snyggt paketerad och med nya fräscha vinklar och egna nyheter. (Fokus och Filter är för övrigt de enda papperstidningar jag prenumererar på nu för tiden, även om jag oftast läser Fokus på nätet.)
Sju av tio kan visst tänka sig att betala för innehåll på nätet. Det låter ju bra. Frågan är då varför så få i praktiken betalar? Är innehållet för dåligt? Eller är det så att det finns så stort utbud av gratis att det blir onödigt att läsa just de artiklar man måste betala för? Framförallt måste de som vill ta betalt för innehåll tänka några extra varv kring länkekonomin. Att plötsligt klippa av länkkedjan och möjligheterna att dela tror jag är en dålig affär, i längden. Däremot tror jag att det går att dra in pengar på annonsering på nätet, precis som på papper.
Något relaterat: Reklam i sociala medier ska granskas hårdare.

Så några snabbisar:
Kullin tipsar med anledningen av datumet – 101010.
Gapet mellan DN och SvD minskar.
Liksom det mellan Aftonbladet och Expressen.
Ebba von Sydow ska vara med i årets upplaga av På Spåret.
Samma von Sydow får nytt program i SVT.
DN ska redesigna – papperstidningen.
Anna-Karin Hatt är ny IT-minister.
Lena Adelsohn Liljeroth sitter kvar som kulturminister.
Per Schlingmann får rollen som PR-ansvarig för regeringen.
Sverige är världens femte mest kreativa land.
Spotify gör det möjligt att skriva meddelanden.
Ny favorit i min RSS är UD-bloggen. Här ett utmärkt exempel på varför.
En annan favorit är Anders Gustafssons utrikesblogg på Dagen.se. Här om religion och journalistik.
52 sätt att säga nej. Skrämmande, utmanande, uppvaknande?
Missa inte heller Fredrik Strömbergs länksamlingar.
Uppdragsmedia/TT lanserar Publish, med tidning (där jag medverkar) och ny blogg.
I morgon hålls eftervalsdebatt på PK Stockholm, och alla riksdagspartier kommer att vara representerade.
Stampen jobbar med ny affärsmodell.
Unga föredrar kanal 5.
Är alla medier sociala?
Tryckfrihet ställs mot yttrandefrihet.
Studenterna på journalistutbildningen gör teve av tentaplugget, och får hjälp av tittarna.
Sex relevanta tips för dig som vill marknadsföra dig på Youtube.
Dags att nominera till Stora Kulturbloggpriset.
Det här är en intressant text om akademiskt bloggande.

Vill du sponsra SSBD? Läs mer här.

Sist denna vecka kan jag inte låta bli att ge er denna fantastiska artikel från DN. Fredrik Wass kommenterar här. Och Prankmonkey gör en helt annan sorts analys. Också Svenskbladet skriver. Personligen har jag otroligt svårt att hålla mig för skratt. Bara det.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gick – vecka 7

Sofia Mirjamsdotter — Mon, 22 Feb 2010 00:32:29 +0000

Och så gick en vecka i våra liv som aldrig kommer åter.

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gick – Vecka 49

Jerry Silfwer — Sun, 06 Dec 2009 19:15:57 +0000

Sveriges Radio hamnade i blåsväder när Sofia Mirjamsdotter publicerade deras policy för sociala medier. Några som kommenterar är PR-konsulterna Brit Stakston och Anders Lundin som är mycket kritiska. Joakim Jardenberg och jag går lite mot strömmen, men i det stora hela är vi nog alla överens om att SR inte träffade rätt i tonalitet och innehåll.

Apropå korspuffande förresten, SSBD har ju startat en minikavalkad med framtidsspaningar. Vi gillar ju Mindparks 100-lista, men samtidigt förstod vi att vi knappast kunde genomföra ett lika omfattande projekt. Därför kändes varsin framtidsvision som alldeles lagom och samtidigt skoj att skriva. Hoppas serien inspirerar till förändring och framtidstro! Här är de tre första:

Jerry Silfwer (jag!) – Antwerpen, januari 2011

Pelle Sten – Det här händer med journalistiken 2010

Annika Lidne – Verkligheten i lager

Apropå framtidstankar, så har Jeff Jarvis spännande tankar om Media after the site. Magnus Höij spanar också han. På jakt efter något lättsammare? Titta in hos Gustav Holmström och säg hej.

Sedan så har vi ju förstås politiken. Jag tycker att vi gott kan hörsamma Joakim Jardenbergs uppmaning:

“Om du tycker det är en bra sak att myndigheterna försöker koppla ihop sig med medborgarnas röster ute i bloggsfären, så bör vi se till att använda de möjligheter som ges. Vill du att ordförandeskapet ska tycka att den här sortens försök är en bra idé så glöm inte länka till www.se2009.se. OK?”

En annan bra sak är Politometern (bra namn/domän, tycker jag!), skapad av Martina Lind med fler. Politometern samlar smart och snyggt in sina inlänkar här. Och tänka sig, entreprenören Ted Valentin har ett finger med i projektet. Allt som saknas är väl RSS-knappar lite här och var?

På samma ämne tipsar jag om Martin Lindvalls wiki-initiativ Valbar.

Centerpartiets Ulrika Ingemarsdotter skriver klokt på Mindpark:

“Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.”

Pratpartiet får det annars tufft i valet. Anders Mildner skriver klokt som alltid kring det svalnande intresset för FRA. Och fan vet hur odygdiga vi nätmedborgare egentligen är? En svart tisdag var det i alla fall när FRA-övervakningen (nästan) kopplades på:

mymlan. the real. – The Jennie – Doktor Spinn – Rick Falkvinge – opassande – Skrymta – Joakim Jardenberg – infallsvinkel – Göran Widham – Aspera – Piratpartisten – sjumilakliv – Jacob Dexe – osmidigt – Thorlin – Skivad lime – Ett otygs funderingar och betraktelser – Jan Lindgren – moppas hörna – Bloggsam – Ola Nyström – klasg.se – bandhunden skäller – tieowbeijas - Vänsterteknik

Nåväl. Tills vidare tröstgarvar vi åt Thomas Bodström sagoberättande på Youtube.

RvdB spår ledarskribenternas fall på Newsmill (är det bara SvD som har en ledarsida som fungerar?). Han har för övrigt tillsammans med Karin Jansson startat ett betalnyhetsbrev för PR- och informationsbranschen vad namn Dagens Opinion, men jag har inte hittat någon sajt att länka till.

Bonniers R&D-avdelningen startar en veckosammanfattning. Kanske banners på DI.se är grejen för framtiden. Eller? Nej? Björn Jeffery konstaterar i alla fall: “Det är inte svårt att ta betalt på nätet.”

På den sociala webben bygger vi ju relationer med människor av kött och blod, även människor man aldrig träffar. Sofia Mirjamsdotter skriver fint om att det faktiskt är okej att sörja.

Anna och Paul Anka skiljer sig. Allt under vinjetten Juridik på Realtid.se. Trist för Anna med familj som ju varit en frisk mediefläkt här i Svedala. Apropå friska fläktar förresten: Fem procent av alla som jobbar hemma gör det – nakna. Det ni.

En del snack kring minareter, annars. Här klokt av Liljeros:

“Det är från medierna människor skapar sig sin uppfattning om omvärlden och det är genom medierna man når människor. Massmedier snuttifierar världsbilden samtidigt som människan selekterar denna snuttifiering. Ansvaret ligger därför förvisso till stor del hos publicisterna men också hos den enskilde individen – ett eget ansvar att välja vad man läser och så långt det går ur ett kritisk perspektiv. Likväl som jag klarar av att rata kvällstidningar [...] så tror jag också att den rädde Vellinge-moderaten klarar av detta. Men då måste denne inneha kunskap om hur medier och information påverkar oss.”

Intressent resonemang om medborgarjournalistik hos Journalistics.

Urban Oufitters, trendig kläd- och livsstilsbutik på fina gatan i Stockholm, hamnar i blåsväder på grund av att företaget tvingar ut anställda till bemanningsbolag. Superintressant case ur PR-perspektiv: En Facebook-grupp tar fart, sajten hackas och nyhetsmedierna rapporterar (avslöjandet från TV4 Stockholm).

För det första undrar man stilla om journalistbranschen verkligen kan kasta första stenen i det här med bemanningsfrågan? För det andra är FB-gruppen startad av Pontus Willebrand med tydlig vänsterpolitisk tillhörighet – är detta startat som ett politiskt utspel?

Nåväl, medidrevet blev i alla fall påtagligt: Artikel i E24 – Artikel i Aftonbladet – Artikel i SvD – Artikel i LO-tidningen – Inslag i TV4Nyheterna – Inslag i SVT.

Lite statistik: 74 procent av alla vuxna i USA läser dagstidningar + Facebook nu 350 miljoner användare.

Per Torberger lyfter fram ett feltänk om sökningar som bubblat upp i SvD och Dagens Media. Ett spår för Second Opinion?

Och så får vi väl önska Rupert Murdoch lycka till med att avlista sina sajter från Google? Mikael Zachrisson sammanfattar på VA-bloggen, men får samtidigt ursäkta, för Cory Ondrejka säger det bäst (via Björn Jeffrey via Joakim Jardenberg).

På lite sammam ämne – ni har väl sett att Iran stänger av internet på måndag?

Nej, låt oss inte bli alldeles förlorade i hopplöshetens avgrund. Låt oss istället med Emanuel Karlsten lyfta fram de goda exemplen, som Norrans nya E-redaktion! Kul också med två svenska stjärnskott på den här prestigefyllda listan – heja Spotify och Twingly!

Och så får vi förstås lyfta fram SVT när det gäller satsningen på sociala medier vad gäller Melodifestivalen? Hans Kullin guider oss. Och så tycker jag att DN-satsningen Dina vänner är en en intressant satsning på svärmfunktionalitet.

Den intressantaste läsningen om Twitter tror jag att Brian Solis står för den här veckan, där han kommenterar den vikande statistiken. Mot det står ett resonemang om att Twitter kanske blir framtidens wire services?

Sist men… jo, kanske minst ändå förresten, så känner jag att jag vill avsluta det här veckobrevet zen-style med stationsvakt och fyra minuter havande räkmammor:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gick – vecka 9

Sofia Mirjamsdotter — Mon, 02 Mar 2009 02:39:08 +0000

Tiden rusar iväg, denna vecka har varit fullbokad och jag har varit på resande fot. Det har i vanlig ordning varit en mycket händelserik vecka, och många är ämnena jag gärna skulle haft tid att utveckla i egna bloggposter, men det har inte hunnits med. Bättring utlovas.

I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.

Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:

DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.

En granskning som upprört och vållat stora proteststormar i bloggvärlden. Och någonstans bevisar det att inte ens en stor tidning som DN kan skriva något som verkar som ett stort avslöjande utan att bli tillträttavisade, ifrågasatta och granskade in i minsta detalj. Henrik Alexandersson skriver:

Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.

En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.

När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.

Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.

Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)

På Second Opinion skriver Piratpartiets ledare Rick Falkvinge:

Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.

Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.

Niclas sammanfattar det hela här, och debatten lär pågå ett tag till.

Min gissning är att detta kommer att orsaka nästa stora skalv i bloggvärlden. Det har redan börjat, men erfarenheten säger att det blir intensivare under slutspurten.

Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.

Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:

San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.

Det händer i USA, men innan året är slut lär vi ha fått se flera liknande scenarior i Sverige. Det har redan börjat. Från Norge får vi veta att Aftenposten Aften blir tredagarstidning, och det vore märkligt om inte någon svensk tidning också går den vägen snart.

Papperstidningens död behöver ingalunda betyda att branschen går under, eller journalistiken. Däremot krävs offensiva satsningar på nya affärsmodeller och sätt att nå nyhetskonsumenterna, något som bland andra Marc Andreessen pratar om i filmen som Mindpark visar och även sammanfattar för lata som inte orkar titta. Jemima Kiss på Guardian har skrivit om att ta betalt för innehåll online:

The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”

Jeff Jarvis tycker fortfarande att det är en dålig idé att ta betalt för nyheter, och han har goda argument:

But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.

More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).

But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.

Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattat hur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.

GP gör helt rätt som väljer att inte snåla på sina webb och mobilsatsningar när det ska sparas. Däremot minskar de på omvärldsbevakningen. Också DN ser över sin utlandsbevakning, något som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Marcus Bohlin kommenterar med ogillande:

Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).

Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.

Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad.
Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.

Knappast någon har missat att Schibsted slår ihop Aftonbladet och Svenska Dagbladet till ett bolag – Schibsted Sverige. Mediebloggen på DN kommenterar och applåderar. I samma veva kommer de båda tidningarna att gå igenom vad som verkar bli ett stålbad. Det drabbar båda även om det är Svenskan som förlorar medan det går fortsatt bra för Aftonbladet. Svenskans vd Raoul Grünthal är dock positiv. Och från redaktionens håll talas om förnyelse, bland annat i Bo Hedins nya blogg som heter just “Bo Hedin om att förnya SvD“. Den ska bli spännande att följa.

Under veckan har rättegången mot The Pirate Bay fortsatt (här en summering från första rättegångsveckan) och jag rekommenderar den intresserade att läsa Sam Sundbergs blogg på svd.se. Under veckan har han bland annat publicerat resultat från olika undersökningar som drar olika slutsatser om fildelningens effekter. Onekligen intressant, och definitivt objektiv rapportering.
The Guardian hade också en intressant sammanfattning i början av veckan.
Det har varit mycket skriverier om vittnet Roger Wallis, och han blev snabbt en hjälte hos TPB-vännerna. Oscar Swartz skriver om Wallis.

Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:

För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.

Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.

Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.

Vi noterar också att The Pirate Bay-rättegången inneburit ett rejält lyft för Newsmill.

Och så över till veckans, ja kanske årets hittills största mediehändelse – den kungliga förlovningen.
Först ett stort grattis till Expressen som lyckades vara först med scoopet, och också lurade Aftonbladet lite extra med en fejkupplaga för att få vara ensamma om nyheten några timmar extra. Detta visade också att även om nätet ger möjlighet att publicera allt så fort man vet, och även om “att vara först” blivit något mindre viktigt då det ofta bara är minuter som skiljer, så är ett riktigt scoop fortfarande ett scoop och värt att hålla på.
Expressen fick också credd från alla andra medier under hela morgonen och förmiddagen innan uppgiften bekräftades av hovet, som gjorde det fantastiska draget att lägga ut en film på Youtube innan de mötte pressen och svarade på frågor. Det om något säger en del om de sociala mediernas storhet.

What’s Next har skrivit om förlovningen som stilstudie i den sociala medierevolutionen, Ronnestam kommenterar Youtubefilmen, liksom Kullin på Media Culpa och Emanuel Karlsten. Elias Betinakis konstaterar att vägen från hovets hemsida till Youtubefilmen var alldeles för lång. Hovets hemsida kraschade dock av trycket liksom Expressens.

Naturligtvis var nyheten om förlovningen också den som kommenterades mest i bloggosfären under dagen.

Att förlovningen och det stundande bröllopet betyder en hel del för branschen råder inget tvivel om, nu rotas det i arkiven, bilagorna är redan tryckta och lösnummerförsäljningen skjuter i höjden av den glada nyheten om prinsessbröllop. Samtidigt slår nättidningarna besöksrekord. (och Expressens sajt höll inte riktigt hela vägen) Ett bra tillskott alltså, även om det knappast räddar den som står på ruinens brant. Men att händelsen tas på stort allvar tyder inte minst detta på – Jan Helin avbröt sin semester för att komma ikapp förseningen gentemot Expressen. Kan också ha att göra med att trycket inte riktigt hann med.

Så några kortisar;
Gömdadebatten fortsätter. Andreas Ekström hoppas att Monica Antonsson får en Guldspade för sin bok och sin kamp för sanningen.

Det uppfinns ständigt nya affärsmodeller för att anpassa sig efter den nya verkligheten. Nu senast är det Presidents of The United States of America som säljer sin produktion via App Store – direkt till din iPhone.

Är kanske detta det nya sättet att publicera nyheter för att utmärka sig i mediebruset? Marc Strömberg publicerar ett helt nummer av sin tidskrift genom att tatuera in den på sitt lår.

Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:

Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.

Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?

Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.

Dennis Rydgren bemöter henne på Newsmill:

Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.

Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.

Jerry Silfwer har gjort en spaning gällande de människor som rör sig i gräddan av de sociala medierna i Sverige:

Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.

Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.

I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.

Med en uppföljning här, (där han ger SSBD väldigt fin credd).

Dagen.se visade verkligen prov på hur det kan löna sig att använda sig av sina läsare i jakten på en nyhet, då de fick ett tips om att 22 missionärer skulle avrättas i Afghanistan.
Emanuel beskriver händelseförloppet:

Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.

En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.

Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.

Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.

Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.

Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.

Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.

Freja Salö har skrivit på Second Opinion om namnpublicering och tendensen att det blir allt vanligare att namn publiceras på personer som endast är misstänkta för brott men inte dömda.

Ipred har klubbats. Anders Mildner får stå för begravningstalet.

Också denna vecka har ett par nyhetssajter visat sig i nya kläder. Det är unt.se och st.nu. Vassa Eggen kommenterar UNTs omgörning. Medievärlden skriver om UNT:s satsning på det hyperlokala med nya stadsdelssajter.

Hd.se har bytt webbplattform, Sören Karlsson skriver att det gick bra.

Snart är det dags för Medievärlden också. Så här kommer det inte att se ut.

Också Dagen.se står på startlinjen.
Dagen ger också sina läsare möjlighet att bläddra i tidningen också på nätet istället för att ladda ner den som knölig PDF.

SvD.se tjuvsläppte sin nya sajt (av misstag?) men det verkar som om ingen annan än Olle Lidbom hann lägga märke till det.
Lidbom som också sammanställt veckans “Så ska vi rädda dagstidningen-artiklar”.

Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.

SvD.se slår rekord på webben.

Jeff Jarvis ger sin Kindle en andra chans…
Tech Crunch har en rolig lista på tio skäl att skaffa en och tio att inte göra det:

1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.

Tack och hej, Mats Bergstrand. Han byts ut mot en alldeles ny avdelning på DN.se, nämligen Livsstil.

Sist en liten film byggd på statistik:

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick, Same same but different

Same!? Same?? But?? Different?!?

Skalvet som skakade Skåne

Sofia Mirjamsdotter — Tue, 16 Dec 2008 22:16:24 +0000

Tidigt i morse skakades Skåne av ett jordskalv.
Men det var inte tidningarna som var först med nyheten. Inte heller radio eller teve eller ens nyhetssajterna på webben.

Det var Jaiku. Och något senare Twitter.

Tomas på What’s Next har skrivit en mycket bra sammanfattning över rapporteringen om skalvet i morse. Vi känner igen det hela från händelserna i Bombay.

Naturligtvis var tidningarnas nätupplagor inte sena att haka på, och det har skrivits en massa om jordskalvet, om jordskalv i allmänhet och historiskt.
Men något har hänt. I anslutning till artiklarna finns länkar. Som här, länkar till Google apps, till Edinburgh earth observatory och till European-Mediterranean Seismological Centres sajt.
Utomordentliga kartor och information till läsarna som vill veta mer om skalvets utbredning. Helsingborgs Dagblad länkar direkt i texten till Svenska nationella seismiska nätet och bjuder dessutom på pdf:er från tidigare skalv.

För att inte tala om alla blogglänkar man kunnat följa från både skånetidningarna och drakarna i Stockholm. Länkar till bloggar som skrivits av skåningar som vaknat av skalvet, som berättar och ger ögonvittnesskildringar.

På Sydsvenskan.se slogs rekord idag i antalet kommentarer.

Så vad kan vi lära oss av detta?
Det råder ingen tvekan om att traditionell redaktion aldrig kommer att kunna slå mikrobloggarna när det gäller att vara först ute med en nyhet. Men det betyder inte att redaktionerna, mediehusen och journalisterna är överflödiga. Däremot kanske vi direkt kan knyta an till det som Joakim Jardenberg har skrivit om nya tjänster på redaktionerna.

För i sanningens namn ska det sägas att för att följa med i rapporteringen i alla olika kanaler som finns på nätet, från Twitter till bloggar och Wikipedia så måste man vara tokuppkopplad och ha tid som de flesta inte har. En effektiv redaktion som vet var den ska leta kan däremot snabbt samla länkar och skapa en hub för länkar som sammantaget ger all tänkbar information man kan vilja ha, och såklart också under en dag som denna sammanfatta och paketera den på ett sätt som är lätt att ta till sig.

Det är inte farligt att länka ut. Det är inte farligt att länka till andra tidningar eller medier. Det är inte farligt att skicka iväg läsarna. Tvärtom. De som länkar mest är de som kommer att klara sig längst.

Tänk efter. Om du vill ha den bästa informationen på enklast möjliga sätt, var vänder du dig då? Till tidningen som dagen efter sammanfattar och skriver ihop en summering som du redan sett på tevenyheterna, eller kanske en sajt som hjälper dig att hitta relevant information för just dig? En sajt som ger dig tillgång till både ögonvittnen genom bloggar, fakta genom länkar till kartor och organisationer och myndigheter, bilder och filmer genom Flickr och Youtube så att du slipper söka efter dem själv?

Jag kan säga att jag knappast skulle kasta mig över en sajt som skriver att jag ska få läsa mer i papperstidningen dagen efter. Det finns information att få på andra ställen.

Uppdatering: Morris Packer, Bonniers, har skrivit om detta på Newsmill. Mycket intressant om bland annat publiceringstider på nyhetsajterna.

Uppdatering: Kolla kommentarerna här också. Från Skånskan hävdas att de var först. Deras jordbävningartikel är daterad klockan 6.22.

Uppdatering: Som saom mycket riktigt påpekar i kommentarerna var Svt Play faktiskt först av alla, genom att sända skalvet i direktsändning. Här är klippet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gick – vecka 47

Samesamebutdifferent — Sun, 23 Nov 2008 22:12:42 +0000

Under veckan har vi skrivit en del om artikelkommentarer. Och idag berättar Elisabeth Bäck att VLT stängt ner sitt debattforum tills vidare på grund av alltför många besvärliga kommentarer.
Det är tråkigt. Men. Här gör VLT till skillnad från BLT helt rätt – de går ut och berättar öppet om vad de gör och varför. Och uppmuntrar läsarna att tycka till. Och om man läser kommentarerna till Elisabeths inlägg föds hopp. Det går att ha en konstruktiv diskussion med läsare.

Vi är ju som ni förstår för fri debatt och diskussion och tror att artikelkommentarer fyller en mycket viktig funktion. Men en fråga att ställa sig är om mediesajterna nödvändigtvis bör ha fria forum för vem som helst att skriva i om vad som helst? Är det kanske idé att istället samla artiklar med mycket kommentarer och utifrån dem skapa ett forum kring det egna materialet? Och då ska tilläggas att det “egna” materialet ju också består av insändare och debattartiklar.

Och apropå vårt tjat om Elisabeth Bäck och hennes blogg – det är inte bara mediechefer som bloggar. Och fler borde göra det, enligt Eva Kumlin, vd för Svensk Form.

Expressen har skrivit om de politiska bloggarna och det är såklart kul när gammelmedia uppmärksammar bloggosfären och då inte endast Blondinbella och Schulman.

Ipreddiskussionen går vidare. Den här artikeln har vi båda skrivit om på våra personliga bloggar.
Aftonbladet har skrivit lite utifrån läsardiskussionen. Nanok Bie menar i Journalisten att IPRED är att göra upphovsrätten en björntjänst. Jan Helin gör en intressant reflektion :

Ipred. Vad i hela världen är det som får så många unga att på riktigt tycka att sådant som film och musik ska vara gratis bara för att det nu finns teknik som gör att det går att komma åt gratis?
De är ju inte dumma i huvudet. De har utan tvekan intellektuell förmåga att ta till sig teorin att gratis inte direkt säkerställer bra innehåll.
Det är något annat som ställer till tankeoredan.
Vad?

Stora journalistpriset har delats ut i veckan. Vi gratulerar såklart Sydsvenskan som plockade hem två av kategorierna! Och i sann Nyamedieanda fick läsarna chatta med pristagarna dagen efter. Men intressantare för den här bloggen är priset till Årets förnyare.
Nominerade var vk.se för sin satsning på hyperokalt med läsarmaterial, Eva Landahl på Aktuellt för satsningen på Öppen Redaktion och så Fredrik Strage för sin Youtubiana på dn.se.

Fredrik Strage tog hem det. Medievärlden gjorde en egen liten Youtubiana dagen efter. Rekommenderas!
Andres Lokko skriver en liten hyllning till Strage här. Priset har också rönt internationell uppmärksamhet.

Och visst. Vi gillar listan. Vi gillar tanken på att gammelmedia använder sig av material från Youtube. Vi gillar Ledarbloggens Youtubiana också. Men årets förnyare? Tveksamt.

Anders Mildner har skrivit att årets viktigaste journalistik inte bedrevs av journalister. Martin Jönsson tycker att det är skandal att inte någon bloggare var nominerad.
Rolf van der Brink skriver en mycket intressant text med sin syn på det hela:

Bonnier, som delar ut det fina priset, lägger sin blöta filt över medielandskapet, numera med kulturministerns goda minne. (Leif Pagrotsky, kulturminister (s) vigde som sig bör Fredrik Strage och han gemål år 2006). Ungefär som staten och storkapitalet i Sverige tillsammans har verkat för att tillsammans hålla ogräset av småföretagare, nytänkare och entreprenörer kort.

Det har i anslutning till detta förts en mycket intressant debatt på Newsmill om journalistikens vara eller inte vara och om journalistens roll i nutid och framtid. Mycket intressant läsning och en viktig diskussion.

Seppi Salmivouri skriver så här:

Den populistiska hållningen, som ju är helt beroende av tekniken, bygger på föreställningen att alla har rätt att säga sitt. Och de eventuella felaktigheter som kan uppstå korrigeras snabbt av andra. Det kan man sympatisera med, men det är något som gnisslar här.
Det de bägge synsätten har gemensamt, den teknikfixerade och den populistiska, är föraktet för innehållet. Enligt den ena kan innehållet kan väljas automatiskt av ett system utan dyrbar mänsklig inblandning. Enligt den andra är allt lika mycket värt.
Men innehåll av god kvalitet betyder något. Det kan avgöra framgång eller fall. Och bra urval kräver erfarna redaktörer, som vet hur man värderar källor, gör jämförande analyser och kan se på materialet med kylig blick.
Svaret på frågan om journalisterna behövs får nog bli ett njae. Kanske inte, men deras kompetens behövs desto mer. Gärna bloggar men först en rejäl redaktör.

Adryan Linden är av en annan uppfattning:

Nej, journalister behövs inte längre, då journalisten sedan länge är död och begraven. Internet och dess enorma informationsflöde har gjort rent hus med journalistkåren. Ett faktum som resulterat i att de journalister vi nu dagligen får se i tv:e, läsa i tidningar eller höra i radion är tomma skal.
Problemet är bara, journalisterna har själva inte förstått det. – Att deras tid är förbi och att de har blivit begravda av sin egen tyngd av prestige och skitsnack.

Här finns en bra text som steg för steg och väldigt pedagogiskt förklarar grunderna i social media och hur de kan användas. Rekommenderas för dig som funderar på att börja blogga eller så. En relaterad postning är denna där Daniel på Mindpark skriver om social multitasking.
Nya bloggar föds för övrigt varje dag. Också på mediesajterna. Den gångna veckan föddes Dagens Ledarblogg. Vi tar för övrigt tacksamt emot tips om nya bloggar på mediesajter.

En artikel som diskuterats mycket i veckan är denna av Rupert Murdoch:

TOO many journalists seem to take a perverse pleasure in ruminating on their pending demise. I know industries that are today facing stiff new competition from the internet: banks, retailers, phone companies and so on. But these sectors also see the internet as an extraordinary opportunity. But among our journalistic friends are some misguided cynics who are too busy writing their own obituary to be excited by the opportunity.
Self-pity is never pretty. And sometimes it even starts in journalism school, some of which are perpetuating the pessimism of their tribal elders. But I have a very different view.

Han fortsätter:

Unlike the doom and gloomers, I believe that newspapers will reach new heights. In the 21st century, people are hungrier for information than ever. And they have more sources of information than ever.
Amid these many diverse and competing voices, readers want what they’ve always wanted: a source they can trust. That has always been the role of great newspapers in the past. And that role will make newspapers great in the future.
If you discuss the future with newspapermen, you will find that too many think that our business is only physical newspapers. I like the look and feel of newsprint as much as anyone. But our real business isn’t printing on dead trees. It’s giving our readers great journalism and great judgment.

Veckans must read. Faktiskt. Medievärlden har skrivit en sammanfattning här. The Guardian kommenterar här. Editor & Publisher skriver också.

Fredrik Wackå har gjort en lista med fem punkter viktiga att tänka på när man bygger en webb. Inget revolutionerande men ändå saker som inte alltid fungerar.

Det är inte bara Peter Sunde som hamnat i konflikt med Janne Josefsson. Nu har också Blondinbella blivit orättvist behandlad i Debatt. Ledarbloggen skriver om det hela här.

Mindpark gör som SSBD – presenterar gästbloggare. Postningen är tidigare publicerad på Citizen Media Watch, där på engelska. Ämnet är frågan om journalstiken går en mörk tid till mötes.

10.000 words.net har skrivit en lista på sex saker som är onödiga för papperstidningar i det nya landskapet:

Front Page/A1
The front page of a daily newspaper is likely to contain news that, unless you don’t read blogs, don’t follow Digg, aren’t on Twitter, don’t read online news sites, and have no computer at all, is old news. Most newspapers now favor thoughtful analysis over breaking news stories, but you can get thoughtful analysis on blogs, Digg, Twitter…

Letters to the Editor
Letters to the editor have been obliterated by online comment sections attached to individual articles. Why read the random musings of a handful of selected readers when you can read hundreds of comments on any one story or issue? Better yet, newspaper readers now have access to millions of blogs dedicated to every topic under the sun.

Vassa Eggen har kommenterat helt kort. Han tror att 10.000 words har fel. Vassa Eggen aka Olle Lidbom som förresten öppnat en ny sajt i veckan, än så länge i Beta. Spana in Medieregistret!

Så en rolig nyhet som vi först hittade hos Gunnar. Och nu snor vi hela Gunnars text:

Life, tidningen med världens bästa bilder, har lagt ut hela sitt bildarkiv, och bilder som de aldrig publicerat, på Google.com.
Varför?
För att tjäna pengar såklart.
Alla bilder går att beställa inramade – för mellan 80 – 110 dollar.
Resultatet är en helt fantastisk tjänst.
Något för Expressen att kopiera?

Eller varför inte Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, och så vidare…

En tråkigare nyhet är denna. Internet är en viktig källa till information för många i dikatorstyrda och demokratibefriade Iran. Alla former av inskränkningar är av ondo och gillas icke. Dagens Ledarblogg skriver om bloggarna och deras betydelse för demokratin i Kina:

Framtiden kommer på att bjuda på en spännande kamp mellan Kinas aktörer på internet och censur- och kontrollpolitikens kommunisttroende överstepräster. Klart är att bloggarna skapar sprickor i den kinesiska tystnadsmur som hindrar yttrandefriheten. Och därmed nervositet i partitoppen.

Aftonbladet chockhöjer priserna på sin nätannonsering. Ska bli intressant att se resultatet, om det blir minskad annonsering eller ökade intäkter – och såklart om andra hakar på.
Annars saknas det inte idéer om hur tidningarna ska kunna tjäna pengar på nätet. Viktigt att fundera över, då fler och rapporter talar för kommande svårigheter för papperstidningen. Anna Serner kommenterar de stigande papperspriserna här. Frågan man ställer sig är varför ständigt ökande internetannonsering inte verkar få något genomslag hos gammelmedierna? Seth Godin har en del tips.

Per Torberger reflekterar över förlorade profiler på reklambyråerna. Visserligen kan man nog fundera om det handlar om att de försvunnit eller att branschmedia helt enkelt är lite väl inskränkta men det är intressant att fundera över och relaterat är Sofias postning på the real mymlan om de excentriska journalisterna. Kan det handla om ett resultat av de nya slimmade arbetsplatserna där social kompetens värderas högt, ibland kanske för högt, liksom en väldigt rigid inställning till utbildning?

I Finland går de stora mediehusen samman för att skapa en nättidning för unga. Låter vågat, och spännande.
Samtidigt backar BBC från en planerad satsning på webb och sociala medier. Argumentet: “it would be better to concentrate on improving the quality of existing services.”

En intressant artikel om hur bloggarna förändrat media är Kingsleys How Many Blogs Does the World Need – och det är onekligen (o)roande när man beskriver en potentiell cirkelgång:

Did you see Romenesko this morning? Yeah, very interesting. He’s got a link to a piece in LA Observed that links to a column on the London Times website where this guy says that a Russian blogger is saying that Obama will make Sarah Palin Secretary of State.”
“Wow. Sounds true. Where did the Russian guy get it?”
“He says it was in Romenesko.”

Han rundar av med att mena att vi står inför en, vad Steve Rubel tidigare varnat för; attention crash:

The great thing about blogs, in my view, is that they share the voice of e-mail. It’s a genuinely new literary form, which, at its best, combines the immediacy of talking with the reflectiveness of writing. But many readers may be reaching the point with blogs and websites that I reached long ago with the Sunday New York Times Magazine–actively hoping there isn’t anything interesting in there because then I’ll have to take the time to read it.

Six Apart, som skapat Typepad-bloggapplikationen, väljer att starta ett Journalist Bailout Program – där journalister och bloggare som fått sparken får tillgång till gratis Typepadbloggar och tillgång till den plattform som de byggt upp. Onekligen ett intressant drag.
Och det känns onekligen som om journalister snart måste se om sitt eget hus. Nedgången i såväl annonsering som möjligheterna att driva en traditionell tidning eller nyhetsmedia blir mindre och mindre och personalminskningarna pågår.

Morgondagens debatt hos Publicisitklubben i Göteborg kan bli intressant. Den handlar om nätet och de etiska gränserna. Vi hoppas på direktsändning.
En annan kommande debatt som kan bli intressant är denna som hålls hos TU om FRA.

Till sist veckans video:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gick – vecka 46

Samesamebutdifferent — Sun, 16 Nov 2008 23:14:14 +0000

Eftersom förra veckan handlade endast om valet kommer den här postningen att innehålla en del länkar från vecka 45 också, för det skrevs ju en del läsvärt också då som inte handlade om valet.

Men först, rykande färskt från Joakim Jardenberg: Så ska vi tjäna pengar på nätet, (mer än vi någonsin gjort på papperstidningen) Och så uppföljningen med fem konkreta tips till annonschefen.

Och så Martin Jönsson om det stora hotet från papperet:

Papperstillverkarna behöver de här prishöjningarna, för att rädda sina marginaler. Men tidningsföretagen över hela världen kvider under de nya prislistorna. Vad det leder till? Sannolikt att tidningarna byter ner sig till sämre papperskvalitet och gör allt för att minska mängden papper, med indragna bilagor och färre sidor. Med minskande annonsvolymer ger det snabbt tunnare tidningar, vilket sänker efterfrågan på papper, vilket leder till ytterligare krav på minskad produktionskapacitet…och så är nedåtspiralen i full gång. Först lär den drabba gratistidningarna, som är extremt kostnadskänsliga i en svag annonskonjunktur, sedan hela branschen.

Branschanalytikern Philip M Stone på Follow the Media avslutar sin analys av läget på marknaden så här: “En del dagstidningar har redan minskat på antalet utgivningsdagar. Hur många tidningar kommer att komma ut på måndagar om fem år? Hur många tidningar som i dag kommer ut fem-sex dagar i veckan kommer att vara ner på två-tre dagar? Hur många kommer över huvud taget att tryckas på papper?”

Men om vi backar till förra veckan så kan vi berätta att Newsmill byggde om sajten. Efter två månaders Beta-test har redaktionen upptäckt något som är mycket intressant och värt att notera för alla som jobbar med nyheter på webben:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Och detta – att artiklar lever längre och faktiskt också får ett eget liv på nätet – är något av det som gör det så ofantligt kul att jobba med nätet. Lagom till omgörningen har hemligamorsan skrivit om varför hon älskar Newsmill.

Per Torberger på Resumé har skrivit en väldigt tänkvärd text om God journalistik, och om att prioritera.

Rolf van den Brink tänker nytt om redaktioners strukturer, och funderar över vad som skulle hända om man byggde upp en nyhetsredaktion som en reklambyrå.

Under veckan har Bo Rothstein skapat ett mindre uppror i bloggosfären då han jämförde bloggosfären med en stinkande kloak. Det har vi skrivit om här och här. Och på våra privata bloggar.
Andra menar att bloggosfären är mer relevant än någonsin. Att bloggrevolutionen ännu är i sin linda. Vi håller med.
Och ser fram emot Rothsteins svar på Mattias Svenssons replik till honom i GP.

Detta med troll och svårigheter att hantera kommentarer är något som ibland tyvärr blir ett stort hinder för många tidningssajter att ta steget fullt ut och bli sociala och släppa in läsare. UNT har försvårat kommenterandet hos sig. Samtidigt som PM Nilsson är lyrisk över nivån på kommentarerna hos Newsmill.

Martin Edenström ifrågasätter att stora nyhetssajter lägger ut sina klipp på Youtube:

Är det OK för en onlinetidning med ambitioner (de har en logga hur som helst) att använda samma webb-TV bas som 9-åringars mobilkamerainspelningar?

Svaret på den frågan måste väl ändå vara – Ja, just därför. Just för att där finns nioåringarna, nittonåringarna och 29-åringarna som varken läser papperstidning eller “sin” tidning på nätet. Eller kan så här många amerikanska dagstidningar ha fel? En annan infallsvinkel är också hur YouTube förändrat det politiska landskapet i USA. Kanske något att fundera över för Edenström?

In the end, all the candidates opened YouTube accounts and together uploaded thousands of videos. (John McCain’s channel now shows 330 videos; Barack Obama’s shows 1,821.)

Man kan väl lugnt säga att det inte bara är skrivande journalisters gatekeeperfunktion som är i fara… En som försöker att ändå utveckla tänkandet (även om det för många av oss känns som vi redan läst det förut) är Hugh Carpenter som utvecklar sina tankar utifrån Jeremiah Owyangs tankar runt freemium:

This positions them well to providing a stream of content to readers outside of the normal daily articles that are the staple of newspapers. Rather than the single daily articles they deliver, here’s what a future set of content looks like for reporters:
1. Longer, well-developed articles
2. Quick blog posts
3. Twitter messages
4. Sharing content created by others

Spännande ska det bli att se vad det blir av IT-OS i London. Herregud, vem vet vad som hinner hända med nätet och utvecklingen av folks vanor på fyra år?

Pressombudsmannen Yrsa Stenius är i blåsväder igen. Hans Månsson undrar vems sida hon egentligen står på:

Ett hot mot en journalist har som avsikt att påverka eller förhindra publicering och är därför att betrakta som hot mot den fria utgivningen.
Justitiekanslern håller med om att brott mot journalister ibland kan bedömas som brott mot medborgerlig frihet. JK beslöt i våras att hålla praxis under uppsikt och vill ha reda på när det kan finnas skäl att använda sig av denna brottsdefinition.
Säkerhetspolisens författningsskydd ska bland annat förebygga och avslöja våld och hot som syftar till att hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Numera inkluderas hot mot journalister i denna definition. I september inleddes en kartläggning.
Utgivare, JK och Säpo står samlade på ena sidan. Var står PO Yrsa Stenius?

Hos Joanna Geary återfinns en mycket bra slideshow som visar hur och varför man kan använda sociala medier. Spana in den! Joanna har också skrivit en mycket bra postning om journalistik, vad är det egentligen?

Här finns en bra sammanfattning av TU-projektet Unga Vuxna:

* Nya medier betyder inget längre, medier är medier.
* Underhållning är inte längre något man söker efter specifikt. Allt ska vara underhållande.
* Realtidsinformation är viktigare än uppföljning MEN exempelvis nyheter och reklam ses som löpande processer utan början och slut.
*De traditionella journalisterna och medieaktörerna har förlorat i trovärdighet. Ungdomarna litar mer på bloggar – och mamma.
* Medievalet styrs mycket av den egna bubblan, det egna lilla sociala nätverket, både online och offline.
* Den viktigaste aktören i medievalet är mamma, som klipper ut artiklar och tipsar om saker.

Läs mer om Unga Vuxna här.

Att sociala medier kan bli vinnare i lågkonjunkturen diskuteras flitigt. Daniel på Mindpark har skrivit om det här. Samtidigt så är mycket beroende på hur tidningshusen lyckas: för fortfarande är mycket av den breda nyhetsfloran byggd på traditionella medier – men på nya plattformar. När en sån institution som NYT har stora ekonomiska problem och vars satsningar online är smarta, nyskapande och många gånger tekniskt överlägsna så blir det oroande. Hank Williams (inte musikern…) har en mycket intressant vinkel: det är inte nödvändigtvis mediehusens ansvar att hitta en affärsmodell – det är lika mycket internet-ingenjörerna, tjänsteskaparna och andra som har det ansvaret:

The Internet industry has not figured out a viable way to monetize the kind of work that the New York Times does. The browser, in its current form, is an ineffective environment for exploiting non-search advertising. This is problematic because the information media business is incredibly valuable to our culture and entirely dependent on such advertising.
The kind of value that the New York Times creates cannot be produced by user generated content sites like Digg, manual aggregators like Drudge, or small time bloggers. These low cost information purveyors stand on the shoulders of very expensive giants. Like leeches, they attach themselves to, and live off the work of their much larger hosts. In general they leverage and expand upon the vital work the major outlets do, but they rarely act as original sources.

I måndags hade tidningen Medievarlden utvecklingslunch. Sofia skulle varit med men tvingades ställa in – här sammanfattas vad som sades och vad som inte sades. Läs diskussionen i kommentarerna!
Underbart att de delar med sig på det här sättet.

För er som fortfarande påstår att det inte går att sälja på webben finns det siffror som tydligt talar emot det.

Det här är bra läsning. Jan Helins inlägg i Medieakademin:

1. Bäraren av budskapet är omöjlig att kontrollera. (Redan här spricker den gamla modellen för massmedia.)
2. Målgruppen är inte valbar. Den blir vad den blir på nätet.
3. Målgruppen är en del av berättandet, inte möjlig att samla till ditt media.
4. Hur ska du då sälja målgruppen?

Den totala öppenheten och interaktiviteten som är internet stöder inte journalistik som vi känner den. Den avbryter den. Bryter sönder dess affärsmodell. Kräver en ny riktning. Mer lyssnande. Mindre självgod.
Det är spännande och svårt.

Ett ämne som diskuterats flitigt på nätet i veckan är IPRED. Anders Mildner har skrivit om det här. Inte om lagen som så, utan om fenomenet blogguppror. Erik Starck har skrivit mycket bra på Skiften.
Om själva lagen och den diskussionen har Niclas skrivit två postningar på deepedition, som sammanfattar det hela.
Under SIME presenterade Ace of Base sitt sätt att arbeta i en värld där allt är gratis. Oerhört intressant och spännande att följa den utvecklingen.
Mer från SIME här.

I onsdags utsågs Sveriges hundra bästa sajter enligt Internet world. Vi på SSBD vill framförallt uppmärksamma och gratulera Dagen.se som kom på plats 29. Läs om webbredaktörens lycka här.

För att fira gjorde sedan Dagen något ingen annan gjort förr. De redigerade hela sin etta (printversionen) som en webbsida. Vågat och modigt!

Ett intressant inspel när det gäller att på en tidningsblogg och som journalist använda Friendfeed finns rapporterat på Mediashift@PBS. Läs och fundera över hur tidningar och andra kan använda sig av lifestream-verktyg för att öka mervärdet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Ut med det på tuben

Samesamebutdifferent — Wed, 22 Oct 2008 22:08:39 +0000

Det vanliga för traditionella medier har varit att skapa sina egna webb-TV-gränssnitt, att se till att det hela stannar på den egna sajten. Kort sagt: skydda materialet och inte tappa kontrollen.

Expressen gör revolution. När nu YouTube blir regionalt och skapar en reell möjlighet att användas av såväl medier som för företag så är Expressen tidigt ute och lägger ut sina webb-TV-inslag. Vem som helst kan embedda materialet på sin sida och se det utan att behöva gå in på expressen.se.

Mycket positiv utveckling (inte minst utifrån det här) och synnerligen vasst av getingen.

Detsamma gör tidningen Barometern, som inte endast publicerar Heta ord från höger utan också nyhetsinslag i sin Youtubekanal.

Nu väntar vi bara på att youtube.se ska börja fungera också.

Uppdatering: DN hakar på. Men varför får man inte embedda inslagen?

Uppdatering II: Bonniers har fattat galoppen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Fem åtgärder som kan genomföras typ idag

Sofia Mirjamsdotter — Sun, 19 Oct 2008 19:18:55 +0000

Joakim Jardenberg på Mindpark har skrivit en lysande postning med väldigt konkreta uppmaningar till alla Sveriges mediehus.

Fem saker som alla svenska mediehus borde göra nu:

1. Placera allt egenproducerat material under en Creative Commons-licens. På mindpark.se har vi valt licensen som tillåter oberänsat utnyttjande av allt vi gör, men för traditionella mediehus är nog ” Erkännade-ickekommersiell” den rätta nivån.
2. Se till att allt material är åtkomligt via RSS, även sökningar och andra specialare. RSS:a upp hela sajten. (Är du osäker på RSS finns en bra intro ” in plain english”). Och som Networkers.se skriver så bra: se till att det är fulla flöden, inte bara ingresser eller kapade texter.
3. Lägg ut hela bildarkivet på Flickr. Det finns andra sajter men Flickr ligger bra till. Deras teknik är industrial strength, de har ett bra api och de har en stor publik. Flera fotografer har upptäckt detsamma.
4. Dubbelpublicera all video på Youtube, av samma skäl som jag väljer Flickr här ovan. Publiken finns där och tekniken funkar. Givetvis har de ett api och det är ingen konst att integrera det i dagens arbetsflöde. Inget extra arbete alltså.
5. Och på tal om API, skaffa ett eget. Gör ditt innehåll ”programerbart”. Det är det stora steget av de här fem, så det behöver inte vara klart imorgon. Men börja läs på, och börja arbeta i den riktningen.

Så vad är det egentligen Jocke uppmanar tidningarna att göra? (jag skriver tidningar för enkelhetens skull, eftersom de flesta som jobbar på mediehus fortfarande menar att de jobbar på tidning)

Det är några väldigt enkla saker. De går att göra nu. De kräver inga särskilda investeringar eller personella resurser. De borde ha gjorts för länge sen. Så varför dröjer det?

Jag har några funderingar kring det som jag tänkte dra här.
Punkten ett, Creative Commons, kommer att möta extremt motstånd bland journalisterna. I korthet innebär det att man helt enkelt delar med sig av sitt material till vem som helst som vill använda det gratis, med enda kravet att de creddar källan. Och här är Upphovsrätten en väldig broms.

Det handlar inte längre om pengar. Eftersom utgivarna inte tjänar några pengar på att dela med sig via Creative Commons finns heller inga pengar att ge till de enskilda upphovsmännen, det vill säga journalisterna. Däremot har journalisterna fortfarande den ideella upphovsrätten och kommer att protestera. En seriös journalist vill inte att den djupt personliga söndagsintervjun ska publiceras i något tveksamt sammanhang.

Detta är en fråga som ältats i SJF i årtionden. Ett exempel som ofta tas upp är det där bilder från ett reportage om en förlossning publicerades i en mindre seriös herrtidning. Det är många år sedan.
Med Creative Commons finns faktiskt trots allt en form av avtal. Det finns en chans att ha koll på var materialet hamnar. Man får dessutom credd och kanske trafik till sajten.
Utan en sådan licens kommer material ändå att snos och användas av andra i än mer tveksamma sammanhang, och vad spelar det egentligen för roll att man i efterhand kan stämma någon som använt ens text i reklamsammanhang om skadan redan är skedd?
Och ställt mot att det Jocke skriver om handlar om hela branschens framtid och faktiskt – möjligheten att också om tio år kunna ägna sig åt seriös journalistik – så har jag svårt att se att de gamla argumenten håller.

Jag har tidigare skrivit om just detta – både TU och SJF måste släppa prestigen kring upphovsrätten och på allvar fundera över hur den ska hanteras i det nya landskapet.

Jocke formulerar det så här:

Det finns egentligen bara ett enda problem och det kommer att handla om gränsdragningar. Det kommer inte alltid att vara enkelt att hävda skillnader mellan kommersiellt och icke-kommersiellt utnyttjande. Men där måste vi vara frikostiga, att en hobbyblogg kör lite adsense borde inte få oss att skramla med advokater. Grundprincipen är nog att de flesta aktörer som är kommersiella på riktigt ändå kommer att vilja göra rätt för sig.

Punkt två är mindre kontroversiell. RSS kostar ingenting. RSS är en service åt läsarna, och den gör det enklare för stressade människor att faktiskt fortsätta läsa sin tidning även om de inte orkar klicka sig in på en sajt och bläddra mellan artiklarna. Chansen att man behåller läsare som annars skulle droppa av för att de är lite lata är större än risken att tappa träffar på sajten. Tror jag.

Punkt tre som handlar om Flickr är också en som kommer att motarbetas av journalisterna, ungefär som Creative Commons. Men som Jocke också skriver – det finns faktiskt en möjlighet att tjäna pengar här. Alla som hänger på nätet är inte omoraliska pirater, det är faktiskt människor som använder nätet som just det namnet antyder – en plats för att bygga nätverk och knyta kontakter och faktiskt också göra affärer.

Punkten fyra skrev jag om bara häromdagen, då gällde det Barometerns politikteve. Att publicera alla sina teveinslag på Youtube gör att man hittar den publik som tidningarna lägger massor av pengar för att försöka reda ut hur man ska nå i framtiden – den unga. Detta är något som kan göras idag. De gamla läsarna kommer inte att svika sajten för att se klippen på Youtube, däremot kan det tänkas att en yngre och ny publik hittar till sajten genom klipp på Youtube. Det fungerar inte att mura in sig i sitt eget hus. Om tidningarna ska fortsätta vara relevanta om några år måste vi finnas där publiken finns. Delta i den nya världen. Bygga våra varumärken där våra potentiella läsare håller hus. Detta är dessutom bra mycket billigare än många andra marknadsföringsåtgärder. Jag skulle också vilja göra ett tillägg här – det räcker inte att finnas på Youtube, det måste också finnas embedkoder på den egna sajten, man ska inte måsta kila över till Youtube för att kunna visa ett av Barometerns inslag i sin egen blogg.

På punkten fem kan jag väl säga att det finns folk på IT-avdelningarna som absolut borde jobba med api, det är inte något konstigt eller särskilt svårt, men handlar om prioriteringar. Här borde de stora koncerner som nu dominerar Mediasverige kunna hitta synergier mellan respektive tidningar, fortfarande är det många som sitter och uppfinner hjulet parallellt med varann istället för att samordna och satsa på vettiga gemensamma lösningar.

Det här är väldigt enkla saker. Men ändå så svåra. Jag vill ändå till hundra procent ställa mig bakom Jockes uppmaning och hoppas att någon vågar hoppa på. Det vet vi ju också av erfarenhet, att mediehusen gärna väntar ut varandra och vill att någon annan ska bana vägen. Men inte minst utifrån detta om att vi måste våga mer och experimentera, vi har nämligen allt att förlora på att inte göra det.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gick – vecka 41

Samesamebutdifferent — Sun, 12 Oct 2008 20:29:41 +0000

Vi börjar med avslutningen på förra veckan, då What’s next spelade in sin panel med Joakim Jardenberg, Fredrik Wass, Karin Adelsköld och Miriam Olsson. De diskuterade bland annat annonskartan.se, nya mikrobloggtjänsten Bloggy.se och Spotify. Vad som inte diskuterades var Aftonbladets mobiltaggar, som vi på SSBD inte heller uppmärksammat. Fast vi kanske borde? Joakim Jardenberg skriver om det här och sätter ord på varför. Svenåke Boström skriver om mobiltaggarna här.

Det intressanta med Aftonbladets satsning är att papperstidningen blir en en koppling mellan print och en digital fördjupning. Den hittills vanligaste tanken har ju varit att print kommer att bli mer fördjupande medan webben kommer att få stå för det snabba och lite grundare. Kanske är det tvärtom: att inom överskådlig tid blir tidningarnas printversioner översiktliga men bärare av kopplingar till webbmaterial som är rörligt, fördjupande och vidarelänkat. Samtidigt finns den andra möjligheten kvar – ett exempel är hur Annika Winsth, chefsanalytiker på Nordea, beskriver sina medievanor. Behovet av snabbt och direkt men också möjligheten att fördjupa sig:

Det är en högtidsstund för mig att djupdyka i helgbilagorna. Jag tar med mig kaffekoppen och sätter mig i fåtöljen efter frukosten på söndagarna. Mina barn har lärt sig att det är bäst att låta mig få den tiden och håller sig undan.

Sedan har Martin Jönsson ikväll skrivit ett inlägg som är obligatorisk läsning för alla i branschen.
Recept för dagspressens överlevnad. Han refererar till medieprofessorn Philip Meyer som i sin artikel i American Journalism Review menar att vi nu står inför de traditionella mediehusens stora beslut: vilken väg de väljer kommer vara skillnaden mellan långsiktig tillväxt eller relativt snar utarmning:

The newspapers that survive will probably do so with some kind of hybrid content: analysis, interpretation and investigative reporting in a print product that appears less than daily, combined with constant updating and reader interaction on the Web.

Meyer ger också en roadmap för hur innehållet måste förändras:

By news, I don’t mean stenographic coverage of public meetings, channeling press releases or listing unanalyzed collections of facts. The old hunter-gatherer model of journalism is no longer sufficient. Now that information is so plentiful, we don’t need new information so much as help in processing what’s already available. Just as the development of modern agriculture led to a demand for varieties of processed food, the information age has created a demand for processed information. We need someone to put it into context, give it theoretical framing and suggest ways to act on it.

Övriga som Martin använder för sin analys är Roy Greenslade som också ser ett behov av att skapa en högre elitism, respektive diskussionen om vems felet är mellan Jeff Jarvis och Paul Farhi – en fråga som är lite tramsig i mitt (Niclas) menande då faktorerna som skapat den allvarliga situation som tidningarna befinner sig i är många; såväl journalisters attityder som teknisk utveckling, liksom ägarförändringar och konsumentvärderingar.
Martin Jönsson väljer att göra en egen roadmap utifrån den svenska kontexten (och jag tror att man skulle kunna skriva “de traditionella medierna” istället för bara tidningarna):

* Tidningarna måste våga välja ännu hårdare och renodla sin profil, utifrån läsarnas behov
* Tidningarna måste – på allvar – lyssna och interagera med sina viktigaste målgrupper
* Tidningarna måste våga skilja mer på papper och digitala medier och utnytja de unika styrkorna i respektive kanal
* Tidningarna måste bli mycket öppnare för möjligheterna att arbeta journalistiskt i andra former än de traditionella, artikelbaserade
* Tidningarna måste vara mer innovativa och lyhörda för bra idéer hos andra, såväl journalistiskt som när det gäller affärsmodellerna.

En stor grej i bloggvärlden har varit Compro Medias uppsägning av bloggaren Rosa. Nikke Lindqvist har skrivit en bra sammanfattning.

Jag tycker att företag ska ta vara på sina bloggare. Jag brukar fråga företag om de har en aning om hur många anställda som bloggar eller är flitiga forumbesökare. Det vet man sällan och det är synd. Bloggande anställda är en fantastisk resurs! De kan ofta beskriva företagets tjänster eller produkter på ett personligt sätt och med en helt annan målgrupp än vad den sanktionerade företagskommunikationen har. Ur länksynpunkt är det förstås utmärkt, liksom för informationsspridande. Men det kan också vara ett utmärkt sätt för företaget att hålla koll på stämningarna bland sina anställda. Trivs de anställda på jobbet så märks det i deras bloggar!

Nikke tar också om frågan om att blogga anonymt vs göra det offentligt, och har en intressant vinkel på det hela:

Jag har aldrig varit anonym på webben och har ofta förundrats över att så många väljer att vara det. Jag står för det jag skriver och vill någon kritisera mig för det är mitt kommentarsfält öppet för återkoppling. Så har det varit länge och kommer så att förbli. Sedan är det upp till mig att välja vad det är jag skriver om. Fall som detta ger mig en liten förståelse för varför man väljer anonymiteten i bloggandet men jag kan inte låta bli att fråga mig om det hade slutat annorlunda om Rosa hade skrivit under eget namn redan från början.

Hans bilder av Google-sökningar på Compro Media är inte heller att förakta. Det man får upp är länkar till skriverier om uppsägningen av Rosa och man kan definitivt fråga sig om det är något bra för företaget…
Det intressanta i sammanhanget är nödvändigtvis inte frågan om Rosa specifikt (hon är också polisanmäld för bedrägeri) utan exemplet på hur problematiskt det fortfarande är att företag har anställda med en egen megafon och som tänker använda den – och att medierna väljer att lyssna på dem. Sen kan man tycka att det här är en mindre viktig fråga om man ser till att det i världen finns fler och fler citizen journalists som använder bloggverktyget för att avslöja sådant som totalitära stater vill mörka – och blir fängslade för det.

I Norge har en programledare plockats bort från sitt program efter att ha bloggat negativt om en kollega.
Ett skolexempel på en av alla risker som finns i bloggandet och som kanske är en anledning till att Public Service i Sverige mer eller mindre uttalat förbjuder sina anställda att blogga. Jag (Sofia) vidhåller dock att journalister bör ha ett visst omdöme när det gäller saker som integritet och objektivitet, ett omdöme som inte försvinner i och med att man plötsligt börjar blogga. Den som skriver fel sak i sin blogg skulle lika gärna kunna göra bort sig radikalt på annat sätt och kanske inte är sin uppgift lämplig. Det är alltså inte bloggen och bloggandets fel. Skillnaden är att det hela blir offentligt på ett annat sätt, och diskussionen om var man ska dra gränsen för sitt företags transparens är intressant och bör vara pågående inte minst i medieföretagen.

Att bloggarna blivit en självklar del av även de traditionella medierna visar de siffror som kommer från Nielsen – att 95 av 100 toppmediehus i USA idag använder bloggar. Chris Nolans åsikter är klart nödvändiga för alla journalister att läsa innan man slår ner på bloggandet inom journalistkåren.

En bloggare som är lite i hetluften är Robert Peston, vars blogg hos BBC College of Journalism anses ha spelat en stor roll i hur finanskrisens rapportering utvecklat sig. Det försvar för Peston som Peter Preston ger är också en briljant definition av hur en nyhetsblogg skulle kunna se ut:

Peston is prolific, blogging continually between studio shuttles. He can write three or four quick blogs a day, telling the net world what’s going on. It’s a brilliant service, where one thing goes with another. He’s a voracious newshound. The BBC has special salience and special clout. All that training comes specially trustworthy. Yet the wire grows higher and higher. Blogs don’t go through anxious committees of editors, pondering deeply. They are self-publication, performed at the double. Their speed is part of their attraction, and we’ve reached a stage where one man at his terminal can rain billions over Britain.

Självklart blir det då extra tungt när siffror som dessa dyker upp.

Bobbie Johnson på The Guardian har skrivit om YouTube-generationen. Det skrivs bland annat om hur gammelmedia och styrande försöker fånga upp de ungas beteende:

Mainstream broadcasters are recognising the shift in consumption: the American cable broadcaster HBO recently launched a new show, Hooking Up, featuring a swath of popular YouTube stars. Although many web surfers have scoffed at what they see as a cynical attempt to cash in, the move exemplifies how the adult world is trying to reach out to video-friendly youth.
The report also says that politicians can use online video as a way to engage with youngsters, who can sometimes be seen as apathetic and unreachable. But Hannon said such a strategy would only succeed if they were prepared to approach the internet on its own terms.
“The government is pouring vast amounts of money into this, because they feel young people should be making themselves heard,” she said. “But people can see through it – bloggers say it feels contrived.”

Tänkvärt, inte minst utifrån resultatet av TU:s rapport om Unga Vuxna som presenterats i veckan.
En rapport som fått TU att satsa på en ny tjänst inom innovation och utveckling.
JNyström väljer att titta på en ny generationsbenämning: Generation Generate som handlar om att alla är producenter och konsumenter samtidigt och bäst innehåll har den högsta sociala valutan. En sorts mix av gammal medielogik och en ny nätverksideologi.

Det är alltid med stor behållning jag (Sofia) läser Elisabeth Bäcks blogg. I måndags var hon ivrig som ett barn på julafton inför premiären av ett nytt annonsformat på webben.

En annan som är glad som ett barn på julafton är Carl Bildt som gått över till Mac. Eftersom vi båda är macanvändare kan vi inte annat än gratulera. En som skriver underhållande om det är Blogge. Att Apple fortfarande är ett lovemark visar också det gamla OS-kriget som faller ut i diskussionerna i kommentarerna.

Ännu en chefredaktör har sällat sig till bloggarnas skara. Den här gången är det Aftonbladets Jan Helin som går ut ganska hårt och visar hur en blogg kan användas för att kommunicera med läsare.

Norrtelje Tidning redesignar sin sajt och en av delarna är att låta läsarna skriva sina egna nyheter på den. I sin redaktörsblogg berättar Katarina Ekspong om detta:

En gång i tiden hade Norrtelje tidning lokala rapportörer, så kallade meddelare. För omkring 20 år sedan avskaffades de, bland annat för att tidningen ville bli mer professionell. Något viktigt gick förlorat. Därför tänker vi nu om, var med och skriv en nyhet på norrteljetidning.se!

och ger Susanna Popova en rejäl känga om dennas elitistiska syn på citizen journalism och bloggande.

Att webben är en förlustaffär för svenska mediehus är ett problem som många sliter sitt hår för att lösa. Detta trots att enorma summor satsas på reklam på webben. En av grundorsakerna är att mediehusen helt enkelt inte förstått att webben är en egen kanal som kräver nya lösningar för marknadsföring. Precis som att det tagit tid att förstå att en sajt inte är en papperstidning och att nyheter bör presenteras i en annan form på nätet än i papperstidningen. Sara Hernandez på Online PR skriver bra om detta.

The Times India verkar ha satt i system att använda bilder från webben lite väl lössläppt. Intressant är hur de skulle se att samma sak gjordes med deras bilder.

Förra veckan lanserades Nyheter24 i Sverige. En sajt som redan uppmärksammats i flera olika perspektiv.
Denna vecka var det dags för amerikanska The Daily Beast med förre redaktören för Vanity Fair, Tina Brown i spetsen, att lanseras.
Martin Jönsson har tagit en närmare titt.

I kristider vill folk ha information. Något som gjort att konsumtionen av onlinemedia ökar:

Yesterday, Beet TV flagged up that a record number of users seeking online media information led to a seven per cent spike in traffic for Akamai, the delivery network which carries the internet flow for NBC, the BBC, Reuters and other news sites. The current economic turmoil, hurricanes and the presidential campaign has helped boost the need for online information. At their peak, Akamai were registering 3.7 million requests per minute

Regeringen har delat ut en broschyr till skolungdom för att informera om upphovsrätten. Ett bra initiativ kan tyckas men den lämnar en del övrigt att önska.

Samtidigt presenteras förslaget till en ny lag som ska hjälpa till att sätta dit fildelare. Något som The Pirate Bay kommenterar här. Copyriot skriver också.

Många var det som slogs om uppmärksamheten när årets nobelpristagare i litteratur offentliggjordes. Att det hela skulle sändas direkt på på webben rådde det i år ingen tvekan om. Trycket blev så stort på livestreamtjänsten Bambuser att de gick ner precis när de inte skulle, vilket påverkade Svenska Dagbladets sändning. Inte bra. Det hela var lite oturligt då Bambuser just i dagarna flyttade sina servrar och bytte en hel del av dem.

Guardian Weekly startar en redaktörsblogg. Medievärlden skriver:

Den nystartade bloggen ska argumentera för veckans urval och redogöra för en del av det som inte kom med i tidningen. Redaktionen hoppas också att läsarna ska använda bloggen för att diskutera nyhetsvärdering och artikelfokus med redaktionen och med varandra.

Det här vill vi se mer av på svenska mediesajter.

I Sverige tittas det allt mindre på teve. I Danmark vänder trenden. Trots det kommer siffror som nu visar att TV-reklamen minskar. Och Publicis väljer att satsa stort på digitala medier.

Orvesto har i veckan publicerat sina räckviddsmätningar. Martin Jönsson kommenterar här. Och Kristofer Mencák förklarar framgången för Sofis mode. Vi är inte förvånade, snarare är det märkligt att inte fler förstått och börjat jobba med interaktivitet på allvar.

Emanuel Karlsten och Stefan Swärd, två kristna bloggare, diskuterade bloggande på ett lunchmöte. En diskussion som såklart streamades och finns att titta på i efterhand för den nyfikne.
Ett intressant möte mellan det nya och det gamla, där det gamla representeras av delar av publiken som inte riktigt förstått vad det hela handlar om.
Emanuel kommenterar såklart debatten i sin blogg.

Johnny Stationsvakt konstaterar att internet inte är riktigt internationellt, att det går att stänga visa delar. I Sverige är vi väl inte så vana vid censur, men ibland stoppas vi ändå på grund av juridiska detaljer.

Anders Mildner har skrivit om guidekultur på utdöende och att skilja på text och person. Det är kanske relaterat till detta som Sofia skrev för ett par veckor sedan. Viktiga frågor som inte går att bortse ifrån när man funderar på överlevnad i det nya landskapet. Det ena utesluter inte det andra. Snabba nyheter och socialisering på nätet får och bör inte konkurrera ut de välskrivna texterna.

Att vi är vänner av Twingly och korslänkning på alla sätt som går är knappast en hemlighet. I ljuset av det är det väldigt tråkigt att läsa sånt här:

Google och andra sökmotorer ser inte JavaScript länkar. Så även om en blogg länkar till DN, och det ser ut som om DN länkar tillbaks, så ser endast sökmotorerna bloggens länk. Länkkraften går därmed bara åt ett håll. Tidigare gick det åt båda hållen.

Kanske är DN rädda för att de nya medierna ska ta över helt och hållet?

Katharine Lackey skriver ner det som väldigt många journalister tänker. Om att hon hellre är en printjournalist än en multimedia reporter. Ett tänk som jag (Sofia) aldrig någonsin har förstått…

Slutligen bjuder vi på en kort introduktion som är otroligt bra och förklarar vad Sociala Medier är, för den som inte riktigt förstått vad det hela handlar om:

En liten behind the scenes-inblick i att vara Idol-bloggare för Aftonbladet kommer från DVIJDVS.

Same!? Same?? But?? Different?!?