Posts Tagged: wiki


14
Oct 09

Integrerade redaktioner gör sämre nätjournalistik

De flesta svenska dagstidningar har på olika sätt försökt integrera eller öka samarbetet mellan nätredaktionen och tidningsredaktionen. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Att slå ihop redaktionerna utvecklar inte nätjournalistiken. Man producerar visserligen fler och bättre uppdaterade artiklar till webben, men det är tidningsartiklar. Och att producera fler tidningsartiklar är inte att göra bättre nätjournalistik.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det snarare är precis tvärtom. Integrerade redaktioner hämmar innovationsförmågan och nytänkandet på nätredaktionerna.

I teorin är en gemensam redaktion vettigt och effektivt. Alla kan skriva för webben och man kan utnyttja sina resurser i alla kanaler och slippa dubbelarbete. Men när man integrerar en relativt liten, ny och innovativ nätverksamhet som fortfarande inte hittat sina former i en stor och gammal tidningsorganisation som har väldigt starka traditioner och regler så övertar den lilla gruppen den stora gruppens normer. Det är helt naturligt, men ur ett nätperspektiv är det inte alls lyckat.

För på en tidning är normen att man skriver artiklar. Artiklarna börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och när sista punkten är satt är man klar med sin artikel och kan börja skriva en ny. Den förra artikeln är redan historia. Artiklar är den minsta beståndsdelen i det vi kallar tidningsjournalistik. Och skriver man många eller bra artiklar är man en duktig journalist och får beröm av sina kollegor och chefer.

Så har tidningsjournalistiken fungerat i över hundra år och tittar man på tidningarnas webbsidor så ser man att det fungerar så på nätredaktionerna också numera. Det är försvinnande lite som bryter mönstret av artiklar som man lika gärna kunde läst i en tidning.

Samtidigt utvecklar bloggare och nya aktörer som Huffington Post nätmediet och skapar nya berättarformer som tar det traditionella tidningsberättandet vidare. Och den skrivna artikeln är bara en beståndsdel i nätberättandet. Lika viktiga, eller till och med viktigare, beståndsdelar är till exempel öppenhet, att delta i diskussioner både före och efter man skriver, öppna databaser och API:er och att vara generös med cred, källor och länkar för att leda läsaren vidare. Den utvecklingen måste nyhetswebbarna vara en aktiv del av och helst leda. Det gör man inte i dag.

Men det saknas inte bra idéer på hur man kan utveckla nyhetsjournalistiken på redaktionerna. Pelle Sten skrev nyligen här på SSBD om att wikifiera nyhetsartiklar och låta dem bli levande dokument som byggs på efterhand. Det är ett många bra förslag och jag ser gärna att hans idéer tas upp på SvD och genomförs som något mer än ett kul sidoprojekt. Den här typen av idéer ska vara själva grundbulten på en nyhetswebb. Inte de uppfriskande undantagen.

Själv hoppas jag att Ola Eriksson på Dagens Media får rätt och att Gunilla Herlitz bolagiserar DN.se. Det finns så mycket bra tankar och idéer där som aldrig kommer att få fart om inte man inte kan ta sig utanför de osynliga gränserna som papperstidningsredaktionen sätter. De är värda ett bättre öde än så.

Jag väljer att avsluta utan punkt. Fyll på med dina tankar


11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.


8
Oct 09

Wikifiera nyheterna

Dagens nyhetspublicering på nätet utnyttjar inte mediets möjligheter särskilt väl. Inspireras av Wikipedia.

Vi som jobbar på mediehusen ger inte läsarna särskilt bra verktyg för att få en bra överblick över ett nyhetsskeende. Vi överlämnar åt läsarna att själva avgöra vad som är relevant. Hur hänger nyheterna ihop? Det överlämnar vi åt läsarna att försöka pussla ihop själva. Inte konstigt att läsarna inte anser att journalistiken är värd att betala för.

Nyhetspublicering innebär en strid ström av fristående artiklar. Och det är inte särskilt konstigt att det blev så här. Så har ju tidningarnas nyhetsarbete fungerat under mer än hundra år. När nätet dök upp tog de flesta nyhetstidningar sina existerande modeller och applicerade dem på det nya mediet.

Nyhetsflödet är enormt, men kontexten saknas. På sin höjd har en redaktör eller ett system länkat till tidigare publicerade artiklar som är mer eller mindre relevanta för den aktuella artikeln. Detta är ett expansiv bransch med flera olika system som mer eller mindre automatiskt föreslår relevanta länkar till andra artiklar. Frågan är om inte detta är en överkomplicerad lösning som i första hand går att ta betalt för eftersom det leder till fler klick på sajten, vilket i sin tur är något som annonsavdelningen kan sälja på.

Varför inte tänka om hur vi hanterar nyhetsskeenden? Kanske kan journalistiken bli mer relevant om vi utgår från en grundartikel (en wiki-artikel) som byggs ut efter hand som saken utvecklas, i stället för att ständigt behöva upprepa grundfakta. Om artikeln blir för lång kan utvalda avsnitt lyftas ut och bli egna artiklar.

Fördelen med wiki-modell är att läsaren får en bättre överblick. Det blir tydligare vad saken gäller och vad som hänt sedan jag senast läste om den.

Matt Thompson är en amerikansk journalist som forskar på just detta med wikifierade nyheter. Han listar ett antal råd för mediehus som vill utveckla sin journalistik, varav jag tycker att de här är de viktigaste:

  • ”Don’t ’win the morning.’ Win the story.” Alltså skapa journalistik som kan leva kvar och vara relevant veckor, månader efter att den publicerats.
  • ”Give people a starting point online.” Bakgrunderna vi sammanställer är viktigare än vi tror. Ge dem en framträdande plats.
  • ”Track the unknowns.” Vad är det vi inte vet om ett visst ämne? Var saknas det fakta?

Googles Marissa Mayer har också argumenterat för en wiki-inspirerad förändring av hur journalistik publiceras på nätet. När hon vittnade inför den amerikanska kongressen angående journalistikens framtid sade hon bland annat:

”Consider instead how the authoritativeness of news articles might grow if an evolving story were published under a permanent, single URL as a living, changing, updating entity. We see this practice today in Wikipedia’s entries and in the topic pages at NYTimes.com. The result is a single authoritative page with a consistent reference point that gains clout and a following of users over time.”

En annan orelaterad men inte oviktig fördel med wikifierade nyheter är att statusen på rättelser höjs. Som det fungerar i dag, om en tidning mot förmodan publicerar en rättelse på nätet, kommer de som redan läst artikeln inte se rättelsen. Här kommer den alltid finnas närvarande.

Tidningar som väljer att samla sin kunskap kan konkurrera om läsarna med Wikipedia utan Googles artificiella stöd, det vill säga Google News-presentationerna i söklistorna.

Ett problem för en nyhetstidning som jobbar med ett wikibaserad publiceringsformat är att de måste kunna variera sitt tempo. Mitt förslag är att kombinera långsiktigt nyhetsarbete i wikiform med livebloggar för direktrapportering och kunskapsbloggar för att skapa kontaktytor mot läsare, det vill säga nyhetskällor. Kanske mer om det i ett kommande inlägg.

Mer läsning:

Kristofer Björkman tog det ett steg längre i december och uppmanade till öppna wikis.


28
Feb 08

Varför ska journalisterna skriva artiklarna?

Jag kollade in hur företaget Mindroute valt att låta sina användare, kunder och andra vara med och bygga sin hemsida och funderade över när en journalistisk tidning vågar att öppna upp så mycket.

Mindroute väljer att bygga hela sin sajt på wiki-tekniken vilket innebär att alla som registrerar sig faktiskt kan gå in och skriva på sajten, skriva om saker, lägga till och dra ifrån. Richard Hansson förklarar (ur inlagan “Webbstrategi” ur Dagens Industri feb 2008):

Vi kläckte idén att det borde vara våra besökare som styr innehållet på vår sajt. Det är bra av två anledningar; dels så ser vi till att innehållet på sajten är så objektivt som möjligt och dels så ser vi till att diskussionen om oss och vår mjukvara först på vår egen webbplats och inte någon annanstans.

Mindroute säljer CMS-system så det finns självklart en logisk koppling mellan erbjudande och den här idén men jag tycker hans förklaring av idén har bäring på medier: i det nya medielandskapet som idag målas upp inför våra ögon finns det inte plats för en syn där mottagaren bara är mottagare och innehållsproducenten (sändaren) har monopol på objektiviteten.

Någon kanske tycker att det väl är enklare för ett företag att göra det här men jag skulle snarare säga att det är tvärtom. Mindroute väljer att låta sina användare och partners påverka bilden av företaget; de släpper in dem i att kommunicera via företagets affärskritiska kommunikationskanal. För mig är det mer förvånande att medierna många gånger verkar mer rädda för sina användare än många företag.

Så – när får vi se en tidning som faktiskt vågar öppna upp sina artiklar via en wiki-teknik? Och låta sina läsare dela med sig av sin kunskap? Finns det några exempel där det gjorts inom medievärlden? Vad tror ni: skulle det fungera?

/Niclas Strandh