Posts Tagged: webb


21
Jan 09

Osamlade tankar i spåren efter Gömda-debatten

Diskussionen kring Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, verkar aldrig riktigt ta slut.
I måndags höll Publicistklubben debatt med bland andra Monica själv, Leo Lagercrantz från Newsmill, Björn Wiman från Expressen och Jan Helin från Aftonbladet.

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

– Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
– Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

– Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
– Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


17
Nov 08

Veckan som gick – vecka 46

Eftersom förra veckan handlade endast om valet kommer den här postningen att innehålla en del länkar från vecka 45 också, för det skrevs ju en del läsvärt också då som inte handlade om valet.

Men först, rykande färskt från Joakim Jardenberg: Så ska vi tjäna pengar på nätet, (mer än vi någonsin gjort på papperstidningen) Och så uppföljningen med fem konkreta tips till annonschefen.

Och så Martin Jönsson om det stora hotet från papperet:

Papperstillverkarna behöver de här prishöjningarna, för att rädda sina marginaler. Men tidningsföretagen över hela världen kvider under de nya prislistorna. Vad det leder till? Sannolikt att tidningarna byter ner sig till sämre papperskvalitet och gör allt för att minska mängden papper, med indragna bilagor och färre sidor. Med minskande annonsvolymer ger det snabbt tunnare tidningar, vilket sänker efterfrågan på papper, vilket leder till ytterligare krav på minskad produktionskapacitet…och så är nedåtspiralen i full gång. Först lär den drabba gratistidningarna, som är extremt kostnadskänsliga i en svag annonskonjunktur, sedan hela branschen.

Branschanalytikern Philip M Stone på Follow the Media avslutar sin analys av läget på marknaden så här: “En del dagstidningar har redan minskat på antalet utgivningsdagar. Hur många tidningar kommer att komma ut på måndagar om fem år? Hur många tidningar som i dag kommer ut fem-sex dagar i veckan kommer att vara ner på två-tre dagar? Hur många kommer över huvud taget att tryckas på papper?”

Men om vi backar till förra veckan så kan vi berätta att Newsmill byggde om sajten. Efter två månaders Beta-test har redaktionen upptäckt något som är mycket intressant och värt att notera för alla som jobbar med nyheter på webben:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Och detta – att artiklar lever längre och faktiskt också får ett eget liv på nätet – är något av det som gör det så ofantligt kul att jobba med nätet. Lagom till omgörningen har hemligamorsan skrivit om varför hon älskar Newsmill.

Per Torberger på Resumé har skrivit en väldigt tänkvärd text om God journalistik, och om att prioritera.

Rolf van den Brink tänker nytt om redaktioners strukturer, och funderar över vad som skulle hända om man byggde upp en nyhetsredaktion som en reklambyrå.

Under veckan har Bo Rothstein skapat ett mindre uppror i bloggosfären då han jämförde bloggosfären med en stinkande kloak. Det har vi skrivit om här och här. Och på våra privata bloggar.
Andra menar att bloggosfären är mer relevant än någonsin. Att bloggrevolutionen ännu är i sin linda. Vi håller med.
Och ser fram emot Rothsteins svar på Mattias Svenssons replik till honom i GP.

Detta med troll och svårigheter att hantera kommentarer är något som ibland tyvärr blir ett stort hinder för många tidningssajter att ta steget fullt ut och bli sociala och släppa in läsare. UNT har försvårat kommenterandet hos sig. Samtidigt som PM Nilsson är lyrisk över nivån på kommentarerna hos Newsmill.

Martin Edenström ifrågasätter att stora nyhetssajter lägger ut sina klipp på Youtube:

Är det OK för en onlinetidning med ambitioner (de har en logga hur som helst) att använda samma webb-TV bas som 9-åringars mobilkamerainspelningar?

Svaret på den frågan måste väl ändå vara – Ja, just därför. Just för att där finns nioåringarna, nittonåringarna och 29-åringarna som varken läser papperstidning eller “sin” tidning på nätet. Eller kan så här många amerikanska dagstidningar ha fel? En annan infallsvinkel är också hur YouTube förändrat det politiska landskapet i USA. Kanske något att fundera över för Edenström?

In the end, all the candidates opened YouTube accounts and together uploaded thousands of videos. (John McCain’s channel now shows 330 videos; Barack Obama’s shows 1,821.)

Man kan väl lugnt säga att det inte bara är skrivande journalisters gatekeeperfunktion som är i fara… En som försöker att ändå utveckla tänkandet (även om det för många av oss känns som vi redan läst det förut) är Hugh Carpenter som utvecklar sina tankar utifrån Jeremiah Owyangs tankar runt freemium:

This positions them well to providing a stream of content to readers outside of the normal daily articles that are the staple of newspapers. Rather than the single daily articles they deliver, here’s what a future set of content looks like for reporters:
1. Longer, well-developed articles
2. Quick blog posts
3. Twitter messages
4. Sharing content created by others

Spännande ska det bli att se vad det blir av IT-OS i London. Herregud, vem vet vad som hinner hända med nätet och utvecklingen av folks vanor på fyra år?

Pressombudsmannen Yrsa Stenius är i blåsväder igen. Hans Månsson undrar vems sida hon egentligen står på:

Ett hot mot en journalist har som avsikt att påverka eller förhindra publicering och är därför att ­betrakta som hot mot den fria utgivningen.
Justitiekanslern håller med om att brott mot journalister ibland kan bedömas som brott mot medborgerlig frihet. JK beslöt i våras att hålla praxis under uppsikt och vill ha reda på när det kan finnas skäl att använda sig av denna brottsdefinition.
Säkerhetspolisens författningsskydd ska bland annat förebygga och avslöja våld och hot som syftar till att hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Numera inkluderas hot mot journalister i denna definition. I september inleddes en kartläggning.
Utgivare, JK och Säpo står samlade på ena sidan. Var står PO Yrsa Stenius?

Hos Joanna Geary återfinns en mycket bra slideshow som visar hur och varför man kan använda sociala medier. Spana in den! Joanna har också skrivit en mycket bra postning om journalistik, vad är det egentligen?

Här finns en bra sammanfattning av TU-projektet Unga Vuxna:

* Nya medier betyder inget längre, medier är medier.
* Underhållning är inte längre något man söker efter specifikt. Allt ska vara underhållande.
* Realtidsinformation är viktigare än uppföljning MEN exempelvis nyheter och reklam ses som löpande processer utan början och slut.
*De traditionella journalisterna och medieaktörerna har förlorat i trovärdighet. Ungdomarna litar mer på bloggar – och mamma.
* Medievalet styrs mycket av den egna bubblan, det egna lilla sociala nätverket, både online och offline.
* Den viktigaste aktören i medievalet är mamma, som klipper ut artiklar och tipsar om saker.

Läs mer om Unga Vuxna här.

Att sociala medier kan bli vinnare i lågkonjunkturen diskuteras flitigt. Daniel på Mindpark har skrivit om det här. Samtidigt så är mycket beroende på hur tidningshusen lyckas: för fortfarande är mycket av den breda nyhetsfloran byggd på traditionella medier – men på nya plattformar. När en sån institution som NYT har stora ekonomiska problem och vars satsningar online är smarta, nyskapande och många gånger tekniskt överlägsna så blir det oroande. Hank Williams (inte musikern…) har en mycket intressant vinkel: det är inte nödvändigtvis mediehusens ansvar att hitta en affärsmodell – det är lika mycket internet-ingenjörerna, tjänsteskaparna och andra som har det ansvaret:

The Internet industry has not figured out a viable way to monetize the kind of work that the New York Times does. The browser, in its current form, is an ineffective environment for exploiting non-search advertising. This is problematic because the information media business is incredibly valuable to our culture and entirely dependent on such advertising.
The kind of value that the New York Times creates cannot be produced by user generated content sites like Digg, manual aggregators like Drudge, or small time bloggers. These low cost information purveyors stand on the shoulders of very expensive giants. Like leeches, they attach themselves to, and live off the work of their much larger hosts. In general they leverage and expand upon the vital work the major outlets do, but they rarely act as original sources.

I måndags hade tidningen Medievarlden utvecklingslunch. Sofia skulle varit med men tvingades ställa in – här sammanfattas vad som sades och vad som inte sades. Läs diskussionen i kommentarerna!
Underbart att de delar med sig på det här sättet.

För er som fortfarande påstår att det inte går att sälja på webben finns det siffror som tydligt talar emot det.

Det här är bra läsning. Jan Helins inlägg i Medieakademin:

1. Bäraren av budskapet är omöjlig att kontrollera. (Redan här spricker den gamla modellen för massmedia.)
2. Målgruppen är inte valbar. Den blir vad den blir på nätet.
3. Målgruppen är en del av berättandet, inte möjlig att samla till ditt media.
4. Hur ska du då sälja målgruppen?

Den totala öppenheten och interaktiviteten som är internet stöder inte journalistik som vi känner den. Den avbryter den. Bryter sönder dess affärsmodell. Kräver en ny riktning. Mer lyssnande. Mindre självgod.
Det är spännande och svårt.

Ett ämne som diskuterats flitigt på nätet i veckan är IPRED. Anders Mildner har skrivit om det här. Inte om lagen som så, utan om fenomenet blogguppror. Erik Starck har skrivit mycket bra på Skiften.
Om själva lagen och den diskussionen har Niclas skrivit två postningar på deepedition, som sammanfattar det hela.
Under SIME presenterade Ace of Base sitt sätt att arbeta i en värld där allt är gratis. Oerhört intressant och spännande att följa den utvecklingen.
Mer från SIME här.

I onsdags utsågs Sveriges hundra bästa sajter enligt Internet world. Vi på SSBD vill framförallt uppmärksamma och gratulera Dagen.se som kom på plats 29. Läs om webbredaktörens lycka här.


För att fira gjorde sedan Dagen något ingen annan gjort förr. De redigerade hela sin etta (printversionen) som en webbsida. Vågat och modigt!

Ett intressant inspel när det gäller att på en tidningsblogg och som journalist använda Friendfeed finns rapporterat på Mediashift@PBS. Läs och fundera över hur tidningar och andra kan använda sig av lifestream-verktyg för att öka mervärdet.

Reblog this post [with Zemanta]

15
Oct 08

Verkstad istället för snack

Just nu pågår i Amsterdam WAN Digital Revenue Goldmine, en internationell konferens för tidningschefer.

Temat och underrubriken, att hitta en ny publik i print och nya kanaler är om möjligt mer aktuellt än någonsin.

Idag talade Caroline Little, som tidigare varit chef på Washington Post Newsweek interactive.
Hennes huvudbudskap var att medierna måste våga experimentera mera på nätet, och inte vara rädda för att misslyckas.

Från guardian.co.uk:

Little – who is advising Guardian News & Media on its US expansion – told delegates that too many news providers still used their sites for the basic task of republishing their print or broadcast content and that they need to expand their horizons.

“Keep one foot rooted in the core journalism values of the core product, and one that happens to be delivering the most revenue, and with the other, stretch as far as possible to try new things in this new medium,” she said.

“The news websites share the same journalistic values as the newspapers, but the web folks also are working in a medium that’s indisputably different, one that requires trying new things and sometimes going down in flames,” Little added.

“Fear of failure can be debilitating. All we have to lose by being too conservative is everything.”

Jag hör till de inte så tålmodigas skara. Jag inser att utvecklingen på webben går fort som fan. Får man en idé så bör den testas, väntar man för länge kan den bli för gammal, något nytt har hunnit komma.
Min erfarenhet är att alla nya idéer mer eller mindre måste malas i för många kvarnar, att beslutsfattandet är en process som tar alldeles för lång tid och att själva projekteringen av vissa webb-projekt kostar mer än de smakar, om de överhuvudtaget ger något resultat. Här kommer också prestigen in i bilden. Har man lagt ner pengar på att utveckla och sätta igång något är det många som är alltför dåliga på att erkänna att det var en felsatsning och lägga ner, istället försvarar man sin dåliga idé i oändlighet.

Webben är inte en tidning. Webben är något annat, som kräver andra arbetssätt, men också en annan typ av planering. Allt går snabbare – och det måste spegla sig i beslutsordningen också.
Det som är så bra med webben är också att det ofta är relativt enkelt både att genomföra och faktiskt lägga ner om något visat sig vara en mindre god idé. Det är svårare att ändra format på en papperstidning än det är att lägga till en helt ny sajt eller tjänst på webben.
Och protesterna från läsarna är högre om man tar bort en serie från papperstidningen än om man gör ganska stora förändringar på nätet.

Och fortfarande väntar många mediehus ut varandra. Ingen vill vara den som misslyckas, man vill gärna att någon ska ha trampat upp stigen. Problemet med den snabba utvecklingen idag är att det inte behöver vara det smartaste draget. En stig upptrampad av andra kan vara igenvuxen innan man hinner följa efter.

Jag vill se fler gammelmedier våga mer. Och det roliga med webben är att allt inte behöver kosta en massa pengar, särskilt om man skippar de långa beslutsprocesserna och kör istället för att bromsa.

Reblog this post [with Zemanta]

8
Sep 08

Sveriges tristaste tidning goes social

Som planner måste jag ofta läsa tidningar och publikationer som inte är så kul alltid. För min del handlar det om research, att leta intressanta fakta och kunskaper. För andra är det ibland den enda kopplingen till sitt ämnesområde.
Dagens Samhälle har varit en publikation som varit knastertorr. En tidning om kommun och landsting. Slås oftast endast av inhouseproducerade regionala landstingstidningar.
Men nu släpper man en ny webbplats, med kommentarsfunktion och ett mer öppet användargränssnitt – och med många planer att implementera sociala medier. Känns mer Fokus.se, känns mer som en nättidning man kan tänka sig att börja att läsa även utan att vara tvingad.
Bra jobbat. Se bara till att fixa ett rss-flöde, ännu mer interaktivitet och möjligheter för politiker och tjänstemän att möta varandra och verkligheten så blir det bra.