Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Hemma i Sverige har det varit Guldäggsgala, här är hela listan. För mer kuriosa kring utdelningen, spana in Guldäggsbloggen.

I måndags var det debatt på Publicistklubben under rubriken Press under Press. Vågorna har gått höga i debatten kring debatten, om Årsboken och om Pressombudsmannen. Jag följde debatten via Bambuser men fick faktiskt ut mer av Twitterkommentarerna till densamma.
Mikael Zackrisson har skrivit den i mitt tycke bästa texten kring stormen, en verklig aha-upplevelse. Han länkar också till andra bra texter i ämnet.
Relaterat är Martin Ahlquists text i Fokus, Vilken tidningskris? Också Karin Olsson på Expressen har skrivit mycket bra om eländiga medier. Thomas Mattsson kommenterar.
Mattsson som verkar vara helt Bambuserfrälst, och under veckan bland annat intervjuat sin konkurrent Jan Helin.
(Här måste jag få ställa en fråga helt off topic; varför är det så många som säger att de bambusrar, och säger bambusning eller bambusring? Vad är det för fel på bambusar och bambusing?)

Apropå PO så har Staffan Dopping skrivit en debattartikel där han läxar upp de svenska medierna för att de inte lever upp till de etiska regler de själva formulerat.
PO själv, Yrsa Stenius, har också skrivit om kritiken mot sig.
Samtidigt inleds en utredning om framtiden och införandet av en Medieombudsman. Jag var på TU i veckan och deltog i ett seminarie kring de pressetiska konstellationerna i Sverige, som ett avstamp för utredningen.
Samtidigt slås Biografbyrån och Medierådet ihop till en myndighet, och Granskningsnämnden avskaffas till förmån för Myndigheten för radio och tv, så man kan lugnt säga att medielandskapet är i omvandling på fler än ett sätt.

Lars Johansson på HD har skrivit om papperstidningens styrka. Han menar att papperstidningen överraskar på ett sätt som inte nätet gör, eftersom på nätet vet han oftast vad han söker. Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.
(I Norge är internet på väldigt god väg att ta ledningen över papperet)

När vi ändå är inne på Twitter vill jag tipsa om Jan Gradvalls eminenta text där han som nybliven twittrare beskriver vad man ska med Twitter till.
Mattias Boström har genomfört ett näst intill överambitiöst projekt för att försöka räkna ut hur många aktiva svenska twittrare det finns.
Twitter har för övrigt lanserat ett nytt annonsformat, med sponsrade statusuppdateringar. Precis som Wille har jag inte sett några sponsrade tweets, men jag har inte heller haft tid att twittra så mycket under veckan som gått.
Emanuel Karlsten tipsar om roliga karaktärstwittrare att följa. Själv har jag skrivit kort om replies, en funktion som många inte har riktigt koll på hur den fungerar.
Och så har jag samlat ett gäng svar på frågan om vad som är det bästa med Twitter. Läs, och registrera ett konto om du inte redan gjort det!

Det har också blivit enklare att hitta i Twitterarkivet med den nya tjänsten som Google lanserat. En mindre användbar men kanske lite rolig funktion är followfinder, som ska tipsa om bra tweeps att följa. Jag blev föreslagen att följa Alex Schulman som blockat mig, och Jocke som nog var en av de första jag började följa. Som sagt, inte så användbart…

Veckans nylansering står Sydsvenskan.se för. Jag har inte hunnit fördjupa mig men efter en första anblick tycker jag dels att det är modigt, och kul att de vågar. Men. Utveckling och förnyelse syftar väl till att förenkla, åtminstone i min värld, och sajten kändes inte alls användarvänlig. Vid en första anblick alltså. Det är fler som tycker till, och Sydsvenskan lyssnar på kritiken.
Trelleborgs allehanda har också fått nytt utseende och snart följer Kristianstadsbladet efter.

Det fortsätter att storma kring DN, och nu sägs flera medarbetare upp. Facket är föga förvånande mycket kritiska till det hela, och det sägs vara dålig stämning på redaktionen.
Samtidigt visar kvartalsrapporten att besparingarna lönat sig.

En positiv nyhet från DN är Riksdagskollen.se, en bra tjänst där man kan hitta politiker och få reda på var de står i olika frågor som intresserar. Men den är inte helt klar, utveckling pågår. Björn Hedensjö berättar mer.

Att jag älskar internet och sociala medier är knappast någon hemlighet för er som läser här. Inte heller att jag tror att det som händer på nätet är utomordentligt bra för demokratins och journalistikens utveckling. Inte minst för att traditionella medier för första gången i historien genomlyses, granskas och kritiseras som aldrig tidigare skådat, av läsare, tittare, medborgare, nyhetskonsumenter. Och av villebråden. ett av dem är Magnus Betnér, som jag tipsat om att följa på Twitter.
Jag gillar hans blogg också, som till stora delar handlar om just medier och då framförallt pressen. Denna vecka har han skrivit om Trelleborgs allehanda.

Det har stormat i helgen kring en debattartikel som Aftonbladet först publicerade och sedan drog tillbaks, jag har inte satt mig ordentligt in i det, men artikelförfattaren Rick Falkvinge gör en bra folkbildande insats när han förklarar skillnaden mellan censur och publiceringsbeslut. För vem som jobbar med media på ett eller annat sätt är inte trött på de skallande ropen om censur så fort man väljer att inte publicera en kommentar, ett debattinlägg eller för den delen väljer att inte gå vidare med vissa nyhetstips?
Mer folkbildning i frågan står Thomas Mattsson för, som börjat chatta med läsarna. Också Björn Hedensjö förklarar för läsarna på DN.se hur kommentarshanteringen fungerar, och tar upp problemet med rasistiska kommentarer.
För er som inte hängt med i turerna kring Sverigedemokraterna.de rekommenderar jag Nikkes rekapitulering av vad som hänt.

Det är ju inte heller nödvändigt för de traditionella medierna att publicera precis allt, för den som vill finns alltid information och skvaller att ta del av.

Upphovsrätt är ett alltid lika spännande ämne att diskutera. Särskilt intressant är det när traditionella medier struntar i avtal och regler kring publicering av andras material, som Kyrkans tidning. Eller Journalisten. Mer komiskt blir det när en Piratpartist kräver Piratpartiet på ersättning för olovlig användning av bilder. Å andra sidan är det så att även pirater är väldigt noga med att credda varandra och andra, faktiskt ofta betydligt duktigare än traditionella medier. En tankeställare för någon kanske?

Apropå lagstiftning ska nu Datainspektionen utreda vad som egentligen gäller i sociala medier, där det tydligen är osäkert hur exempelvis PUL ska eller om den kan tillämpas. Och vad gäller pirater så är det intressant att forskare visar att piratkopiering inte alls är ett stort problem för dem som vill tjäna pengar på diverse immateriella rättigheter. Snarare tvärtom.

Jag tror (eller snarare vet) att det finns en ganska utbredd uppfattning i journalistkåren att nätet svämmar över av skit, dålig moral och oetiska publiceringar åt alla håll. Det är förvisso sant, men ingenting som de traditionella medierna kan svära sig fria ifrån. Thomas Hartman skrev en debattartikel i Aftonbladet om just pöbelmentalitet hos journalistkåren, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggarna fick dessutom vatten på sina kvarnar då Littorins skilsmässa och tvister i samband med den hamnat i nyhetsrapporteringen.
Många har skrivit om det, men jag väljer att länka till Erik Laakso, en av dem som upprörs över snaskandet i Aftonbladet. Sedan har begreppet “Ren Blogg” spridits i bloggvärlden, ett sätt för bloggare att markera att de skiljer på sak och person. Opassande skriver som vanligt väldigt bra.

I veckan kom nya uppgifter om att Dawit Isaak ska ges en rättegång, uppgifter som det dock råder delade meningar om. Thomas Mattsson är som vanligt engagerad och ställer en spännande fråga.

Besöksstatistik är en ständigt aktuell fråga för nyhetssajterna, men Jardenberg pekar på det faktum att allt fler surfar från sina mobiler och att den trafiken oftast går förlorad i statistiken.

Slutligen tipsar jag om några spridda skurar, men väldigt läsvärda sådana:
Jerry Silfwer har skrivit om tio egenskaper för en bra företagsblogg.
Alltid läsvärde Micco Grönholm – Du har ingen aning om varför dina kunder köper.
Kristin Heinonen om vikten av att ha ett bra innehåll.
Gert Frost om hur sociala medier kan och bör användas i föreningslivet.
Mashable med en lysande postning om sociala medier i journalistiken, med konkreta exempel.
Allra sist tipsar jag om att köpa en timme med Anton Johansson. Och undrar hur det går, är det någon rusning?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Och just det, så var det han SVT-kommentatorn/journalisten som blev tolkad och citerad på ett väldigt vinklat sätt av en Aftonbladet-journalist. Joakim Jardenberg länkar upp storyn bra. Men SVT har knappast alla rätt heller som förbjuder sin egen nätsuccé.

I övrigt är väl ett rimligt antagande att vi sakta vänjer oss allt mer vid att titta på tv via nätet, oavsett om det är via SVTPlay eller TV4Play i mobilen eller på datorn? Det och att det verkar som om vi också börjar vänja oss vid multikanalskonsumtion; halva nöjet med schlagern verkar för många vara att simultankommentera på #melfest.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg spottar uppmärksamt att taggen i år tycks vara #mel2010.

Men, mest angeläget ändå - vi glömmer inte jordbävningsoffren. Skalvet utanför Chile och tsunamivågorna runtom i världen. Väntan. Uppmonterade live-kameror, ivrigt väntande på monstervågor. Människor som finner varandra tack vare sociala medier. Sorg. Glädje. Och kanske till och med – spänning?

Trollhare skriver:

“Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska brafrån tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.”

Ja, det mänskliga dramat tycks krypa närmare ju mer pluralistisk rapporteringen blir. Med många vänner på Twitter, Facebook och andra digitala nätverk så är det dessutom ofta någon som känner någon som är direkt inblandad i de nyheter som vi ser välla in över oss. Anders Mildner och fler med honom undrar vad det kommer att få för betydelse på sikt?

Sverker Olofsson går vidare från Plus efter 23 år. Bra jobbat och Sofia Mirjamsdotter resonerar kring varumärket och programformatet.

Anton Johansson står för en av de bättre postningarna denna vecka där han på Mindpark resonerar kring att synas webbsocialt. Jag tycker att företag ska uppträda strategiskt och med eftertänksamhet först, men individer gör klokt i att uppträda personligt, oavsett om de har företagshatten på sig eller ej. Dagarna innan hade jag och Anton för övrigt en bra diskussion i ett kommentarsfält som faktiskt angränsar till detta.

Annars mycket kommentarssnack denna vecka. VA.se installerar Disqus, kommentarssystemet. Hans Rosén förklarar att det är sista utvägen att stänga kommentarerna.

Annars har ju Twitter varit ordentligt smockfullt med fula fiskar. Eller fula fiskare, snarare? Niclas Strandh reder ut begreppen.

Men, säkrast är kanske att flytta till Island?

SvD:s twittrare hittar du här. Och Aftonbladets här. Jag tycker det är smart, jag. Fler interna ambassadörer som kan hjälpa till att nå ut med nyheterna i sina nätverk. Det skapar större möjligheter till dialog med nyhetskonsumenterna och det sätter ansikten och “140-teckensröster” till människorna bakom nyheterna. Lisah Pettersson som är reporter på TV4 (Disclaimer: I kinda know her…) gör likadant och postar sin Twitter-adress på webben tillsammans med inslagen och en uppmaning om ge feedback på den nyhet hon rapporterat om.

E-handeln växer kraftigt just nu. Och då ska vi komma ihåg att mikrobetalningarna fortfarande domineras av Apple och AppStore – tänk vad som händer när det blir enkelt för oss alla att skapa och att sälja Apps som fungerar på alla mobila plattformar för en nästintill mikroskopisk utvecklingskostnad! Till dess får vi nöja oss med andra typer av styckebetalningslösningar.

Nedladdningen av upphovrättsskyddat material ökar också. Strängare lagstiftning har endast kortsiktiga effekter, men det var vi ju många som visste. Alla utom de som stiftar lagar, tycks det.

Joakim Jardenberg: “Telia dödar Play i mobilen”

Hur kommer det att gå i avtalsrörelsen? Min kollega Björn Sundberg reder ut det hela på vår företagsblogg, men får mothugg. Av vem? Göran Thorstenson, också han en kollega. Ger detta en splittrat bild av företaget, att två medarbetare på samma företag debatterar varandra i kommentarsfältet? Jag tycker inte det, men jag är i vanlig ordning partisk.

Några snabba:

• Fritjof Anderson tar sig an skeptikerna.
• Jonathan Sulo tar sig an inkorgen.
• Unsgaard byter jobb
• Råd till en framtida journalist
• Niklas Svensson väcker… känslor

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter (som ju har en ny “samlingsblogg”) har också varit musik – och jösses - hon har lyssnat igenom en hel del musik.

Musik, ja. Alexander Norén ger oss en intressant tanke om att topplisteprogrammen på radio tappar mot listdelandet på Spotify, vlket får Alexander att ställa frågan:

“Vem blir först med payoffen ‘mer snack, mindre musik’”.

Now, before you go off and vote for SSBD i Yaba, come sing with me:

Tipstack Fredrik Stenbeck.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Apropå korspuffande förresten, SSBD har ju startat en minikavalkad med framtidsspaningar. Vi gillar ju Mindparks 100-lista, men samtidigt förstod vi att vi knappast kunde genomföra ett lika omfattande projekt. Därför kändes varsin framtidsvision som alldeles lagom och samtidigt skoj att skriva. Hoppas serien inspirerar till förändring och framtidstro! Här är de tre första:

Jerry Silfwer (jag!) – Antwerpen, januari 2011

Pelle Sten – Det här händer med journalistiken 2010

Annika Lidne – Verkligheten i lager

Apropå framtidstankar, så har Jeff Jarvis spännande tankar om Media after the site. Magnus Höij spanar också han. På jakt efter något lättsammare? Titta in hos Gustav Holmström och säg hej.

Sedan så har vi ju förstås politiken. Jag tycker att vi gott kan hörsamma Joakim Jardenbergs uppmaning:

“Om du tycker det är en bra sak att myndigheterna försöker koppla ihop sig med medborgarnas röster ute i bloggsfären, så bör vi se till att använda de möjligheter som ges. Vill du att ordförandeskapet ska tycka att den här sortens försök är en bra idé så glöm inte länka till www.se2009.se. OK?”

En annan bra sak är Politometern (bra namn/domän, tycker jag!), skapad av Martina Lind med fler. Politometern samlar smart och snyggt in sina inlänkar här. Och tänka sig, entreprenören Ted Valentin har ett finger med i projektet. Allt som saknas är väl RSS-knappar lite här och var?

På samma ämne tipsar jag om Martin Lindvalls wiki-initiativ Valbar.

Centerpartiets Ulrika Ingemarsdotter skriver klokt på Mindpark:

“Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.”

Pratpartiet får det annars tufft i valet. Anders Mildner skriver klokt som alltid kring det svalnande intresset för FRA. Och fan vet hur odygdiga vi nätmedborgare egentligen är? En svart tisdag var det i alla fall när FRA-övervakningen (nästan) kopplades på:

mymlan. the real. – The Jennie – Doktor Spinn – Rick Falkvinge – opassande – Skrymta – Joakim Jardenberg – infallsvinkel – Göran Widham – Aspera – Piratpartisten – sjumilakliv – Jacob Dexe – osmidigt – Thorlin – Skivad lime – Ett otygs funderingar och betraktelser – Jan Lindgren – moppas hörna – Bloggsam – Ola Nyström – klasg.se – bandhunden skäller – tieowbeijas - Vänsterteknik

Nåväl. Tills vidare tröstgarvar vi åt Thomas Bodström sagoberättande på Youtube.

RvdB spår ledarskribenternas fall på Newsmill (är det bara SvD som har  en ledarsida som fungerar?). Han har för övrigt tillsammans med Karin Jansson startat ett betalnyhetsbrev för PR- och informationsbranschen vad namn Dagens Opinion, men jag har inte hittat någon sajt att länka till.

Bonniers R&D-avdelningen startar en veckosammanfattning. Kanske banners på DI.se är grejen för framtiden. Eller? Nej? Björn Jeffery konstaterar i alla fall: “Det är inte svårt att ta betalt på nätet.”

På den sociala webben bygger vi ju relationer med människor av kött och blod, även människor man aldrig träffar. Sofia Mirjamsdotter skriver fint om att det faktiskt är okej att sörja.

Anna och Paul Anka skiljer sig. Allt under vinjetten Juridik på Realtid.se. Trist för Anna med familj som ju varit en frisk mediefläkt här i Svedala. Apropå friska fläktar förresten: Fem procent av alla som jobbar hemma gör det – nakna. Det ni.

En del snack kring minareter, annars. Här klokt av Liljeros:

“Det är från medierna människor skapar sig sin uppfattning om omvärlden och det är genom medierna man når människor. Massmedier snuttifierar världsbilden samtidigt som människan selekterar denna snuttifiering. Ansvaret ligger därför förvisso till stor del hos publicisterna men också hos den enskilde individen – ett eget ansvar att välja vad man läser och så långt det går ur ett kritisk perspektiv. Likväl som jag klarar av att rata kvällstidningar [...] så tror jag också att den rädde Vellinge-moderaten klarar av detta. Men då måste denne inneha kunskap om hur medier och information påverkar oss.”

Intressent resonemang om medborgarjournalistik hos Journalistics.

Urban Oufitters, trendig kläd- och livsstilsbutik på fina gatan i Stockholm, hamnar i blåsväder på grund av att företaget tvingar ut anställda till bemanningsbolag. Superintressant case ur PR-perspektiv: En Facebook-grupp tar fart, sajten hackas och nyhetsmedierna rapporterar (avslöjandet från TV4 Stockholm).

För det första undrar man stilla om journalistbranschen verkligen kan kasta första stenen i det här med bemanningsfrågan? För det andra är FB-gruppen startad av Pontus Willebrand med tydlig vänsterpolitisk tillhörighet – är detta  startat som ett politiskt utspel?

Nåväl, medidrevet blev i alla fall påtagligt: Artikel i E24 – Artikel i Aftonbladet – Artikel i SvD – Artikel i LO-tidningen – Inslag i TV4Nyheterna – Inslag i SVT.

Lite statistik: 74 procent av alla vuxna i USA läser dagstidningar + Facebook nu 350 miljoner användare.

Per Torberger lyfter fram ett feltänk om sökningar som bubblat upp i SvD och Dagens Media. Ett spår för Second Opinion?

Och så får vi väl önska Rupert Murdoch lycka till med att avlista sina sajter från Google? Mikael Zachrisson sammanfattar på VA-bloggen, men får samtidigt ursäkta, för Cory Ondrejka säger det bäst (via Björn Jeffrey via Joakim Jardenberg).

På lite sammam ämne – ni har väl sett att Iran stänger av internet på måndag?

Nej, låt oss inte bli alldeles förlorade i hopplöshetens avgrund. Låt oss istället med Emanuel Karlsten lyfta fram de goda exemplen, som Norrans nya E-redaktion! Kul också med två svenska stjärnskott på den här prestigefyllda listan – heja Spotify och Twingly!

Och så får vi förstås lyfta fram SVT när det gäller satsningen på sociala medier vad gäller Melodifestivalen? Hans Kullin guider oss. Och så tycker jag att DN-satsningen Dina vänner är en en intressant satsning på svärmfunktionalitet.

Den intressantaste läsningen om Twitter tror jag att Brian Solis står för den här veckan, där han kommenterar den vikande statistiken. Mot det står ett resonemang om att Twitter kanske blir framtidens wire services?

Sist men… jo, kanske minst ändå förresten, så känner jag att jag vill avsluta det här veckobrevet zen-style med stationsvakt och fyra minuter havande räkmammor:

Same!? Same?? But?? Different?!?

“… so singe ich eine Lied für dich…”

Antwerpen. Mobiltelefonen durrar på sängbordet, men det är Spotifys alarmfunktion som väcker mig. Jag är knappast utvilad, men den sociala funktionen Geoshuffle gör mig som vanligt på lite bättre humör. Stelt sträcker jag ut en arm efter mobilen och sliter in den bland de varma hotellakanen. Uppenbarligen spelade en av mina vänner, Christopher, Nenas gamla poplåt 99 Luftballons senast han var på… få se nu, senast han var på Café Nero. Cafét ligger visst alldeles här i närheten, enligt Google Maps.

Jag visste inte att Christopher ens varit i Belgien. Han var barista utomlands under några år, precis efter gymnasiet, det vet jag, men i Antwerpen var han alltså så sent som förra året. I alla fall enligt Spotify Geoshuffle.

Jag ber Spotify göra en automatisk spellista över mina vänners mest lyssnade låtar med regeln att de måste ha varit i någon av Benelux-länderna någon gång samt att vi måste ha minst 20 gemensamma kontakter på Gmail. Det irriterar mig att den tar tiotalet sekunder att ladda, men spellistan blir vid en första anblick alldeles så där lagom kontinental. Först ut – det franska popundret Alizee med en gammal cover på Ella Elle L’a

Musikens energi hjälper mig upp ur sängen. Det är kallt för fötterna på golvet och jag tittar längtade tillbaka emot de bländvita lakanen. Jag viker undan ett par förhängen och tvingas kisa emot ljuset som strömmar in från stadens gator. Jag tittar långt efter en “Café Nero”-skylt och huttrar.

Det är januari på gatorna utanför. Året är 2011. Snön ligger grå på taken.

Jag väcker datorn ur sitt viloläge och möts av den text jag lämnade färdig i natt. Den sociala webben har växt till sig ordentligt på den europeiska kontinenten under hela förra året, men entusiasmen har ändå varit så där europeiskt utebliven. Eftersom Skandinavien varit något av a social hub för innovation och engagemang på webben under 2010, tack vare en utpräglad delar- och early adopter-kultur, så har jag för andra året i rad blivit inbjuden av det europeiska pr-nätverket i egenskap av föreläsare om de sociala mediernas roll för företagens kommunikation.

Men det här är tredje gången jag är i Belgien. På klassiskt pr-manér hade den lokala byrån som varit värd för årets konferens försökt ordna med lokal journalistintervju. Jag tog det med ro att ingen journalist dök upp, luttrad pr-konsult som jag är. Hela konferensen finns dessutom på webben som streamad video och delade presentationer – jag kan alltid korspuffa alltsammans i mina egna nätverk. Men en sak hade den belgiska byrån i alla fall lyckats fixa åt mig – en bylined article.

Vi har inte så mycket sådant i Sverige. Hos oss är debattartikeln fortfarande det traditionella sättet för olika intressen att få tala med sitt eget språk – på sitt eget sätt. En del kämpar fortfarande med sina företagsbloggar, men det finns en oförmåga bland många företag att faktiskt dela med sig av sin trafik. Och varför det ska vara så svårt att se till att pinga åtminstone de viktigaste sajterna? Why still no caring about sharing?

Artikeln behövde tvunget vara klar i dag, så istället för att dricka veteöl med glada EMEA-branschkollegor, så hamnade jag istället i skärmens bleka sken – hela natten lång. Min skrivuppdrag var att kommentera aktuella mediefrågor som hörts, synts och inverkat under det år som gått: 2010. Jag rullar dokumentet upp och ned. Mycket text; det är en märklig känsla att på morgonen läsa det som skrivits på natten.

Det durrar till från nattduksbordet och jag vet att det är min Google Calendar som påminner om att det är dags för dusch, utcheckning och taxi till flygplatsen. Den vet att jag väckt datorn ur sitt viloläge, så den vet att jag är vaken.

Jag tittar igenom vad jag har skrivit. Sverige och Finland har varit i ropet under 2010, förstås. Spotify har diskuterats – var är pengarna till skivbolagen, egentligen? – men ändå har inget lyckats rubba tjänsten, vars. innovationstakt varit konstant hög under året. Jaiku-grundaren Juri Engeström lanserade från Silicon Valley en serverbaserad identitet som ger användarna av OpenID-anslutna tjänster större makt över sitt egengenererade innehåll. Experterna förutspår ett uppköp från Google eller Yahoo! vilken dag som helst. Twingly har fortsatt att erövra tidning efter tidning globalt.

Webben gick igenom en del förändringar. Att de flesta webbplatser ska ha någon form av social component blev under 2010 comme il fault; istället blev det nya buzz-ordet för året swarm technology – alla webbplatser ska numera ha en swarm component, det vill säga funktionalitet som gör att ens vänner, ens utvalda “klan” med tillhörande beteenden och intressen, faktiskt påverkar vad du möter på en sajt med swarm tech.

Svärmtänkandet betonade vikten av att göra sig till en del av det sociala ekosystemet – i min artikel the social eco-system. Start-ups överger helt och hållet tänket om the holy launch och de allra mest framsynta företagen överger sin viral vanity, allt för att istället satsa på långsiktiga värden i forma av relationer och verksamhetsnytta. Faktiskt var året 2010 något av naturanalogiernas år; ett symbiotiskt samspel mellan olika biotoper i ett sammanhängande ekosystem i vilket dynamiken bäst liknas vid evolution – inte revolution.

När det gäller syndikeringsteknologier som Google Wave och Twingly Channels, så blev aldrig innehållet så fritt rörligt som många av oss först trodde. De social media naturals som aktivt delar och pekar vidare på nytt innehåll, de ökade heller inte i antal, trots att den totala digitala mediekonsumtionen ökade kraftigt. I artikeln kallar jag det för the connector stagnation effect. De som tidigt förtjänade sin plats i det sociala ekosystemet blev under 2010 än mer betydelsefulla i sina påverkarroller.

En av mina kollegor lyckas visa empiriskt att den sociala sfären på webben ännu så länge bara är ett fragmenterat nätverk – inte ett distribuerat, något som tvingar många social media evangelists att nyktra till en smula.

De traditionella nyhetsmedierna började under 2010 att intressera sig allt mer för det jag i artikeln kallar cyberlocal cultures, detta i takt med att vi påbörjat övergången från the hippie web – där alla älskar alla! – till mer selective virtual societies. Bilden av the attention economy problematiseras som the access economy och många entreprenörer börjar i slutet av 2010 intressera sig för att kapitalisera på att skapa och ge tillgång till betydelsefulla, exklusiva nätverk. Nyhetsmedierna granksade under 2010 några av de mest avvikande och ibland extrema kulturyttringar i dessa elitistiska sfärer och – vips! – en moraldebatt.

I moraldebattens spår började så rapporterna om ungdomar som drabbats av en sorts permanent skada på synapserna att dyka upp. I nyhetsmedierna kallas det för Ios, information overload syndrome. Kort därefter rapporterades om fler fall i fler åldersgrupper där symptomen visade sig vara en kraftig stresskänslighet, sömnbrist, krypningar, brist på empati, apati och yrsel:

“Sömnpiller ser ut att bli för 10-talet vad lyckopiller var för 00-talet,” konstaterar jag krasst i artikeln och där jag står framför skärmen på det kalla golvet funderar jag på om jag kanske drar den vinkeln lite för hårt? Jag kväver en gäspning och läser vidare.

Under det första halvåret 2010 drev mediemagnaten Rupert Murdoch en vildsint kamp mot sökmotorerna, vilket förvandlades till något av en anti-trend. Det talades mycket om dessa off-grid sites, men några effekter lät aldrig höra talas om sig.

Vill du surfa på din tv? Varför inte på ditt kylskåp? Den mest udda hypen under året var nog nystartade japanska SoTech, som fick ett enormt genomslag för sina digitala paneler med trådlös internetaccess. Precis som med klassiska Intel Inside, blev det under året trendigt med SoTechs köks- och hushållsteknologi. Många talkshow-värdar gjorde sig mycket lustiga över varför vi behöver brödrostar med internetuppkoppling, men skämtarna tystnade när antalet tillämpningar fullkomligt exploderade i samband med att SoTech på spektakulärt japanskt manér släppte sitt API här i slutet av oktober.

2010 blev knappast de traditionella nyhetsmediernas år. Efter ännu ett år av tidningsdöd närmar sig experterna nu försiktigt den smärtsamma insikten om att den totala kostnaden för att skapa nyheter helt enkelt är för stor. I Sverige, eftersom det varit valår, har heller ingen velat driva frågan om högre licensavgifter eller inkomstskattebaserad public service – även om en sådan diskussion sannerligen hade varit befogad!

Med det finns undantag; de lokala nyhetsmedierna. Med lägre lokala annonspriser kunde vi åtminstone i Norden se en allt tydligare trend, nämligen att lokalredaktionerna allt mer dragit ifrån riksmedierna när det gäller annonsintäkter. “I guess news, after all, is local,” skriver jag.

Lokalmediernas framgångar satte i gång tankar även hos reklambranschen som i the conversation age haft uppenbara problem med det faktum att köpta budskap har så låg trovärdighet, i synnerhet i förhållande till den egna svärmens tankar och åsikter. Men istället för att förlita sig på irrationella virala effekter, så talade Madison Avenue-folket under andra halvan av 2010 mer om hyper local advertising (HLA), en ny typ av extremt lokalt och individanpassad reklam – till stor del tack vare gps-teknologin i våra mobiltelefoner.

Låter det som 2010, frågar jag mig med vetskapen att jag knappast har tid att skriva om.

Jag huttrar till. En varm dusch, kläder, utcheckning och sedan taxi. Utanför hör jag städerskornas vagnar. Ur minibaren tar jag en juice och går fram till fönstret. Jag tar några klunkar och känner den kalla drycken i halsen och magen. Mina fingrar har en blåaktig ton, mina bröstvårtor är stela och på underarmarna står håret på högkant. Och där nere vid gathörnet, bredvid biografen med all affischering om den crowdsourcade skräckfilmen The Pact, där ser jag nu – Café Nero.

Jag hämtar mobilen och scrollar fram Christopher och jag kan se att han är uppkopplad på Facebook, MSN GEO och Skype.

Med stela fingrar på skriver jag: ”café nemo i antwerpen – värt ett besök? uttag för netbooks?”

En sekund, två sekunder, tre sekunder. Jag hinner sätta datorn i viloläge och slå på duschen. Fyra sekunder.

Blipp.

Christopher: ”helt klart. klockrent ställe för surf. u there? ”

Spotify spelar MC Solaar och jag ler åt det absurda i att Christopher och jag inte setts sedan gymnasiet, men att vi tack vare den sociala webben kan hålla mer än gott liv i vår relation.

Jag: ”yep, kanske – här på konferens nu”

Christopher: ”do it. sitt i hörnet vid fönstret mot gatan. posta en bild i min fotoram via msn geo plz?”

All right then, Christopher. Det får bli en snabb dusch. Ny dag, nytt år. Nya saker att testa – tillsammans.

Jerry Silfwer, alias Doktor Spinn, är redaktör på Same Same But Different och kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime. Följ honom ända in i 2010 på Twitter.

Same!? Same?? But?? Different?!?

För det första börjar vi få ett grepp om den så kallade realtidswebben – eller nysswebben. Premiären av svenska Twingly Channels är ett exempel på hur vi börjar skapa publika tjänster kring den aktivitet som försiggår precis nu, eller precis nyss. Google Wave kommer att kunna förändra förhållandet mellan realtid och tidlöshet med sin ofantligt spännande teknik.

På andra håll sysslar man med förståelsen av material på nätet utifrån innehållet i sig – semantiken. Här finns allt från de som jobbar med ren ordförståelse till de som är lite slugare och jobbar med kontexten. Oavsett vilket så syftar det till att ge oss möjligheter att snabbare hitta fram till innehåll som är mer relevant, baserat på det faktiska innehållet och inte vad publicisten har sagt att innehållet är.

På ytterligare andra håll jobbar man hårt med att bygga intelligenta lösningar för att ge oss relevant information baserat på var vi är – positionsbaserade tjänster via GPS är ett område som formligen exploderar och utvecklare snubblar nästan över varandra för att kombinera ihop position med information. På mobilsidan ser vi allt från ganska rudimentära karttjänster till “förbättrade verklighets”-tjänster (augmented reality) där du använder din mobilvideokamera som ett gränssnitt mot omgivningen och får information projicerad över sökarbilden. Allt väldigt häftigt och Terminator-aktigt.

Som om det inte var nog så går nätet också emot det vi kan kalla gruppfiltrering – eller socialt sök – där åsikterna från de människor du är sammankopplade ger tyngd åt sökresultat. Vi låter alltså vår sociala kontext fungera som en algoritm på algoritmen. Något som gör att jag aldrig kommer att få samma sökresultat som du – utan vi får mer skräddarsydda resultat.

Men blir vi klokare?

Det försiggår en mängd olika, alla i sig, oerhört spännande saker på nätet just nu. Och alla, inklusive jag, blir lite till oss i trasorna över hur det ska kunna rädda medierna – eller, snarare, rädda mediernas intäktsmöjligheter. Men den senaste tiden har jag umgåtts med tanken på att vi faktiskt inte har kommit närmare problemdefinitionen – vi har bara samlat mer data på hög.

Låt oss titta lite på vad vi faktiskt får reda på, med hjälp av ny teknik – och vad vi fortfarande inte vet särskilt mycket om. Och låt oss låtsas som att vi är publicister – och vad det här ger oss:

Var? Vi vet var du är, det finns ett GPS-chip i snart sagt varenda maskin.
När? Självklart vet vi när du är där du är.
Vem? Hmm, här har vi lite mer problem. Vi kan ha en hyfsad bild av vem du är genom de sociala kontakter du har – men det är en beskrivning av din omgivning, inte av dig. Det är lite som att vi har kritmärkena på asfalten men inte själva kroppen.

Men det är ändå en rätt fullödig bild vi kan vinna ut, inte sant?

Nej, faktiskt inte alls. För vi vet inte varför du är där du är – när du är där. Eller vad du tänker göra. Och däri ligger själva kruxet, för “vad” och “varför” – parat med “vem” – är grunden till relevant information. Låt mig utveckla det här lite – det här är nämligen själva fundamentet för hur vi skapar medier och hur vi gör affärer på desamma.

Mer detaljer i en lika diffus bild

Att, ur ett publicistiskt perspektiv, få reda på var någon befinner sig ger oss möjlighet att föda den här personen med platsrelevant information. Om vi dessutom får reda på när ger oss möjlighet att filtrera det platsrelevanta till en ännu vassare mix. Med hjälp av information om vem du är – enligt kritmärkena ovan – kan vi dessutom ytterligare salta soppan med sociala filter. Men faktum kvarstår, vi vet fortfarande inte varför du är där du är – när du är det. Och vi vet inte vad du är ute efter.

Om jag befinner mig på Stureplan kl 17.30 – är jag sugen på en slips eller en stor stark, på väg hem eller ut, ute efter en taxi eller på väg ner i t-banan? Realtid må det vara – men framtid är det inte. Och så länge jag inte aktivt berättar vad och varför jag vill något är jag bara en kropp i rörelse.

Så här sa smartskallen Edna Eriksson på TEDxStockholm, ungefärlig översättning:

“Fråga mig inte var jag har varit, utan vart jag är på väg – för det är det enda som ligger framför mig.”

(Hon pratade om livet i allmänhet och mångfald i synnerhet, men andemeningen är så jäkla bra.)

Alla affärer görs i framtiden

Och här kopplar man ganska lätt in i vad vi alla vet – att de som finansierar vår verksamhet är intresserade av framtid, inte dåtid. Annonsörernas affär ligger inte i dåtid och inte heller här och nu – utan i “om en stund” eller “längre fram” och de betalar oss för att hitta människor som kan tänka sig att göra den affären med dem. På så sätt har affären kring annonsering växt fram – exponera annonser för tillräckligt många människor, hitta några som gör affären och betala mindre för annons än vad man tjänar på affären.

När Google svepte fram med sina textannonser var det egentligen samma sak – det är bara betalningstillfället som skiljer. En sökning på Google är att jämställa med en nischad medieprodukt, där läsaren exponeras för hyggligt relevanta annonser utifrån sin sökning – och den stora skillnaden ligger i att annonsören betalar i efterhand. (Något som möjliggörs av att Google inte skapar eget innehåll.) En sökning är det närmaste vi kommer ett “vad” i dagsläget. (Vi famlar fortfarande för att få reda på “varför” – men det är väl mänsklighetens gåta.)

Vi måste vårda, belöna, vårda mer och belöna igen

Om man slår samman storheterna från alla befintliga produkter – och de nya – så ger det oss en möjlighet att skapa annonsaffären som slår alla annonsaffärer. Men det kommer att ställa massiva krav på oss att:

1. Hitta en affärsstruktur som gör att vi kan leva med prestationsbaserade intäkter.
2. Klarar av att skapa ett tillräckligt bra erbjudande för att få konsumenterna att välja att vara med och berätta för oss “varför” och “vad”. Det här kräver stor samsyn mellan medier och annonsör för att kunna skapa tillräckligt starka skäl för att våra läsare ska ge oss förtroendet.
3. Konstruera de tekniska system som gör det möjligt att sätta ut relevanta annonser i realtid, på ett sätt som vi alls inte gör i dag.

För så här är det (skönt maktspråk, btw) – “var” och “när” är ren data, “vem” kan vi tolka oss till från omkringliggande data. Men “vad” och “varför” måste vi förtjäna rätten att få reda på. Och när vi både vårdar och belönar våra läsares förtroende kring den här frågan så kan vi nå hela vägen. Så, ta en liten anteckning om det här – att pungslå våra läsare på information utan att ge dem ett löfte är dömt att misslyckas. På riktigt.

Det som händer just nu på nätet är spännande och det gör oss lite mindre efter – och lite mindre blinda – än vad vi har varit tidigare. Men vi är egentligen inte närmare att få reda på drivkrafter eller incitament. Så, realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same Same But Different

Den här bloggen föddes sent i februari. Det var några engagerande diskussioner på Jaiku som födde idén om en nischad blogg utifrån hur de traditionella medierna hanterar internet och sociala medier.
Vi tänkte inte särskilt länge, hade vare sig strategi eller några uttalade ambitioner, det handlade mer om en känsla att vi utifrån våra olika bakgrunder inom reklamvärlden (Niclas) och media (Sofia) skulle kunna ha något att tillföra det nya medielandskapet.

Responsen lät inte vänta på sig. Det har varit ett framgångsrikt år. Bloggen fick snabbt en ganska stor skara trogna läsare och har kommit att bli en viktig röst i mediediskussionen i Sverige.

I höstas blev vi nominerade till priset för Årets Nättidskrift. Det kändes som ett stort erkännande.
Vi har klättrat på listor som Twinglys top100 och Knuff.
Som en fin avslutning på året blev Same Same But Different utnämnd till bästa medieblogg av Martin Jönsson i hans eminenta årslista.

Våra veckosammanfattningar - vars tillkomst var lika opretentiös som resten av bloggen – Sofia fick en idé och genomförde den – har många läsare och har blivit viktig läsning för många. Vi har helt enkelt samlat ihop intressanta saker vi läst på nätet under veckan, och försöker sammanfatta det viktigaste som hänt i medievärlden under veckan. Med tiden har vi lagt allt mer möda på att faktiskt hålla koll och inte bara rekommendera sådant som vi själva gillar. Dessa veckosammanfattningar finns numera som nyhetsutskick via mail, för den som inte vill missa.

2008 – Bloggens år

Många har sagt det före oss. Och vi instämmer i kören. 2008 blev bloggarnas år. Det har bokstavligen bara rasslat till, och bloggen som för ett år sedan av de flesta ansågs vara “en dagbok på nätet” har plötsligt blivit något att räkna med, för privatpersoner, för företag, för politiker men inte minst för gammelmedia.

Några viktiga saker vi vill peka ut när det gäller gammelmedias relation till bloggosfären i Sverige:

Inlänkande av bloggar är något ingen tidning längre kan låta bli att visa. Twinglys tjänst gör det enkelt och de som inte använder Twingly använder andra format men alla större tidningar ser nu till att visa vilka bloggar som länkar till artikeln. De tidningar som ännu inte förstått vikten av detta för det finns ett gäng – halkar tveklöst efter. Detta för att bloggosfären i allt högre grad styr vad som blir “snackisar”, allt fler väljer att låta bloggare rekommendera vilka nyhetssajter man ska läsa och bloggarnas benägenhet att länka till dem som inte bjuder på en länk tillbaks är låg. Väldigt låg.

Vi tror och hoppas att nästa steg är att se till att också länka till andra nyhetsmedier för att ge läsaren bredast möjliga bild av en händelse.

Tidningar har på riktigt startat egna bloggar. Det började redan förra året men 2008 har blivit ett genomslag för att “gammalmedia” börjat att använda bloggen som ett professionellt verktyg. Mängden bloggar på tidningarna ökar och det handlar både om att låta personer som tidigare fått nöja sig med veckovisa krönikor få mer utrymme och om att skapa bloggar som följer tidningens olika avdelningar.

Vi skrev tidigt om Sydsvenskans Redesign, där tidningen låtit läsarna delta i omgörningen av sajten, och under året har flera andra tidningar hakat på och låtit sina läsare vara med och tycka till.

Inte minst har Medievärlden använt sig av utvecklingsblogg och total genomskinlighet när det gäller sin redesign – mycket bra, då det är en tidning som läses av alla i branschen och därför kanske kan inspirera flera.

Bloggar har blivit en viktig del av nyhetsflödet vilket innebär att kopplingarna mellan traditionella medier och bloggarna har blivit starkare. Sedan bloggbävningen har det blivit allt vanligare att de större tidningarna i samband med större nyhetshändelser skriver uppföljande artiklar där de refererar till det som skrivits i bloggar och även intervjuar de bloggare som har specialkunskaper i sina ämnen. Bloggares åsikter efterfrågas och fler och fler blir delar av medieetablissemanget och får sitta i TV-sofforna tillsammans med andra tyckare.

Det kommer bara att fortsätta. Bloggare är idag en del av mediesfären, en självklar del som de traditionella medierna helt enkelt måste förhålla sig till och konkurrera med om nyhetssförmedling och kanske också reklamintäkter?
Och det faktum att ordet Bloggbävning som myntades i somras av en av Sveriges kanske mest kontroversielle bloggare också finns med på språkrådets lista över nya ord säger en hel del om genomslaget.

Vad gäller bloggbävningen i övrigt finns det så många andra som bevakat och skrivit om just den på ett bra sätt, så vi känner inget behov att att beskriva den i detalj.
Däremot kan det kanske vara relaterat och intressant att läsa den här texten som vi skrev i rabaldret som uppstod kring SVT-programmet om FRA och visade hur en blogg kan användas i kommunikationen med gammelmedia, men också hur den kan spela en granskande roll.

Newsmill

Ett av årens mest spännande projekt inom gammelmediasfären är Newsmill.
Vi har följt Newsmill från projektering till entré och är övertygade om att Newsmill bara är ett i raden av liknande projekt och nya former av nyhetsförmedling på nätet som de traditionella medierna måste våga prova för att fortsätta vara relevanta i framtiden.
Vad Newsmill tagit fasta på är själva essensen i Webb 2.0, nämligen konversation. Diskussion, debatt och människors aldrig sinande vilja att dela med sig av sina åsikter och kunskaper till andra.

Något som Newsmill också lagt väldigt stor vikt är kommenterandet. Det som vi ofta lyfter fram som en viktig del av nyhetssajterna. Kommentarer som mervärde, kommentarer för att kommunicera med läsarna, liksom de svårigheter som uppstår med troll och spam och rättshaverister som tar över kommentarfälten på visa sajter. Newsmills grundare PM Nilsson har vid flera tillfällen berömt de egna kommentarerna och den höga nivån, och en sak som vi tror är starkt bidragande till Newsmills framgångrika start är just det direkta tilltalet, närvaron och känslan av att man får en relation till sajten och dess redaktörer. Genom att de bloggar, själva kommenterar diskussionerna som pågår och tack vare att de frågar och tar till sig av råd och tips från läsare.

Vi har också skrivit en hel del om artikelkommentarer och kommunikation med läsare, för den som vill ha en repetition. En mycket intressant diskussion uppstod i anslutning till det här inlägget – i vårt kommentarfält, men också i andra bloggar.

Mikrobloggens år?

Många har talat om 2008 som året då mikrobloggen fick sitt genombrott. Vi lyfter ofta fram mikrobloggen och är själva flitiga användare av dem både privat och professionellt, men att säga att de fått ett genombrott är ändå en sanning med modifikation. Antalet användare av mikrobloggar i Sverige är fortfarande försvinnande få. Möjligen kommer ett större genomslag 2009.
Men. Mycket har ändå hänt och i mediasammanhang har ändå mikrobloggarna och kanske framförallt Twitter utmärkt sig, främst under årets slut.

Terrorattacken i Mumbai blev för svenska medier ett uppvaknande när det gäller mikrobloggande. För det var första gången som man såg mikrobloggandets styrka som nyhetsförmedlare. Men många har redan tidigare insett värdet av att ha en kanal direkt ut till sina läsare och en kanal från sina läsare direkt in. Genom att lyssna och delta inser man mer och mer att det finns stora möjligheter att använda kanalen för både egna nyheter och för att hitta “andras” nyheter.
Här finns många möjligheter, inte minst om gammelmedia lär sig att köra ut sina flöden i mikrobloggar och också se till att scanna kanske framförallt tendenserna på Twitter, för att snabbare hitta nyheter och kanske också andra nya vinklingar av de traditionella nyhetsbyråernas material.

Kanske ännu påtagligare för de svenska medierna blev mikrobloggsdiskussionen efter jordskalvet i Skåne. Men åter igen – mikrobloggens genomslag ska kanske inte överdrivas. Däremot kan man genom både exemplen Bombay och Skåne se att de många källor till information och nyheter som finns på internet blivit en faktor som inte kan ignoreras, och som gammelmedia helt enkelt måste förhålla sig till och försöka att dra nytta av för att överleva.

Bambuser

Bambuser har under året blivit ett begrepp i svenska medier. Tjänsten som tillåter att man streamar video direkt från sin mobiltelefon ut på nätet, med möjlighet för tittarna att chatta under tiden har fått ett ordentligt genomslag framförallt under hösten.
Vi hörde båda till pionjärerna, som testade Bambuser privat, sände från mobil och webbcam, och kom med input till skaparna av tjänsten. Man kan väl säga att vi var en slags ambassadörer som blev förtjusta och genast insåg potentialen.

Så vad är det så som skiljer Bambuser från vanlig webbteve?
Kvaliteten är ofta rätt kass. Ljudet är inte sällan i osynk. Ibland hackar det så att man inte alls vare sig ser eller hör.
Bambuser handlar inte om kvalitet. Inte om inramning.
Bambuser handlar om närvaro. Om möjligheten att sända här och nu och ge tittaren den riktiga känslan av att faktiskt vara på plats, där det händer, när det händer.
Många är de tidningar som börjat använda sig av tjänsten, för att rapportera från evenemang, presskonferenser men också för att på försök sända redaktionsmöten och vanliga intervjuer för att ge tittaren möjlighet att delta med egna frågor och kommentarer.

En annan viktig roll som Bambuser spelat under året är möjligheten att följa evenemang, föreläsningar och konferenser utan att vara på plats, då de allra flesta dylika som handlat om internet, nya medier och framtid faktiskt direktsänts så att man kunnat följa hemifrån eller titta i efterhand.
Publicistklubben började under hösten att sända sina debatter – mycket uppskattat och något som ger oanade möjligheter för diskussionen att flytta ut från storstadskoncentrationen i Stockholm.
Strax innan nyåret premiärsände What’s Next, vår favoritpodcast, sitt program genom Bambuser, där de bland annat talade med grundaren av just Bambuser, Måns Adler. Tittning vi rekommenderar!

Lågkonjunkturen

Året avslutades i svart. Världsekonomin skakade och mediehusen med den.
Något som inte alls behöver vara endast av ondo. Nöden är uppfinningarnas moder, och mycket pekar mot att de sociala medierna har många fördelar i en lågkonjunktur. Här finns utmaningar och möjligheter, för dem som vågar.
Vi tror att många tidningar kommer att få ekonomiska problem. Papper och distribution är bara ett par av de saker som kommer att bli väsentligt dyrare under året som kommer. Samtidigt som den nya generationen i allt lägre grad väljer att läsa tidningen på papper, och de äldre trogna prenumeranterna försvinner.
Samtidigt som en mängd rapporter under året pekade mot att en allt större del av reklam och annonskakan kommer att satsas på nätet i en lågkonjunktur. Nu är den här. Låt oss utnyttja det! Sluta fokusera på papper. Tänk tidning. Tänk tidning som i nyhet, som i information, som i kommunikation och som i mötesplats. Utnyttja det maximala av varje kanal och inse att en nyhet är en lika viktig och framförallt färskare nyhet när den publiceras på nätet.

Några få har redan börjat testa alternativa utgivningsformer, så som möjlighet att ha papperstidningen enbart på helgerna. Frågan är vilken tidning som ska bli först med att lägga ner den dagliga utgivningen och istället sammanfatta det viktigaste i ett veckomagasin? Lite som Fokus, men med ett annat utgångsläge och kanske andra målgrupper.

Tre snabba från 2008

Gästbloggare på SSBD. Vi började lite blygsamt men hoppas att antalet gästbloggare och texter med andra infallsvinklar än våra egna ska öka under 2009. Hittills har Mikael Pettersson, Camilla Lindberg, Andreas Ekström och Anna Serner skrivit för oss.

Podcastmedverkan. Både Sofia och Niclas har medverkat i podcasten What’s Next. Sofia har två gånger deltagit i panelen och Niclas var med i en special om terrorattackerna i Bombay.

Debattartikel i Medievärlden. En sådan skrev vi, som mynnade ut i en intressant diskussion, som vi hoppas fortsätter också i år.

…och så vill vi passa på att tacka.

Under året är det många personer som kommit att betyda mycket för oss och för SSBD, när det gäller inspiration, bollande av idéer och glada tillrop i största allmänhet.
Några har varit särskilt viktiga;

Joakim Jardenberg och hans Mindpark.
Jockes aldrig sinande engagemang, hans enorma kunnande, hans rakhet och generositet är en viktig källa för oss. Dessutom är han ett föredöme för hela mediesverige när det gäller transparens.
Vi använder oss ofta av Mindparks delande av siffror och statistik, och genom Jockes ifrågasättanden väcks nya funderingar som alltid tar saker ett steg längre. Han är inte rädd för att ge vare sig kritik eller beröm, vilket ger honom hög trovärdighet.

Martin Jönsson.
Precis som alla andra har också vi lusläst Martins blogg om Reklam och Medier. Precis som många andra håller vi honom och hans kunnande om branschen högt. Vi kommer – som så många andra – att sakna hans blogg och analyser, och det är inte utan en viss press vi läser att han och andra lägger stort ansvar på oss att förvalta diskussionen om medier i Sverige. Vi lovar att göra vårt bästa!
Och vi gratulerar Svenskan till en ny redaktionschef, som förhoppningsvis blir den som tar tag i vad vi tror kan bli 2009 års viktiga diskussion; hur fördelar vi mediehusens resurser på ett bra sätt så att vi tillfredsställer både de trogna pappersläsarna men också hittar nya vägar, läsare och inkomster på nätet? Hur köra parallella race med både print och nät utan att någon av dem förlorar?

Axel Andén på Medievärlden.
Vi har Axel att tacka för mycket, både personligen för SSBD och för det han gjort och gör för tidningen Medievärlden och därmed för hela branschen. Vi tillägnade Axel en egen postning här.

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen.
Emanuel nämns ofta på SSBD. Också han fick en egen postning i somras.
Vi kan väl erkänna att vi båda är lite hemligt förälskade i Emanuel. Han gör det han gör på ett så självklart sätt, driven av passion, lust och genom att hela tiden vara sig själv har han lyckats vända en gammal frireligiös skuta som tidningen Dagen till att bli en av de kvickaste vad gäller att ta till sig nyheter och anpassa sig efter den nya verkligheten. Vi vet att Emanuel inte alltid har det lätt, men vi vet att han lyckas göra rätt! Och det är knappast en slump att han också blev utnämnd till årets medarbetare på Dagen. Att han dessutom skriver en av Sveriges bästa bloggar alla kategorier gör honom inte på något vis mindre värd vår respekt och beundran.

Elisabeth Bäck på VLT.
Helt enkelt för att hon skriver Sverige bästa chefredaktörsblogg. Som inte sällan får statuera exempel när vi försöker förklara vad som är så bra och viktigt med redaktionellt bloggande och läsarkommunikation.

Lisa Bjurwald, Siewert Öholm, Bo Rothstein och Mats Bergstrand ska dessutom alla ha en eloge för att de så duktigt hjälper oss och andra att hitta bra argument för varför man ska blogga. För att ni gett oss en del goda skratt. För att ni så öppet outat er rädsla och okunskap vilket ger oss anledning att förklara och förklara igen och igen.

Därmed vill vi tacka alla våra läsare, våra inspiratörer, alla som gett oss feedback, vi vill tacka alla mediehusen, nyhetssajter och bloggare, ja kort sagt – ni som gör SSBD till vad den är – för året 2008.
Inför 2009 ser vi fram emot nya utmaningar, nya innovationer och nya spännande diskussioner om medielandskapet, journalistiken och framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, 2008, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?

Än en gång har Twitter varit först som kanal för en nyhet. Flygkraschen i Denver blev först känd genom en Twitteranvändare som var med om flygkraschen – AlleyInsider har sparat ner en hel del av hans tweets. Mashable skriver att det här antagligen är det vi kommer att se mer och mer under 2009. Precis som när det gäller Mumbaiattacken finns det här direktrapportering som ingen journalist kan fixa. Shel Holtz menar att det inte längre går att tänka i de gamla nyhetscyklerna:

The 24-hour news cycle died years ago with the rise of electronic media and, more recently, the Web, but even that has continued to evolve. We live today in a 140-character news cycle. That is, news has the potential to break as quickly as someone can communicate it over any of the real-time group communication channels.

Hans slutsatser är hårdföra mot de traditionalister som fortfarande tror att människor i längden nöjer sig med att vänta på nyheterna till morgonen efter.

But I don’t want this to distract from my overall point. Go ahead and love or hate real-time reporting, but deal with it. The 140-character news cycle is a fact of life.

Självklart innebär det inte att allt är bra, men det är en del av ett utökat medielandskap där nyheterna får många fler perspektiv.

Jeff Jarvis har skrivit en bra text om kvalitetsjournalistik, för er som är rädda att den spelat ut sin roll:

Or are papers victims of time and technology? I wondered whether papers’ masters, like Ditchley Park’s ennobled land barons, are now out of their age. I don’t believe they will be replaced by the workers in the stable – citizen journalists (who weren’t in the room). But I do think we’ll all end up working closer together, tilling smaller fields.

Relaterat kan vara den här undersökningen som Newsdesk har gjort, som visar att de flesta fortfarande helst talar med traditionella journalister.

Samtidigt som även traditionella journalister i allt högre grad (fast fortfarande för lite) provar nya vägar:

Even though nonprofits are subject to the same tough economic times, there are opportunities there. “What I have found in the last several years is that many non-news organizations like museums and foundations, or any educational institution, or any with an educational mission, is often very interested in applying the values of journalism through the information they convey,” said Mr. Glenn. “They want information which is accurate, verified, complete and objective, which is clearly and interestingly communicated to the audience. These are all the things journalists do in news settings, and they can do it as well in non-news settings.”
Many of these organizations are on the Web, and they have publications of various kinds for educational purposes. Journalists who have Web or new-media skills can find employment with these groups. “They need to move their information onto the Web to expand their bases,” explained Mr. Glenn.
“Some institutions don’t even know they need journalism, and you need to tell them. I’ve worked with charitable foundations where I made a very strong case that they should provide what is in effect a constant news flow to their community because there’s so much going on in their community that they needed basically to report on the field for their members.”

Internetworlds Magnus Höij och Ulrika Halvarsson delger sina tankar om traditionell journalistik kontra medborgarjournalistik i sin blogg. Kul läsning.

Förra veckan berättade vi att också onlinejournalister nu kan få det prestigefyllda Pulizerpriset. Onlinejournalisten Robert Niles har kollat upp vad som gäller och skriver här, till exempel att bidragen måste skickas till juryn tryckta på papper… Nån har inte tänkt hela vägen…

“Papers” som i tidningar är knappast utrotningshotade. Men paper som papper är det. I varje fall om vi pratar morgontidning. SCA vill höja papperspriserna 20 procent, och det nya avtalet mellan TU och pappersleverantörerna kommer att kännas.
Och apropå tidning. Vad är egentligen en tidning? I kommentarerna till det här inlägget diskuteras ordet. Och tidningar som i nyheter och information kan ju faktiskt delas ut genom andra kanaler än trycksvärta på papper. Generationen som växer upp nu föredrar att få sina nyheter och kommunicera via sin mobiltelefon. Och apropå mobila tjänster har Anna Serner skrivit ett angeläget inlägg i sin blogg.

Siffrorna på hur amerikanska tidningar använder sociala medier och internet generellt visar på ett ökat intresse. 2008 innebär en rejäl ökning. 58 procent av de stora tidningarna har under året öppnat för användargenererat material – jämfört med endast 25 procent året innan. Dubbelt så många tidningssajter öppnade upp för kommentarer jämfört med året innan och 92 procent av tidningarna använde sig av sociala bokmärkestjänster vilket för två år sedan endast låg på sju procent. Kravet på inloggning för att få tillgång till allt fritt material fortsätter att sjunka. 2008 är det endast elva procent som kräver att man loggar in. Det är positiva siffror även om man kan dra slutsatsen att amerikanska tidningar fortfarande gärna vill att användarna ger saker men det är färre av dem som skapar riktiga sociala relationer. Det är dock något som också ökar men inte lika snabbt.

Scott Karp har skrivit på Publishing 2.0 om vad som händer med annonspengarna när tidningen går över från print till webb. Läs gärna hela artikeln, en teaser här:

Most newspaper companies’ strategy right now is based on the assumption that you can’t shut down the print newspaper because it brings in 90% of the revenue, and you couldn’t possibly support the same news gathering operation with the 10% revenue slice that goes to the website. (The 10% problem)
There’s just one problem with this assumption. All of the ad dollars that the print newspaper gets are, by definition, ad dollars that the newspaper’s website does NOT get.
Think about that for a second. Newspapers know that they are competing with their websites for ad dollars. But newspapers are also essentially competing with their websites for survival.

Jeff Jarvis drar långtgående slutsatser utifrån en vision om digital framtid där han helt enkelt förklarar att tidningar måste inse att de kan vara länknoder för nyheter:

Clearly, by getting rid of print production and distribution, the LA Times not only gets rid of huge costs – which usually amount to at least half a newspaper’s budget – it also loses both circulation revenue and advertising revenue, which is much higher than digital revenue. As Westphal pointed out in our email exchange, some digital advertising is tied in bundles to print advertising and so the risk is that getting rid of print would hurt digital. But I suspect the opposite would happen: Some of that print advertising will now be forced online. Indeed, I’ve long argued that newspapers should force both readers and advertisers to online – to the future – and turning off the presses would do that.

I veckan har Ledarbloggen på svd.se nått förstaplatsen i sin Youtubiana. En fantastisk satsning som bjudit på historiska återblickar, allmänbildning och spännande åsikter. Allt i ett, trevligt paketerat och en förebild för journalister överlag som vill hitta nya sätt att arbeta i det nya landskapet. Tänk om varje reporter hade en egen blogg där de kunde dela med sig av sina kunskaper, specialintressen, slaskmaterial som inte har plats i vanliga artiklar och samtidigt kommunicera med läsare och utvecklas, få tips och bygga vidare på gamla historier.

Twingly har lanserat sin 100-topplista över mest relevanta bloggar. Vi finns med, och inte bara SSBD utan också våra privata bloggar. Bisonblog finns också med, liksom Mindpark, Martin Jönsson och Vassa Eggen. Vi kommer att skriva mer om den här satsningen och om Twingly, håll utkik!

För er som sett vår widget till höger från Google Friend Connect och inte alls förstått vitsen: Daniel på Mindpark har förklarat vad det är bra till. Läs!

Onlinevideo – eller tidningarnas TV på nätet går bra. Expressen visar goda KIA-siffror för sin satsning och Aftonbladet har valt att koppla ihop sig med den inte alltid helt politiskt korrekta kanalen Vice Broadcasting System.

Hos Mindpark finns också denna förträffliga genomgång om Sociala Medier, tretton frågor och svar.

Martin Jönsson analyserar hur det kan komma sig att Expressen ökar upplagan. Knappast något som talar mot det vi ständigt tjatar om – nämligen att det är mer eller mindre lönlöst att satsa på att öka upplagorna. Satsa på nätet. Satsa på sociala medier. Satsa på relevans och trovärdighet.

Medievärlden jobbar vidare på sin nya sajt, och det är spännande att följa med i arbetet. Senaste printnumret av tidningen nämnde förresten födelsen av den här bloggen som en viktig händelse under fjolåret. Och vi ser fram emot att den och andra texter som hittills varit förbehållna pappersläsarna snart ska gå att finna på den nya sajten.

Vi skriver en hel del om bloggar och internet som en viktig kugge för ökad demokrati. I vissa länder är det blodigt allvar.

Joakim Jardenberg uppmanar alla medieföretag och mediechefer att donera pengar till Wikipedia. Bra initiativ tycker vi, och Sofia har skrivit lite mer personligt om Wikipedia här.

Tro inte att vi missat att det varit jordbävning i Skåne. Däremot kanske du missat att vi skrev om den här. Läs och lär! Sören Karlsson på hd.se har bloggat här om trafiken till sajten i samband med skalvet, och Joakim Jardenberg intervjuades av Medievärlden om huruvida han var först att berätta nyheten på Jaiku.

Suveräna podcasten What’s Next hade premiär för livesändning under MMSS. Titta/lyssna, bland annat intressant snack med Bambusers grundare Måns Adler.

I våras tog Martin Jönsson över chefredaktörsskapet över svd.se från Bo Hedin. Nu flyttar man om igen, och Jönsson blir ny redaktionschef på Svenska Dagbladet, medan Bo Hedin blir utvecklingschef. Fredric Karén tar över efter Jönsson på svd.se.

Veckans chefredaktörsbloggare måste vara Jan Helin, som bloggar om Liza Marklund-debaclet.
Mer sånt. Och det verkar som om Olle Lidbom håller med oss.

En intressant nyhet är den om kvalitetsmärkning av webbsajter. Martin Jönsson har skrivit mer om det.

Mediaontwitter vill skapa en onlinedatabas (via en wiki) för journalister.

Porrindustrin oroar sig mer och mer för användargenererat innehåll enligt Expressen. Vi tar inga moraliska ställning men konstaterar att även en av de medieindustrier som alltid varit bra på att skapa inkomster nu måste inse att användargenererat innehåll skakar om de gamla strukturerna. Och precis som andra mediehus så funderar porrindustrin på hur de ska överleva den nya medieverkligheten.

Enligt “myten” köpte Google Youtube för att skapa möjligheter och för att slippa stora rättskostnader när det gällde upphovsrätt. Och YouTube har hittills träffat överenskommelser med stora bolag – däribland Warner Music. Nu drar sig dock Warner ur och beordrar att alla videos som de äger rättigheterna till ska tas bort från nätverket. Det är illa och många tror att övriga bolag kan komma att begära samma sak. Anledningen är att Warner inte anser sig fått betalt enligt den överenskommelse de haft med Youtube. Frågan vart YouTube ska gå från nu blir relevant: satsa på premiuminnehåll eller fortsätta vara användargenererad onlinevideosajt? Läs Lis Gannes krönika (via Doktor Spinn)

Johan Larsson, mannen bakom Knuff, gör bra affärer i år igen. Så allt är inte svart i ekonomin.

Bloggosfären blev lite till sig över att Peter Englund nu blir ständig sekreterare i Svenska Akademin eftersom han ganska länge har bloggat. Han har intervjuat sig själv på sin egen blogg. Smart.

Det ska bli spännande att se hur Obama väljer att hantera traditionella respektive nya medier när han tar över som president. NYT har gjort en analys av läget. Frågan är om inte Obamas framgångar med att använda sociala medier som en kanal faktiskt kommer att förändra hela pressrumsverkligheten i Vita Huset också.

Inte för att tiden står still, snarare tvärtom, men julen står för dörren och vi behöver båda varva ner.
Därför gör Veckan som gick ett litet juluppehåll nu, men återkommer den 11 januari.
Naturligtvis kommer att fortsätta blogga om det händer viktiga och spännande saker i medievärlden under helgerna. Och så jobbar vi på vår årskrönika, som kommer att publiceras som sig bör vid årsskiftet.

Så från oss båda till er alla – Ha en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

/Niclas & Sofia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är inga nya farhågor. I maj skrev vi om det i och problematiserade det utifrån interlänkning och target marketing utifrån den som länkar till artikeln.

Tyvärr har ett antal medieföretag det gamla sättet att se på kontroll – och nu senast är det branschorganisationen för danska tidningar som försöker att förbjuda “djuplänkning” av artiklar. Framförallt är det mot Google News och liknande mer automatiserade nyhetshubbar som danska publicister vänder sig mot men principfrågan innebär att det kommer att drabba alla de som väljer att använda länkar till en tidnings artiklar. Via Peter Sverre kan man läsa att:

Hvis de vil benytte danske avisers stof, så er der tale om en forretningsmæssig handling, og så er der et økonomisk mellemværende mellem Google og aviserne

. Ska man dra detta till sin spets så handlar det alltså om att den som tjänar pengar på sin sajt ska inte ha rätt att djuplänka till danska tidningars enskilda artiklar. Det innebär helt enkelt att om jag vill länka till artikeln i SvD där Nils-Petter Sundgren vill införa ungdomsfria biovisningar så skulle jag bara få länka till Svd.se. Så skulle det också vara på Google News: gissningsvis skulle rubriken kanske få vara med men länken skulle gå till förstasidan. Man kan undra hur det hela skulle ställa sig när det gäller Knuff.se, Bloggportalen och andra hubbar som djuplänkar till artiklar på grund av att bloggare djuplänkat i sin tur.

Självklart har det mött motstånd även från journalister trots att även journalistförbundet går på samma linje vilket Mediebloggers återpublicering av ett svar från förbundets jurist visar, där hon försöker att blanda in aspekten om “lojala” länkningar:

Der kan linkes frit til hovedside, hvis det er konkret begrundet. Opbygges der en samling, som mere eller mindre bliver formålet med din hjemmeside, er det noget andet. Så er det udenfor citatreglen og kan også være i strid med markedsføringsloven. Der kan dyblinkes, når linket er loyalt. Loyaliteten vurderes efter de samme kriterier som det lovlige citat.

Onekligen kan man fundera som Medieblogger ovan: en länk är väl en länk? Det finns ett antal historiska exempel på liknande försök att förhindra att användare, konsumenter och framförallt bloggare kan använda djuplänkning. Senast var då SF Bio valde att förhindra sajter att plocka ner deras tider och på så sätt ge människor möjligheter att se mer bio – något Vassa Eggen påpekade var galet och som jag också ansåg vara dålig varumärkes- och kundvård. 2006 hade Coop en märklig länkpolicy som jag uppmärksammade här. 2004, då Sverige knappt visste vad bloggar var hade man i USA samma problematik – bland annat valde Fast Mag att hålla en hård länkpolicy tillsammans med ett antal andra. (Fyll gärna på med exempel i kommentarerna).

Problemet är helt enkelt att en sån oerhört hårdför länkpolicy, som är i fullständig otakt med teknisk utveckling och användarens respektive läsarens beteenden skyndar på traditionella mediers svanesång. Vassa Eggen beskriver det med att tidningarna

fortsätter den obönhörliga lämmelmarschen mot stupet.
Tramp, tramp, tramp, tramp.

Den skapar ett nytt gap mellan å ena sidan hårt kämpande traditionella media och å andra sidan snabbfotade nya mediekanaler. Det som främst traditionella medier inte förstår (men ibland även glöms bort av bloggare och andra) är att de två är beroende av varandra mer och mer. Det sker ständigt en ökad synkronicitet mellan å ena sidan mediernas nyhetsrapportering och bloggares postningar, vilket båda har nytta av; tekniskt via Twingly och liknande funktionalitet men också via noder som Knuff med flera. RSS-tekniken innebär möjligheten att plocka ner alla publicisters enskilda postningar och artiklar och skapa ett eget nyhetsflöde på sin egen sajt – dock är det sällan som någon väljer att stoppa in hela artikeln i sin blogg.

Svenska tidningar har förstått det – och använder det. Aftonbladet väljer att lyfta upp ett antal bloggar, direktlänkat med bild, till relevanta postningar. Fler och fler väljer att använda sig av Twingly eller liknande pingback-tjänster. SvD och kvällstidningarna skriver ofta en uppföljande artikel om vad bloggare skrivit (exempel dock utan länkar vilket är förhoppningsvis förbättras) om huvudartikeln: en uppföljningsartikel som är mycket läst och uppskattad, inte bara av de bloggare som är med i den. Svenska tidningar valde också rätt tidigt att använda sig av bloggformatet även hos sina krönikörer. Och Newsmills grundläggande tanke bygger mycket på länkar både till och från bloggosfären.

Det handlar helt enkelt om en ytterligare marknadsföringskanal – där både den som marknadsför och den som marknadsförs vinner: den första genom att det skapar mervärde för hans eller hennes besökare, den senare för att den får besökare från den förstas sajt. Att då förbjuda djuplänkningen innebär snabbt att få kommer att klicka på någon länk som hänvisar till en artikel – då man vet att man måste leta efter artikeln på tidningens sajt.

Ett sånt här förslag, liksom de tidigare diskussioner som förts runt en del tidningars val att rumphugga sina artiklar på nätet och hänvisa till papperstidningen, är möjligen kortsiktigt fruktbart (även om ingen kan bevisa att det senare faktiskt ökar papperstidningens upplaga) men långsiktigt att döda sitt varumärke. För det problem som danska tidningar eller vilka tidningar som helst kommer att stöta på är att när de väljer att förhindra djuplänkning så kommer någon annan att starta en tjänst där det går att länka direkt till artikeln; det kan vara en rewrite, det kan vara en egen nyhetsredaktion – men någon kommer att göra det. Och skratta hela vägen till banken. Det är samma problematik som skivbranschen missade och som gjorde att ett datorföretag, Apple, tog kakan vad gäller digital musikförsäljning via sitt iTunes. Och det har klara kopplingar till de heta diskussioner som pågår i alla medier, både de traditionella och de nya medierna, om upphovsrätt och IPred.

Vinna-eller-försvinna-frågan blir: ska man låta en princip döda eller hitta nya vägar för att än en gång gå i takt med utveckling och konsumenternas/läsarnas beteenden? Vill man fortsätta att försöka kontrollera sitt varumärke på bekostnad av sina läsares vilja att interagera med varumärkets produkt: i det här fallet artiklar och innehåll?

Eller vågar man att förändra sin syn på sig själv, sitt medievarumärke och sina läsare och därmed bli en del av den nya medievärlden?

Uppdaterat: Sofia har skrivit en mer personlig postning om länkkärlek. Som ändå har väldigt mycket att göra med ovanstående.
Jeff Jarvis uppmärksammar det hela precis som Twingly. Jason Fry skriver redan 2007 om det belgiska exemplet. Journalisten tar upp frågan precis som Medievärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om Kontroll över varumärket, Länkkärlek, Danska tidningar vill förbjuda djuplänkning

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är Public Service.

Same!? Same?? But?? Different?!?