Posts Tagged: tv4


3
Dec 09

Det här händer med journalistiken 2010

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

Flight Delays - Las Vegas Sun

Databasjournalistik

Nästa år är det riksdagsval. Det är ett utmärkt tillfälle för svenska mediehus att satsa på databasjournalistik. När det bara fanns traditionella massmediekanaler att publicera journalistik i var innehållet tvunget att paketeras på samma sätt för alla. Det fanns en artikel och det fanns ett tv-inslag. På nätet kan du som nyhetsproducent ge läsarna möjligheten att själv välja ut vad de vill veta mer om. Vill de se vilka lokala politiker som röstat hur i vilka voteringar kan de själva filtrera materialet.

Men då måste journalisterna veta att nätet ger möjlighet att presentera det som tidigare inte ingått i den vanliga journalistiska verktygslådan; databaserna, bakgrundsinformationen, materialet som reportern inte hann gå igenom och så vidare.

Klart att Las Vegas Sun skulle kunna presentera siffrorna på bara de mest försenade flighterna till staden. Men varför nöja sig med de när de kan presentera de genomsnittliga förseningarna på alla flighter.

Och är det någonstans där det finns mycket data så är det politiken. Det är frånvaro, det är voteringar, det är riksdagspolitik, det är landsting, det är kommuner och så vidare.

Framför allt är det här lokal journalistik. Läsarna vill veta hur deras lokalpolitiker röstar, både i kommunen och i riksdagen. De vill veta hur politikerna röstar i frågorna som berör deras kvarter och städer. De vill veta hur voteringarna stämmer överens med vallöftena.

Är Kalla Faktas första trevande steg på detta område med en databas över de folkvaldas frånvaro ett tecken på att mediehusen är på gång eller kommer de traditionella mediehusen tappa bollen, återigen, och se sig omsprungna av pigga entusiaster och nördar?

Smarta annonser

Tidningarna har fasligt svårt att få ut pengar i tillräckliga volymer från sina webbsatsningar. Hittills har de flesta lutat sig mot ett enda intäktsben, bannerannonser. Årets stora debatt har handlat om betalväggar och jag vet inte om någon är mycket klokare i dag än då. Men kanske, för det som händer i bakgrunden är att företagen inser att det finns pengar att tjäna på att tillhandahålla inte bara nyheter utan även information/data, underhållning och service. Men endast om man presenterar innehållet tillräckligt nischat.

Det behövs dock ännu fler intäktskällor, och de som existerar måste bli bättre. Det finns en framtid för banners, men de måste bli mer än bara passiva varumärkesannonser. Även om tidningarna utvecklar nya format, nya placeringar och relevansbaserade annonssystem är det till syvende och sist annonserna som måste vara lockande för att vi ska använda dem.

Och just ordet användbar tror jag är ett viktigt ledord för utvecklingen. Läsarna måste uppfatta att annonserna är användbara. De måste kunna agera utifrån dem. Till exempel genom att vara småbutiker, kanske till och med unika butiker som innehåller produkter som inte går att köpa i den ordinarie webbutiken (som en parallell till Trendwatchings iakttagelse om Limited Locations i sin läsvärda trendspaning för 2010). Annonserna måste självklart ha unika url:ar som går att spara som bokmärken och sprida.

3xsajt

Diversifiering

Om det finns något som papperstidningen är bättre på än nättidningarna så är det redigeringen. Det finns ännu inget som ens kommer i närheten av det detaljarbete som en redigerare eller tecknare kan lägga ner på en sida, ett uppslag eller en bilaga. Och där tidningarnas olika avdelningar kan se väldigt olika ut på papper är de fortfarande tråkigt uniforma på nätet. Ofta skiljer bara färgerna åt. Det är samma spaltbredder, det är samma typsnitt, det är samma storlekar, det är samma annonser, det är samma grafiska tilltal.

Men vill vi, egentligen, att mode ska presenteras på samma sätt som sport? Att opinion ser ut som näringsliv? Att recensioner ser ut som nyheter?

TV4 har kommit en bit med Nyhetskanalen och Fotbollskanalen till exempel. Aftonbladet har bland annat Sportbladet och Sofis mode.

Tidningarnas ökande arbete med att producera Iphone-appar, med sina hårda nischer och tydliga grafiska profiler, bör leda till att presentationen anpassas mer till innehållet även på de vanliga webbsajterna.

Green Mountain Coffee

Storytelling

Green Mountain Coffee är ett exempel på en växande trend av företag som helt ignorerar det traditionella marknadsföringstänket. I stället för att spendera pengar på annonskampanjer via traditionella massmediekanaler arbetar de i linje med principer från teoretiker som Seth Godin.

Produkten ska vara bra och intressant nog att få konsumenterna själva att berätta om den för sina vänner och bekanta. Det finns ofta en stark historia eller känsla kopplad till produkten eller varumärket som rätt målgrupp är intresserad av att tillhöra.

Ur en tidnings perspektiv är det troligtvis problematiskt att fler entreprenörer väljer den här långsammare vägen att växa. Men när till och med en jätte som Procter & Gamble ser vilka möjligheter det finns bör de nog bli rejält oroliga.

Ännu mer kaos

Om vi har lärt oss något så är det att vi inte vet. Det vi för tio år sedan trodde skulle vara stort i dag är troligen inte sant. Och i och med det att mediehusen äntligen börjar arbeta med nätet på nätets villkor kan vi vara relativt säkra på att det bara kommer bli mer kaotiskt och mer osäkert. Och det kommer bli ännu viktigare att kunna arbeta med nätet. Att leva nätet.

Pelle Sten är skribent på Same Same But Different och utvecklingsredaktör på SvD.se. Följ honom ända in i 2010 på Twitter eller Delicious.


22
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 47

Mycket Twitter på tapeten den här veckan!

Roligast, men absolut inte viktigast, var det nog när Dagens Media krasst konstaterar att hur “het” du är på Twitter handlar om hur många som följer dig och hur få du följer tillbaka. Många kommenterar och bloggar, men ingen nämnd och ingen glömd. Eller okej – en länk om ett rubrikmysterium.

Twitter som ny arbetsförmedling då? Brit Stakston på JMW sätter upp taggen #nyttjobb och plötsligt ser vi att Twitter för vissa branscher (medie- och webbbranschen i synnerhet) är en kanal som inte kan ignoreras vare sig av jobbsökare eller företag i jakt på talanger.

Brit förklarar ordet hashtag: “En hashtag är det ord man gemensamt väljer att använda i de tweets eller postningar man gör via twitter med prefixet #. Hashtags kan används under en kortare eller längre period. Den gemensamma märkningen av varje inlägg gör det dels lätt att följa alla tweets som görs i realtid dels blir de också sökbara och lätta att hitta även senare. En stor fördel är förstås att man ser allas inlägg, det vill säga även de man inte följer.”

Kanske börjar vi se att Twitter börjar spela roll på allvar för näringsliv, politik och nyhetsmedier? PR-bloggaren Brian Solis konstaterar:

“A recent study revealed 20 percent of tweets published are actually invitations for product information, answers or responses from peers or directly by brand representatives. Now we learn that Twitter users are actively paying attention to brands on the popular information network.”

Fast alla är inte lika sålda på det här med sociala medier, spana in Mats Odells sköna avslutningsreplik i den här IDG-artikeln.

På det ämnet verkar det som om en del verkligen inte vill förstå. Niclas Strandh berättar om en talande händelse i veckan:

“Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet.”

Niclas Strandh (mycket från SSBD-bekantingen denna vecka!) gör även en insats och lyfter fram alla bloggar han hittar i sitt Twitter-följe, håll koll för tips på nya spännande bloggar som du kanske missat?

Markus Welin kommenterar DN-krönikan “Man får vad man betalar för”:

“Jag håller delvis med Lindgren – det finns absolut ingen motsättning mellan journalister och bloggare. Bloggande är enligt mig ett komplement till journalistiken, inte en ersättare till den.”

Varumärkesexperten Micco Grönholm forstätter att tipsa om veckans nyttigaste tweets, intressanta för alla som har ett varumärke att fundera över. Apropå varumärken så har det ju varit blåsigt för Vattenfall också på webben. Och så förstås den märkliga historien kring varumärket The Pirate Bay, här kommenterat av opassande-emma.

Intressant trendspaning via Beta Alfa – 10 crucial consumer trends for 2010. Men frågan är om vi behöver vänta till efter årsskiftet – är vi inte redan där?

Jag tror att vi har pratat klart om smileys för den här gången. Sofia Mirjamsdotter summerar. Annars har temat för Bloggvärldsbloggen varit jämställdhet.

Bloggteamet Viskningar och rop vill bli fler – gärna kvinnor.

Tidningar vs Google? Det blir dråpligt när Nikke Lindqvist leker lite med Googles förslagsmaskin.

Det finns tydligen något som heter Mediernas Beredskapsråd, MSB. Det visste inte jag förrän jag läste det hos Anna Serner. Det är hursomhelst spännande med krisberedskap och kriskommunikation i dessa dagar då den sociala webben förändrar förutsättningarna för proaktivitet, kontroll och tranparens.

Per Torberger argumenterar för att nyhetsmedierna borde bli bättre på att bygga ut sin digitala närvaro. På egen blogg kommenterar Per sedan:

“SSBD skulle ha lyft rejält här under hösten, men publiceringstakten är låg. Jag och övriga skribenter har uppenbarligen mindre tid och eller lust än vi trodde. Det är synd, men kanske en naturlig utveckling att intresset för ämnet sjunker ju fler faktiska lösningar som presenteras (NYT börjar ju ta betalt på nätet 2010, KP började nyligen, till exempel).”

Guillou PO-anmäler Expressen. Är det inte läge att bara låta den här affären bero ett tag? Eller är det en proaktiv motoffensiv för att undergräva framtida drev i samband med utredningsresultat och annat? I vilket fall är han en rubrikernas man, Guillou.

Tv-journalisterna anfaller! Åtminstone på Twitter och Facebook, nya listor och grupper verkar dyka upp dagligen. Sofia Mirjamsdotter tipsar. Apropå tv-folk så ska TV4 nu bli bästa kompisar med Ericsson.

Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet undrar vem som ska ta ansvar för näthatet? Samtidigt tycker jag att den medmänskliga värmen på den sociala webben blir starkare för varje dag. Paradox?

Apropå hat. Vi har förstås alla hört eller läst om alla de tråkiga händelserna kring Vellinge. Vilken effekt har protesterna på webben egentligen haft? Svårt att säga, men kanske ett uppslag för medieforskaren Jesper Strömbäck att titta närmare på? Vi är i alla fall många som är intresserade.

Upphovsrättstänkaren Lawrence Lessig har varit på besök och Mikael Zachrisson rapporterar kärnfullt på VA-bloggen.

Joakim Jardenberg med fler går i taket när Bonnier väljer Episerver. Episerver är ett publiceringssystem som Joakim gör processen kort med här och här. Jag gillar annars ordet twexplosion, en sorts mindre men snabbare motsvarighet till bloggbävning.

Funderar du på att börja blogga eller vill du coacha någon annan att komma i gång? Bara att stjäla med stolthet från Björn Alberts utmärkta slajds. Kom i håg att kredda ordentligt bara!

Till sist: Medborgarrapportering, någon? Läs mer om iReport hos Mashable och spana in klippet nedan.


8
Oct 09

Att vara unik och egen, precis som alla andra

Jag står uppflugen på en sliten stege, och ber en stilla bön om att jag inte ska välta och ta med mig dussinet andra fotografer och kameror i fallet. Rummet är varmt, kvavt, packat med journalister som alla väntar på att Peter Englund ska komma ut och tillkännage årets litteraturpristagare. Vissa kom redan vid nio för att muta in sin plats.
 
Alla kommer vi att få ungefär samma bilder. Lite olika vinklar, men över lag samma bilder — och med mycket blixtar och andras utrustning som stör. De som har bäst läge står alla precis bredvid varandra, så det lär inte bli någon enorm variation på vare sig stillbilder eller rörligt material.
 
Både framme vid rinkkanten och medan jag väntar på min tur för intervju hör jag i princip samma frågor om och om igen. Och Englund ger samma svar, om än på ett väldigt trevligt sätt. (Jag råkar vara ett av undantagen, eftersom jag gör vinkeln “Uppsalabon Peter Englund gör premiär”. Frågar alltså hur han tog sig hit, hur han firar ikväll, och om han hade en post-it på insidan av dörren så han skulle veta åt vilket håll han skulle vrida handtaget.)
 
Över lag bör de flesta redaktioner ha ungefär samma material att handskas med under eftermiddagen och resten av veckan. Samma innehåll, samma bilder, samma klipp. Ingen exklusivitet för fem öre.
 
Men nästan alla var där. Alla var där för att få “eget” material. De hade kunnat köra en byråtext och byråbilder, och antagligen hade ingen förutom kanske väldigt närsynande kolleger märkt det eller brytt sig. Den eventuella rädslan för att råka köra samma bild som någon annan blir nästan fånig när alla ändå har smärtsamt snarlika bilder. Det skulle lika gärna kunna vara samma två-tre foton som går i alla tidningarna.
 
Men ändå var nästan alla där. I tider då allt ska skäras ner, rationaliseras, köpas in och förenklas, var så många av de stora drakarna där. Skulle absolut satsa reporterkraft.
 
Varför? Vad är det för tänkt Benjaminsk aura vi plötsligt förläner bilder och intervjufrågor, att de ska vara i original och de ska vara illusoriskt egna och exklusiva, när det gäller vissa tilldragelser? Varför skulle en kopia, en av många likadana, då plötsligt inte duga när den så gärna duger annars? Hade man inte kunnat köpa in både text, bild och webb-TV, och kanske använt de reportrarna till något annat istället? Vem skulle märkt skillnaden, vem skulle tänkt på den förutom alla klubbarna för inbördes beundran och bestörtning?
 
Jag säger inte att man borde ha gjort det. Bara att det är intressant att fundera på vad det är som händer när femtio journalister står och brottas och vinglar och svettas, i väntan på ett dörrhandtag som vrids om. 
 
(Förhoppningsvis lyckades någon få bilden jag precis missade medan jag tråcklade mig ner från stegen, på Englund som håller kanslisamordnare Odd Zschiedrich i handen när han leds genom folkmassan till intervjuer. Den var väldigt rar.)

15
Sep 09

Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik

I våras brann ett hus i Norduppland. De boende var upprörda och tyckte att brandförsvaret inte gjort sitt jobb – rökdykarna var för få i tid och fick inte gå in, och huset totalförstördes. En TV4-reporter intervjuade dem.

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.


11
Sep 09

Realtidswebben är en missad medieaffär

Nätet blir mer och mer realtid – vi ser direkt på Twitter och andra sociala medietjänster vad som händer just nu. Och sitter man framför datorn en vardagskväll i september vid åttasnåret är det svårt att missa att Idol är på tv. Så, nätet berättar för mig vad som händer, när det händer, var det händer och lägger ett konversationslager på vad som händer i rutan. Men vi får ingenting tillbaka – och det är inte bara synd, det är en missad affär. Så, det är dags för mediehusen att börja ta realtidswebben på allvar.

Alltså, i veckan har Idol dragit igång. Hur man än vänder och vrider på sakerna så är det den svenska tv-världens största snackis. Det är ett format som har allt – drömmen om framgång, ungdom, lite sex appeal, en hel del elakheter och massor med musik.

Och förutom att vara bra tv så är Idol en fantastisk konversationsstartare. De sociala lagren av nätet exploderar av av kommentarer, hejarop, virtuella skämskuddar och ironiska utlåtanden om falsksång och hair from hell så fort programmet drar igång.

På TV4 är man förstås fullt medveten om vilken dragningskraft formatet har, i onsdags utbrast kanalens webbchef Mattias Fyrenius i följande, på Twitter:

“Trycket på Idolsajten är nu dubbelt så högt som i går. Sannolikt högsta momentantrafiken TV4 någonsin haft på nätet”

Idolsajten kan man se alla klipp, alla auditions och extramaterial. Och man kan kommentera klipp direkt på sajten eller dela med sig av klipp och förflytta diskussionen till Facebook via deras Connect-funktion.

Så TV4 har verkligen tagit ett ordentligt kliv in på nätet och skapat en, för många, väldigt värdefull tjänst. De utnyttjar nätets superba distributionsmöjligheter med asynkron tittning. Att man dessutom kan snacka och sprida är fine. Men jag har en gnagande känsla av att man fullständigt missar att knyta ihop säcken för det engagemang och den lojalitet som finns kring Idol. Och jag tror att det är en viktig intäkt som inte realiseras på grund av det.

TV4 skapar massiva intäkter tack vare den stora publiken – “tittarna” –  kring Idol i tv-rutan. Intäkter från sponsorskap och traditionella annonsspottar. På nätet kommer intäkterna från bannerannonsering – och jag misstänker att det är en god affär. Men det är en traditionell affär – som inte på något sätt härbärgerar kraften i det engagemang som finns för Idol.

deltagarillustration

Den här illustrationen är en variant på den kända långa svansen-teorin. Axlarna visar mängden “engagemang” över tid. Och Idolsajten är ett utmärkt exempel på hur man skapar affär kring ett avtagade engagemang – det kommer in folk på sajten för att titta igen, eller titta för första gången, vi kallar dem “deltagare”. Själva premiumaffären ligger fortfarande i sändningen av programmet på sin utsatta tidsslott. Men TV4 tänker och gör rätt.

Nästan rätt. För de skiljer fortfarande på var och när engagemanget skapas och var och när det manifesteras. Så här: TV4 låter sitt tv-material påverka nätet – och inte bara genom att visa klipp utan också genom att låta besökarna kommentera och dela med sig av materialet. Men man låter inte det här engagemanget visa sig i tv-rutan, utan låter medverkan och manifestation av engagemang vara för den lilla skärmen.

Vänta, låt mig backa bandet lite och prata om tv-mediet i stort. Tv-mediet har egentligen inga tekniska skyddsvallar för sin affär – vi distribuerar redan tv digitalt och timeshift är sedan länge en verklighet såväl hemma hos kunden (PVR-boxar etc) och på nätet i och med tv-bolagens egna on demand-tjänster. Tv-bolagen har, som sagt, varit duktiga på nätet men affären ligger fortfarande till nästan uteslutande del i broadcast-tv.

Och det finns två saker som kommer att vara räddningsplankan för broadcast-tv, oavsett om det är broadcast via antenn och tv-apparat eller i datorn. Direktsändningar och första visning. I båda fallen handlar det om material som inte har kunnat ses tidigare – i det första fallet av naturen givna förutsättningar, i det andra av design.

Både direktsänd tv och första visning liknar i mångt och mycket en händelse, alltså av den typ som man rapporterar om – såvida händelsen är tillräckligt intressant. Och som gäller all rapportering sker en sakta glidning mot att rapporten i tid kryper närmare och närmare händelsen i sig. Till slut är vi nära nog i realtid. Så direktsändningen och rapporteringen om direktsändningen är nästan simultana.

Men nej, det här kommer inte att vara ett upprop för att visa tweets eller chatinlägg direkt i tv-rutan. Något som vi har sett varianter av, inte minst i SVTs Debatt. Nej, det  finns något som borde intressera mediehuset som sänder än mer.

Varför låter man inte en annonsör köpa hela avbrottet – eller är det olagligt? – och köra ett eget programformat – mellansnack i Idol, där man interagerar med tittarna, via mobil, dator eller vadfasensomhelst? Den här annonsören kan få agera diskjockey mellan akterna och göra något värdefullt av tiden. Här kunde ju Kexchoklad, JC eller Sony Playstation hålla halvtidsshow och lyfta upp de bästa kommentarerna från sändningen hittills, ta in livefeeds från folk hemma, kanske till och med låta folk utmana de idoler de redan har sett under sändningen. Det skulle kunna vara ett stort jäkla Singstar-party om man så vill.

TV4 – och alla andra som sänder stora, dyra egenutvecklade format – sitter i en spännande sits. De har möjligheten att koppla samman de två stora realtidsfenomenen inom medierna – realtidswebben och direktsändning eller första visning. De har möjlighet att sluta engagemangsloopen och verkligen skapa ett enormt värde av det engagemang som människor visar. Men det kräver att de går väldigt, väldigt nära hjärtat av sin verksamhet – och ryggraden i sin affär.

För diskussionen handlar till slut om vilken identitet vi inom medierna har – ska vi fortsätta sprida våra idéer till massorna eller ska vi lyssna på tittarna och läsarnas idéer och göra dem till verklighet? För om vi vågar göra det senare – då öppnas en helt ny värld av intäktsmöjligheter.

/Fredrik Strömberg
Blogg
Twitter