Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Och just det, så var det han SVT-kommentatorn/journalisten som blev tolkad och citerad på ett väldigt vinklat sätt av en Aftonbladet-journalist. Joakim Jardenberg länkar upp storyn bra. Men SVT har knappast alla rätt heller som förbjuder sin egen nätsuccé.

I övrigt är väl ett rimligt antagande att vi sakta vänjer oss allt mer vid att titta på tv via nätet, oavsett om det är via SVTPlay eller TV4Play i mobilen eller på datorn? Det och att det verkar som om vi också börjar vänja oss vid multikanalskonsumtion; halva nöjet med schlagern verkar för många vara att simultankommentera på #melfest.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg spottar uppmärksamt att taggen i år tycks vara #mel2010.

Men, mest angeläget ändå - vi glömmer inte jordbävningsoffren. Skalvet utanför Chile och tsunamivågorna runtom i världen. Väntan. Uppmonterade live-kameror, ivrigt väntande på monstervågor. Människor som finner varandra tack vare sociala medier. Sorg. Glädje. Och kanske till och med – spänning?

Trollhare skriver:

“Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska brafrån tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.”

Ja, det mänskliga dramat tycks krypa närmare ju mer pluralistisk rapporteringen blir. Med många vänner på Twitter, Facebook och andra digitala nätverk så är det dessutom ofta någon som känner någon som är direkt inblandad i de nyheter som vi ser välla in över oss. Anders Mildner och fler med honom undrar vad det kommer att få för betydelse på sikt?

Sverker Olofsson går vidare från Plus efter 23 år. Bra jobbat och Sofia Mirjamsdotter resonerar kring varumärket och programformatet.

Anton Johansson står för en av de bättre postningarna denna vecka där han på Mindpark resonerar kring att synas webbsocialt. Jag tycker att företag ska uppträda strategiskt och med eftertänksamhet först, men individer gör klokt i att uppträda personligt, oavsett om de har företagshatten på sig eller ej. Dagarna innan hade jag och Anton för övrigt en bra diskussion i ett kommentarsfält som faktiskt angränsar till detta.

Annars mycket kommentarssnack denna vecka. VA.se installerar Disqus, kommentarssystemet. Hans Rosén förklarar att det är sista utvägen att stänga kommentarerna.

Annars har ju Twitter varit ordentligt smockfullt med fula fiskar. Eller fula fiskare, snarare? Niclas Strandh reder ut begreppen.

Men, säkrast är kanske att flytta till Island?

SvD:s twittrare hittar du här. Och Aftonbladets här. Jag tycker det är smart, jag. Fler interna ambassadörer som kan hjälpa till att nå ut med nyheterna i sina nätverk. Det skapar större möjligheter till dialog med nyhetskonsumenterna och det sätter ansikten och “140-teckensröster” till människorna bakom nyheterna. Lisah Pettersson som är reporter på TV4 (Disclaimer: I kinda know her…) gör likadant och postar sin Twitter-adress på webben tillsammans med inslagen och en uppmaning om ge feedback på den nyhet hon rapporterat om.

E-handeln växer kraftigt just nu. Och då ska vi komma ihåg att mikrobetalningarna fortfarande domineras av Apple och AppStore – tänk vad som händer när det blir enkelt för oss alla att skapa och att sälja Apps som fungerar på alla mobila plattformar för en nästintill mikroskopisk utvecklingskostnad! Till dess får vi nöja oss med andra typer av styckebetalningslösningar.

Nedladdningen av upphovrättsskyddat material ökar också. Strängare lagstiftning har endast kortsiktiga effekter, men det var vi ju många som visste. Alla utom de som stiftar lagar, tycks det.

Joakim Jardenberg: “Telia dödar Play i mobilen”

Hur kommer det att gå i avtalsrörelsen? Min kollega Björn Sundberg reder ut det hela på vår företagsblogg, men får mothugg. Av vem? Göran Thorstenson, också han en kollega. Ger detta en splittrat bild av företaget, att två medarbetare på samma företag debatterar varandra i kommentarsfältet? Jag tycker inte det, men jag är i vanlig ordning partisk.

Några snabba:

• Fritjof Anderson tar sig an skeptikerna.
• Jonathan Sulo tar sig an inkorgen.
• Unsgaard byter jobb
• Råd till en framtida journalist
• Niklas Svensson väcker… känslor

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter (som ju har en ny “samlingsblogg”) har också varit musik – och jösses - hon har lyssnat igenom en hel del musik.

Musik, ja. Alexander Norén ger oss en intressant tanke om att topplisteprogrammen på radio tappar mot listdelandet på Spotify, vlket får Alexander att ställa frågan:

“Vem blir först med payoffen ‘mer snack, mindre musik’”.

Now, before you go off and vote for SSBD i Yaba, come sing with me:

Tipstack Fredrik Stenbeck.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är svårt att skriva något utan att nämna Haiti. Jordbävningskatastrofen som fått ofattbara konsekvenser för miljontals människor. Kvällstidningarna har drivit på insamlingar för offren, Aftonbladet drog igång kampanjen “Jobba en timme för Haiti“, Expressen tog en krona extra för tidningen på torsdagen, och skänkte också en krona per sålt ex till Röda Korset. Båda kampanjer ska ha varit lyckade och Helin tackar i sin blogg där han också poängterar vilket effektivt verktyg journalistik kan vara för att faktiskt göra skillnad.
På Helsingborgs Dagblad ställer journalistklubben in sin fest och skänker istället pengarna till Haiti. De uppmanar andra klubbar att göra likadant. Rättelse: På Helsingborgs Dagblad skänker man pengarna till en planerad personalfest till Haiti och uppmanar andra tidningar att göra detsamma.
Annars har diskussionen kring de starka bilder som kablas ut från katastrofen varit stundvis hetsig.
En annan debatt har varit den om det är för många journalister på Haiti. MarieLouise Samuelsson skrev en häpnadsväckande artikel i Expressen, Martin Jönsson kommenterar den här. Han har också skrivit denna utmärkta text om journalisternas roll. Clas Svahn skriver på DN:s redaktionsblogg.

Apropå Haiti och diverse insamlingar har frågan om falska Facebookgrupper aktualiserats, i och med den grupp som lovade två kronor per medlem till offren i Haiti, men som senare bytte namn och propagerade för nekrofili.
200 000 svenskar hann bli medlemmar i gruppen innan bluffen var ett faktum, och detta trots att många flaggat för att gruppen inte var trovärdig.
Jag har uttalat mig i Sydsvenskan om välgörenhet på nätet och bluffgruppen, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Artikeln publicerades i söndagens papperstidning.

Facebook diskuteras på bred front, inte bara i samband med Haitiinsamlingar. Ett uppmärksammat fall i veckan är Mats som inte fick fortsätta jobba på en förskola sedan några föräldrar kollat upp honom på Facebook och reagerat på mössan han bar. Min personliga uppfattning om fallet har jag skrivit om i min andra blogg, och den andra aspekten – om det är farligt att finnas att finnas på Facebook och vad som egentligen är lämpligt att dela med sig av har jag uttalat mig om i Sydsvenskan.
Carl Johan Engvall på Ystads Allenhanda skriver mer om Facebook och hur man kan skydda de uppgifter man publicerar där.
Lisa Bjerre skriver i Journalisten om vikten av att vara närvarande på Facebook.
Markus Welin skriver om vikten av att ägna sig åt källkritik i sociala medier.

Den stora branschsnackisen har annars utan tvekan varit New York Times officiella beslut att ta betalt för innehåll på nätet. Här en del samlade twitterreaktioner som kom direkt efter att New York Times gått ut med nyheten.
Mikael Zackrisson ifrågasätter modellen att ta betalt endast av de trogna besökarna, och Joakim Jardenberg är inne på samma linje, medan Olle Lidbom verkar försiktigt optimistisk, eller i varje fall inte någon motståndare till betalmodellen. Stora Ord ifrågasätter kritikerna och undrar varför det är så fult att ta betalt. Jag är mer inne på Martin Jönssons linje. Det man betalar för om man idag prenumererar på en morgontidning är framförallt tryck och distribution. Paketeringen. Journalistiken är främst annonsfinansierad. Läser man nyheter på nätet har man redan betalat för det en gång, genom inköp av dator och räkningarna för bredbandet. Att många betalar en hel del för den utrustning som krävs för att komma ut på internet tror jag är en ganska viktig förklaring att de sedan förväntar sig att innehållet ska vara gratis.

Det pratas en hel del om Dagens Nyheter. En som pratar lite mer än andra, eller i varje fall har dedikerat en hel blogg åt Älskade DN är Paula Hammerskog.
Läs också det här viktiga inlägget på Mindpark:

“Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.”

Axel Andén på Medievärlden har gjort en sammanställning av utvecklingen på tidningen sedan Herlitz tog över chefsskapet. Senaste nytt är att DN kommer att begränsa antalet artiklar från papperstidningen till webben till ungefär 15 i veckan. Här kan du se och höra Gunilla Herlitz själv berätta om tidningen utveckling, och här kan du läsa en intervju med henne.
Dagens Nyheter har också beslutat att dra ner på utrikesbevakningen genom att säga upp avtalen med sina stringers. Henrik Alexandersson kommenterar.
Johan Lundberg på Axess skriver några rader om DN och Linda Leopoldhistorien.

Medievärlden ska bygga ny sajt – igen. Förra året lanserade de ny sajt, som måste berömmas för att vara mycket innovativ och en kavalkad i widgets, realtid och sociala funktioner, men i ärlighetens namn kanske inte den tydligaste och mest användarvänliga.

Gävle får en ny gratistidning.
Och i Journalisten finns intressant läsning om gratistidningar och fördomar mot dem.

Och så lite svarta siffror – dagspressens marknadsandelar har sjunkit från 60 till 20 procent på 20 år. Det är siffror som är väldigt svåra att blunda för, även för den mest inbitne papperskramaren.
Läs mer hos Medievärlden.
Sydsvenskan går med brakförlust igen, men tror på 2010.
Tidigare populära communityn Playahead läggs ner. Jonas Leijonhufvud ger Facebook skulden.

Niklas Svensson återvänder till brottsplatsen och lämnar TV4 för Expressen. Thomas Mattson bloggar såklart.
Niklas har förutom att vara reporter också drivit Politikerbloggen, vars nye chefredaktör blir Anders Pihlblad.

På Feber hittade jag några intressanta siffror om svenskarnas webbtevetittande. Vi tittar tydligen mer än både amerikaner och britter. Och webbteve ser ut att vara en vinnare också om man jämför med övriga sajter.
Och apropå webb och teve – svenska Bambuser har tecknat avtal med finska YLE. Precis som Emanuel undrar jag vad det är YLE betalar för, vad får de som inte en vanlig gratisanvändare har tillgång till?
Bambuser har också tilldelats popkulturbloggen Weird Sciences tevepris Raketen 2009. Grattis!
Läs också det här om livesänd webbteve.

Carl Bildt skrev i veckan på Brännpunkt i SvD om friheten på nätet som måste försvaras. Oscar Swartz dissekerar texten fullständigt. Piratpartiets ledare Rick Falkvinge är föga förvånande mycket kritisk, och Henrik Alexandersson fattar sig kort och koncist.

När vi ändå är inne på politik – Expressen anlitar politiska bloggare inför valrörelsen, och vi lär få se mer av den varan.
Kent Persson är en av de mer etablerade moderatbloggarna, och han har skrivit bra om gränsen mellan det personliga och det privata.

Peter Rosdahl har skrivit läsvärt – Hur skulle tidningarnas webbplatser se ut om de var anpassade efter bara mig? Jardenberg kommenterar.
Mikael Zackrisson trendspanar och ger oss 17 trender 2010. Några smakprov:

“1. Geotaggning
När vi nu kommit på att det kan vara roligt att checka in på olika ställen, samla poäng och berätta om det för världen så kommer det bara bli mer och mer. Gowalla är på väg att bli internetvinterns motsvarighet till sommarens schlagerplågor, Foursquare är ännu lite nördigare, och inom kort kommer fler utmanare. Visst vill vi leka med våra mobiler, tävla med kollegor och kompisar.

2. Etikdiskussioner.
Larm om bloggbluffar. Köpta blogginlägg och tweets. Resumes artiklar om betalda tweets och kändisbloggarna som fått gratis barnsjukvård är bara början. Etikdiskussionerna oberoende, annonser och dold sponsring kommer eskalera under 2010. Många fler kändisar än Pernilla Wahlgren och systrarna Graaf åker dit på detta. Men samtidigt vill vi fortfarande läsa om kändisarnas privatliv på bloggarna. Och vi värderar fortfarande de beroende experternas blogginlägg högre än oinsatta allmänreportrars traditionella nyhetsartiklar.

3. Apples läsplatta skakar om
Apple läsplatta slår världen med häpnad, men säljframgångarna uteblir. Brist på riktigt attraktivt innehåll är det största skälet, framför allt har Apple svårt att attrahera den klassiska underhållningsindustrin. Läsplattan blir ändock ett avstamp för en ny typ av enkla, snabbstartade datorer, oftast tangentbordslösa, där programmen har ersatt av applikationer, “appar”, och där data ligger lagrade i det berömda molnet ute på webben.
Det mest kända är Google Chrome som kommer i slutet av 2010 och ger Windows och MacOS rejäl konkurrens, men även uppstickare som Jolicloud och Hyperspace kan mycket väl ge sig in i matchen.”

Fredrik Wass har i samband med nyåret gjort en rad intervjuer med personer han tycker är bra. De har handlat om mediebranschen, internet och framtiden. Här har han sammanfattat med de bästa citaten.

Upphovsrätt i sociala medier är en annan fråga som säkert kommer att diskuteras också i år.
Först tipsar Per Åström om Creative Commons – och jag har förstått att väldigt många fortfarande inte känner till hur enkelt det är, så läs hans text.
Det har i veckan också pratats en hel del om huruvida en bild från Flickr är att räkna som en länk eller publicering.
Och apropå publicering i sociala medier och ansvarsfrågan – Daniel Sandström är numera också ansvarig utgivare för Twitterkanalerna @Sydsvenskan, @SydsvenskanRSS och @Sydsvenskankult. Något som dock inte har någon juridisk betydelse.
Oavsett juridiken – Sydsvenskan är en dagstidning som är föredömliga när det gäller just användandet av Twitter, jag rekommenderar er att följa dem alla.
Det sägs att Twitter tappar mark, och tidigare i veckan skrevs braskande rubriker om hur få svenskar som använder Twitter.
Själv är jag övertygad om att Twitter kommer att överleva ett tag till, och jag har inte märkt av något nedåtgående i mitt eget flöde. Däremot är jag liksom Anders Lundin förvånad över påståendet att de flesta svenska twittrarna skulle vara melan 15 och 25 år.
Kullin har också skrivit, och ger oss mer statistik.
Veckans mest omtalade twittrare måste ha varit Bill Gates, som redan efter några timmar på Twitter hade över 100.000 followers.

Västerbottens Folkblad vänder på steken. I julas lät de sin bloggare Underbara Clara ge ut en jultidning på papper, och nu ska hon göra till att börja med tre nummer till av papperstidningen.

Svenskan delar ut iPhones till sina anställda, och tipsar här om bra appar för journalister.

Det händer grejer på Aftonbladet också.
Förra veckans slogs besöksrekord med makalösa över fem miljoner besökare. Också SvD.se slog besöksrekord. De nya siffrorna säger inte bara något om de specifika sajterna som det går bra för trafikmässigt, det säger en hel del om att allt fler konsumerar sina nyheter på internet, och vi kommer att få ser besöksrekord den närmaste tiden, det är jag alldeles säker på.
Förutom fantastiska besökssiffror ska åtta nyheter presenteras i Aftonbladet de kommande veckorna. Först ut var iPhoneappen “Aftonbladet Supernytt” som släpptes i veckan. Jardenberg recenserar.
Mindre kul för Aftonbladet är att vd:n Pontus Gustavsson tillbringat en natt i fyllecell efter att först ha bråkat och varit våldsam mot en dörrvakt. Lars Johansson på HD ifrågasätter om Gustavsson kan vara kvar som vd. Jan Helin förklarar varför inte Aftonbladet skrivit något på nyhetsplats.

Språk är kul, Per Torberger skriver om karaktärsord. Vilka är mina, vad stör ni er på?
Det här är också intressant, lite crowdsourcing om huruvida ordet svenskalärare är okej eller inte att använda.
Och när vi ändå är inne på avdelningen lite mer lättsamt – Björn Wiman har i veckan undersökt tesen att svenska journalister är födda av lärare. Han ställde frågan på Twitter och fick en enorm respons.

Sist ett bloggtips för alla som vill ha något nytt i sin RSS:
Läs Gert Frost. För nej. Bloggen kommer inte att dö i år heller.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här veckan har det varit tydligt hur nyhetsmedierna börjar hamna allt oftare på rätt sida, kraften hos de nya medierna går inte att förneka. För det är en komplex ny tid med nya regler.

Publikt. Privat. Professionellt. Personligt.

Gränserna är i det närmaste utraderade, på gott och på ont. Verkligheten kommer ikapp – de sociala medierna är här, fri information är verkligen fri och tekniken slår politiken.

Journalister är bloggare är påverkare är anonyma är varumärken är whistleblowers är tyckare är rapportörer ja, allt på en gång. Gränserna har verkligen suddats ut. Men vissa klara av att verka i gränslandet. Och så här i slutet av 2009 ser vi hur några av de stora nyhetsmedierna tar tydliga och viktiga steg.

Och apropå social media naturals:

Emanuel Karlsten, bejublad redaktör på den kristna tidningen Dagen och skribent här på SSBD, rekryteras av Thomas Mattsson och Expressen som redaktör för sociala medier (se även Medievärlden, Kyrkans tidning, Thomas Mattssons blogg och Journalisten).

Julia Skott, reporter på TV4Nyheterna Uppsala, ivrare av sociala medier och även hon SSBD-skribent, rekryteras till en motsvarande roll som läsarredaktör hos Aftonbladet och blir med det kollega med Sofia Mirjamsdotter.

Bonnier R&D ligger inte heller på latsidan utan funderar för fullt:

Se filmen, men tänk inte Kindle. Tänk inte e-papper. Tänk istället en Iphone modell större/tunnare, där bakupplyst färgskärm och touchscreen är självklarheter. Läs också kommentarerna – Sara Öhrvall berättar exempelvis att vi under nästa år kan vänta oss över 50(!) e-läsare.

Det är upplyftande att nyhetsmedierna funderar över hur tekniken kan användas, istället för att försöka hitta sätt att skydda sig från den. Sedan om det här är en lösning? Vi lär få se. Den som vill diskutera detta och annat i radio kan med fördel gå med i På nätet i P1 på Facebook. Också Sundsvalls Tidning experimenterar med användargenererat innehåll.

Också SVT trummar på med SVT Play och den omtalade Iphone-applikationen som VA-/SSBD-Mikael Zachrisson skriver om. Häftigast är faktiskt kampanjen (för en gångs skull en kampanj värd namnet) för att få applikationen godkänd av Apple! Det verkar som om man tagit lärdom av processen med TV4 och Idol-applikationen.

Apropå TV4 Play och Iphone, så har jag hört ett rykte om att TV4 AB har anställt eller ska anställa en redaktör för sociala medier även de, men där har jag inget namn ännu. Jag får lov att återkomma i frågan.

Och Schibsted har jag inte koll på mer än att Tillväxtmedier håller på och möblerar om.

Thomas Frostberg på Sydsvenskan lyfter fram nio tekniknyheter som trotsat krisen i år och nämner Sweden Social Web Camp:

“På Tjärö utspelades årets häftigaste internetaktivitet när flera hundra nät­entusiaster samlades till Sweden Social Media Camp för att snacka webb, byta idéer och bara hänga. Ok, Tjärö ligger i Blekinge – men vadå, många av deltagarna kom från Skåne i chartrade bussar. Initiativtagaren Tomas Wennströms inbjudan till spontant tältläger växte till ett jättearran­gemang och får sin uppföljning i augusti 2010.”

När vi på SSBD tittar i kristallkulan känns det i alla fall i kroppen att det finns mycket kvar att göra:

• Julia Skott: Nyckelbarn
• Ebba von Sydow: Mode + nätet – vad händer 2010?
• Per-Åke Olsson: Den som gapar över mycket
• Per-Ola Mjömark: Otappade reserver

Och den här diskussionen om Sveriges Radio, Spotify-länkar och lagberedning vill du inte missa:

“Vad gäller Spotify finns det nu spellistor från Sveriges Radio med länkar in i Spotify. På det sättet kan man via Spotify (och inte Sveriges Radios distribution) få mycket bättre kvalitet på musiken.”

Jag gillar annars idén om ett Skuggrix som Joakim Jardenberg berättar om. Men tjänsten behöver komma jobba upp lite volymer när det gäller användare för att det ska bli roligt.

Siffror, då? I Norge går det dåligt. Och det finns fler tweets än människor nu. Apropå tweets förresten, är du fortfarande osäker på nyttan med Twitter? Då gör varumärkesexperten Micco Grönholm processen kort med dig i en av veckans mest omtyckta och länkade postningar.

Och apropå dåligt, visst är det sorgligt med Saab Automobile? Inte för att staten ska behöva hålla affärsverksamheter under armarna, men visst är det tråkigt.Känner inte ens att jag har lust att länka.

COP15 var kanske inte heller någon succé, men vi får i likhet med Henriette Weber försöka hålla hoppet uppe.

Och tråkigt också för Elin Woods och hennes familj efter alla turer med den otrogne golfaren vars karma nu kommit i kapp. I sammanhanget känns det futtigt att prata om sponsorer, men nu länkade jag till diskussionen ändå.

Hur ser din arbetsplats ut, förresten? Har den hängt med? Via Joakim Jardenberg hittar jag (som så ofta) intressanta saker, som till exempel den här lilla julklappslistan till hemmakontoret. Två ord: Vill. Ha.

Men inte allt förändras, förstås. Jan Guillou fortsätter att skapa rubriker, nu senast för att ha bränt KGB-material. Kan vi inte bara digitalisera och öppna upp all världens arkiv så att vi slipper hålla på med pappersbränning?

Apropå journalister som suttit i fängelse påminner jag om att Dawit Isaak nu suttit fängslad i 3 000 dagar. God jul, liksom.

Till sist: Tänkte att jag skulle avsluta med något julmysigt, något gulligt. Mycket är bra och på rätt väg, men mycket annat är inte det. Så i en hyllning till alla oliktänkar därute i vårt snöiga land tipsar jag istället om Philip Wildenstams 10 förklaringar till varför jag inte firar jul.

God jul på er och gott nytt. Vi ses 2010.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Databasjournalistik

Nästa år är det riksdagsval. Det är ett utmärkt tillfälle för svenska mediehus att satsa på databasjournalistik. När det bara fanns traditionella massmediekanaler att publicera journalistik i var innehållet tvunget att paketeras på samma sätt för alla. Det fanns en artikel och det fanns ett tv-inslag. På nätet kan du som nyhetsproducent ge läsarna möjligheten att själv välja ut vad de vill veta mer om. Vill de se vilka lokala politiker som röstat hur i vilka voteringar kan de själva filtrera materialet.

Men då måste journalisterna veta att nätet ger möjlighet att presentera det som tidigare inte ingått i den vanliga journalistiska verktygslådan; databaserna, bakgrundsinformationen, materialet som reportern inte hann gå igenom och så vidare.

Klart att Las Vegas Sun skulle kunna presentera siffrorna på bara de mest försenade flighterna till staden. Men varför nöja sig med de när de kan presentera de genomsnittliga förseningarna på alla flighter.

Och är det någonstans där det finns mycket data så är det politiken. Det är frånvaro, det är voteringar, det är riksdagspolitik, det är landsting, det är kommuner och så vidare.

Framför allt är det här lokal journalistik. Läsarna vill veta hur deras lokalpolitiker röstar, både i kommunen och i riksdagen. De vill veta hur politikerna röstar i frågorna som berör deras kvarter och städer. De vill veta hur voteringarna stämmer överens med vallöftena.

Är Kalla Faktas första trevande steg på detta område med en databas över de folkvaldas frånvaro ett tecken på att mediehusen är på gång eller kommer de traditionella mediehusen tappa bollen, återigen, och se sig omsprungna av pigga entusiaster och nördar?

Smarta annonser

Tidningarna har fasligt svårt att få ut pengar i tillräckliga volymer från sina webbsatsningar. Hittills har de flesta lutat sig mot ett enda intäktsben, bannerannonser. Årets stora debatt har handlat om betalväggar och jag vet inte om någon är mycket klokare i dag än då. Men kanske, för det som händer i bakgrunden är att företagen inser att det finns pengar att tjäna på att tillhandahålla inte bara nyheter utan även information/data, underhållning och service. Men endast om man presenterar innehållet tillräckligt nischat.

Det behövs dock ännu fler intäktskällor, och de som existerar måste bli bättre. Det finns en framtid för banners, men de måste bli mer än bara passiva varumärkesannonser. Även om tidningarna utvecklar nya format, nya placeringar och relevansbaserade annonssystem är det till syvende och sist annonserna som måste vara lockande för att vi ska använda dem.

Och just ordet användbar tror jag är ett viktigt ledord för utvecklingen. Läsarna måste uppfatta att annonserna är användbara. De måste kunna agera utifrån dem. Till exempel genom att vara småbutiker, kanske till och med unika butiker som innehåller produkter som inte går att köpa i den ordinarie webbutiken (som en parallell till Trendwatchings iakttagelse om Limited Locations i sin läsvärda trendspaning för 2010). Annonserna måste självklart ha unika url:ar som går att spara som bokmärken och sprida.

Diversifiering

Om det finns något som papperstidningen är bättre på än nättidningarna så är det redigeringen. Det finns ännu inget som ens kommer i närheten av det detaljarbete som en redigerare eller tecknare kan lägga ner på en sida, ett uppslag eller en bilaga. Och där tidningarnas olika avdelningar kan se väldigt olika ut på papper är de fortfarande tråkigt uniforma på nätet. Ofta skiljer bara färgerna åt. Det är samma spaltbredder, det är samma typsnitt, det är samma storlekar, det är samma annonser, det är samma grafiska tilltal.

Men vill vi, egentligen, att mode ska presenteras på samma sätt som sport? Att opinion ser ut som näringsliv? Att recensioner ser ut som nyheter?

TV4 har kommit en bit med Nyhetskanalen och Fotbollskanalen till exempel. Aftonbladet har bland annat Sportbladet och Sofis mode.

Tidningarnas ökande arbete med att producera Iphone-appar, med sina hårda nischer och tydliga grafiska profiler, bör leda till att presentationen anpassas mer till innehållet även på de vanliga webbsajterna.

Storytelling

Green Mountain Coffee är ett exempel på en växande trend av företag som helt ignorerar det traditionella marknadsföringstänket. I stället för att spendera pengar på annonskampanjer via traditionella massmediekanaler arbetar de i linje med principer från teoretiker som Seth Godin.

Produkten ska vara bra och intressant nog att få konsumenterna själva att berätta om den för sina vänner och bekanta. Det finns ofta en stark historia eller känsla kopplad till produkten eller varumärket som rätt målgrupp är intresserad av att tillhöra.

Ur en tidnings perspektiv är det troligtvis problematiskt att fler entreprenörer väljer den här långsammare vägen att växa. Men när till och med en jätte som Procter & Gamble ser vilka möjligheter det finns bör de nog bli rejält oroliga.

Ännu mer kaos

Om vi har lärt oss något så är det att vi inte vet. Det vi för tio år sedan trodde skulle vara stort i dag är troligen inte sant. Och i och med det att mediehusen äntligen börjar arbeta med nätet på nätets villkor kan vi vara relativt säkra på att det bara kommer bli mer kaotiskt och mer osäkert. Och det kommer bli ännu viktigare att kunna arbeta med nätet. Att leva nätet.

Pelle Sten är skribent på Same Same But Different och utvecklingsredaktör på SvD.se. Följ honom ända in i 2010 på Twitter eller Delicious.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Roligast, men absolut inte viktigast, var det nog när Dagens Media krasst konstaterar att hur “het” du är på Twitter handlar om hur många som följer dig och hur få du följer tillbaka. Många kommenterar och bloggar, men ingen nämnd och ingen glömd. Eller okej – en länk om ett rubrikmysterium.

Twitter som ny arbetsförmedling då? Brit Stakston på JMW sätter upp taggen #nyttjobb och plötsligt ser vi att Twitter för vissa branscher (medie- och webbbranschen i synnerhet) är en kanal som inte kan ignoreras vare sig av jobbsökare eller företag i jakt på talanger.

Brit förklarar ordet hashtag: “En hashtag är det ord man gemensamt väljer att använda i de tweets eller postningar man gör via twitter med prefixet #. Hashtags kan används under en kortare eller längre period. Den gemensamma märkningen av varje inlägg gör det dels lätt att följa alla tweets som görs i realtid dels blir de också sökbara och lätta att hitta även senare. En stor fördel är förstås att man ser allas inlägg, det vill säga även de man inte följer.”

Kanske börjar vi se att Twitter börjar spela roll på allvar för näringsliv, politik och nyhetsmedier? PR-bloggaren Brian Solis konstaterar:

“A recent study revealed 20 percent of tweets published are actually invitations for product information, answers or responses from peers or directly by brand representatives. Now we learn that Twitter users are actively paying attention to brands on the popular information network.”

Fast alla är inte lika sålda på det här med sociala medier, spana in Mats Odells sköna avslutningsreplik i den här IDG-artikeln.

På det ämnet verkar det som om en del verkligen inte vill förstå. Niclas Strandh berättar om en talande händelse i veckan:

“Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet.”

Niclas Strandh (mycket från SSBD-bekantingen denna vecka!) gör även en insats och lyfter fram alla bloggar han hittar i sitt Twitter-följe, håll koll för tips på nya spännande bloggar som du kanske missat?

Markus Welin kommenterar DN-krönikan “Man får vad man betalar för”:

“Jag håller delvis med Lindgren – det finns absolut ingen motsättning mellan journalister och bloggare. Bloggande är enligt mig ett komplement till journalistiken, inte en ersättare till den.”

Varumärkesexperten Micco Grönholm forstätter att tipsa om veckans nyttigaste tweets, intressanta för alla som har ett varumärke att fundera över. Apropå varumärken så har det ju varit blåsigt för Vattenfall också på webben. Och så förstås den märkliga historien kring varumärket The Pirate Bay, här kommenterat av opassande-emma.

Intressant trendspaning via Beta Alfa – 10 crucial consumer trends for 2010. Men frågan är om vi behöver vänta till efter årsskiftet – är vi inte redan där?

Jag tror att vi har pratat klart om smileys för den här gången. Sofia Mirjamsdotter summerar. Annars har temat för Bloggvärldsbloggen varit jämställdhet.

Bloggteamet Viskningar och rop vill bli fler – gärna kvinnor.

Tidningar vs Google? Det blir dråpligt när Nikke Lindqvist leker lite med Googles förslagsmaskin.

Det finns tydligen något som heter Mediernas Beredskapsråd, MSB. Det visste inte jag förrän jag läste det hos Anna Serner. Det är hursomhelst spännande med krisberedskap och kriskommunikation i dessa dagar då den sociala webben förändrar förutsättningarna för proaktivitet, kontroll och tranparens.

Per Torberger argumenterar för att nyhetsmedierna borde bli bättre på att bygga ut sin digitala närvaro. På egen blogg kommenterar Per sedan:

“SSBD skulle ha lyft rejält här under hösten, men publiceringstakten är låg. Jag och övriga skribenter har uppenbarligen mindre tid och eller lust än vi trodde. Det är synd, men kanske en naturlig utveckling att intresset för ämnet sjunker ju fler faktiska lösningar som presenteras (NYT börjar ju ta betalt på nätet 2010, KP började nyligen, till exempel).”

Guillou PO-anmäler Expressen. Är det inte läge att bara låta den här affären bero ett tag? Eller är det en proaktiv motoffensiv för att undergräva framtida drev i samband med utredningsresultat och annat? I vilket fall är han en rubrikernas man, Guillou.

Tv-journalisterna anfaller! Åtminstone på Twitter och Facebook, nya listor och grupper verkar dyka upp dagligen. Sofia Mirjamsdotter tipsar. Apropå tv-folk så ska TV4 nu bli bästa kompisar med Ericsson.

Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet undrar vem som ska ta ansvar för näthatet? Samtidigt tycker jag att den medmänskliga värmen på den sociala webben blir starkare för varje dag. Paradox?

Apropå hat. Vi har förstås alla hört eller läst om alla de tråkiga händelserna kring Vellinge. Vilken effekt har protesterna på webben egentligen haft? Svårt att säga, men kanske ett uppslag för medieforskaren Jesper Strömbäck att titta närmare på? Vi är i alla fall många som är intresserade.

Upphovsrättstänkaren Lawrence Lessig har varit på besök och Mikael Zachrisson rapporterar kärnfullt på VA-bloggen.

Joakim Jardenberg med fler går i taket när Bonnier väljer Episerver. Episerver är ett publiceringssystem som Joakim gör processen kort med här och här. Jag gillar annars ordet twexplosion, en sorts mindre men snabbare motsvarighet till bloggbävning.

Funderar du på att börja blogga eller vill du coacha någon annan att komma i gång? Bara att stjäla med stolthet från Björn Alberts utmärkta slajds. Kom i håg att kredda ordentligt bara!

Till sist: Medborgarrapportering, någon? Läs mer om iReport hos Mashable och spana in klippet nedan.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Alltså, i veckan har Idol dragit igång. Hur man än vänder och vrider på sakerna så är det den svenska tv-världens största snackis. Det är ett format som har allt – drömmen om framgång, ungdom, lite sex appeal, en hel del elakheter och massor med musik.

Och förutom att vara bra tv så är Idol en fantastisk konversationsstartare. De sociala lagren av nätet exploderar av av kommentarer, hejarop, virtuella skämskuddar och ironiska utlåtanden om falsksång och hair from hell så fort programmet drar igång.

På TV4 är man förstås fullt medveten om vilken dragningskraft formatet har, i onsdags utbrast kanalens webbchef Mattias Fyrenius i följande, på Twitter:

“Trycket på Idolsajten är nu dubbelt så högt som i går. Sannolikt högsta momentantrafiken TV4 någonsin haft på nätet”

På Idolsajten kan man se alla klipp, alla auditions och extramaterial. Och man kan kommentera klipp direkt på sajten eller dela med sig av klipp och förflytta diskussionen till Facebook via deras Connect-funktion.

Så TV4 har verkligen tagit ett ordentligt kliv in på nätet och skapat en, för många, väldigt värdefull tjänst. De utnyttjar nätets superba distributionsmöjligheter med asynkron tittning. Att man dessutom kan snacka och sprida är fine. Men jag har en gnagande känsla av att man fullständigt missar att knyta ihop säcken för det engagemang och den lojalitet som finns kring Idol. Och jag tror att det är en viktig intäkt som inte realiseras på grund av det.

TV4 skapar massiva intäkter tack vare den stora publiken – “tittarna” –  kring Idol i tv-rutan. Intäkter från sponsorskap och traditionella annonsspottar. På nätet kommer intäkterna från bannerannonsering – och jag misstänker att det är en god affär. Men det är en traditionell affär – som inte på något sätt härbärgerar kraften i det engagemang som finns för Idol.

Den här illustrationen är en variant på den kända långa svansen-teorin. Axlarna visar mängden “engagemang” över tid. Och Idolsajten är ett utmärkt exempel på hur man skapar affär kring ett avtagade engagemang – det kommer in folk på sajten för att titta igen, eller titta för första gången, vi kallar dem “deltagare”. Själva premiumaffären ligger fortfarande i sändningen av programmet på sin utsatta tidsslott. Men TV4 tänker och gör rätt.

Nästan rätt. För de skiljer fortfarande på var och när engagemanget skapas och var och när det manifesteras. Så här: TV4 låter sitt tv-material påverka nätet – och inte bara genom att visa klipp utan också genom att låta besökarna kommentera och dela med sig av materialet. Men man låter inte det här engagemanget visa sig i tv-rutan, utan låter medverkan och manifestation av engagemang vara för den lilla skärmen.

Vänta, låt mig backa bandet lite och prata om tv-mediet i stort. Tv-mediet har egentligen inga tekniska skyddsvallar för sin affär – vi distribuerar redan tv digitalt och timeshift är sedan länge en verklighet såväl hemma hos kunden (PVR-boxar etc) och på nätet i och med tv-bolagens egna on demand-tjänster. Tv-bolagen har, som sagt, varit duktiga på nätet men affären ligger fortfarande till nästan uteslutande del i broadcast-tv.

Och det finns två saker som kommer att vara räddningsplankan för broadcast-tv, oavsett om det är broadcast via antenn och tv-apparat eller i datorn. Direktsändningar och första visning. I båda fallen handlar det om material som inte har kunnat ses tidigare – i det första fallet av naturen givna förutsättningar, i det andra av design.

Både direktsänd tv och första visning liknar i mångt och mycket en händelse, alltså av den typ som man rapporterar om – såvida händelsen är tillräckligt intressant. Och som gäller all rapportering sker en sakta glidning mot att rapporten i tid kryper närmare och närmare händelsen i sig. Till slut är vi nära nog i realtid. Så direktsändningen och rapporteringen om direktsändningen är nästan simultana.

Men nej, det här kommer inte att vara ett upprop för att visa tweets eller chatinlägg direkt i tv-rutan. Något som vi har sett varianter av, inte minst i SVTs Debatt. Nej, det  finns något som borde intressera mediehuset som sänder än mer.

Varför låter man inte en annonsör köpa hela avbrottet – eller är det olagligt? – och köra ett eget programformat – mellansnack i Idol, där man interagerar med tittarna, via mobil, dator eller vadfasensomhelst? Den här annonsören kan få agera diskjockey mellan akterna och göra något värdefullt av tiden. Här kunde ju Kexchoklad, JC eller Sony Playstation hålla halvtidsshow och lyfta upp de bästa kommentarerna från sändningen hittills, ta in livefeeds från folk hemma, kanske till och med låta folk utmana de idoler de redan har sett under sändningen. Det skulle kunna vara ett stort jäkla Singstar-party om man så vill.

TV4 – och alla andra som sänder stora, dyra egenutvecklade format – sitter i en spännande sits. De har möjligheten att koppla samman de två stora realtidsfenomenen inom medierna – realtidswebben och direktsändning eller första visning. De har möjlighet att sluta engagemangsloopen och verkligen skapa ett enormt värde av det engagemang som människor visar. Men det kräver att de går väldigt, väldigt nära hjärtat av sin verksamhet – och ryggraden i sin affär.

För diskussionen handlar till slut om vilken identitet vi inom medierna har – ska vi fortsätta sprida våra idéer till massorna eller ska vi lyssna på tittarna och läsarnas idéer och göra dem till verklighet? För om vi vågar göra det senare – då öppnas en helt ny värld av intäktsmöjligheter.

/Fredrik Strömberg
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?