Posts Tagged: TU


12
Oct 09

Olika information kräva olika medier

Den senaste veckan har jag funderat lite på hur jag vill ha min information levererad. Jag har en betald morgontidning på papper, jag läser böcker, jag ser på tablå-tv. Och jag läser på nätet, tittar på nät-tv, söker information. Helt enkelt, jag utnyttjar de kanaler som finns lätt tillgängliga.

Det jag började fundera kring, var vad som definierar informationsintaget från respektive kanal. Vad vill jag ha hur, helt enkelt?

När jag sedan läste Joakim Jardenbergs artikel om Medievärldens webb only-strategi (nåja), föll slanten ner (tack, Joakim!). Jag blev nämligen väldigt provocerad av något han skrev, detta:

Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv [sic!]
(Min fetning och kursivering)

Så, vad provocerar?

Jo, att Jardenberg – (uppdaterat:) som jag misstolkar det – är så otroligt övertygad om att Giertta har helt fel i detta med att folk skulle uppskatta medlemstidningar på papper mer.

Hur vet du det, Joakim?

För mig blev det i alla fall en nyckel, och jag kunde konstatera att mina papper-webb-preferanser ser ut ungefär såhär:

1. Dagliga nyheter: papper. Jag vill ha dem, jag vill ha bredd, jag vet inte vad jag letar efter, jag orkar inte / har inte tid att leta efter dem själv. Webbtidningarna (tidningarnas webbversioner etcetera) har för dålig presentation för att jag ska få samma överblick och informationsintag, dessutom krävs en skärm.

2. Personliga intressen: webb. Områden som intresserar mig professionellt eller privat, läser jag helst om på webben. Då får jag fördjupning och vidarelänkningar på sätt som inga tryckta medier klarar. Tillgänlighet och ibland alternativa presentationer är också starka argument.

3. Meta/lågintresseinformation som jag behöver: papper. Papper är en okej form av push-information för mig. Information från föreningar och annat som jag inte måste läsa just nu, tar jag helt i pappersform: då blir den liggande tills jag har tid och lust att läsa. Det funkar, helt enkelt.

Utöver detta uppdateras jag liksom du ständigt via olika kanaler: radio i bilen, twitter och olika bloggar, mejl, post och annat. Men förenklat funkar det bäst för mig såhär.

Papper och webb har helt enkelt olika fördelar. Det är som post-it-lappar och Evernote, de har samma uppgift men fyller olika behov.

Andra lär hävda att de vill ha allt digitalt – helt ok. Men då får man också inse att man får ett förbannat mycket sämre utgångsläge när man ska argumentera för den som vill ha allt på papper.

Förtydligande: Som framgår av kommentarerna nedan har jag helt misstolkat Joakim Jardenbergs text. Jag ber Joakim om ursäkt för att ha lagt åsikter i hans mun. Texten ovan är uppdaterad.


7
Oct 09

Högfärdighet är det största problemet för journalistiken

Det har varit intressant att läsa reaktionerna kring nyheten om att Medievärlden lagt ner sin papperstidning. Hur olika aktörer reagerat säger väldigt mycket om hur vi ser på tidning och framtid.

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter


5
Oct 09

TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden

I torsdags var jag på galamiddag. Det var tidningen Medievärlden och TU som delade ut priser till Årets Dagstidning. En galamiddag som påminde om en begravning. Var man såg såg man vita män med grånade tinningar i svarta kostymer. Dresskoden för festen var “black and white”, men det där med white var det bara Morris Packer från TV4 som verkar ha läst. När middagen var avslutad gick de flesta hem och lade sig, utom vinnarna som stannade kvar och firade med lite mer champagne. Jag hörde någon i baren som gnällde över att man var tvungen att betala själv, annat var det på tillställningarna förr i tiden, då flödade spriten.

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningenpapper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas?
På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.


27
Sep 09

Veckan som gick – vecka 39

Ännu en vecka i skarven mellan de gamla medierna och de nya.

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.


11
Jan 09

Veckan som gick – vecka 2

Ett av nyckelorden denna vecka är Twitter. Det råder någon form av Twitter-feber i bloggosfären och vi noterar att antalet svenska användare ökar i rasande fart, inte minst genom alla nya followers vi själv fått.
Riktigt hur eller varför denna feber uppstod just nu är svårt att säga, men klart är att Ledarbloggens steg ut i twittersfären fått stort genomslag. Det har skrivits mängder om Twitter på svenska bloggar, rekommenderad läsning är denna Twitterskola för journalister som Mark Comerford satt ihop.

Läsvärd är också den alldeles nya bloggen Twitter på svenska . Allt man behöver veta om Twitter och hur det fungerar. Där skapas bland annat en lista över svenska Twitteranvändare.
Medievärlden har talat med fyra tidningsredaktioner om deras Twitteranvändande.

Ett annat nyckelord denna vecka har varit Gaza. Mashable bjuder på en liten verktygslåda för den som vill följa händelserna via de sociala medierna.
Annars kan konstateras att konflikten engagerar bloggosfären och PM Nilsson på Newsmill tror att den bästa bevakningen finns just på Newsmill:

Under Quick-debatten och bil-krisen var tendensen tydlig, men i publiceringsfloden runt Gaza tycker jag nog att den subjektiva och kunniga utgångspunkten för skribenterna på Newsmill sammantaget skapar en intressantare och mer kvalificerad rapportering än den traditionella journalistiken. Därtill förädlas artiklarna av kommentarer som tillför en mängd fakta och åsikter och som fördjupar debatten ytterligare.

På just Newsmill skriver Ulf Nilsson om hur bloggar aldrig kan ersätta den riktige korrespondenten. Han har sina poänger, som handlar lika mycket om att den duktige reportern med vas penna, hjärta och engagemang som lyckas bygga relationer med både intervjuobjekt och läsare faktiskt kommer att behövas också i framtiden.

Thomas Mattsson på Expressen har bloggat en del om Gaza, och diskussionen om bildvalet från konflikten är intressant att läsa.

Gaza är för övrigt en fråga som givetvis inte diskuteras enbart i Sverige.

Relaterat är detta, Kullin skriver om Lennart Eriksson som fick sparken på grund av sitt bloggande. Också Nikke kommenterar utifrån anonymitetsperspektivet. Också Opassande skriver, och postningen innehåller intressanta länkar också om andra ämnen.
Samtidigt klandras Resumé av PON för artikeln som ledde till att Axel Bringeus fick sparken. Då skrev Niclas att “Det här är bara ett exempel, det kommer att komma fler.” Sofia reflekterade här.

En inte lika het potatis är påståendet att TU:s nya logga är ett plagiat. Vi frågar oss snarare varför LUF överhuvudtaget vill förknippas med den nya TU-loggan som på alla sätt är fantastiskt gräslig.

Som sig bör vid ett årsskifte talas det mycket om året som gått men självklart också om framtiden.
Mikael Zachrisson på Veckans affärer har skrivit en spännande postning om nätet 2009;

# Filtrering blir viktigare än någonsin. När alla pratar med alla online blir det ännu viktigare att det finns verktyg som hjälper oss hitta det som är relevant för just oss. Har jag till exempel kommenterat en artikel på en nyhetssajt vill jag självklart ta del av kommentarerna på mitt inlägg. Under 2009 kommer fler inse att detta är viktigt och vi kommer få se fler tjänster för detta, kanske fristående, kanske som påbyggnad på de befintliga mediesajterna och communitierna.
# Minst en stor svensk tidning lägger ned sin papperupplaga och övergår till att enbart finnas på nätet.
# Internetannonseringen minskar kanske inte 2009, men tillväxten stannar i alla fall upp rejält. Det blir ett jobbigt år för många nätmediehus. Flera tvingas till besparingar och omprioriteringar. Lågkonjunkturen tvingar mediejättar och företag att fokusera sina nätsatsningar, att profilera sig ännu hårdare.

Daniel Sandström på Sydsvenskan bloggar om sina visioner för 2009.
Roy Greenslade spår svåra motgångar i tidningsindustrin. Han tar också upp problemen som många har med att göra rätt på nätet:

Meanwhile, and here is the rub, necessary online innovation is being stifled. There is a lack of genuine inventiveness about how to forge a new form of journalism, because companies are too focused on dealing with commerce. Many regional and local paper websites are so clunky that they cannot hope to gain new audiences, let alone retain the current ones. Staff required to “service” print and web on a 24-hour basis are not given the time and space to experiment and there is precious little encouragement from managers who are interested only in bottom lines.
Similarly, many national paper websites are chasing ratings rather than innovating – in the long term, building trust and credibility is far more important. The importance of online journalism cannot be stressed too often. It is foolish to call it the future because the future is now.

Jason Kintzler har skrivit om fyra ingredienser för tidningarnas överlevnad, utifrån följande tes:

I don’t think newspaper is going to completely “die” anytime soon. However, I think poorly managed newspapers will. Adapting to change is something every industry will encounter at some point. Farmers did it in the 80s. Some adapted to change, others just asked for government handouts. Sound familiar? News is not going away. The “internet” didn’t kill newspapers either. So, what’s hurting them? It’s those news-savvy companies with better business models and insight into the social web that are beating them to the punch.

Joakim Jardenberg har skrivit om ämnet på Mindpark och presenterar en rapport som visar att tidningarnas upplagetapp inleddes redan innan internet slog igenom. Internet är alltså inte boven, däremot kan internet kanske vara lösningen.
Annat intressant från Mindpark är dessa siffror som visar att internet blivit allt viktigare som nyhetskälla i USA.

En person som vi ofta nämner och som är en New Mediagury är Jeff Jarvis. Här en lång men väldigt läsvärd postning som riktar hård kritik mot Jarvis, skriven av Ron Rosenbaum. Tipstack till Andreas Ekström.
En annan läsvärd postning från samma tidskrift, Slate.com, är denna om “How the newspapers tried to invent the web – but failed.”

Nätet är ett sätt. NYT provar ett annat att ta sig ur krisen. Annonser på ettan.

Veckans “mustread” för alla som är intresserade av transparens och utvecklingen i sociala medier är Nikke Lindqvists “Att försvara sina sökresultat i sociala medier.” Det är en fantastisk genomarbetad text om företaget Hewal som nyligen lyckats göra bort sig Big Time och förvärrat skadan genom att inte förstå kraften i den sociala medierna.

Sören Karlsson på hd.se bloggar flitigt, han har skrivit en utmärkt postning om kommentarer och moderering av desamma. Vi rekommenderar inte minst läsningen i kommentarsfältet till postningen.
Vi gratulerar också hd.se till credden de fått av Internetworld.

Det nya året innebär också att en del nya lagar trätt i kraft. Så som FRA-lagen. Piratpartiets Christian Engström har skrivit en utförlig postning om dess konsekvenser för meddelarfriheten.

Den gångna veckan presenterades nya Aftonbladet.se. Sajten känns igen, men har blivit mer centrerad och kräver mindre scrollning. Dessutom finns topplistor, bland annat kan man se vilka artiklar som är mest bloggade. I Redesignbloggen har man tagit emot ris och ros. Plus i kanten för detta inlägg av Kalle Ljungkvist som svarar på frågor och kommentarer om annonserna på sajten. (som blivit väldigt mycket dyrare) Plus också för att det puffades för bloggen i topp på ettan samma dag som sajten släpptes. Däremot känns det som om engagemanget dog dag två…
Här har medievärlden intervjuat Kalle om den nya sajten.
Dagens Media valde att istället intervjua Expressens Thomas Mattsson om Aftonbladets redesign.
Här skriver Martin Edenström en lista på de förändringar som gjorts.

Aftonbladet har inte bara gjort en redesign, de har också lanserat sin nya tjänst Bums. Någon form av Flickr-kopia, som orsakade ett mindre ramaskri när villkoren för tjänsten synades. Villkoren innebar i korthet att bilderna för all framtid uppläts åt Aftonbladet för publicering. Men efter det lilla upproret reviderades villkoren. Joakim Jardenberg har skrivit en utförlig postning.
Här skriver Gustav Holmström om varför tjänsten inte kommer att slå.

Kanske relaterad är denna postning med tips på hur journalister kan använda sig av CC-licenser.

En annan nylansering i veckan är Dagens Medias DIG. Hans Kullin recenserar på Media Culpa.
Samtidigt lanseras förre chefredaktören Rolf van der Brinks blogg som en del av Dagens Media. Hans ambition är tydligen att bli den främsta bloggen i Sverige om medier och marknadsföring. Vi har dock våra tvivel om att han kommer att bli den nye Martin Jönsson.

Daytona har instiftat ett bloggpris, kallat YABA (yet another blog award). SSBD är nominerade och omröstningen inleds måndag den 12 januari.
En annan tävling i antågande är denna om årets redaktör som Journalisten kör. Nomineringstiden går ut den 19 februari.

Så till en annan riktigt het potatis denna vecka, nämligen historien om Mia, boken Gömda och Liza Marklund. Onekligen har Kjellberg rätt i att det är ett utmärkt exempel på när granskarna granskas, och medierna inte lyckas ta makten över ordet då bloggarna bestämmer sig för att ta reda på hur saker ligger till. Annars är Paul Ronges postningar de som fått störst uppmärksamhet.
Vi rekommenderar dem som ännu inte läst att läsa Isobel Hadley-Kamptzs text i Expressen.
Mats Weman har också skrivit bra på temat “Glappet mellan gammelmedia och verkligheten
För själva sakfrågan finns bra läsning hos Newsmill, den färskaste texten är skriven så sent som idag av Ramona Fransson.
Oline Stig har recenserat den omtalade boken här.
Och på onsdag hålls ett lunchseminarium med bland andra författaren själv Monica Antonsson,TU:s Anna Serner och Aftonbladets Lena Mellin.
Den 19/1 håller Publicistklubben debatt där bland andra Jan Helin och Leo Lagercrantz medverkar. Vi hoppas att den Bambusas i samma anda som PK sände sina debatter under hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om ,