Posts Tagged: trovärdighet


22
Feb 10

Rättshaveristiska konspirationsteorier eller konstruktiv kritik värd att ta på allvar?

En bloggare som kallar sig Thomas Tvivlaren har den senaste veckan ägnat sig åt att kritiskt granska delar ur gammelmedia, och ifrågasätter enskilda journalisters oberoende och objektivitet.

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.


29
Oct 09

Sträck på er journalister (redaktörskap är en “killer app”)

Då och då stöter man på en ganska uppgiven attityd i journalistkåren, exempelvis i den här danska undersökningen som visar att varannan journalist funderar på att byta bransch. Det är förstås helt naturligt med tanke på personalnedskärningar, sparpaket och oro för bärkraften i traditionella affärsmodeller.

Men jag tycker att många gör misstaget att förväxla en finansieringskris, förvärrad av lågkonjunkturen, med en kris för journalistiken. Faktum är att jag känner mig entusiastisk inför journalistikens framtid. Och nästan varje dag ser jag något som gör mig ännu mer hoppfull.

Så, hur är en sådan hållning möjlig? Det är KRIS ju. Om vi börjar med något självklart som verkar glömmas bort – det är helt klart inte en publikkris vi har att göra med. Jag kikar på KIA-index för vecka 43 och konstaterar att aftonbladet.se noterade ungefär 4,9 miljoner unika webbläsare i besöksstatistiken, expressen.se landade på lite drygt 2 miljoner och dn.se på närmare 1,4 miljoner, för att nämna några.  För så gott som alla medier har informationsrevolutionen – så här långt – inneburit ökad räckvidd om man räknar samman de olika mediekanalerna. Och i många fall handlar det om rejält ökad räckvidd. Jag tar till en sliten metafor – folk gillar det vi gör och vi lockar många, många till vårt torg (och ett välbesökt torg har alla förutsättningar att bli en fenomenal marknadsplats, på den punkten begränsas vi bara av vår egen kreativitet).

Vi har alltså en bra bas att stå på. Med utgångspunkt i min verklighet, som verksam på “traditionella” webbmedier i snart tio år, har jag konstruerat en liten checklista. Håller du med om punkterna nedan tror jag att du, journalist och/eller medieentreprenör, går en lysande framtid till mötes.

* Jag inser att jag konkurrerar med andra kunskapsförmedlare, som inte har gått journalistskolor eller ens kallar sig journalister. Ibland kommer de att göra jobbet bättre än jag och då är det dem jag ska mäta mig mot.

* Jag inser att trovärdighet är en av de viktigaste “råvarorna” i det nya medielandskapet.

* Jag inser att ny teknik inte är journalistikens fiende och är beredd att testa nya arbetsmetoder för att göra ännu bättre journalistik.

Kommentar: Kan inte komma på ett bättre exempel än brittiska The Guardians arbete som resulterat i riktigt spännande journalistik som är både klassisk och nydanande. Mycket intressant händer också på svenska redaktioner som visar att det visst finns utrymme för kodkonstnärer på redaktionsgolvet.

* Jag är beredd att lyssna på mottagarna och att involvera dem i den journalistiska processen.

Kommentar: Den strikta envägskommunikationens dystra framtidsutsikter illustreras alldeles utmärkt i den här bloggposten om hur exempelvis konsertbevakning kan utvecklas hos medierna.

* Jag inser min egen hantverksskicklighet och är stolt över den.

Kommentar: Det går inte en dag utan att jag imponeras av fantastiska kollegor – de har språket, kan förpacka och berätta historier så att folk lyssnar och är fenomenala informationsjägare. Och där har vi några talanger som verkligen är tidlösa.


19
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 42

Den här veckan har jag haft fullt upp och inte hunnit med att ha den dagliga koll jag vill ha på händelser i branschen, men somligt har jag snappat upp och här kommer en sammanfattning som börjar redan i förra veckan, då Joakim Jardenberg tog upp ämnet om anonyma kommentarer, i bloggar och på nyhetssajter. Jag rekommenderar alla som har en sajt med kommentarsfunktion att läsa hans postning, och framförallt diskussionen i kommentarsfältet. Jag har gett min syn på saken i Bloggvärldsbloggen. Jag är alltså för att tillåta anonyma kommentarer men i princip emot att kommentera anonymt.
Jag är helt övertygad om att sista ordet inte är sagt i denna diskussion, men som jag skrivit – jag vill ha hållbara argument för att inte tillåta anonyma kommentarer. De jag sett hittills räcker inte.

Andra som funderar på kommentarer är NRK Beta som resonerar med sina läsare om kommentarsfunktionen.

Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.

Dagen efter voteringen arrangerade Fokus konferensen När tekniken förändrar politiken. Jag var där och lyssnade på flera intressanta debatter, och twittrade en del, något jag inte var ensam om, här finns twitterflödet med hashtaggen #tekpol. Anna Serner var också där, liksom Björn Wiman. Jag diggar verkligen hans avslutande mening om att vi nu har större möjligheter än någonsin tidigare. Som exempel tar han den kampanj som förts för att ÖIS ska slippa betala böter till Svenska Fotbollförbundet för att de haft en banderoll med texten Free Dawit Isaak på matcherna. En kampanj som snabbt spred sig på nätet och som fick Svenska Fotbollförbundet att riva upp beslutet. Det kan löna sig att höja rösten. Nu hoppas jag bara att det ska hjälpa Dawit också…

Det blir mer och mer av stora förluster, små segrar. Ett annat exempel på det är hovrättens friande av Ephone som inte behöver lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Men många små segrar kanske ger en bättre slutsumma. Hoppas jag. Även om fildelningsjägarna inte ger sig i första taget.

Är förresten Dagen den enda tidning som ens gjort en ansats att korrigera uppgiften om de 750.000 pedofilerna?

Allt fler chefredaktörer bloggar. Petra Jankov, webbredaktör på SJF, samlar flöden från chefredaktörernas bloggar på den här sidan. Mycket bra initiativ och om du är en chefredaktör som bloggar eller saknar någon som inte finns på listan – tipsa Petra!
Bland de chefredaktörsbloggar jag läst under veckan har jag fastnat särskilt för tre, det är Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet, som skrivit en krönika om Offentlighetsprincipen, och så är det Jan Helin som bloggar om sin gikt. Men inte bara det. Helin har nyligen börjat blogga igen efter att ha varit tyst efter ett första inte så lyckat försök. Men det tar sig. Här visar han en delvis ny sida, han är riktigt personlig samtidigt som han skriver om något som angår läsarna, och han får ihop det.
Den tredje chefredaktörsbloggen som jag gillat i veckan är Lars Johansson på HD som skriver om vilken typ av kommentarer han inte vill ha i sin blogg. Det är tydligt, rakt, och kan inte missförstås. Gillar också den här posten där han resonerar kring den extrema exponeringen av Anna Anka i svenska medier.

En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…

För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.

The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.

Aftonbladet omorganiserar och från i måndags jobbar Anna Hjalmarsson på heltid med läsarmedverkan. Jag tror det kan bli bra, och jag tror hårt på Anna som hittills visat stort engagemang i och för de sociala medierna. Våra läsare ja. Som inte är så intresserade av sport och familjenyheter som vi journalister tror. Ulrika Andersson har forskat vid JMG och snart läggs hennes doktorsavhandling fram. Den verkar oerhört intressant tycker jag.

Fredrik Stenbeck har lanserat en ny tjänst som ska mäta utslag i de sociala medierna. Jag kan tänka mig att det finns en hel del efterfrågan.

Det ser ut som om papperspriserna sjunker. Samtidigt som tidningsläsandet i varje fall tillfälligt ökar. Kan ju vara bra sak om Stampen vill snygga sina siffror nästa år. För det ser inte bra ut, inte alls.
Samtidigt som det går sämre för tidningarna ökar arbetslösheten i journalistkåren. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken. I Storbritannien byter The Guardian ut pappersjournalister mot bloggare. Något som Olle Lidbom skrivit mycket bra om på Newsmill.
The Guardian satsar helt enkelt på nätet när det går sämre för print. Lite apropå det vill jag slå ett slag för Mickey J Barzcyk. Han levererar nyheter som de flesta svenska medier inte fångar upp, men nyheter som engagerar och intresserar. Han gör också en hel del research som i många fall med hästlängder slår den som svenska medieföretag ägnar sig åt när de snor andras grejer.
SvD.se satsar på nätannonsering, och jag gillar resonemanget.

Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.

Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller…
Men det går bra för Google.

Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.

Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.

Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.

Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.

Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.

Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.

I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.

Sugen på konferens? Här finns en bra sammanställning över de viktigaste konferenserna inom webb och sociala medier.

Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.

Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.

Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?

Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll.
Bild 1Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.


10
Feb 09

Bloggen som arbetsredskap

Det är kul att konstatera att allt fler redaktioner bloggar och tar bloggar på allvar.
Men än så länge är det av någon anledning redaktörsbloggar som lyfts fram på nyhetssajterna, parallellt med läsarbloggar eller bloggar där medarbetare kommenterar olika bevakningsområden eller skriver i största allmänhet om sina intressen. Det är kalasbra, verkligen, men jag undrar varför så få använder bloggen som arbetsredskap i det journalistiska arbetet?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet – input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


26
Nov 08

BLT kommenterar kritiken

Förra veckan skrev vi om censureringen av kommentarer på blt.se.
Det anmärkningsvärda var att kommentarerna handlade om att sajten valt att inte publicera hela artiklarna på nätet, utan istället hänvisar till papperstidningen. Alltså: kritik mot tidningen.

När detta hände var BLT:s chefredaktör Kerstin Johansson på resa i USA för att lära sig mer om sociala medier och nätet. Vi antog att hon skulle ta tag i problemet när hon kom tillbaks.

Idag uppmärksammar hon vår kritik i sin blogg. Kanske inte riktigt som vi förväntat oss dock:

Och i bloggosfären tycker Nicklas & Sofia i bloggen Same same but different att jag är en dålig människa som borde kräla i stoftet och be om ursäkt. Nä, det gör jag inte. Men det är ju kul med debatt och framför allt om den kunde hållas på någorlunda rimliga nivåer.

Vi upprepar, som i avslutningen av den förra postningen: Welcome the noice! Ta diskussionen! Låt oss får veta hur ni tänker. På vilka grunder ni fattar besluten på BLT. Det är det som är transparens, och genom transparens bygger man trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,