Posts Tagged: transparens


17
Feb 09

Eva Landahl om Öppen redaktion

Det kom ett mail från Aktuelltchefen Eva Landahl med en kommentar till nedläggningen av Öppen Redaktion:

Kort kan jag bara säga att jag aldrig har jobbat med ett så spännande projekt som Öppen redaktion. Det har väckt en enorm uppmärksamhet var än i världen som jag eller mina medarbetare har presenterat det.
Journalister som har fått det beskrivet för sig har blivit imponerade eller provocerade. Några har tyckt att vi har varit öppna intill dumhet. Jag har stått bland världens samlade TV-ombudsmän och åsett ett gräl bryta ut kring projektet mellan kvinnliga journalister från USA och Canada och manliga journalister från flera länder i Latinamerika.
Kvinnorna anklagade männen för att inte våga vara öppna kring sina arbetsmetoder och männen replikerade med att de inte gått in i jouranlistyrket för att få sina arbetsmetoder granskade. Deras uppgift var att granska andra.

Jag brinner för projektet Öppen redaktion men inser att det finns många sätt för ett företag som SVT att jobba med öppenhet. Det är som jag har sagt i alla intervjuer kostnadskrävande att jobba som vi gör. Kanske finns det bättre och effektivare sätt.
Det är något som SVT i (vår internetavdelning) vill undersöka nu.

Hej från
Eva Landahl
Aktuellt och Samhällschef
Sveriges Television

Eva ger inte så många svar, kanske för att det inte finns några, för att det här med att vara transparent och utsätta sig för granskning är så nytt för medieföretagen och journalisterna. Ändå tror jag att det inte behöver vara vare sig särskilt dyrt eller komplicerat att bli väldigt mycket öppnare än vad public service-företagen är idag. Och inte bara dom ska väl tilläggas – många mediehus är fortfarande väldigt rädda för genomskinlighet och granskning utifrån.

Jag är också säker på att det vimlar av idéer på hur det skulle låta sig göras. Om du sitter på ett bra förslag till hur SVT och andra medieföretag kan bli mer transparenta och öppna – skriv en kommentar!

Uppdaterat: Nu har Öppen Redaktion också uppmärksammat att vi uppmärksammade det bortplockade inslaget om avslöjandet av en källa:

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


10
Feb 09

Bloggen som arbetsredskap

Det är kul att konstatera att allt fler redaktioner bloggar och tar bloggar på allvar.
Men än så länge är det av någon anledning redaktörsbloggar som lyfts fram på nyhetssajterna, parallellt med läsarbloggar eller bloggar där medarbetare kommenterar olika bevakningsområden eller skriver i största allmänhet om sina intressen. Det är kalasbra, verkligen, men jag undrar varför så få använder bloggen som arbetsredskap i det journalistiska arbetet?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet - input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


19
Dec 08

Rätt men ändå bara halvvägs

Öppen redaktion har gjort ett inslag om LAS-karusellen inom public service.

Helt rätt väg att gå, ett bra sätt att faktiskt vara transparenta. Jag har skrivit om det tidigare, att just nyhetsmedier som gärna berättar om oegentligheter hos företag, om påpekanden från arbetsmiljöinspektionen, om anställda som sätts åt sidan. Medieföretag som ställer sig på den lilla människans sida och kritiserar och kräver svar och öppenhet från andra, bör enligt mig leva som de lär och öppna dörrarna till sina egna garderober.

LAS-karusellen är ett stort problem för särskilt public service-företagen. Ett problem som för oss i branschen är otroligt svårt att förklara pedagogiskt för andra, och ett problem som skapar vissa brister i trovärdighet när snart utlasade vikarier gör reportage om hur andra företag struntar i turordning vid uppsägningar eller liknande.

Därför är det riktigt bra att SVT lyfter på locket och faktiskt på sin egen sajt gör reportage där de förklarar den här problematiken och låter självaste SJF-ordföranden Agneta Lindblom Hulthén – landets främsta när det gäller att såga mediearbetsgivare – uttala sig.

Men jag har en fråga. Varför bara i Öppen redaktion? Varför sänds inte detta inslag i något av de ordinarie nyhetsprogrammen?


26
Nov 08

BLT kommenterar kritiken

Förra veckan skrev vi om censureringen av kommentarer på blt.se.
Det anmärkningsvärda var att kommentarerna handlade om att sajten valt att inte publicera hela artiklarna på nätet, utan istället hänvisar till papperstidningen. Alltså: kritik mot tidningen.

När detta hände var BLT:s chefredaktör Kerstin Johansson på resa i USA för att lära sig mer om sociala medier och nätet. Vi antog att hon skulle ta tag i problemet när hon kom tillbaks.

Idag uppmärksammar hon vår kritik i sin blogg. Kanske inte riktigt som vi förväntat oss dock:

Och i bloggosfären tycker Nicklas & Sofia i bloggen Same same but different att jag är en dålig människa som borde kräla i stoftet och be om ursäkt. Nä, det gör jag inte. Men det är ju kul med debatt och framför allt om den kunde hållas på någorlunda rimliga nivåer.

Vi upprepar, som i avslutningen av den förra postningen: Welcome the noice! Ta diskussionen! Låt oss får veta hur ni tänker. På vilka grunder ni fattar besluten på BLT. Det är det som är transparens, och genom transparens bygger man trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


18
Nov 08

En bra Norgehistoria

När jag läser den här artikeln i norska Dagbladet.no spritter det till lite i kroppen och hjärtat och jag känner att det händer, det är nu det händer.

Den handlar om 21-åriga Ida Jackson som dels skriver bloggen Virrvarr men också är medförfattare till en bok som heter “Jenter som kommer”.

I samband med utgivningen av boken har Ida i sin blogg recenserat de journalister som intervjuat henne och skrivit om boken.
Men det är inte det som gör mig så glad. Att bloggare skriver om gammelmedia är inget nytt. Det som gör mig glad är att dagbladet.no skriver om det. Men riktiga länkar i texten. Och reportern Jan Omdahl har verkligen förstått grejen när han som avslutning på artikeln skriver:

MEN DET STOPPER IKKE DER. Det Ida Jackson gjorde i går, kan en mektig næringslivsleder, en toppolitiker, en popkjendis eller en dyktig PR-mann gjøre i morgen. Og når sterke samfunnskrefter med sterke særinteresser begynner å imøtegå journalistikken allerede før den er publisert, har mediene fått en ny utfordring i det digitale domenet.

En slik mulighet til å drive «motprogrammering» i mediesfæren har selvsagt sine problematiske sider. Den vil utvilsomt bli misbrukt av enkelte som trives dårlig i medienes søkelys. Mediekritikk ført i pennen av dem som er gjenstand for journalistikken har selvsagt ikke samme objektive tyngde som kritikk fra en uavhengig instans. I enkelte sammenhenger kan det bli vanskeligere for mediene å nå fram med sannheten gjennom samfunnsgavnlig kritisk journalistikk.

Likevel er dette en utvikling vi som driver journalistikk, spesielt på nettet, skal være glade for. Den kritiske journalistikken har alt å vinne på et mer transparent mediesamfunn, der også medienes og journalistenes arbeidmetoder blir gjenstand for kritikk i større grad enn det som har vært vanlig til nå.

Bring it on, bloggere!

Jag känner verkligen igen hans formuleringar från den här bloggen, och jag hoppas och är övertygad om att vi mycket snart får se mer av det här på svenska mediesajter och i tidningar också. En nyanserad syn på det nya landskapet. Ett nytt förhållningssätt.

Läs även andra bloggares åsikter om