Två tunga gästbloggare på SSBD denna vecka, Peter Sunde om Flattr och Kal Ström om Google, Kina och Microsoft.

Joakim Jardenberg gör skäl för smeknamnet Mr Transparens. Till viss del kanske för att han lägger ut sin DNA-data, men kanske främst för att han driver öppenhetsprocesser mot den politiska makten.

Bildkredd till Svalin.

Tomas Wennström, Mr Sweden Social Web Camp, var också där och det med den äran:

“I fredags deltog jag i ett seminarium om öppen offentlig data, arrangerat av Finansdepartementet och Handelskammaren. På plats var bland annat minister Mats Odell, SMHI:s ställföreträdande generaldirektör Tord Kvick, Lantmäteriets generaldirektör Stig Jönsson och Joakim Jardenberg. Jag var inbjuden i egenskap av grundare av vädertjänsten Vackertväder.se. Vi använder oss av norsk öppen data. Jag pratade bland annat om varför öppen offentlig data är bättre än stängd till den här bilden:”

Se Tomas presentation här.

Öppenhet diskuterades även under Webbdagarna. En uppskattad talare var Alexander Bard, men det hindrade inte mig från att kritisera hans retorik och piratsyn, men trots näsvisa kommentarer svarar han klokt, konstruktivt och ödmjukt.

Kärlek, alltså – ovan från en föreläsning signerad Morris Packer under Webbdagarna.

Konflikt har ju alltid drivit intresse i gammelmedievärlden. Råder en annan medielogik byggd på nätverk, kunskapsdelning och generositet? Sharing is caring. Ja, kanske. Vi bör i alla fall enligt Emma “opassande” Andersson ta det lite försiktigt med att brusa upp på webben:

“Problemet är inte att bli arg online, problemet är att det alltid står kvar och fortsätter att vara argt även långt efter att ilskan passerat, brukar jag säga när folk undrar varför jag försöker undvika att blogga när jag är arg. I livechattar har jag däremot släppt loss lite mer för att känslan är att här och nu har möjlighet att bli dåtid. Under normala omständigheter lär vi oss och går vidare. Men loggar kan sparas, ilska tillåts inte sjunka undan alltid, så jag har i praktiken hoppat ur sådana kanaler eftersom jag inte hittat nåt bra sätt att förhålla mig till det. En slags social anpassning som inte riktig klickat än.”

“Klara utvecklar det här och annat kring att diskutera online, väldigt bra. Även Oscar Swartz skriver i ämnet, med fokus på att vi behöver vara lite mer tåliga. Uppdatering: Mycket tänkvärd artikel på Techcrunch om internets “minne” och hur vi antagligen måste bli mer accepterande.”

Och apropå länkkärlek så kan Lasse Bernfalk skryta om besökarrekord tack vare den sociala webben, men varför länkar han inte tillbaka? Vad är det för gammelmedietänk? Behöver vi skyddas från Flashback, verkligen? Är det journalistikens nya roll, att skydda oss mot det icke politiskt korrekta?

Och så hade vi Disruptive Media Social+Cash. Läs eftersnack del 1 och del 2 hos Jennifer Bark som tillsammans med Annika Lidne anordnat konferensen.

Bildkredd till Pelle Sten. Jag (PR) snackar mätbarhet tillsammans med Johan Ronnestam (reklam/koncept) och Kristina Carlsson (mediebyrå). Annika Lidne modererar.

Från Public Service-dagen har inga länkar passerat i mina flöden. Märkligt? Hörde något om att någon kändis gjort sig lustig över Twitter och sedan hade det varit bra med den saken. Antagligen inget att rapportera om här på SSBD, med andra ord.

Någon som har funderat över hur värdefulla kommentarsfälten egentligen är? Det har jag gjort efter att ha kämpat med otrevliga typer i Dagens Medias kommentarsfält och funderat över sjaviga kommentarsfält har Henrik också gjort.

Intressant från Mikael Nilsson om hur FRA fungerar. Men piratrörelsen har en del att fundera över när det gäller att vinna momentum i valrörelsen och Mattias Lönnqvist sätter fingret på de flesta av hindren.

Skönt att det inte bara är jag som är förföljd av… Sverigebilen.

Läs Isobel Hadley-Kamptz: Ask leder oss till medeltiden.

Gissar att det är mycket mediefolk där ute som arbetat mycket med SEO? Läs potningen hos Nikke Lindqvist om vad som händer nu när Google kopplar på “snacket” på allvar. Medieinnehållet måste få vara socialt/delat, det blir allt mer uppenbart. I synnerhet i Sverige, som ju är mest uppkopplat i hela världen. Så varför inte dra nytta av att det blåser gynnsamma vindar just nu?

Låt oss glädjas åt Politometerns nya Knuff-inspirerade förstasida. Kommer Knuff att anpassa sin förstasida nu? Jämför förresten med SvenskOpinion.nu. Apropå politik; Jesper Strömbäck kritiserar nyhetsmediernas redovisningar av opinionssiffror.

Veckans bästa postning är inte alls en postning och den står nog ändå Anders Mildner för med sin Farligt att skilja nätet från verkligeheten. Veckans rubrik tycker jag går till Niclas Strandh: Facebook är inget problem. Dåligt ledarskap är det. Annars har den här länken om hur mycket tid Facebook tar blivit ordentligt spridd i veckan.

Märkligt och verkligt/overkligt, men enligt Johan Hedberg tycks fejkbloggarna vara på frammarsch.

Apropå verkligheten, eller den skenbara verkligheten, så måste jag väl skriva något om Bjästa. Fast jag har ingen lust, för hela histrorien dryper av inskränkthet, våld, undermålig granskning och rent generellt handlar historien om det allra mörkast i oss människor. En ljusning är dock att flera nyhetsmedier har varit transparenta kring sina respektive ageranden.

Jag har fastnat för Erik Berg beskrivning:

“Historien upprepar sig. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Efter Uppdrag Gransknings välgjorda och plågsamma dokumentär om “masspsykosen” och den andra våldtäkten i Bjästa har det lokala skeendet fått en absurd repris i större skala. Nu riktas all den vrede som väcktes av dokumentären mot en liten ort i Norrland där alla är lika dumma i huvudet. Mymlan skriver:”

”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”

“På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls på Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.”

Immanuel “trollhare” Brändemo skriver också initierat och vällänkat:

“Jag är den första att erkänna att det finns enorma problem med normer på många små orter. Det är jag verkligen; den som läste min blogg det första året jag bloggade vet vad jag pratar om. Det finns maktstrukturersom är fullkomligt förödande, och som lättare får fäste där det är en liten genomströmning av människor. Men det är inte hela sanningen. Det går inte att förklara det som hände i Bjästa med att det ligger i Norrland, att det är en liten håla, att ungdomar har sex, eller något sånt – inte helt och hållet. Inte heller går det att skylla på internet.”

“Vuxna människor, till synes utan förmåga att tänka självständigt, rycks med i drevet; först går drevet mot Linnea och Jennifer, och sedan när deras oskuld uppdagas vänds det istället mot bjästabor, mot prästen och rektorn och de andra som borde ha tagit ansvar men inte gjorde det.”

“Ja, vi är potentiella dryga inskränkta mobbare allihop – oavsett var vi bor. Om några veckor kommer Bjästa kanske att vara delvis glömt, och människor kommer att ha återgått till sina gamla beteendemönster och sinagamla fördomar om vad en våldtäkt är, hur en våldtäkt går till, vem som kan bli våldtagen, vem som kan våldtaoch hur vanligt det är att ljuga om att ha blivit våldtagen.”

Det handlar således inte om Bjästa. Punkt. Eller?

Har du något att säga, något som sätter ditt engagemang i brand? Vill du tala till punkt? Starta en blogg redan i dag och gör skillnad i världen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är så självklart att ju öppnare, mer inbjudande, vi är, desto mer förtroende kommer vi att få. När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”

I bloggosfären ser vi kanske tydligast de goda effekterna av detta. De bloggare som är personliga är de som får störst genomslag. Eller om vi tittar på bloggposter: De bloggposter som blottar något personligt hos dig – inte nödvändigtvis något privat – är det som ger mest respons, klick, kommentarer, stöd, mejl, hjälp.

För journalistiken finns det massor med fördelar att utvinna här. Och massor av läxor att lära. Särskilt om hur vi behöver släppa vår högfärdighet kring att saker blir bättre om vi journalister stänger in oss med våra texter och artiklar.

Tänk bara vilken effekt det kan få om journalister redan vid idéstadiet visar insyn för sina läsare. Om artiklar kan börja byggas redan då. Hur vi där kan berätta om våra artikeluppslag, vår artikelidé. Kasta ut det halvfärdiga på våra redaktionsbloggar och be läsarna om hjälp att skapa något färdigt. För varje steg vi tar rapporterar vi, ”tack vare er hittade jag det caset, fick tanken, såg den här tingsrättsdomen”.

Varje delgivande av ”nästa steg” blir en belöning för kollektivet. Och blir det inget – då är vi lika öppna och berättar om det.

Jag har flera exempel på när det har fungerat för den tidning jag arbetar på. Som när en samfundsordförande vägrade berätta vilken kyrka han skulle bli pastor i. En bloggpost med frågan ”Vet du var samfundsordförande Swärd ska bli pastor någonstans” och två timmar senare hade vi fått både tips och hunnit skriva en artikel om saken.

Eller de gånger när vi kört helt fast kring en story, berättat om situationen på bloggen, och tillsammans med läsarna (lösarna?) löst det.

Men givetvis finns det också nya utmaningar för journalistiken i det här. Om transparensen och de sociala medierna skapar bilden av att vi blir vänner med alla – hur upprätthåller vi bilden av oss som omutbara? Oberoende?

Eller har det blivit svårare att vara omutbar?

Jag vägrar tro det. Att journalister skulle vara så lättköpta att det räcker med några retweets, trackbacklänkar och hyllningar på Facebook för att vi skulle sluta granska de som blir våra twittervänner.

Men jag får ibland mejl från människor som oroar sig för detta. Som följer min och andra av våra reportrars sociala nätverkande på nätet och oroar sig för att våra ”followers” blir mer vänner än källor.

Hur motverkar vi den oron? För mig är svaret att gå tillbaka till ruta ett: Vi motverkar det genom transparens. Genom att förklara att det nätverkandet som händer på nätet alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Att vi alltid har stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.

Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats.  Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.

(texten kommer från det anförande jag höll som inledning av seminariet “Balans mellan öppenhet och integritet” under Internetdagarna i veckan)

/Emanuel Karlsten
redaktör Dagen.se

Same!? Same?? But?? Different?!?

Och det här fick mig att tänka – både på vad som faktiskt felet är med dagens konsertbevakning och vad man kan göra åt det. Så tillåt mig tiden och platsen för att försöka vara först lite kritiskt – sedan lite konstruktiv.

Konsertbevakning av i dag – minaretstyckande, alienation och ömma tår

Låt oss börja i det tråkiga – hur det ser ut i dag. För det är rätt dystert att läsa Gradvalls genomgång och inse att ingen uppföljning har gjorts överhuvudtaget. Ta exemplet med Dan Backmans (Svenska Dagbladet) faktafel som det mest talande – om än bara ett exempel. Så här skriver Gradvall:

“Svenska Dagbladets recensent gjorde sig lustig över att Steve Nicks i sin långa, personliga introduktion till ”Gypsy” – som visade sig handla om hennes första tid med Lindsey Buckingham – blandade ihop olika 60-talsband när hon började tala om Velvet Underground. Men konsertbesökare rättar i en kommentar till konsertrecensionen. Vad Stevie Nicks talade om är det Velvet Underground hon nämner i låttexten: en klädaffär i downtown San Francisco.”

Om man sedan läser vad Dan Backman själv skriver i kontexten kring det här – nu rätt väl dokumenterade felet – så ser man vad snett det kan bli. Så här säger Backman:

“Hon har en dimmig blick och snurrar till det när hon ska berätta om banden i 60-talets San Francisco. När hon antagligen menar Jefferson Airplane säger hon Velvet Underground, vilket är rätt kul då Lou Reed hatade blomsterbarnen i Kalifornien.”

Harmlöst, eller? Inte direkt – för det Backman omger sitt felaktiga konstaterande med är värderingar, en del av recensionen. Uppenbarligen väger Nicks snurrighet in i bedömningen av helheten. Problemet var bara att hon inte hade fel – det hade däremot Backman.

Så, vad händer då när ett sånt här fel uppdagas? Just det, ingenting. Och ingenting kanske ska förväntas hända, för recensentens fysionomi är enkom uppbyggd av ömma tår och varje närmande av konstaterandet att något i bedömningen av helheten skulle ha sprungit ur ett eget tillkortakommande kommer att fnysas bort och påpekas vara oväsentligt.

Sant eller inte är en annan fråga. Men faktum är att felaktigheter i recensioner sällan eller aldrig följs upp – utan det går alltid att påstå att de är irrelevanta i sammanhanget “tyckande”. Så, resultatet blir att läsarna tycker att recensenten och tidningen är idiotisk. Ett mikroskopiskt litet hack i varumärket, kan tyckas, men många bäckar små och hela den biten.

Bevakningen i morgon – konserten som socialt objekt, levande långt före och efter

Så, det finns två huvudsakliga problem med konsertbevakning av i dag – nämligen att man inte i annat än vid rena mastodonttillställningar bryr sig om “uppsnacket” och att man skiter heligt i vad som händer efter recensionen är tryckt. Så, låt oss fundera på hur vi kan förändra det.

Man bör fundera över tidslinjen i konsertbevakningen – finns det på nätet någon anledning att begränsa den till just själva kvällen? Nej, och uppenbarligen har mediehusen nåtts av den här insikten vad gäller de allra största konserterna – där framförallt kvällstidningarna mer än gärna skapar specialbilagor inför spelningen. Men varför inte göra det för alla spelningar? Fast på nätet – och i samarbete med läsarna och fansen. Så, så här skulle jag göra med konsertbevakning och recensioner om jag var nöjeschef på en stor nyhetssajt:

1. Skapa det sociala objektet “Konserten” så snart den hamnar i kalendern
När en konsert hamnar i planeringen börjar det redaktionella arbetet. Varje konsert blir en “landningssida” på sajten. Där samlas allt material som skrivs från tidningen och skapar en ankarpunkt även för annat material. Självklart är det mesta av det jag skriver om helt automatiserat.

2. Skapa förutsättningar för medverkan
Det här sociala objektet kan nu användas som länkankare när fansen bloggar om spelningen, det blir en samlingsplats för alla inlägg som handlar om spelningen. Man sätter upp en hash-tag för Twitter (en etikett som man kan märka alla sina twitter-inlägg med så att de blir sökbara), man använder Facebook Connect per default på alla konsertsidor så att läsarna lätt kan länka ut material och diskutera det där de själva vill.

3. Skapa en enkel inlänkningsstruktur
Gör det både möjligt och oerhört enkelt för läsare att lägga till relevanta länkar – allt från recensioner av andra spelningar på turnén och intervjuer till YouTube-klipp. Självklart länkas alla resultat från interna sökningar i den egna databasen in. Man kan också tänka sig att använda omvärldsbevakningsverktyg som Aitellu eller Saplo för att hitta redan befintligt relevant material från andra mediehus och länka generöst till. Framtiden tillhör länkarna…

4. Värva läsare som recensenter
Tillåt läsarna att också åtnjuta verktyget “recension” inom ramen för mediet. Här kan man tänka sig allt från ett allmänt verktyg till att faktiskt i förväg utse ett antal läsare som ska leverera ett visst material till sajten. Man kanske ska tänka lite mer TripAdvisor än DN Kultur.

5. Recensera inte bara – rapportera också
Man kanske ska tillse att alla konserter innehåller begreppet rapportering – inte bara de allra största mastodontspelningarna. Även här ska man självklart använda sig av fansen. För om man inte vågar tro på att de många vet mer än de få så bör man nog inte syssla med recensionsverksamhet överhuvudtaget.

6. Uppföljning i kontrollerad form
Den diskussion om recensentens idioti eller icke-dito kommer att föras i alla fall. Om inte på den här platsen så i mejlform, i bloggform, ja i vilken form som helst. Det är bara att omfamna det faktum att människor kommer att vilja diskutera det de själva har varit med om. Så, varför inte bjuda på möjligheten att göra det i större omfattning. (Man får ju på många sajter redan i dag ge sina egna betyg på skivor – så, varför inte på konserter). Men man ska inte bara låta läsarna sätta plus eller getingar – utan att faktiskt också få skriva av sig. Blir det mycket fanboy-beteende? Självklart men vilka är det annars som läser?

7. Läsarnas behov uppfyllda
Här kan man förstås skapa allt från enkla tjänster som att göra det lätt för läsarna att efterlysa biljetter till spelningen, stämma träff inför konserten och liknande till att hjälpa läsarna att skapa egna gruppresor. Et cetera, et cetera.

Varför ska man göra så här?

Låt oss titta på varför man överhuvudtaget recenserar konserter. För att sälja tidningar.

Det finns en hyggligt hållbar logik i att de som har varit på konserten vill få någon form av uppföljning av en recension dagen därpå. Och det finns inget att säga om det – det är bara det att om man ska kunna nå samma utväxling av det sociala objektet konsert på nätet måste det finnas ett “före”, ett “under” och ett “efter”. Så, genom att skapa de här konsertsidorna når man självklart trafik – och trafik är den omsättningsbara valutan på nätet. En omsättning i bland annat följande:

Intäkter
Alla som sysslar med det som omger en konsert – biljetter, resande, boende – är förstås givna annonsörer i den här nya, nischade kanalen. Eftersom det mesta kommer att automatgenereras så kan man tänka sig att man till och med går med på rena prestationsaffärer (affiliate- och klickaffärer) där mediet bara får betalt när annonsören har gjort affär. Varför? För att skapa minimala kostnader för försäljningen.
Här ska man förstås också vara lite smart och förlägga vissa saker – som själva konsertrecensionen i tidningen dagen efter konserten för att driva försäljning som man har gjort tidigare. Men med det adderade lagret av läsarnas tyckanden.

Varumärke
Om man blir den som tar fansen på allvar finns förstås chansen att man också klarar av att stärka sitt varumärke i en målgrupp som i många fall kommer att vara yngre än genomsnittsläsaren. Man skapar en mötesplats för de som ska gå på konserten – och låter människor vara med och påverka både innehållet och varandra.

Produktkvalitet
Förutom det rent mekaniska – att man skapar en skrälldus med “nya” medieprodukter – så har man också en vettig plats att följa upp eventuella felaktigheter och bemöta kritiken mot kritiken. Och det måste väl vara av godo.

Konsertbevakning har i alla tider varit dålig konsumentinformation och bra underhållning. Nu finns chansen att göra både och. Kanske dags att tänka lite mer på det.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kanske är det lite utifrån ovanstående som SSBD:s veckobrev varit så populärt. Vi postar gamla nyheter. Ibland äldre än en vecka eftersom vi har publicerat när vi själva blivit varse, och tipsat om texter som ibland haft flera veckor på nacken. Och tro det eller ej – alla har faktiskt inte läst ens de veckogamla nyheterna.

Därför tycker jag att vi kan enas om att bli lite mindre rädda för att tipsa om sådant som är äldre än en timme. Vare sig det gäller bra tjänster, bloggposter eller nyhetsartiklar.

Med det sagt kommer här den gångna veckans händelser och snackisar i mediebranschen och mediebubblan på nätet:

Jag börjar med en fortsättning från förrförra veckan, nämligen bloggarnas granskning av nyheten om de 750.000 pedofilerna. Oscar Swartz har tagit det hela ett varv till. Det han kommer fram till är häpnadsväckande. Inte i sig. Men tolkningen som medierna gjort av siffrorna är det. Jag har redan kommenterat det hela.
Vad som är än mer intressant är att ingen av de medier (inte vad jag sett i varje fall) som publicerade nyheten i första läget har gjort någon uppföljning. Ingen har gjort någon rättelse, ingen har utvecklat eller hakat på den granskning som bloggarna gjort. Eller har jag missat något?

Många börjar ha förstått att också de “riktiga medierna” måste leva upp till en viss transparens. Expressen med Thomas Mattsson i spetsen gör ett gediget arbete med att förklara och diskutera sitt eget arbete. Inte minst under veckan som gått då diskussionen handlat om att visa bilder på fotbollshuliganer, om att Leif Kasvi börjar på Expressen och såklart helikopterrånet. Också Martin Jönsson har skrivit om bevakningen av helikopterrånet.
Jan Helin har också börjat komma igång med sitt bloggande, och här skriver han om Aschbergs omdiskuterade blåsning av de politiker som bjöds på “mutfest”, allt för att avslöja hur korrupta svenska politiker är. Ett grepp som kritiserats, bland annat av Paul Ronge, som avslutar med ett intressant förslag:
“PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?”

Ibland behöver transparens inte vara krångligare än så här.

Sista länken gick till Sydsvenskan, och därmed tar jag också tillfället i akt att gratulera till priserna för Årets Redaktion och Årets Dagstidning, som delades ut i torsdags. Här är alla vinnarna, och såklart finns också mingelbilder från festen.
Tidningen Medievärlden passade på att testa att liveblogga från eventet med hjälp av tjänsten coveritlive, Axel Andén beskriver upplägget för andra intresserade.

Apropå priser och utmärkelser, Urban Lindstedt har skrivit hur man ska gå tillväga om man vill hamna på Internetworlds lista över de 100 bästa sajterna i Sverige. Och så har nomineringarna till Tidskriftspriset avslöjats.
Påminner också om tävlingen Årets Notis, där Andreas Ekström efterlyser lite hjälp.

Veckans stora nyheter på nätet har varit Google Wave och Twingly Channels. Då jag inte själv lyckats få någon invite till Google Wave överlåter jag åt andra att tycka till.
Twingly Channels har det skrivits massor om och mer lär komma i takt med att det tillkommer fler kanaler och inte minst användare. Den som har tid över kan gärna titta på den här diskussionen med Björn Falkevik, Mattias Östmar, Joakim Nyström och Björn Jeffery, som pratar om nyttan med Twingly Channels främst i början av videon.
Obligatorisk läsning för dig som inte orkar klicka på alla länkar är Anders Mildner – Poängen med att vara en röst bland många.

Och apropå att både Twingly Channels och Google Wave än så länge kräver invites har Johan Larsson, Digitala affärer, skrivit en intressant post om fyra tecken i tiden, där invite-hysterin är ett av tecknen.

Mindpark kör vidare med sin lista över de hundra viktigaste mediehändelserna under detta årtionde. Jocke har skrivit en utmärkt sammanfattning över veckans inlägg. Till mina egna favoriter hör Jockes egen betraktelse över branschen i samband med TU:s branschdagar, och Johanna Ögrens post om yttrandefrihet där hon minns 2001 då forumet Flashback stängdes.

Fokus har en intressant artikel om hur storföretag tystar medier. Fokus som får ny chefredaktör i Martin Ahlquist då Karin Pettersson lämnar tidningen för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.

Twitters alla användningsområden är långt ifrån utforskade. Norran twittrar om husförsäljningar i sitt område. Hans Kullin har skrivit om Twitter som redskap i journalistiken. Han har också skrivit om hur det i år kommer att vara möjligt att följa Nobelprisavslöjanden via Twitter och andra sociala medier. På Kreafonbloggen en post om att Twitter blir vad man gör det till. På DigiSocial går det att läsa att ju mer vi twittrar, desto mer använder vi också mejlen. Där fick ni som trodde att e-posten var död…
Richard Gatarski har skrivit en utförlig text om hashtags, för dig som inte visste och vill lära dig mer om Twitter och hur det kan användas.

Sist tipsar jag om tre texter som väcker en del tankar, om branschens framtid.
The Future of Journalism.
Vad är den journalistiska produkten och hur har den förändrats?
Take a stand.

Veckans video blir denna, Microsofts vision om framtiden, närmare bestämt år 2019. Tipstack till Framtidsbloggen:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har nyligen börjat twittra, ni hittar honom här. För att vara nybörjare måste jag säga att han gör så väldigt rätt från allra första början, och jag hoppas att det som hände ikväll inte var en engångsföreteelse.

Det ni ser här ovan är alltså en twitterkonversation. Den börjar med (vilket jag inte tagit några skärmdumpar av) att Schyffert twittrar och frågar Helin om han har några enklare arbetsuppgifter åt honom för att han är uttråkad. Helin svarar med att ställa en fråga om ett etiskt spörsmål, jag lägger mig i och så småningom ett par personer till.
Det kan tyckas väldigt simpelt och onödigt, Helin hade alldeles säkert kommit fram till sina beslut utmärkt på egen hand. Så varför är jag då lyrisk, varför är detta så bra?

Aftonbladet är en kvällstidning vars rykte när det gäller just etik inte är det bästa. Att chefredaktören fattar beslut på det här transparenta sättet i realtid kan inte försämra det. Däremot skapa en känsla hos läsarna av att bladet faktiskt bryr sig och tänker. Dessutom kan vissa beslut vara enklare att förstå för läsaren som får följa med på vägen.

Transparens är bra, och en annan gång kanske Helin står inför svårare beslut, och kanske på allvar behöver feedback. Då kommer han också att få den om han visar att han lyssnar.

Helin är ny på Twitter och har inte så många followers. Jag är ganska säker på att han kommer att få massor ganska snart, och då kommer också antalet personer som kan ge input och åsikter att öka. Han kommer att få tips, och han kommer att få kniviga frågor. Om han besvarar dem lika öppet och rakt som han förde den här diskussionen ikväll – då kommer hans trovärdighet och därmed Aftonbladets trovärdighet att öka big time. Helt enkelt. Och efter kvällens lilla konversation fick han också en del credd:

Tidigare har jag bloggat om Expressens twittrande och gjort en intervju med Thomas Mattsson som ni hittar här.

Uppdaterat: Här är artikeln som twitterdiskussionen handlade om.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Helin twittrar etik, Twitter, Aftonbladet

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kort kan jag bara säga att jag aldrig har jobbat med ett så spännande projekt som Öppen redaktion. Det har väckt en enorm uppmärksamhet var än i världen som jag eller mina medarbetare har presenterat det.
Journalister som har fått det beskrivet för sig har blivit imponerade eller provocerade. Några har tyckt att vi har varit öppna intill dumhet. Jag har stått bland världens samlade TV-ombudsmän och åsett ett gräl bryta ut kring projektet mellan kvinnliga journalister från USA och Canada och manliga journalister från flera länder i Latinamerika.
Kvinnorna anklagade männen för att inte våga vara öppna kring sina arbetsmetoder och männen replikerade med att de inte gått in i jouranlistyrket för att få sina arbetsmetoder granskade. Deras uppgift var att granska andra.

Jag brinner för projektet Öppen redaktion men inser att det finns många sätt för ett företag som SVT att jobba med öppenhet. Det är som jag har sagt i alla intervjuer kostnadskrävande att jobba som vi gör. Kanske finns det bättre och effektivare sätt.
Det är något som SVT i (vår internetavdelning) vill undersöka nu.

Hej från
Eva Landahl
Aktuellt och Samhällschef
Sveriges Television

Eva ger inte så många svar, kanske för att det inte finns några, för att det här med att vara transparent och utsätta sig för granskning är så nytt för medieföretagen och journalisterna. Ändå tror jag att det inte behöver vara vare sig särskilt dyrt eller komplicerat att bli väldigt mycket öppnare än vad public service-företagen är idag. Och inte bara dom ska väl tilläggas – många mediehus är fortfarande väldigt rädda för genomskinlighet och granskning utifrån.

Jag är också säker på att det vimlar av idéer på hur det skulle låta sig göras. Om du sitter på ett bra förslag till hur SVT och andra medieföretag kan bli mer transparenta och öppna – skriv en kommentar!

Uppdaterat: Nu har Öppen Redaktion också uppmärksammat att vi uppmärksammade det bortplockade inslaget om avslöjandet av en källa:

Läs även andra bloggares åsikter om Öppen Redaktion, Aktuellt, Eva Landahl

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet - input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om Nätdriven journalistik, Bloggen som arbetsredskap

Same!? Same?? But?? Different?!?

Helt rätt väg att gå, ett bra sätt att faktiskt vara transparenta. Jag har skrivit om det tidigare, att just nyhetsmedier som gärna berättar om oegentligheter hos företag, om påpekanden från arbetsmiljöinspektionen, om anställda som sätts åt sidan. Medieföretag som ställer sig på den lilla människans sida och kritiserar och kräver svar och öppenhet från andra, bör enligt mig leva som de lär och öppna dörrarna till sina egna garderober.

LAS-karusellen är ett stort problem för särskilt public service-företagen. Ett problem som för oss i branschen är otroligt svårt att förklara pedagogiskt för andra, och ett problem som skapar vissa brister i trovärdighet när snart utlasade vikarier gör reportage om hur andra företag struntar i turordning vid uppsägningar eller liknande.

Därför är det riktigt bra att SVT lyfter på locket och faktiskt på sin egen sajt gör reportage där de förklarar den här problematiken och låter självaste SJF-ordföranden Agneta Lindblom Hulthén – landets främsta när det gäller att såga mediearbetsgivare – uttala sig.

Men jag har en fråga. Varför bara i Öppen redaktion? Varför sänds inte detta inslag i något av de ordinarie nyhetsprogrammen?

Same!? Same?? But?? Different?!?

När detta hände var BLT:s chefredaktör Kerstin Johansson på resa i USA för att lära sig mer om sociala medier och nätet. Vi antog att hon skulle ta tag i problemet när hon kom tillbaks.

Idag uppmärksammar hon vår kritik i sin blogg. Kanske inte riktigt som vi förväntat oss dock:

Och i bloggosfären tycker Nicklas & Sofia i bloggen Same same but different att jag är en dålig människa som borde kräla i stoftet och be om ursäkt. Nä, det gör jag inte. Men det är ju kul med debatt och framför allt om den kunde hållas på någorlunda rimliga nivåer.

Vi upprepar, som i avslutningen av den förra postningen: Welcome the noice! Ta diskussionen! Låt oss får veta hur ni tänker. På vilka grunder ni fattar besluten på BLT. Det är det som är transparens, och genom transparens bygger man trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om BLT censurerar kommentarer,

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den handlar om 21-åriga Ida Jackson som dels skriver bloggen Virrvarr men också är medförfattare till en bok som heter “Jenter som kommer”.

I samband med utgivningen av boken har Ida i sin blogg recenserat de journalister som intervjuat henne och skrivit om boken.
Men det är inte det som gör mig så glad. Att bloggare skriver om gammelmedia är inget nytt. Det som gör mig glad är att dagbladet.no skriver om det. Men riktiga länkar i texten. Och reportern Jan Omdahl har verkligen förstått grejen när han som avslutning på artikeln skriver:

MEN DET STOPPER IKKE DER. Det Ida Jackson gjorde i går, kan en mektig næringslivsleder, en toppolitiker, en popkjendis eller en dyktig PR-mann gjøre i morgen. Og når sterke samfunnskrefter med sterke særinteresser begynner å imøtegå journalistikken allerede før den er publisert, har mediene fått en ny utfordring i det digitale domenet.

En slik mulighet til å drive «motprogrammering» i mediesfæren har selvsagt sine problematiske sider. Den vil utvilsomt bli misbrukt av enkelte som trives dårlig i medienes søkelys. Mediekritikk ført i pennen av dem som er gjenstand for journalistikken har selvsagt ikke samme objektive tyngde som kritikk fra en uavhengig instans. I enkelte sammenhenger kan det bli vanskeligere for mediene å nå fram med sannheten gjennom samfunnsgavnlig kritisk journalistikk.

Likevel er dette en utvikling vi som driver journalistikk, spesielt på nettet, skal være glade for. Den kritiske journalistikken har alt å vinne på et mer transparent mediesamfunn, der også medienes og journalistenes arbeidmetoder blir gjenstand for kritikk i større grad enn det som har vært vanlig til nå.

Bring it on, bloggere!

Jag känner verkligen igen hans formuleringar från den här bloggen, och jag hoppas och är övertygad om att vi mycket snart får se mer av det här på svenska mediesajter och i tidningar också. En nyanserad syn på det nya landskapet. Ett nytt förhållningssätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggare recenserar journalister

Same!? Same?? But?? Different?!?