Posts Tagged: Thomas Mattsson


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


21
Mar 10

Veckan som gick – vecka 11

Jag inleder denna veckosammanfattning med att gratulera alla vinnare av Guldspaden som delades ut igår kväll.

I klassen webb vann SvD.se, för sitt öppna gräv om kommunala biståndspengar.

Lite extra grattis till Mikael Ölander och Mikael Hylin, Expressen, vars nominering så passande ifrågasattes av huvudpersonen själv, Jan Guillou bara ett par dagar innan utdelningen. Föreningen Grävande journalister svarade på kritiken med att bjuda in Guillou som tackade ja och debatterade med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson under fredagen.

För dig som inte hängt med i turerna kring Guillou, Expressen och PO Yrsa Stenius i veckan kommer här ett gäng länkar:
Thomas Mattsson om POs rekommendation att klandra Expressen för publicering av det Guldspadevinnande avslöjandet.
Björn Wiman om samma sak.
Johan Lundberg i Axess om Wiman.
Thomas Mattsson uttalar sig i Resumé.
Thomas Mattsson bloggar igen, om tillåtna typsnitt.
Yrsa Stenius anklagar Mattsson för att gå till personangrepp, i Dagens Media, men vägrar uttala sig i sakfrågan.
Journalisten om att Mattsson vägrar ta PO på allvar så länge Stenius sitter kvar.
Mattsson uttalar sig om beslutet i Medievärlden.
Grävande Journalisters inbjudan till Jan Guillou att medverka under Grävseminariet.
Förre PO Pär-Arne Jigenius kritiserar både Guillou och Stenius på Newsmill.
Yrsa Stenius skriver själv om bland annat sina yttranden kring Vilks Muhammedteckningar.
Wiman svarar henne.
Jardenberg om en bransch i sönderfall.
Thomas Mattsson skriver en förhands om debatten med Guillou.
Yrsa Stenius uttalar sig i Resumé och anklagar Björn Wiman för åldersrasism och kvinnoförakt.
Hon passar också på att anklaga Expressen för att skada det pressetiska systemet, nu i Journalisten.
Wiman raljerar vidare i sin blogg.
Mattsson bloggar om debatten med Guillou efteråt, och påar Guillous debattartikel som publicerades på sidan fyra i dagens Expressen.
Peter Wolodarski anser att Yrsa Stenius förverkat sitt förtroende som Allmänhetens Pressombudsman, och här på SSBD har Robert Rosén skrivit att Stenius aldrig borde ha blivit PO.
Mitt i alltihop lyckas Yrsa Stenius beklaga sig över hur hon behandlats av TU i samband med flytten till nya lokaler.

Sista ordet lär inte vara sagt i PO-gate, och härmed lämnar vi sandlådan för denna vecka, och går över till något helt annat – nämligen modebloggare, som förtjänar att tas på allvar:

Det händer en hel del spännande bland svenska startups, och denna vecka är det läge att säga ett stort grattis till Video Plaza, som får 37 miljoner kronor och siktar mot världsherravälde.

Jag har inte hunnit lyssna på Medierna i P1 från igår, men tycker ändå att Johan Lundbergs betraktelse är intressant:

“Anders Mildner, krönikör i SvD, menade att de sociala medier som facebook och twitter innebär att konfliktfylld journalistisk kommer att ersättas av ett mer samtalande och dialogiskt förhållande mellan olika journalistier, detta då vi undviker bråk och konflikter när vi har kolleger från andra tidningar och mediekanaler som vänner på våra facebook- och twitterkonton. Vi tvingas därmed att börja samtala istället för att bråka med våra meningsmotståndare.”

“Ser man det som viktigt att en demokrati rymmer radikalt olikartade arenor – för divergerande åsikter, så har jag svårt att se någon fördel med att alla håller med varandra. Det innebär ju i praktiken att den ståndpunkt som är den för dagen mest populära inte lär vägas upp av andra, radikalt olikartade ståndpunkter. Att ifrågasätta och hävda diametralt motsatta åsikter, är något som inte blott riskerar utan garanterat kommer att uppfattas som problematiskt i en värld där det anses finare att hålla med varandra än att ifrågasätta varandras ståndpunkter.”

Facebook fortsätter växa, i USA har Google passerats som största sajt, och Simon Sundén har grottat ner sig i statistik om Facebook i Sverige. Statistik som talar alldeles utmärkt för sig själv.
Mer Facebook: Förbjud inte Facebook på företagen, Så fick vi 200 nya Facebookfans på 48 h, och Att tvinga anställda att använda Facebook.
Youtube fortsätter också att växa i overkligt hög fart. Nu laddas 24 timmar film upp på Youtube – varje minut.
Enligt uppgift är nu en halv miljon, eller 9 procent av svenskarna mellan 15 och 74 år, med iPhone.
I veckan släpptes också denna tidskriftsapp där du mot betalning kan ladda ner olika svenska magasin som Råd&Rön, Internetworld och CapDesign. (läs också Kristofer Björkman, om iPhoneappar)
Magnus Betnér kommer ut som Twitterambassadör, och ger oss samtidigt tips på hur en sociala mediestrategi kan se ut.
Andreas Ekström går åt andra hållet och skriver om tom luft i Twitterbubblan.

Möjligen har Andreas Ekström och Johan Lundberg i Axess rätt i att det inte är särskilt konstruktivt med allt för mycket ryggkliande och jasägande, men det finns sådant som pekar på motsatsen.
Morris Motorcycles Racing Team är ett sådant exempel. Anders Frick och Fredrik Wass skriver mer om världens första crowdsourcade racingteam.
Fredrik Wass skriver också en väldigt fin bloggpost om varför vi gör det vi gör. Vi som är internetnördar och beroende av sociala medier.

Och när till och med DN Debatt börjat twittra känns det nästan som om Twitter faktiskt blivit av med pladder-och tramsstämpeln.
Det börjar röra på sig också i skolans värld, även om det går väldigt långsamt på många håll. Men det finns lysnade undantag och förebilder – här en skola som börjat blogga.
Utmärkta HD-bloggen Taggat bjuder på en genomgång av olika distanskurser man kan läsa över nätet.
(Läs också Taggats pedagogiska genomgång om privacy på Facebook)

Pelle Sten har sammanfattat en del av nyheterna från SXSW. (Pelle har också skrivit en underbar postning om det fysiska som det nya digitala.) Twitternördar kan fördjupa sig på Readwriteweb eller hos Mashable.

Internet har nominerats till Nobels Fredspris.

Lars Johansson har skrivit bra på hd.se om hysterin kring bröllopet. Nej inte det bröllopet. Utan det mellan Niclas Wahlgren och Laila Bagge. Älskade Dumburk tar kritiken mot Aftonbladet ett steg längre.
Martin Ahlquist på Fokus om valet att inte publicera Vilks rondellhund, och om Ulrika Knutsons krönika om ämnet i samma tidning.

NT och Corren startar en gemensam affärssajt. Världspremiär i april.
Medievärlden bjuder på en genomgång av de externa tjänster de använder på nya sajten.
En spännande ny sajt är denna, Folket Frågar, där frågor får ställas till olika personer, varpå omröstning sker om vilka frågor som ska ställas och därefter publiceras såklart svaren.
Dalarnas tidningar bygger om och skapar en community av sitt Pralinkoncept.

Martin Jönsson skriver bra om Politifact. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan vi ser något liknande i Sverige.
Och apropå politik, Farmor Gun har skrivit en mycket tänkvärd postning där hon ställer frågan om det går att vara både demokratisk och effektiv på samma gång, utifrån läget i Piratpartiet. Tyvärr har jag inte hängt med så bra som jag vill i turerna men har förstått att det går en del höga vågor hos de lila.

En debatt där vågorna gått höga i veckan är den om Alliansens nya logga. De flesta har sågat den rakt av, vissa har gjort det mer kreativt än andra, medan Nikke Lindqvist skriver en sansad och genomarbetad recension av sajten.

Sveriges Radio bygger också nytt. De bjöd in ett gäng personer till en förhandstitt (jag var inbjuden men hade inte möjlighet) och man kan sammanfatta kritiken som att de lyckats bygga en snygg sajt, men har missat chansen att bjuda på nya tjänster och interaktivitet.
Joakim Jardenberg, Miriam Olsson, Micke Zackrisson.
Jardenberg har också skrivit en särskild postning om bytet av namn/domänadress från sr.se till sverigesradio.se.

Personligen har jag tyckt till om Journalistförbundet och Kulturskaparna. Styrelsen för SJF svarade, och Lillemor Strömberg har kommenterat det hela utifrån sitt perspektiv. Också Jerry Silfwer har rasat mot SJF.
Jerry Silfwer har också skrivit en krönika i Dagens Media om att mikrobetalningar är framtiden.

Sist ikväll ger jag er en text om upphovsrätt, signerad Erik Laakso.


19
Mar 10

Stenius skulle aldrig ha blivit PO

Idag gästbloggar Robert Rosén, förre chefredaktören för Gefle Dagblad, idag konsult. Han har skrivit ett inlägg i debatten om pressombudsmannen Yrsa Stenius;

Jag har full förståelse för Björn Wimans och Thomas Mattssons kritik mot allmänhetens pressombudsman, PO, Yrsa Stenius.
Hon borde aldrig ha blivit PO eftersom hon redan före utnämningen sviktat i omdömet rörande den publicistiska verksamheten och dess etiska självsanering.

1998 var Yrsa Stenius själv ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON. Samtidigt dristade hon sig till att PO-anmäla Gefle Dagblad för en recension på kultursidan! Jag var då chefredaktör och ansvarig utgivare på GD.

Dåvarande PO Pär-Arne Jigenius ville fria tidningen, men Gefle Dagblad fälldes av hennes nämndkamrater i PON. Både anmälan, recensionen och anmälarens relationer till PON uppmärksammades och debatterades.

Anmälan handlade om en recension av boken ”Mannen i mitt liv” av Yrsa Stenius. Det var onekligen en provokativ recension som berörde Yrsa Stenius person, men den anslöt också väl till den publicistiska syn Stenius själv torgfört i sin tidigare bok ”Makten och kvinnligheten” där hon bland annat skrev:

”Pressetiken tillåter hårda polemiska grepp och naken subjektivitet i åsiktsjournalistiken, dit kulturjournalistiken hör. Kulturjournalistiken framför bedömningar, inte fakta, och har rätt, ja till och med skyldighet att tycka fritt utan sidoblickar på vad någon annan skulle tycka om det han tycker”.

Som framgångsrik författare och publicist skulle hon naturligtvis avstått från sin anmälan. Och det borde Jan Guillou också ha gjort. Dessa båda publicistiska giganter har ju alla möjligheter att debattera och kritisera medierna när och var de vill, det är inte dem pressombudsmannen är till för.

Yrsa Stenius publicistiska omdöme har tidigare uppmärksammats i kritiska ordalag på en rad kultursidor i landet, inte minst efter hennes kontroversiella uttalanden i olika publicistiska sammanhang under senare år. Men det är inte första gången som det krävs att hon bör avgå.

För ett år sedan krävde t ex kulturjournalisten Andreas Ekström hennes avgång i tidningen Journalisten, där han bland annat pekar på hennes märkliga PO-anmälan mot kulturartikeln i Gefle Dagblad. Jag håller med Ekström om att alla hans exempel om hennes publicistiska inställning, likväl som de nu aktuella frågorna, diskvalificerar Stenius som PO.

Utnämningen av Yrsa Stenius till PO var ett misstag och det är olyckligt om det felsteget nu urholkar respekten för det pressetiska systemet. Där finns det problem ändå så det räcker i denna föränderliga tid.

/Robert Rosén

Uppdaterat:
Thomas Mattsson har fattat beslutet att bojkotta PO så länge Yrsa Stenius sitter kvar.
Yrsa Stenius svarar på kritiken från Mattsson och Wiman i Resumé.


8
Mar 10

Veckan som gick – vecka 9

God måndag!

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

– Jag är en företagsstartartyp, säger han, »a start­up kind of guy«.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Bild 5

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.


15
Feb 10

Veckan som gick – Vecka 6

Oj, det är faktiskt måndag redan när jag börjar med det här veckobrevet. Jag fick hoppa in som gäst på Sweet Sunday Web Crunch (ett sorts garage-tv för geeks), så det räknar jag som giltig frånvaro. Well, here goes:

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?