Jan Guillou och KGB – ja, så börjar det här veckobrevet. Thomas Mattsson på Expressen sätter det hela i perspektiv:
“Guillou är ju själv en av Sveriges mest profilerade journalister, tidigare ordförande för Publicistklubben och en IB-avslöjare och tv-programledare som bland annat vunnit ”Stora Journalistpriset”. Han är kontroversiell, men Guillous gärning har otvetydigt spelat en stor roll – han är inte bara vår mest framgångsrika författare, utan också en del av vår nutidshistoria.”
Så visst var det en nyhet “av bästa kvällstidningsmärke“, och framförallt Expressen tände på alla cylindrar. Vad nyhetsmedierna drar på är alldeles uppenbart, men vad tycker och tänker läsarna egentligen? Vi har alla kollektivt lärt känna Guillous offentliga persona och klart är nog att han står sig själv närmare än något lands underrättelsetjänst – må den vara svensk eller rysk.
Som kommunikationsrådgivare lyfter jag då hellre fram Guillous mediehantering som i många stycken är helt rätt – istället för att gömma sig tar han sig an drevet på en gång. Vad hade hänt om han inte adresserat anklagelserna utan istället gömt sig i en vecka? Som kolumnist åt Aftonbladet hade det varit enkelt att enbart tala ut i egen kolumn, men istället gör han klokt i att ge sina pratminus till konkurrenten Expressen som gjorde avslöjandet.
“- Jag var 22 år och trodde att jag skulle avslöja KGB, säger Jan Guillou till Expressen.”
Sympatiskt, ändå. Också Jan Helin hanterar situationen. På sin blogg påpekar han att scoopet kanske ändå inte är så stort som Expressen vill ha det till, men skyndar sig samtidigt att påpeka att Guillou också är “en vän och en medarbetare”. Jan Helin:
“Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Om jag blir anklagad för att vara partisk i denna fråga har jag inga problem med att omedelbart erkänna. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.”
Så, vad vi har bevittnat denna vecka är en formidabel uppvisning i mediehantering från Jan Guillou och våra bägge kvällstidningar. Den frågan som försiktigt hänger kvar är huruvida det hade gått lika väl för en okänd journalist som ertappats med uppdrag åt KGB?
Något som inte fick lika stort genomslag är Simon Sundéns (även om Expressen agerade föredömligt på kritiken) och Nikke Lindqvists senaste avslöjanden om webbtidningarnas länkförsäljningar. Varför? Antagligen är köpta länkar och Google-rankingar fortfarande för komplex materia för många journalister att rapportera vidare om.
Om någon journalist skulle välja att fördjupa sig i SEO-frågor av det här slaget så har jag en känsla av att det i den här gråzonsvärlden finns mängder med scoop att gräva fram.
Generellt kan det vara en stor och viktig demokratisk frågeställning – är journalistkåren kunnig nog för att kunna rapportera om det som sker runt omkring oss? Läs Farmorgun i Norrtälje som problemformulerar.
Är Twitter bara pladder? Kanske är det mer komplext än så, för det som är pladder för den en kan var hårdvaluta för en annan. Exemplet med Computer Sweden-journalisten Marcus Jerräng är obligatorisk läsning. Och om det finns nyheter och business intelligence att inhämta från de sociala arenorna, visst torde detta angå framtidens journalister?
På ämnet skriver min vän och medredaktör Sofia Mirjamsdotter kanske veckans måsteläsning för våra svenska politiker som undrar varför deras kampanjande i de sociala medierna inte tar den fart de önskar:
“I de sociala medierna måste man också lyssna på andra, inte bara tala själv. Den som vill få ut ett budskap på Twitter kan lyckas väldigt väl med det, men inte om personen ignorerar tilltal. Det funkar lika dåligt på nätet som ansikte mot ansikte. Mona Sahlin vill få ut sitt budskap. Utan intresse av att kommunicera, utan intresse av att veta vad andra tycker och tänker, utan att bemöta kritik. Det är inte så internet fungerar. På internet delar vi. Inte bara musikfiler, utan också idéer och kunskap. Ibland delas recept.”
Per Torberger tillägger:
“På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.”
På det temat: Om du undrar över vilka kloka människor som finns att följa på Twitter, håll koll på Micco Grönholms veckorekommendationer.
Ica-Jerry drar fram som en virvelvind i medierna – gamla som nya. Vi gillar reklamen – men gillar vi Ica bättre för det? Eller är det så att vi snarast ser dem som duktiga reklamköpare? Och att vi överhuvudtaget reagerar – pekar inte det på en förhärskande normativitet som inte är så lite skrämmande?
Ett axplock av tyckare: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB.
Gratisjobb, förresten? Nej tack. Själv skriver jag nog vidare här ändå på SSBD ett tag till i alla fall.
En viktig poäng med det faktum att ett nytt medielandskap växt fram är att det “gamla” medielandskapet också förändras. Det är en poäng som ofta missas. Läs därför Jan Gradvalls krönika om hur publiken recenserar (crowdsourcar en upplevelse kollektivt) inte bara av i det här fallet Fleetwood Mac på Globen – utan även recensenterna själva.
Skriver du en uppsats? Varför inte göra arbetsprocessen publik, som Niklas Olsson?
Ska jag skriva något om Sveridemokraterna, kanske? Jag borde väl göra det. Ni vet alla vad som hände: Aftonbladet publicerar en debattartikel av Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare. Mediekarusellen drar i gång; Jan Helin själv kommenterar och Ulf Nilson gör tummen upp, DN går emot och SvD resonerar lite försiktigt. Expressen håller inte alls med. Polisanmälan är gjord. Och Jimmie Åkesson talar ut på Newsmill.
Väldigt mycket metadebatt, kan jag tycka. Missförstå mig inte, utgivarskapet är alltid viktigt att debattera. Men ändå. Det faktum att främlingsfientlighet existerar är väl det egentliga problemet, inte huruvida de stora mediehusen ska ta fram den våta filten eller ej? Sydsvenskans Niklas Orenius twittrade i alla fall från Sverigedemokraternas årliga kongresss.
Vän av ordning undrar även hur valrörelsens “exotiska” mediesekunder kommer att fördelas mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet. I kampen om medieutrymmet står det onekligen 1-0 till Sverigedemokraterna ännu så länge – kommer det att påverka valutgången på sikt?
Filter går bra och vinner priser. Läste mitt första nummer här i veckan, riktigt gedigen journalistik. Vore intressant med en kommentar om hur redaktionsledningen ser på webbens roll.
Och så var det ju den där bröstgrejen. Ibland glider saker och ting igenom redaktörernas finmaskiga fångstnät, men att sudda ut dem? Är inte det lite väl… ängsligt? En kvinna i bikini måste vi väl tåla även om forumet inte var det rätta? Låt oss istället se det som ett kul inslag till tv-kanalens årskrönika.
På temat svåranalyserat så läste jag pappersutgåvan av Journalisten här i veckan. För mig som inte är journalist – oj, vad tydligt klyftan mellan webb och papper framgår! Det är verkligen hela skalan från att riva väggar mellan redaktion och annonsavdelning till att helt ignorera webben.
Phew! Jag kommenterar inte detta vidare, utan överlåter det åt mer insatta skribenter att diskutera här på SSBD och på andra plattformar här framöver.
Mindparks 100-lista rullar vidare och jag rekommenderar Sandra Jakobs postning om GeekGirl Meetup – en spännande koncentration av inflytelserika och handlingskraftiga kvinnor. På temat geek-träffar så har även Annika Lidnes återkommande konferens Disruptive Media skapat stort genomslag på den sociala webben:
Hänger redaktionerna med i frågor om realtidswebben och att vi snart kanske kommer få se att de allra mest inflytelserika användarna flyttar hela sina ackumulerade identiteter på egna kontrollerade servrar? Hightech jag vet, men väl värt för webbredaktioner och utvecklingsavdelningar att hålla ett öga på.
Veckans tips: Lyssna in på WNYC Radiolabs radioshower. Örongodis.
