Det är sommar på gång och mitt och SSBD:s sommarlov närmar sig med stormsteg. Här är undertecknads sista veckosammanfattning innan ledigheterna.
Veckan som gått har varit en mix av internationella storkonflikter, brottanklagelser och en hel del tecken på nya lanseringar, det märks allt mer att det är högkonjunktur.
Nästa skandal på listan blev IMF-chefen Dominique Strauss-Kahns åtal för våldtäktsförsök. Många debatterade om huruvida media dömde honom på förhand eller inte. Lisa Magnusson upprördes över hur medierna valde att vinkla på det klickvänliga “sexskandal” i stället för att beskriva av det faktiskt handlade om ett grovt brott. Katrine Kielos skriver också bra. Även franska feminister upprördes. Juristen Mårten Schultz klargjorde en del i en krönika i DN. Farmor Gun kommenterade och skrev om medierna behov av braskande rubriker, vad pr-tänkandet gör med oss och att Aftonbladets skolgranskning faktiskt blev rätt bra till slut.
Efter det råkade Egmont Förlag i blåsväder för att ha lånat ut barnens snällaste björn Bamse till Migrationsverket. Sveriges Radios Medierna sammanfattade debatten rätt bra.
Min personliga åsikt är att det faktiskt inte går att “låna ut” ett varumärke för ett syfte som går mot varumärkets själ. Kärnan är som jag ser det att historien faktiskt hade slutat på ett annat sätt om den hade varit en del av en vanlig Bamseserie, vilket Bamseförlagets vd Ola Andreasson mer eller mindre erkänner.
Medierna tar även upp Ekots granskning av grisbönderna och det faktum att ingen blev fälld i domstol. Jag tycker att man blandar ihop saker och ting, det är väldigt olyckligt att juridiska tolkningar på något vis ska anses som facit för mediernas rapportering. Det är ju två helt olika saker. Det finns ju mängder av företeelser som medierna rapporterar om som upprör folk, och som kanske därmed kan anses oetiska, utan att för den skull behöva innebär att de är olagliga, än mindre möjliga att få fällda i domstol.
Effekten i värsta fall kan bli någon sorts folkdomstol, men ska riskerna för det innebära att vi inte ska anpassa vår rapportering till vad som är juridisk korrekt eller inte? Jag har väldigt svårt att se det.
Wikileaks och Julian Assange har gått från att vara mer eller mindre helgonförklarade till att numera förkastas av allt fler. De senaste uppgifterna om att medarbetarna inom Wikileaks tvingades skriva på sekretessavtal med viten i mångmiljonklassen har fått många att ta avstånd från organisationen.
Inte heller Google är världens snällaste längre, trots devisen “Don´t be evil”. Dokument som framkommit i en stämning i USA visar hur Google använder mobilplattformen Android för att förmå hårdvarutillverkare att välja deras teknologi framför konkurrenters. Samma principer som andra it-jättar som Microsoft och Apple blivit anklagade för i åratal.
Så till något trevligare. Berättarministeriet är en ny verksamhet som ska starta skrivarverkstäder för unga i Södertälje och Stockholm. I veckan gjorde de kampanj där kända svenskar lånade ut sina bloggar, twitterkonton och facebookuppdataringar till en elev i klass 6B i Hovsjöskolan. Mer hos Mymlan.
En annan spännande kampanj, som ska minska rattfylleriet i Italien, skriver Tipent om.
Svenska Dagbladet slår ihop webben och pappersredaktionen för att skapa en helt ny nyhetsorganisation. Det är naturligtvis drömmen för alla redaktörer och tidnings-vd:ar som vill få ut maximalt av varje satsad personalkrona. Men problemet är i de flesta medieorganisation är en sammanslagning omöjlig, skulle jag säga. På Svd däremot har man gjort en hel del av grovarbetet i att styra om skutan till med webbledd nyhetsorganisation. Det är också en webbens nyhetschef som blir chef för den nya redaktionen, vilket tyvärr är rätt ovanligt bland svenska dagstidningar.
Svd har också fått beröm av professor Kent Asp för sin rapportering kring valet i höstas. Svd har nu tagit den position som DN hade i alla år, som mediet med den bredaste och djupaste politiska bevakningen. Asps undersökning visar också att Expressen hade den solklart mest alliansvänliga rapporteringen, vilket många också hävdat tidigare.
Riksdagen har klubbat igenom den nya cookielagen. Företrädare för annonsörerna var inledningsvis väldigt upprörda över lagen, som tvingar sajtägare att be om specifika tillstånd för varje enskild cookie som en besökare ska motta, vilket kan bli ett 30-tal på stora sajter. Men i verkligheten blir effekterna nog i så stora, som Internetworld skriver. Det mest troliga är att inställningarna i webbläsaren kommer att räknas som ett godkännande.
Både Aftonbladet och Expressen stänger ned sina användarbloggar. Tidigare har även Metro stängt sina användarbloggar. Min gissning är att de stora kvällstidningarna är för breda för att skapa en bloggcommunity, man känner ingen samhörighet. På min gamla arbetsplats Bonnier Tidskrifter upplevs bloggarna på Veckorevyn, Amelia och Mama som en stor framgång.
Kommersiella filmtjänster är större än fildelning, och det är första gången betaltjänsten slår piratsajter räknat i trafik. Det rapporterade Wired i veckan, men sedan kom nya siffror som nyanserar bilden något. Helt klart är i alla fall att lagliga underhållningstjänster ökar kraftigt.
Apple filar vidare på sin planerade Spotifyutmanare, en egen streamingtjänst för musik. Även i Tyskland utmanas Spotify.
Varningarna om att vi är på väg in i en ny internetbubbla fick ny näring i veckan efter Linkedins börsnotering. Kursen sattes till 45 dollar, men redan första dygnet var aktien uppe i över 100 dollar. Vid dagens slut värderades bolaget till nära 56 miljarder kronor.
Computer Swedens Jörgen Lindkvist varnar för bubblan, som bygger på orealistiska förväntningar på annonsintäkter, enligt honom.
Personligen håller jag med om att värderingarna är helt galna. Men Lindkvist generaliserar lite för grovt om banners för att det ska kännas helt välunderbyggt. Varesig Facebook ellerTwitter bygger på bannerannonsering, utan betydligt mer sofistikerade annonser.
Veckans Facebookchock skulle jag kalla siffran 1,2 miljoner svenskar som Sam Rihani avslöjade på en konferens i veckan. Det är så många svenskar som använder Facebook i mobilen varje dag. Man kanske ändå måste ta det med en viss nypa salt eftersom det är Facebooks egna siffror. Men 1,2 miljoner besökare i mobilen varje dag säger ändå väldigt mycket om hur svenskarna konsumererar media idag, och framför allt vad vi använder våra smartphones till.
Aftonbladet gick nyligen ut med nyheten att man har 1 miljon unika besökare i mobilen per vecka. Ingen tvekan vem som är störst alltså.
Facebook ser också ut att stärka sin närvaro i Sverige. Bolaget uppges planera att bygga en stor serverhall i Luleå.
I USA berättas att 7,5 miljoner Facebook-användare är under 13 år. För oss med barn i yngre skolåldern är det knappast särskilt nytt. Så gott som alla i min sons klass, en fyra i Stockholm, har Facebook. Överlag tycker jag det är oerhört positivt, och många är också vänner med vuxna på facebook, vilket ger en intressant insyn i vad de unga gör. Men tyvärr kan vi väl som vanligt räkna med larmrapporter efter detta och rop om bättre filter för att stoppa barnen, när det bästa faktiskt är att prata med sina barn om saken.
Men om Facebooks segertåg bara ser ut att fortsätta – läs den här analysen om varför bolaget borde vara värt 750 miljarder – så är det lite knepigare för Twitter. Nu rapporteras om 300 miljoner konton, men det är bara 21 miljoner av dem används regelbundet.
Johan Staël von Holsteins magnum opus, Mycube, har till slut släppts i en betaversion. Jag har testat lite snabbt, och är tyvärr inte så imponerad. Mycube verkar framför allt vara en plats för försäljning av digitalt material, som texter, bilder, musik och film. Sara Hernandez har testat mer.
Google har rullat ut “social search” globalt, du kan nu se om vänner i ditt nätverk har till exempel twittrat om olika länkar i sökresultatet.
Internetaktivistgruppen Telecomix hjälper till så att syrierna ska kunna använda nätet.
Jag kan också rekommendera Martin Gelins krönika om twitterflödet natten då Bin Ladin dödades. Obligatorisk läsning för alla som vill förstå modern nyhetsspridning. Känslan av att “sitta i ett vardagsrum med de mest kunniga personerna i DC.” är svår att efterapa. Gelin slår också ett slag för just den liverapportering som twitter kan driva på. Men jag håller inte riktigt med hans slutsatser, det klart att vi måste se bortom twitter, men det viktiga är att finnas där och göra det gediget journalistiskt arbete utifrån detta. Twitter är som sagt bara en kanal, källkritik och verifiering behövs fortfarande
Hans Kullin skriver om hur svenskarna använder incheckningstjänster som Gowalla och Facebook Places.
Hampus Brynolf drar igång nya twitterundersökningar, och nu crowdsourcar han en del av statistiken. Hjälp honom kategorisera twittrare här.
I Berlin har det varit Next11-konferens. Megan Miller på Bonnier R&D sammanfattar. Anton Johansson var också där.
Internetkonferensen Sime planerar för hösten. Även i år verkar förekomsten av kvinnliga talare märkligt liten, trots kritiken man fick förra året.
Själv är jag fortfarande upprörd över att unga tjejers bloggande inte tas på allvar.
Jag har också skrivit om #journalistrollen och att vi måste ta debatten, oavsett om vi är webbjournalister, skribenter, radiomänniskor eller vad som helst. Annars lär vi oss aldrig.
Så några roligare historier:
Designern Scott Wilson samlade ihop 1 miljon dollar på nätet för att kunna börja tillverka och sälja ett armband för Ipod Nan. Nu är armbandet en stor succé. Ett lysande exempel på crowdfunding.
Jag avslutar med den här fantastiska historien från mina kollegor Carolina Norén och Ronnie Ritterland som berättar om hur en mobiltelofon och en webbkamera räddade allt när tekniken fallerade totalt under Eurovisionfinalen förra helgen.
Jan Gradvall har i Expressen skrivit en av de viktigaste texterna om journalistik och publicistisk utveckling som kommer att publiceras i Sverige i år. När Gradvall sätter tänderna i efterspelet till recensionerna av Fleetwood Macs konsert i Globen förra lördagen så passerar han – och drar streck mellan – en rad av de punkter som är oerhört viktiga för oss i de traditionella medierna att förstå. Nämligen att många vet mer än få, att misstag upptäcks som aldrig förr och att framtiden tillhör de som bjuder in – inte de som sitter kvar i elfenbenstornet. (Med nätspråk, i tur och ordning, “crowdsourcing”, “transparens” och “sharing is caring, man!”)
Och det här fick mig att tänka – både på vad som faktiskt felet är med dagens konsertbevakning och vad man kan göra åt det. Så tillåt mig tiden och platsen för att försöka vara först lite kritiskt – sedan lite konstruktiv.
Konsertbevakning av i dag – minaretstyckande, alienation och ömma tår
Låt oss börja i det tråkiga – hur det ser ut i dag. För det är rätt dystert att läsa Gradvalls genomgång och inse att ingen uppföljning har gjorts överhuvudtaget. Ta exemplet med Dan Backmans (Svenska Dagbladet) faktafel som det mest talande – om än bara ett exempel. Så här skriver Gradvall:
“Svenska Dagbladets recensent gjorde sig lustig över att Steve Nicks i sin långa, personliga introduktion till ”Gypsy” – som visade sig handla om hennes första tid med Lindsey Buckingham – blandade ihop olika 60-talsband när hon började tala om Velvet Underground. Men konsertbesökare rättar i en kommentar till konsertrecensionen. Vad Stevie Nicks talade om är det Velvet Underground hon nämner i låttexten: en klädaffär i downtown San Francisco.”
Om man sedan läser vad Dan Backman själv skriver i kontexten kring det här – nu rätt väl dokumenterade felet – så ser man vad snett det kan bli. Så här säger Backman:
“Hon har en dimmig blick och snurrar till det när hon ska berätta om banden i 60-talets San Francisco. När hon antagligen menar Jefferson Airplane säger hon Velvet Underground, vilket är rätt kul då Lou Reed hatade blomsterbarnen i Kalifornien.”
Harmlöst, eller? Inte direkt – för det Backman omger sitt felaktiga konstaterande med är värderingar, en del av recensionen. Uppenbarligen väger Nicks snurrighet in i bedömningen av helheten. Problemet var bara att hon inte hade fel – det hade däremot Backman.
Så, vad händer då när ett sånt här fel uppdagas? Just det, ingenting. Och ingenting kanske ska förväntas hända, för recensentens fysionomi är enkom uppbyggd av ömma tår och varje närmande av konstaterandet att något i bedömningen av helheten skulle ha sprungit ur ett eget tillkortakommande kommer att fnysas bort och påpekas vara oväsentligt.
Sant eller inte är en annan fråga. Men faktum är att felaktigheter i recensioner sällan eller aldrig följs upp – utan det går alltid att påstå att de är irrelevanta i sammanhanget “tyckande”. Så, resultatet blir att läsarna tycker att recensenten och tidningen är idiotisk. Ett mikroskopiskt litet hack i varumärket, kan tyckas, men många bäckar små och hela den biten.
Bevakningen i morgon – konserten som socialt objekt, levande långt före och efter
Så, det finns två huvudsakliga problem med konsertbevakning av i dag – nämligen att man inte i annat än vid rena mastodonttillställningar bryr sig om “uppsnacket” och att man skiter heligt i vad som händer efter recensionen är tryckt. Så, låt oss fundera på hur vi kan förändra det.
Man bör fundera över tidslinjen i konsertbevakningen – finns det på nätet någon anledning att begränsa den till just själva kvällen? Nej, och uppenbarligen har mediehusen nåtts av den här insikten vad gäller de allra största konserterna – där framförallt kvällstidningarna mer än gärna skapar specialbilagor inför spelningen. Men varför inte göra det för alla spelningar? Fast på nätet – och i samarbete med läsarna och fansen. Så, så här skulle jag göra med konsertbevakning och recensioner om jag var nöjeschef på en stor nyhetssajt:
1. Skapa det sociala objektet “Konserten” så snart den hamnar i kalendern
När en konsert hamnar i planeringen börjar det redaktionella arbetet. Varje konsert blir en “landningssida” på sajten. Där samlas allt material som skrivs från tidningen och skapar en ankarpunkt även för annat material. Självklart är det mesta av det jag skriver om helt automatiserat.
2. Skapa förutsättningar för medverkan
Det här sociala objektet kan nu användas som länkankare när fansen bloggar om spelningen, det blir en samlingsplats för alla inlägg som handlar om spelningen. Man sätter upp en hash-tag för Twitter (en etikett som man kan märka alla sina twitter-inlägg med så att de blir sökbara), man använder Facebook Connect per default på alla konsertsidor så att läsarna lätt kan länka ut material och diskutera det där de själva vill.
3. Skapa en enkel inlänkningsstruktur
Gör det både möjligt och oerhört enkelt för läsare att lägga till relevanta länkar – allt från recensioner av andra spelningar på turnén och intervjuer till YouTube-klipp. Självklart länkas alla resultat från interna sökningar i den egna databasen in. Man kan också tänka sig att använda omvärldsbevakningsverktyg som Aitellu eller Saplo för att hitta redan befintligt relevant material från andra mediehus och länka generöst till. Framtiden tillhör länkarna…
4. Värva läsare som recensenter
Tillåt läsarna att också åtnjuta verktyget “recension” inom ramen för mediet. Här kan man tänka sig allt från ett allmänt verktyg till att faktiskt i förväg utse ett antal läsare som ska leverera ett visst material till sajten. Man kanske ska tänka lite mer TripAdvisor än DN Kultur.
5. Recensera inte bara – rapportera också
Man kanske ska tillse att alla konserter innehåller begreppet rapportering – inte bara de allra största mastodontspelningarna. Även här ska man självklart använda sig av fansen. För om man inte vågar tro på att de många vet mer än de få så bör man nog inte syssla med recensionsverksamhet överhuvudtaget.
6. Uppföljning i kontrollerad form
Den diskussion om recensentens idioti eller icke-dito kommer att föras i alla fall. Om inte på den här platsen så i mejlform, i bloggform, ja i vilken form som helst. Det är bara att omfamna det faktum att människor kommer att vilja diskutera det de själva har varit med om. Så, varför inte bjuda på möjligheten att göra det i större omfattning. (Man får ju på många sajter redan i dag ge sina egna betyg på skivor – så, varför inte på konserter). Men man ska inte bara låta läsarna sätta plus eller getingar – utan att faktiskt också få skriva av sig. Blir det mycket fanboy-beteende? Självklart men vilka är det annars som läser?
7. Läsarnas behov uppfyllda
Här kan man förstås skapa allt från enkla tjänster som att göra det lätt för läsarna att efterlysa biljetter till spelningen, stämma träff inför konserten och liknande till att hjälpa läsarna att skapa egna gruppresor. Et cetera, et cetera.
Varför ska man göra så här?
Låt oss titta på varför man överhuvudtaget recenserar konserter. För att sälja tidningar.
Det finns en hyggligt hållbar logik i att de som har varit på konserten vill få någon form av uppföljning av en recension dagen därpå. Och det finns inget att säga om det – det är bara det att om man ska kunna nå samma utväxling av det sociala objektet konsert på nätet måste det finnas ett “före”, ett “under” och ett “efter”. Så, genom att skapa de här konsertsidorna når man självklart trafik – och trafik är den omsättningsbara valutan på nätet. En omsättning i bland annat följande:
Intäkter
Alla som sysslar med det som omger en konsert – biljetter, resande, boende – är förstås givna annonsörer i den här nya, nischade kanalen. Eftersom det mesta kommer att automatgenereras så kan man tänka sig att man till och med går med på rena prestationsaffärer (affiliate- och klickaffärer) där mediet bara får betalt när annonsören har gjort affär. Varför? För att skapa minimala kostnader för försäljningen.
Här ska man förstås också vara lite smart och förlägga vissa saker – som själva konsertrecensionen i tidningen dagen efter konserten för att driva försäljning som man har gjort tidigare. Men med det adderade lagret av läsarnas tyckanden.
Varumärke
Om man blir den som tar fansen på allvar finns förstås chansen att man också klarar av att stärka sitt varumärke i en målgrupp som i många fall kommer att vara yngre än genomsnittsläsaren. Man skapar en mötesplats för de som ska gå på konserten – och låter människor vara med och påverka både innehållet och varandra.
Produktkvalitet
Förutom det rent mekaniska – att man skapar en skrälldus med “nya” medieprodukter – så har man också en vettig plats att följa upp eventuella felaktigheter och bemöta kritiken mot kritiken. Och det måste väl vara av godo.
Konsertbevakning har i alla tider varit dålig konsumentinformation och bra underhållning. Nu finns chansen att göra både och. Kanske dags att tänka lite mer på det.
Tiden rusar iväg, denna vecka har varit fullbokad och jag har varit på resande fot. Det har i vanlig ordning varit en mycket händelserik vecka, och många är ämnena jag gärna skulle haft tid att utveckla i egna bloggposter, men det har inte hunnits med. Bättring utlovas.
I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.
Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:
DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.
Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.
En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.
När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.
Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.
Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)
Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.
Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.
Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.
Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:
San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.
The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”
But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.
More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).
But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.
Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattathur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.
Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).
Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.
Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad. Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.
Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:
För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.
Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.
Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.
Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:
Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.
Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?
Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.
Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.
Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.
Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.
Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.
I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.
Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.
En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.
Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.
Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.
Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.
Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.
Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.
Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.
1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.
