Halva sociala medier-Sverige har idag blivit uppringda av tidningar som söker kommentarer om varför Facebook förlorar användare, var de nu tar vägen och när vi börjar dumpa Facebook i Sverige.
I Expressen “flyr” användarna sajten och i Aftonbladet hänvisar man till att forskningsbolag visar att Facebook “slutar” användas. I SVD går man ännu längre och menar att användarna nu “lämnat” Facebook och sedan skickar TT ut ett telegram som därmed når alla Sveriges medier där Facebook nu tappar “användare”.
I Stockholm slår Metro upp saken stort på löp. Och några av våra smartaste sociala medier-experter analyserar utifrån den data de presenteras.
Men, med undantag för PC för alla, är det ingen som har försökt kolla vad Facebook själva säger. Både okritiskt och utan koll vidarebefordrar man data från Inside facebook och slår fast att “Facebook tappar”.
Det är många saker här som felar på ett väldigt besvärande sätt:
1) Perioden Statistiken från Inside facebook baseras bara på en månad. Det är alltså under en månad som det har diffat. Ingen trend, inget mönster. En månad, en diff.
2) Källan Visst är Inside Facebook erkänt som platsen vi nätnördar går för att hämta Facebook-data. Men den som har koll på datan vet också att statistiken kommer från Facebooks annonseringstjänst. Byggd och tillgänglig för att annonsörer ska kunna veta ungefär hur många som finns i ett visst kundsegment – land, ålder, kön eller intressen. Det är inte ett officiellt statistikverktyg för Facebooks användande. Att vi som jobbar med saken ändå använder och hänvisar till det handlar om att sätta tillväxten i perspektiv. Få ett hum. Det fungerar bra till det.
Men att utifrån en avvikelse i samma verktyg dra slutsatsen att Facebook nått sin topp, att trenden vänt, det är inte trovärdigt.
3) Aktivitet och användare Eftersom statistikverktyget är skapat för annonsörer visas enbart användare som varit aktiva den senaste månaden. Att se en minskning eller ökning innebär alltså inte att användare försvunnit eller släckt sina konton, utan att de inte loggat in den senaste 30 dagarna. Thats all. Antal användare berörs överhuvudtaget inte – bara aktivitet.
Allt det här skrev Facebook inside. Och redan på måndagen, en dag innan Metros artikel och två dagar innan de flesta andra medier rapporterade, uppdaterade samma källa med en post där källor inom Facebook – de enda som inte behöver gissa på hur många aktiva användare Facebook har – berättar att de inte alls har sjunkit, utan istället ökat under maj månad. Facebook inside kollar då med fyra andra analysföretag som också gör externa analyser om hur många användare Facebook har. Två av de fyra menar att Facebook faktiskt ökade förra månaden.
Den reviderade informationen (som senare länkades upp högst upp i huvudet på den första bloggposten) fick dock inget genomslag. Nästan ingen redaktion gjorde det jobb som vi journalister menar är själva anledningen till journalistikens existens – faktakoll.
Det kan vara paranoia eller navelskådande upprördhet, men min känsla är att medier blir extra flåsiga när det handlar om de här områdena. En längtan efter att världen äntligen kanske blir mer greppbar, där vi slipper förhålla oss till fåniga fenomen som Youtube, Facebook och Twitter. Att allt det där är förgängligt, och att de fasta värdena – kvalitet! – finns i det utvalda, det journalistiska, broadcastiga, pappriga.
Så vi skyndar oss att ringa någon som kan ge snabbanalys, rajtar och ropar “lägg ut!”.
Och vad är problemet om nu Facebook faktiskt förlorar användare? Inget alls. Problemet är allra mest något mycket mer bekymmersamt: Varje gång den här situationen uppstår är det traditionella medier som förlorar både trovärdighet och användare.
Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.
Det är sommar på gång och mitt och SSBD:s sommarlov närmar sig med stormsteg. Här är undertecknads sista veckosammanfattning innan ledigheterna.
Veckan som gått har varit en mix av internationella storkonflikter, brottanklagelser och en hel del tecken på nya lanseringar, det märks allt mer att det är högkonjunktur.
Nästa skandal på listan blev IMF-chefen Dominique Strauss-Kahns åtal för våldtäktsförsök. Många debatterade om huruvida media dömde honom på förhand eller inte. Lisa Magnusson upprördes över hur medierna valde att vinkla på det klickvänliga “sexskandal” i stället för att beskriva av det faktiskt handlade om ett grovt brott. Katrine Kielos skriver också bra. Även franska feminister upprördes. Juristen Mårten Schultz klargjorde en del i en krönika i DN. Farmor Gun kommenterade och skrev om medierna behov av braskande rubriker, vad pr-tänkandet gör med oss och att Aftonbladets skolgranskning faktiskt blev rätt bra till slut.
Efter det råkade Egmont Förlag i blåsväder för att ha lånat ut barnens snällaste björn Bamse till Migrationsverket. Sveriges Radios Medierna sammanfattade debatten rätt bra.
Min personliga åsikt är att det faktiskt inte går att “låna ut” ett varumärke för ett syfte som går mot varumärkets själ. Kärnan är som jag ser det att historien faktiskt hade slutat på ett annat sätt om den hade varit en del av en vanlig Bamseserie, vilket Bamseförlagets vd Ola Andreasson mer eller mindre erkänner.
Medierna tar även upp Ekots granskning av grisbönderna och det faktum att ingen blev fälld i domstol. Jag tycker att man blandar ihop saker och ting, det är väldigt olyckligt att juridiska tolkningar på något vis ska anses som facit för mediernas rapportering. Det är ju två helt olika saker. Det finns ju mängder av företeelser som medierna rapporterar om som upprör folk, och som kanske därmed kan anses oetiska, utan att för den skull behöva innebär att de är olagliga, än mindre möjliga att få fällda i domstol.
Effekten i värsta fall kan bli någon sorts folkdomstol, men ska riskerna för det innebära att vi inte ska anpassa vår rapportering till vad som är juridisk korrekt eller inte? Jag har väldigt svårt att se det.
Wikileaks och Julian Assange har gått från att vara mer eller mindre helgonförklarade till att numera förkastas av allt fler. De senaste uppgifterna om att medarbetarna inom Wikileaks tvingades skriva på sekretessavtal med viten i mångmiljonklassen har fått många att ta avstånd från organisationen.
Inte heller Google är världens snällaste längre, trots devisen “Don´t be evil”. Dokument som framkommit i en stämning i USA visar hur Google använder mobilplattformen Android för att förmå hårdvarutillverkare att välja deras teknologi framför konkurrenters. Samma principer som andra it-jättar som Microsoft och Apple blivit anklagade för i åratal.
Så till något trevligare. Berättarministeriet är en ny verksamhet som ska starta skrivarverkstäder för unga i Södertälje och Stockholm. I veckan gjorde de kampanj där kända svenskar lånade ut sina bloggar, twitterkonton och facebookuppdataringar till en elev i klass 6B i Hovsjöskolan. Mer hos Mymlan.
En annan spännande kampanj, som ska minska rattfylleriet i Italien, skriver Tipent om.
Svenska Dagbladet slår ihop webben och pappersredaktionen för att skapa en helt ny nyhetsorganisation. Det är naturligtvis drömmen för alla redaktörer och tidnings-vd:ar som vill få ut maximalt av varje satsad personalkrona. Men problemet är i de flesta medieorganisation är en sammanslagning omöjlig, skulle jag säga. På Svd däremot har man gjort en hel del av grovarbetet i att styra om skutan till med webbledd nyhetsorganisation. Det är också en webbens nyhetschef som blir chef för den nya redaktionen, vilket tyvärr är rätt ovanligt bland svenska dagstidningar.
Svd har också fått beröm av professor Kent Asp för sin rapportering kring valet i höstas. Svd har nu tagit den position som DN hade i alla år, som mediet med den bredaste och djupaste politiska bevakningen. Asps undersökning visar också att Expressen hade den solklart mest alliansvänliga rapporteringen, vilket många också hävdat tidigare.
Riksdagen har klubbat igenom den nya cookielagen. Företrädare för annonsörerna var inledningsvis väldigt upprörda över lagen, som tvingar sajtägare att be om specifika tillstånd för varje enskild cookie som en besökare ska motta, vilket kan bli ett 30-tal på stora sajter. Men i verkligheten blir effekterna nog i så stora, som Internetworld skriver. Det mest troliga är att inställningarna i webbläsaren kommer att räknas som ett godkännande.
Både Aftonbladet och Expressen stänger ned sina användarbloggar. Tidigare har även Metro stängt sina användarbloggar. Min gissning är att de stora kvällstidningarna är för breda för att skapa en bloggcommunity, man känner ingen samhörighet. På min gamla arbetsplats Bonnier Tidskrifter upplevs bloggarna på Veckorevyn, Amelia och Mama som en stor framgång.
Kommersiella filmtjänster är större än fildelning, och det är första gången betaltjänsten slår piratsajter räknat i trafik. Det rapporterade Wired i veckan, men sedan kom nya siffror som nyanserar bilden något. Helt klart är i alla fall att lagliga underhållningstjänster ökar kraftigt.
Apple filar vidare på sin planerade Spotifyutmanare, en egen streamingtjänst för musik. Även i Tyskland utmanas Spotify.
Varningarna om att vi är på väg in i en ny internetbubbla fick ny näring i veckan efter Linkedins börsnotering. Kursen sattes till 45 dollar, men redan första dygnet var aktien uppe i över 100 dollar. Vid dagens slut värderades bolaget till nära 56 miljarder kronor.
Computer Swedens Jörgen Lindkvist varnar för bubblan, som bygger på orealistiska förväntningar på annonsintäkter, enligt honom.
Personligen håller jag med om att värderingarna är helt galna. Men Lindkvist generaliserar lite för grovt om banners för att det ska kännas helt välunderbyggt. Varesig Facebook ellerTwitter bygger på bannerannonsering, utan betydligt mer sofistikerade annonser.
Veckans Facebookchock skulle jag kalla siffran 1,2 miljoner svenskar som Sam Rihani avslöjade på en konferens i veckan. Det är så många svenskar som använder Facebook i mobilen varje dag. Man kanske ändå måste ta det med en viss nypa salt eftersom det är Facebooks egna siffror. Men 1,2 miljoner besökare i mobilen varje dag säger ändå väldigt mycket om hur svenskarna konsumererar media idag, och framför allt vad vi använder våra smartphones till.
Aftonbladet gick nyligen ut med nyheten att man har 1 miljon unika besökare i mobilen per vecka. Ingen tvekan vem som är störst alltså.
Facebook ser också ut att stärka sin närvaro i Sverige. Bolaget uppges planera att bygga en stor serverhall i Luleå.
I USA berättas att 7,5 miljoner Facebook-användare är under 13 år. För oss med barn i yngre skolåldern är det knappast särskilt nytt. Så gott som alla i min sons klass, en fyra i Stockholm, har Facebook. Överlag tycker jag det är oerhört positivt, och många är också vänner med vuxna på facebook, vilket ger en intressant insyn i vad de unga gör. Men tyvärr kan vi väl som vanligt räkna med larmrapporter efter detta och rop om bättre filter för att stoppa barnen, när det bästa faktiskt är att prata med sina barn om saken.
Men om Facebooks segertåg bara ser ut att fortsätta – läs den här analysen om varför bolaget borde vara värt 750 miljarder – så är det lite knepigare för Twitter. Nu rapporteras om 300 miljoner konton, men det är bara 21 miljoner av dem används regelbundet.
Johan Staël von Holsteins magnum opus, Mycube, har till slut släppts i en betaversion. Jag har testat lite snabbt, och är tyvärr inte så imponerad. Mycube verkar framför allt vara en plats för försäljning av digitalt material, som texter, bilder, musik och film. Sara Hernandez har testat mer.
Google har rullat ut “social search” globalt, du kan nu se om vänner i ditt nätverk har till exempel twittrat om olika länkar i sökresultatet.
Internetaktivistgruppen Telecomix hjälper till så att syrierna ska kunna använda nätet.
Jag kan också rekommendera Martin Gelins krönika om twitterflödet natten då Bin Ladin dödades. Obligatorisk läsning för alla som vill förstå modern nyhetsspridning. Känslan av att “sitta i ett vardagsrum med de mest kunniga personerna i DC.” är svår att efterapa. Gelin slår också ett slag för just den liverapportering som twitter kan driva på. Men jag håller inte riktigt med hans slutsatser, det klart att vi måste se bortom twitter, men det viktiga är att finnas där och göra det gediget journalistiskt arbete utifrån detta. Twitter är som sagt bara en kanal, källkritik och verifiering behövs fortfarande
Hans Kullin skriver om hur svenskarna använder incheckningstjänster som Gowalla och Facebook Places.
Hampus Brynolf drar igång nya twitterundersökningar, och nu crowdsourcar han en del av statistiken. Hjälp honom kategorisera twittrare här.
I Berlin har det varit Next11-konferens. Megan Miller på Bonnier R&D sammanfattar. Anton Johansson var också där.
Internetkonferensen Sime planerar för hösten. Även i år verkar förekomsten av kvinnliga talare märkligt liten, trots kritiken man fick förra året.
Själv är jag fortfarande upprörd över att unga tjejers bloggande inte tas på allvar.
Jag har också skrivit om #journalistrollen och att vi måste ta debatten, oavsett om vi är webbjournalister, skribenter, radiomänniskor eller vad som helst. Annars lär vi oss aldrig.
Så några roligare historier:
Designern Scott Wilson samlade ihop 1 miljon dollar på nätet för att kunna börja tillverka och sälja ett armband för Ipod Nan. Nu är armbandet en stor succé. Ett lysande exempel på crowdfunding.
Jag avslutar med den här fantastiska historien från mina kollegor Carolina Norén och Ronnie Ritterland som berättar om hur en mobiltelofon och en webbkamera räddade allt när tekniken fallerade totalt under Eurovisionfinalen förra helgen.
Den här veckan har jag först krånglat med ett ickefungerande bredband och senare varit ovanligt analog, varför jag kan ha missat viktiga händelser på nätet – i så fall – tipsa gärna om mer läsning i kommentarerna!
Jag börjar med att gratulera alla vinnare på Årets Dagstidning som gick av stapeln på Berns i torsdags. Vinnarintervju med Svenska Dagbladet som vann helhetspriset finns här. Fler vinnare intervjuas här och här. Den största skrällen var när jag själv meddelade att Nyheter24 vunnit pris i kategorin digitala medier. Genast började utnämningen kritiseras på Twitter, och Medievärlden tyckte att det var på sin plats att intervjua ett par av jurymedlemmarna om valet. Som medlem i juryn kan jag försvara beslutet vilken dag som helst, och motiveringen vi skrev i nomineringarna räcker:
“En hypermodern nyhetssajt som saknar släktskap med allt som ges ut på papper, förstår vilka röster en ung publik vill höra och lyckas med tvåvägskommunikationen. Nyheter24 vinner inga journalistpriser, men har knäckt koden för hur man gör dagstidning för unga.”
Många priser är det. Om ett par veckor delas Tidskriftspriset ut och där är bland andra Axel Andén nominerad till Årets genombrott. Jag håller tummarna. Själv sitter jag i juryn för Årets digitala tidskrift, där de nominerade är Driva-eget.se, Dagensmedia.se och Makthavare.se.
Förutom alla tidningspriser som delas ut har även nobelpristagaren i litteratur avslöjats.
Då jag befann mig på TU:s branschdagar på väg att gå på scen för att tala om lokaljournlistik och sociala medier hängde jag inte riktigt med i hur bevakningen sköttes i medierna, däremot snappade jag upp att DN.se låg nere. Enligt Björn Hedensjö den värsta kraschen han varit med om. Som jag uppfattade det kom inte sajten upp förrän framåt kvällen, och till en början med gamla nyheter då det inte fungerade att uppdatera. Hedensjö ber läsarna om ursäkt. Att Polopoly låg bakom känns inte som någon större överraskning…
Mario Vargas Llosa klättrade för övrigt snabbt upp i toppen på trending topics på Twitter, något som kanske säger en del om vilka som hänger där. Kanske andra än de som kommenterar på Aftonbladet.se…
Emanuel Karlsten har kritiserats för att twittra med hashtagen #spectrial under rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, här förklarar han varför det är en förutsättning för journalistisk bevakning:
“Under rättegången twittrar också jag och Sunde med varandra. En journalist och en dömd twittrar under pågående hovrättsförhandlingar. Konstigt? Nej, snarare en ny förutsättning för journalistisk bevakning.
Sunde påstår på Twitter under förhandlingar att målsägande Henrik Pontén nickar till. Jag tittar upp, ser Pontén vaken, dementerar på Twitter.
Ett rykte sprids på Twitter att Neij uppgav sin IP-adress när hans adress efterfrågades. Neij dementerar i paus. Jag twittrar dementi.
Sunde twittrar ett “jag ser er, tack”. Twitterfråga senare förklarar han att det handlar om Piratpartiets aktivister i lokalen.
Allt hela tiden med taggen #spectrial, vilket jag kommenterade i fredags:
“Är det partiskt att använda en tagg som på ettsätt målar upp en rättegång som ett spektakel? “#spectrial” För migstår det ganska klart: Medier kan inte styra vad som blir den mestanvända taggen på Twitter. Använder 95 procent “#tontfestival” omMelodifestivalen får vi tagga så för att nå ut och in i det samtaletsom pågår kring programmet.
En ny förutsättning, igen.”
IDG ska ge ut en papperstidning om Facebook. Ska bli väldigt intressant att se hur det går. Med tanke på hur stort Facebook är, och vilka möjligheter som finns där för alla från privatpersoner till företag och organisationer tror jag inte att idén är så dum, faktiskt.
Facebook har för övrigt släppt nya funktioner som blivit rätt omtalade i veckan. Det handlar främst om nya möjligheter för Facebook-grupper, både vad gäller sekretess och användningsområden.
Här finns en bra genomgång av de nya grupperna och hur de kan användas. En text som jag tror skulle rönt stort intresse även i en tryckt tidning. Här finner du en rejäl genomgång på engelska.
Det är inte bara Facebookgrupperna som förnyatss, Fredric Kjellberg beskriver tydligt hur man får bättre koll på om obehöriga försöker ta sig in i ens konto.
Den första gruppen jag blev tillagd i var gruppen Bubblan, som samlar folk som hängde på Jaiku. Bland dem Karin Adelsköld, som här berättar vad Bubblan betyder, vilken funktion den har.
Också Twitterförnyar sig. Igår fick jag äntligen “nya Twitter”. Jag har inga direkta anmärkningar, visst är det på många sätt en förbättring, men jag saknar fortfarande en del elementära funktioner, som att kunna se hela trådade konversationer och kommentera/redigera retweets.
Nanok tipsar i Journalisten om Twitterfall som sökverktyg för journalister. Jag har inte testat själv.
Apropå Twitter – det här tycker jag var riktigt smart av Expressen och Emanuel Karlsten. Han har alltså registrerat Twitter-konton till alla ministrar i nya regeringen och uppmanar dem att höra av sig för att få tillgång till sitt konto, gärna med ett löfte om att börja twittra. Enligt uppgift har hittills en minister hört av sig.
Själv har jag uttalat mig i Aftonbladet och upprepat det som tydligen inte kan upprepas alltför många gånger – publicera ingenting på nätet som du inte kan stå för oavsett vem som råkar läsa/titta/lyssna. Jag tycker det är läge att uppmärksamma en gammal text som är lika aktuell idag, och troligen också om fem år. Tio saker som mormor kan lära dig om sociala medier.
Alldeles nyligen avfärdades sociala medier av väldigt många som pladder och trams. Idag är motståndet inte lika hårt, och alltfler ser möjligheterna med nätet. Det här, om Polisen på Facebook, tycker jag är ett intressant exempel. Att sociala medier är väldigt brett och har oräkneliga användningsområden blir tydligt när vi går från polisen till H&M som använder Foursquare för att locka kunder. (Tipstack @mbjork)
I modeindustrin har bloggarna fått en maktposition att räkna med.
Ibland när jag föreläser får jag kritik för att jag är för positiv. Att jag talar för lite om baksidorna och problemen med sociala medier. Kristina Alexandersson skriver väldigt bra om varför hon ogärna pratar om problem:
“Jag vill inte prata om avigsidor för jag ser utmaningar. Tekniken skapar situationer som vi måste möta och hantera. Det är svårt, det är stort. Jag tror inte på att stänga ute eller förbjuda. Jag tror på att möta, pröva, samtala och försöka. Jag tror på dialog, jag tror på att vi måste försöka möta de utmaningar som kommer med tekniken, genom att använda tekniken.
Jag har under stora delar av min lärarkarriär BARA sett hindren och låtit dem begränsa mig. Låtit det som jag trott varit avigsidorna begränsa mig. Det har gjort det lätt att avfärda, lätt att slå ifrån sig teknik. Att inte möta, inte pröva och inte försöka.
Jag vill få lärare, bibliotekarier de som arbetar i skolan att se möjligheter, att pröva, att våga och jag vill visa på de möjligheter som de digitala verktygen ger, för ingen berättade om dem för mig. Visst finns utmaningar, massor och jag har stött på en hel del, jag har gjort fel, jag har misslyckats, och jag berättar gärna om det, men när jag ges tillfället att få berätta om möjligheter så vill jag göra det, och få andra att se dem, för jag tror inte att Du vågar om jag belyser problemen.”
Hans Kullin har plockat ut viktiga siffror från Internetbarometern 2009 som visar att sociala medier är lika stora som traditionella på nätet.
Det här var något av det dummaste jag sett på länge. Att utlysa en Twitter och Facebookfri dag för att uppmärksamma personer med autism. Dumt utifrån att internet och sociala medier kommit att göra många autister mindre handikappade, nätet är ett utmärkt verktyg för just asociala autistiska personer att faktiskt kunna vara och lära sig att vara sociala. Uppmärksamma gärna autism, men det måste finnas bättre sätt att göra det på.
Fokus och Filter ökar stort. Räckvidden har ökat med över 60 procent för båda tidningar sedan ifjol. Jag tror att det är dylika produkter man kommer att kunna ta betalt för i framtiden. Granskande, grävande, fördjupande journalistik, snyggt paketerad och med nya fräscha vinklar och egna nyheter. (Fokus och Filter är för övrigt de enda papperstidningar jag prenumererar på nu för tiden, även om jag oftast läser Fokus på nätet.) Sju av tio kan visst tänka sig att betala för innehåll på nätet. Det låter ju bra. Frågan är då varför så få i praktiken betalar? Är innehållet för dåligt? Eller är det så att det finns så stort utbud av gratis att det blir onödigt att läsa just de artiklar man måste betala för? Framförallt måste de som vill ta betalt för innehåll tänka några extra varv kring länkekonomin. Att plötsligt klippa av länkkedjan och möjligheterna att dela tror jag är en dålig affär, i längden. Däremot tror jag att det går att dra in pengar på annonsering på nätet, precis som på papper.
Något relaterat: Reklam i sociala medier ska granskas hårdare.
Den gångna veckan har dominerats av eftervalsdebatten, både valresultat och mediernas hantering av valrörelse och valnatt har synats i alla tänkbara sömmar.
Inte minst har kvällstidningarnas roll diskuterats, och både Expressen och Aftonbladet tog tydligt ställning mot SD på självaste valdagen. Här får en Expressenläsare svar på tal om varför.
Helin har också bloggat en del, på valnatten och senast idag.
Thomas Mattsson skriver om trafikrekord men också kort om framtida bevakning av Sverigedemokraterna.
Dagens Media har talat med flera mediechefer om hanteringen av SD.
Mediernas ansvar kommer nog att diskuteras länge framöver. Själv har jag sett många reaktioner och tänkt tanken själv att en hel del av den information man fått om SD efter valet kanske skulle gjort större nytta före. Exempelvis hade man velat se K-G Bergström intervjua Jimmie Åkesson för flera veckor sedan, inte efter valet. Väldigt mycket av det som skrivits och sagts har varit metadiskussion, och har handlat mer om hur vi bör behandla SD än om innehållet i deras politik. Det har varit en hel del prat om SD men mindre samtal med sverigedemokrater.
Kritiken har också varit hård mot SVT:s valvaka. Inte minst för att Bert Karlsson fanns i studion som “mysgubbe”. Läs gärna den här Weird Science-texten om det.
Mediernas ansvar diskuteras ännu mer vad gäller det övriga valresultatet. Kent Asps undersökning som visar att rapportering om Mona Sahlin varit starkt negativ jämfört med det som sagts om Reinfeldt har blivit omdiskuterad. Axel Andén kommenterar, liksom Martin Jönsson.
Att sociala medier har betydelse och att de spelat roll i valet råder det ingen tvekan om. Politikerna kanske riktigt förstått att utnyttja nätet tillfullo, men användarna gör det. Ett konkret bevis på att det fungerar är den manifestation som hölls på Sergels torg i måndags, efter att en sjuttonårig tjej skapat ett event på Facebook.
Magnus Betner har skrivit en läsvärd post om huruvida medier och politiker tagit diskussionen med SD eller om invandrarfrågorna. Damon Rasti har skrivit en delvis motsägande lika läsvärd post, och Rakel Chukri har skrivit dagens måsteläsning. I Sydsvenskan finns för övrigt också den hittills bästa texten om Socialdemokraternas nederlag.
En intressant diskussion uppstod på Twitter sedan Mikael Pettersson i SVT visat bland annat en upprörd tweet från Isobel Hadley-Kamptz. Hon blev upprörd och tycker att det hon twittrar inte är allmängods på det sättet. Också Resumé fångade upp det hela, och Pettersson sammanfattar här. Jag tycker att det hela är mycket enkelt. Det som publiceras på nätet är publicerat, en tweet som inte är en låst tweet är allmängods, och kan användas av massmedia på samma sätt som ett uttalande var som helst annorstädes. Twitter är inte att likställa med att sitta och prata på en privat middag eller i en mindre krets av liktänkare, Twitter är öppet för hela världen och det är upp till varje twittrare att faktiskt vara medveten om det och tänka sig för. Sen kan man tycka att Resumé lyckades göra en höna av något som inte ens var en fjäder, men det är knappast förvånande.
Många är det som byter jobb efter valet, bland annat Martin Gelin som jobbat åt de rödgröna med sociala medier. Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus, blir ny politisk chefredaktör på Aftonbladet efter Helle Klein. Medievärlden har intervjuat Karin Pettersson om det nya jobbet.
Aftonbladet har för övrigt fått kritik av SSU för att de snott deras logga för den gamla kampanjen Rör inte min kompis” till sin kampanj “vi gillar olika”.
Nanok Bie skriver om ett nytt koncept för hyperlokal journalistik som New York Times testar. Tracks går i graven. Jag ska vara ärlig nu. Jag visste inte att programmet fortfarande sändes, jag begravde det ungefär samtidigt som jag lämnade mina tonår.
I går gick Veckorevyns Blog Awards av stapeln, här är alla vinnarna. Extra kul tycker jag att Ana Gina fick pris.
På torsdag den 7 oktober är det dags att dela ut pris i tidningsbranschen. Här är de nominerade till helhetspriset – Årets Dagstidning. Martin Jönsson komenterar och skriver att SvD alltid vill vara årets dagstidning.
I veckan harnya Twitter börjat rulla ut till svenska användare. Men liksom Sandra Jakob har jag inte sett skymten av något nytt, inte heller på någon annans skärm. Däremot har jag drabbats av dels den skadliga koden som spreds på Twitter tidigare i veckan, och senare av ett förargligt Spam som fick mitt konto att skicka hundratals DM till folk jag inte ens följer. Jag ber alla drabbade om ursäkt.
Emanuel Karlsten lyckades få till en intervju med mannen bakom den skadliga koden.
Här är enriktigt tydlig postning som förklarar bloggens SEO-egenskaper.
Twitter är på väg att släppa ett verktyg för att analysera användandet, och förstå hur interaktionen funkar och vilka vägar den tar.
Konferensen Disruptive Code gick av stapeln i veckan, tyvärr kunde jag inte vara där men i vanlig ordning kunde den följas online. (vilket jag inte heller riktigt hunnit med) Men jag har spanat in Per Åströms presentation, om hur TV4 Digitala medier använder molntjänster.
Kullin skriver intressant om lärare, elever och deras relationer på Facebook.
Anna Loverus har skrivit en postning om de sociala nätverken, om gränsen mellan privat och offentligt. En postning som fick mig att kraftigt tänka om inför den föreläsning jag ska hålla på Mittuniversitetet i morgon.
“Google har räknat ut att detta kan spara elva timmars väntetid varje sekund. Och det låter ju bra – men så länge sekunderna inte kan läggas samman och användas till något annat förblir de spillsekunder. Världen är full av spillsekunder. Jag är övertygad om att de behövs, inte minst till eget tänkande.
För vad är det egentligen jag letar efter? Finns det möjligen en liten risk att jag blir påverkad i mitt tänkande om Google talar om för mig att jag borde gå till Youtube när jag har skrivit ”yo” i sökrutan, fastän jag i själva verket söker efter en yogakurs eller texten till ”You are the sunshine of my life”?
Det är klart att det gör. Google har alltså gjort det igen: Förbättrat teknik på ett fantastiskt vis medan den humanistiska reflektionen lämnats åt andra.”
Att Expressen inte är överförtjust i PO Yrsa Stenius är knappast en nyhet. Nu har PO själv uttalat sig om turerna.
Med en enda vecka kvar till valet har såklart väldigt mycket handlat om valrörelsen. Och så sent som idag skrev Mikael Zackrisson här på SSBD om sociala medier i valrörelsen. Han skriver mycket bra, och det kan tydligen inte sägas nog många gånger att sociala medier handlar om att bygga relationer – och att relationer tar tid.
Och trots allt prat om politikers misslyckande på nätet så finns goda exempel. Ett sådant är Fredrick Federleys eget direktsända pratprogram på nätet inför valet.
Ett mindre lyckat exempel är såklart när någon utger sig för att vara Lars Leijonborg på Twitter – och lyckas lura flera politikervänner till Leijonborg. Nu är han inte aktuell i den här valrörelsen, men det finns betydligt fler aktuella politiker vars stab inte brytt sig om ens att skapa ett konto för att undvika “kapningar” av det här slaget.
Gammelmedia gör mer eller mindre bra ifrån sig i valrörelsen. Man kanske inte behöver kasta mer skit på SVT:s elfte timmen, men jag kan inte undanhålla er denna eleganta sågning av Magnus Betnér. Han avslutar med att han skulle ha gjort det bättre själv. Och jag tror honom.
En annan satsning som fått en del ris men minst lika mycket rosos är Svenska Dagbladets reportageserie Sverigebilder, skrivna av Mustafa Can. Martin Jönsson listar alla fem delar här för dig som missat.
Jocke Jardenberg har en helt egen vinkel på partiernas insatser i sociala medier – med ett konkret exempel.
Jag är visserligen lite trött på diskussionen om sociala medieexperter men måste ändå lyfta på hatten för Jennifer Bark som definitivt får alla rätt i testet. Dessutom gillar jag hur hon inleder – det är svårt att vara expert på allt, det finns så många kanaler och det finns också många olika anledningar att anlita en konsult. Det viktigaste är att den expert du anlitar förstår just din problematik.
En som inte kallar sig expert men som håller på att skriva en bok om sociala medier är Mattias Boström från Piratförlaget. En bok jag ser väldigt mycket fram emot, då jag har svårt att tänka mig en person bättre lämpad att skriva om ämnet. Och självklart gör han det åtminstone delvis till en öppen process, publicerar kapitelutkast och ber om feedback. Ge honom den! Och medan ni väntar på att boken ska bli klar kan ni med fördel beställa SSWC-boken skriven på initiativ av samme Boström, men med betydligt fler författare.
“Internet users are spending a bit more time these days socializing on Facebook than searching on Google, according to new data from market researcher ComScore.
In August, people spent 41.1 million minutes on Facebook, accounting for 9.9 percent of the total number of minutes they spent online for the month. That inched past the 39.8 million minutes, or 9.6 percent of total time, that Net users spent on all of Google’s sites combined, including its search engine, YouTube, Gmail, and Google News, ComScore said Thursday.”
Att twittrande i mobiler ökar är inte ett dugg förvånande, och är säkert en viktig orsak till att twittrandet fortsätter öka. Jag har inte någon färsk statistik för twittrandet i Sverige just nu, men tycker mig se i mitt eget flöde att det verkligen rasslat till – och nu är det inte bara webbelit som hänger där och diskuterar allt ifrån politik till dokusåpor. Jag har också en känsla av att medelåldern bland de svenska twittrarna håller på att sjunka drastiskt. En bra lista att följa är Gustav Holmströms som samlar svenska tonåringar.
Det är också alltid lika roligt att kunna visa den konkreta nytta man kan ha av Twitter – som det här fallet där en kidnappad i Afghanistan meddelade sig med omvärlden via Twitter.
Jag använder själv en del grejer från Apple, men tycker att Applevaka är ganska tråkigt och tar inte alls åt mig av Julia Skotts krönika om macmännen som inte längre är underdogs.
Fallet Assange fortsätter att intressera, och framförallt överraska i de olika turerna. Det här var varken mer eller mindre underligt än något annat i soppan kring Wikileaksprofilen.
Sen är jag säker på att det finns åtminstone någon som missat denna.
