Den här veckan får ni en snabbvariant på veckobrevet, då tid är en bristvara så här i advent…
Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.
StoraJournalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare. Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…
Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.
Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;
“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”
Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.
Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:
“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”
Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.
En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.
SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)
SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.
Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.
Juryns val har mötts med olika reaktioner: på Twitter haglade gratulationerna tätt igår kväll, men bland annat på Mindpark är Joakim Jardenberg kritisk och skriver att Newsmill borde ha fått priset. Bland annat skriver han att de till skillnad mot många mediehus tar konsekvenserna av utvecklingen och att Newsmill kommer att ha mycket större betydelse för den framtida medieutvecklingen. Dagens Media å sin sida har idag på sin sajt en löjligt tendentiös omröstning om “Vann rätt person”, där ja-alternativet är det löjliga påståendet ”ja, utan twitter ingen bra journalistik”: trots denna larviga formulering, har Newsmill i nuläget bara tre procentenheters försprång.
Men är Kinga Sandén rätt mottagare av Stora Journalistpriset? Jag törs påstå att det finns inslag av förnyelse som inte riktigt kommer fram i juryns motivering, som i mina ögon är viktigare än den förnyelse juryn nämner. (Juryns motivering: För att hon i realtid med hjälp av Twitter hittar svåråtkomliga källor och information i utrikesjournalistiken och vidgar världen för läsarna.)
För Kinga Sandéns rapportering via Twitter handlar om en perspektivförskjutning och positionsförflyttning som är väldigt viktig.
Till att börja med, perspektivförskjutningen.
När Sandén skriver (mer eller mindre) direkt om vad som händer och vad hon ser, suddar hon delvis bort sig själv som filter. Det handlar om direktsändning via text. Det innebär att Sandén frånsäger sig möjligheten att själv tolka, sammanfatta och koppla ihop olika händelser till en sammansatt historia eller berättelse. Vi som följer rapporteringen får dels en renare bild av vad som händer, dels får vi själva stå för sammanfattning och tolkning. Och det är viktigt att den typen av journalistik också finns.
Positionsförskjutningen, då.
Genom att Kinga Sandén finns allmänt tillgänglig på Twitter, både att läsa och att kontakta, dessutom mitt under rapporteringen, flyttas Sandén närmare läsaren. Journalisten slutar att vara en officiell förmedlare och blir istället en del i läsarens grupp. Nära, kontaktbar.
Allt detta möjliggörs av Twitter, men det är inte Twitter som är centralt, det är de möjligheter realtidsverktyget ger. Det tycker jag att juryn missar i sin motivering: ta bort ordet ”med hjälp av Twitter”, och motiveringen skulle lika gärna ha kunnat gälla ”Årets utrikeskorre” eller så.
Förnyelsen är filosofin, inte verktyget. Och det är den filosofin som gör att Kinga Sandén väl förtjänar sitt pris.
Sofia Mirjamsdotter har skrivit en kortare kommentar om Kingas vinst i Bloggvärldsbloggen, och innan pristagaren var offentliggjord skrev både Sofia och Emanuel Karlsten varsin text på Newsmill om varför Kinga var rätt person att få det prestigefyllda priset.
Under veckan har vi skrivit en del om artikelkommentarer. Och idag berättar Elisabeth Bäck att VLT stängt ner sitt debattforum tills vidare på grund av alltför många besvärliga kommentarer.
Det är tråkigt. Men. Här gör VLT till skillnad från BLT helt rätt – de går ut och berättar öppet om vad de gör och varför. Och uppmuntrar läsarna att tycka till. Och om man läser kommentarerna till Elisabeths inlägg föds hopp. Det går att ha en konstruktiv diskussion med läsare.
Vi är ju som ni förstår för fri debatt och diskussion och tror att artikelkommentarer fyller en mycket viktig funktion. Men en fråga att ställa sig är om mediesajterna nödvändigtvis bör ha fria forum för vem som helst att skriva i om vad som helst? Är det kanske idé att istället samla artiklar med mycket kommentarer och utifrån dem skapa ett forum kring det egna materialet? Och då ska tilläggas att det “egna” materialet ju också består av insändare och debattartiklar.
Och apropå vårt tjat om Elisabeth Bäck och hennes blogg – det är inte bara mediechefer som bloggar. Och fler borde göra det, enligt Eva Kumlin, vd för Svensk Form.
Expressen har skrivitom de politiska bloggarna och det är såklart kul när gammelmedia uppmärksammar bloggosfären och då inte endast Blondinbella och Schulman.
Ipred. Vad i hela världen är det som får så många unga att på riktigt tycka att sådant som film och musik ska vara gratis bara för att det nu finns teknik som gör att det går att komma åt gratis?
De är ju inte dumma i huvudet. De har utan tvekan intellektuell förmåga att ta till sig teorin att gratis inte direkt säkerställer bra innehåll.
Det är något annat som ställer till tankeoredan.
Vad?
Och visst. Vi gillar listan. Vi gillar tanken på att gammelmedia använder sig av material från Youtube. Vi gillar Ledarbloggens Youtubiana också. Men årets förnyare? Tveksamt.
Bonnier, som delar ut det fina priset, lägger sin blöta filt över medielandskapet, numera med kulturministerns goda minne. (Leif Pagrotsky, kulturminister (s) vigde som sig bör Fredrik Strage och han gemål år 2006). Ungefär som staten och storkapitalet i Sverige tillsammans har verkat för att tillsammans hålla ogräset av småföretagare, nytänkare och entreprenörer kort.
Den populistiska hållningen, som ju är helt beroende av tekniken, bygger på föreställningen att alla har rätt att säga sitt. Och de eventuella felaktigheter som kan uppstå korrigeras snabbt av andra. Det kan man sympatisera med, men det är något som gnisslar här.
Det de bägge synsätten har gemensamt, den teknikfixerade och den populistiska, är föraktet för innehållet. Enligt den ena kan innehållet kan väljas automatiskt av ett system utan dyrbar mänsklig inblandning. Enligt den andra är allt lika mycket värt.
Men innehåll av god kvalitet betyder något. Det kan avgöra framgång eller fall. Och bra urval kräver erfarna redaktörer, som vet hur man värderar källor, gör jämförande analyser och kan se på materialet med kylig blick.
Svaret på frågan om journalisterna behövs får nog bli ett njae. Kanske inte, men deras kompetens behövs desto mer. Gärna bloggar men först en rejäl redaktör.
Nej, journalister behövs inte längre, då journalisten sedan länge är död och begraven. Internet och dess enorma informationsflöde har gjort rent hus med journalistkåren. Ett faktum som resulterat i att de journalister vi nu dagligen får se i tv:e, läsa i tidningar eller höra i radion är tomma skal.
Problemet är bara, journalisterna har själva inte förstått det. – Att deras tid är förbi och att de har blivit begravda av sin egen tyngd av prestige och skitsnack.
Här finns en bra text som steg för steg och väldigt pedagogiskt förklarar grunderna i social media och hur de kan användas. Rekommenderas för dig som funderar på att börja blogga eller så. En relaterad postning är denna där Daniel på Mindpark skriver om social multitasking.
Nya bloggar föds för övrigt varje dag. Också på mediesajterna. Den gångna veckan föddes Dagens Ledarblogg. Vi tar för övrigt tacksamt emot tips om nya bloggar på mediesajter.
TOO many journalists seem to take a perverse pleasure in ruminating on their pending demise. I know industries that are today facing stiff new competition from the internet: banks, retailers, phone companies and so on. But these sectors also see the internet as an extraordinary opportunity. But among our journalistic friends are some misguided cynics who are too busy writing their own obituary to be excited by the opportunity.
Self-pity is never pretty. And sometimes it even starts in journalism school, some of which are perpetuating the pessimism of their tribal elders. But I have a very different view.
Han fortsätter:
Unlike the doom and gloomers, I believe that newspapers will reach new heights. In the 21st century, people are hungrier for information than ever. And they have more sources of information than ever.
Amid these many diverse and competing voices, readers want what they’ve always wanted: a source they can trust. That has always been the role of great newspapers in the past. And that role will make newspapers great in the future.
If you discuss the future with newspapermen, you will find that too many think that our business is only physical newspapers. I like the look and feel of newsprint as much as anyone. But our real business isn’t printing on dead trees. It’s giving our readers great journalism and great judgment.
Fredrik Wackå har gjort en lista med fem punkter viktiga att tänka på när man bygger en webb. Inget revolutionerande men ändå saker som inte alltid fungerar.
Mindpark gör som SSBD – presenterar gästbloggare. Postningen är tidigare publicerad på Citizen Media Watch, där på engelska. Ämnet är frågan om journalstiken går en mörk tid till mötes.
Front Page/A1
The front page of a daily newspaper is likely to contain news that, unless you don’t read blogs, don’t follow Digg, aren’t on Twitter, don’t read online news sites, and have no computer at all, is old news. Most newspapers now favor thoughtful analysis over breaking news stories, but you can get thoughtful analysis on blogs, Digg, Twitter…
Letters to the Editor
Letters to the editor have been obliterated by online comment sections attached to individual articles. Why read the random musings of a handful of selected readers when you can read hundreds of comments on any one story or issue? Better yet, newspaper readers now have access to millions of blogs dedicated to every topic under the sun.
Vassa Eggen har kommenterat helt kort. Han tror att 10.000 words har fel. Vassa Eggen aka Olle Lidbom som förresten öppnat en ny sajt i veckan, än så länge i Beta. Spana in Medieregistret!
Life, tidningen med världens bästa bilder, har lagt ut hela sitt bildarkiv, och bilder som de aldrig publicerat, på Google.com.
Varför?
För att tjäna pengar såklart.
Alla bilder går att beställa inramade – för mellan 80 – 110 dollar.
Resultatet är en helt fantastisk tjänst.
Något för Expressen att kopiera?
Eller varför inte Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, och så vidare…
En tråkigare nyhet är denna. Internet är en viktig källa till information för många i dikatorstyrda och demokratibefriade Iran. Alla former av inskränkningar är av ondo och gillas icke. Dagens Ledarblogg skriver om bloggarna och deras betydelse för demokratin i Kina:
Framtiden kommer på att bjuda på en spännande kamp mellan Kinas aktörer på internet och censur- och kontrollpolitikens kommunisttroende överstepräster. Klart är att bloggarna skapar sprickor i den kinesiska tystnadsmur som hindrar yttrandefriheten. Och därmed nervositet i partitoppen.
Per Torberger reflekterar över förlorade profiler på reklambyråerna. Visserligen kan man nog fundera om det handlar om att de försvunnit eller att branschmedia helt enkelt är lite väl inskränkta men det är intressant att fundera över och relaterat är Sofias postning på the real mymlan om de excentriska journalisterna. Kan det handla om ett resultat av de nya slimmade arbetsplatserna där social kompetens värderas högt, ibland kanske för högt, liksom en väldigt rigid inställning till utbildning?
En intressant artikel om hur bloggarna förändrat media är Kingsleys How Many Blogs Does the World Need – och det är onekligen (o)roande när man beskriver en potentiell cirkelgång:
Did you see Romenesko this morning? Yeah, very interesting. He’s got a link to a piece in LA Observed that links to a column on the London Times website where this guy says that a Russian blogger is saying that Obama will make Sarah Palin Secretary of State.”
“Wow. Sounds true. Where did the Russian guy get it?”
“He says it was in Romenesko.”
Han rundar av med att mena att vi står inför en, vad Steve Rubel tidigare varnat för; attention crash:
The great thing about blogs, in my view, is that they share the voice of e-mail. It’s a genuinely new literary form, which, at its best, combines the immediacy of talking with the reflectiveness of writing. But many readers may be reaching the point with blogs and websites that I reached long ago with the Sunday New York Times Magazine–actively hoping there isn’t anything interesting in there because then I’ll have to take the time to read it.
Six Apart, som skapat Typepad-bloggapplikationen, väljer att starta ett Journalist Bailout Program – där journalister och bloggare som fått sparken får tillgång till gratis Typepadbloggar och tillgång till den plattform som de byggt upp. Onekligen ett intressant drag.
Och det känns onekligen som om journalister snart måste se om sitt eget hus. Nedgången i såväl annonsering som möjligheterna att driva en traditionell tidning eller nyhetsmedia blir mindre och mindre och personalminskningarna pågår.
Morgondagens debatt hos Publicisitklubben i Göteborg kan bli intressant. Den handlar om nätet och de etiska gränserna. Vi hoppas på direktsändning.
En annan kommande debatt som kan bli intressant är denna som hålls hos TU om FRA.
Under min föreläsning på Sydsvenskan i fredags var det två ord som blev föremål för diskussion.
Det ena var transparens och det andra var objektivitet. I diskussionen blandades de ihop litegrann och därför ska jag försöka reda ut begreppen.
Och jag börjar med att kroka i det han skriver om Filip och Fredrik. Eller kanske snarare det Filip och Fredrik själva säger:
- Jag skulle väl kunna sitta i Elfbergs-hatt och säga ”Ohio gick till Obama, jahaja”, säger Fredrik Wikingsson. Men det känns inte som vi. Vi kommer ropa, ”Ohio till Obama, YES!”.
Han får medhåll av ständige kollegan Filip Hammar:
– Det blir bättre av att säga vad man tycker. Vi har alltid varit för åsiktsdriven journalistik och vi har sällan varit så taggade som inför detta.
– Objektivitet är en illusion. Vi kommer verkligen sitta och lipa om Obama håller inspirerande tal, säger Fredrik Wikingsson.
Jag har tänkt en del på detta sedan i fredags, och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att journalistiken måste bli mer partisk. Framförallt kanske mer passionerad.
Hur kul vore det att titta på när Sverige spelar landslagsmatch i fotboll om kommentatorn skulle vara objektiv och krasst rapportera vad som hände på planen?
Invändningarna mot det kan ju vara att det är skillnad på en fotbollsmatch och ett demokratiskt val, men jag tror på fullt allvar att folk vill ha mer engagerade journalister, journalister som är människor med känslor och egna tankar och åsikter.
Journalister har känslor och tankar och åsikter men är i väldigt hög grad tvingade att hålla inne med alla de delarna.
För att backa till Filip och Fredrik så kan konstateras att de har något som tilltalar den yngre generationen. Min son som är sjutton följer deras program slaviskt, och han tittar knappt på teve i övrigt.
Vad är det då som tilltalar?
Fillip och Fredrik gör inte renodlade humorprogram. Filip och Fredrik är journalister som gör ett gediget journalistiskt arbete. De gör djuplodande research och undersöker hur saker och ting fungerar. De utsätter sig själva och de utsätter andra. Alltid med ett stort hjärta och respekt för människorna de möter. Och det är just det. Hjärtat. Passionen. Som de inte någon gång försöker dölja bakom grå objektivitet.
Det betyder inte att de som tittar nödvändigtvis håller med eller sväljer allt från Filip och Fredriks perspektiv. Snarare hjälper det deras tittare att själva ta ställning, för eller emot.
De engagerar. Det de gör känns relevant för att de själva brinner så mycket just för de människor, företeelser och skeenden de berättar om. Och de drar sig aldrig för att lägga in eget tyckande och visa känslor.
Och tillbaks till sonen, 17 år gammal. Han sa häromkvällen apropå objektiv journalistik: “Men är det inte bättre om journalisterna säger vad de tycker istället för att smyga in det mellan raderna så det inte ska märkas fast man fattar det ändå?”
De nya mediekonsumenterna har inte den gammaldags respekten för auktoriteter som min mormor hade. De vet att vuxna inte alltid har rätt, precis som de vet att läraren kan ha fel, liksom journalisten. Dagens unga kan källforskning och källkritik. De vet att söka upp den information som krävs för att kunna göra en relevant bedömning av sakernas tillstånd. Därför behöver inte journalisterna längre vara de som med en gammal skolmagisters noggrannhet ger fakta. Kalla fakta.
Naturligtvis ska journalistiken – något jag också påpekade på Sydsvenskan – också forsättningsvis vara sann. Men hellre en passionerad något subjektiv sanning än en grå objektiv “sanning”. I det nya landskapet är det dessutom möjligt att med mycket enkla medel ge läsaren tillgång till flera av varandra oberoende källor och därmed vara kanske mer objektiv än någonsin, i det stora hela.
Objektiv journalistik finns inte. De egna värderingarna smyger sig alltid in på ett eller annat sätt. Och om inte de egna värderingarna smyger sig igenom kan väl ingen faktiskt förneka att det finns en anda av politisk korrekthet hos den svenska journalistkåren som gör att man faktiskt får eller till och med bör tycka att homosexuella ska få gifta sig eller att Sverigedemokraterna är ett dåligt parti… Detta är något som nyhetskonsumenterna börjat reagera på, och för att behålla vår trovärdighet tror jag att det är bättre att vara tydlig med sina grundläggande värderingar än att försöka mörka dem fast de lyser igenom, som min sjuttonåring också påpekade.
Jag till exempel har i denna postning tydligt tagit ställning och skrivit min åsikt, helt subjektivt. För att ge er hjälp på traven att själva bilda er en egen helt annan uppfattning länkar jag härmed till DN:s debattredaktör Mats Bergstrand som – föga förvånande – varnar för åsiktsjournalistik.
Så var tog då transparensen vägen?
Transparens är något annat. Transparens är det vi menar med att vara öppen och dela med sig och stå för sina misstag. Att släppa in läsarna på redaktionen, antingen genom en blogg som Redesign där man frågar läsarna hur de vill ha nya sydsvenskan.se, genom att sända redaktionsmöten som Aktuellt gör (något som också nominerat Eva Landahl till Stora Journalistpriset som årets förnyare) eller genom att blogga som Elisabeth Bäck, chefredaktör på VLT.
Jag har tjatat om det förr, men om mediehusen i framtiden ska kunna kräva att få ta del av andra företags information, om mediehus vill att människor ska berätta saker för oss, då måste vi också leva som vi lär. Stå för våra brister, fram med dem i ljuset, stå för det vi är bra på och faktiskt ta diskussionen när vi blir kritiserade och ifrågasatta.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=fdefce12-fc80-4416-988d-157920d7d22a)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=40a821dd-bc50-464e-8a09-d92e9b0c5e18)
