På grund av extrem tidsbrist blir det en kort rapport den här veckan, som börjar med Aftonbladets utdelning av Stora Bloggpriset som ägde rum på Nalen i onsdags.
Jag var där och deltog i det som Jan Helin i sin blogg kallar för mediasveriges roligaste. Jag är benägen att hålla med, fantastiskt roligt var det. Men inte bara det. Bloggalan är som en symbol för den symbios som finns mellan gammelmedia och bloggvärlden, den är en bekräftelse för inte bara de fantastiska bloggar som vann pris, utan för alla bloggare. En bekräftelse på att bloggen är något att räkna med, och inte enbart pladder och trams.
Att Farmor Gun vann priset i kategorin Politik och Samhälle säger en del om Piratpartiets inflytande i bloggvärlden. Hon är liksom förra årets vinnare Opassande aktiv piratpartist. Jag hoppas och tror också att hennes vinst kan inspirera fler äldre att kasta sig ut på nätet.
Dagens Nyheter har annars stått i fokus denna vecka av helt andra skäl än nysatsningar. Beskedet att över 100 personervarslasslog nersom en bomb. Och inte låter det betryggande att det “inte är säkert” att det blir uppsägningar. Däremot sägs att turordningsreglerna ska kringgås. Naturligtvis hårt för äldre medarbetare, men antagligen det bästa för tidningen. Olle Lidbom har räknat.
Prankmonkey är mindre försiktig i sin kommentar till varslen.
PS. Det går nu att rösta på SSBD i YABA – yet another blog award – där vi är nominerade i kategorin Media. För övrigt så är hela 22 procent, eller 14 av 63 nominerade bloggar skrivna av någon SSBD-skribent, så vill ni inte rösta på SSBD lovar jag att ni hittar någon annan som väl förtjänar pris. :)
“20 januari sjösätts nya organisationen. Ytterst handlar det om ett helt nytt sätt att arbete. Den största förändringen är att SvD har skapat en utökad redaktion med fokus på snabba nyheter för tidning och webb. Den andra, och kanske långt viktigare förändringen, är att samtliga avdelningar ska ha ett betydligt större fokus på vad SvD kallar planerad journalistik.”
“Mediekrisen har drabbat alla: från institutioner som tidningar (- 23% annonsintäkter i USA) och magasin (-19%), radio-kanaler (-23%), tv-kanaler (-12% för marksänd tv i USA) till individnivå – mellancheferna ligger illa till (fråga cheferna på Dagens Nyheter) och frilansjournalisterna knäar.”
“Antalet kommentarer på sajten har ökat explosionsartat under året och räknas nu i tusental varje dygn. Kommentarerna tillför mycket läsvärde – nya infallsvinklar och bra debatter – men ställer också stora krav på oss som publicerar dem. För övervakningen av kommentarsfält och blogglänkar anlitar vi ett företag specialiserat på webbmoderering.”
Besvärligt med sådana enorma inflöden förstås, men samtidigt vilket fantastiskt kvitto på att journalistiken verkligen lever och engagerar! Apropå läsarreaktioner, så är det rimligt att anta att allt fler kommer att förvänta sig svar av organisationer, i det här fallet Hallandsposten:
“Jag använder ju sociala medier nu, i detta fall min blogg, för att kommunicera med er på Hallandsposten. Jag är en av era läsare och mina åsikter bör intressera er eller? Använder ni webben rätt så kommer ni själva att snappa upp detta ganska snart och kan ta del utav det. Vore trevligt med någon typ av svar.”
Mindpark stänger ned #Mindpark100 med en epilog från Joakim Jardenberg. Det blev inte 100 postningar, men det som räknas är att det till slut ändå blev 50-talet fantastiska vittnesmål om det decennium som flytt! Många kramar från “konkurrenten” för en fantastisk insats!
“Enligt Göteborgs-Postens blogg Teknik & trender påstås det att kedjebrevet ursprungligen skickats från England och var en kampanj mot bröstcancer. (Bakgrunden till kedjebrevet förklaras på bloggen Lost in Translation).”
När jag ändå pushar för SSBD-gänget så ohämmat, så passar jag på att lyfta fram min egen postning om det svenska modebloggarfenomenet. Kan vi verkligen kalla dem modebloggare längre? Okej, knappast lika viktigt som Haiti, medborgardemokrati och nya personer på nya jobb, men ändå.
Efter förra veckans meltdown är det nu dags att sammanfatta två veckor i ett svep. Ska försöka begränsa det hela för att det inte ska bli för mycket, utan att missa det bästa och viktigaste som skrivits;
En liten notis om att granskningsnämnden för radio och teve ifjol fick ta emot rekordmånga anmälningar leder till frågan om vad det beror på. Är det så att medierna blivit mer oförsiktiga och slarviga, eller är det så att folk är mer kritiska och benägna att faktiskt anmäla, att respekten för den tredje statsmakten inte är lika stor som tidigare? Jag tror på det senare…
Något relaterat kan vara det här inlägget av Waldemar Ingdahl, som ställer frågan om Idédebatten flyttat ut i bloggsofären.
Att de traditionella medierna ständigt utsätts för ökad konkurrens från medborgarna är i varje fall klart. Det är spännande och utmanande, och här berättar Johan Thörnqvist om sitt 24hbc-projekt, möjligheten för vem som helst att starta en egen tevekanal. Jag kan inte låta bli att tänka på något som Chris Anderson sa när han var i Malmö i onsdags. Han berättade att hans barn får två timmars “skärmtid” om dagen. När valet står mellan att sitta bekvämt med popcorn och titta på George Lucas Star Wars eller att sitta vid datorn och titta på YouTube-klipp av nioåringars egenproducerade Legofilmer på Star Wars-tema så väljer barnen datorn.
TU börjar vakna och inse att de ungas medievanor kanske inte kommer att förändras i takt med att de växer upp och börjar jobba, och förra veckan annonserades en rekrytering inom området som ska ha koll på de ungas vanor, på den nya avdelningen Innovation och Utveckling. Vi önskar Lena Victorin lycka till och hoppas att hennes jobb inte enbart ska handla om att få de unga att läsa på papper, utan att i högre omfattning få de gamla tidningshusen att förstå och använda sig av de andra kanalerna.
I Frankrike försöker man få de unga att läsa tidningen genom att dela ut den gratis till alla artonåringar. Frågan är om det är artonåringarna eller deras föräldrar som kommer att läsa?
Sökmotoroptimering är en fråga som lätt blir kontroversiell i journalistkretsar. Tanken på att medvetet använda sökvänliga ord och fraser är ofta främmande för journalister som värnar sin integritet och sitt oberoende. Men det behöver inte vara så, det finns egentligen ingen motsättning mellan journalistisk integritet och SEO, tvärtom går de ofta hand i hand, enligt Rachelle Money;
The truth is that there are many parallels between SEO and journalistic writing and that SEO really can be a journalist’s best friend.
So what are the parallels between SEO and journalism?
From the conversation with my colleague you can see that it’s the vocabulary used that makes SEO seem a world away. The SEO mantra: ‘content is king’ is one shared by journalists. We’ve always believed writing to be incredibly important. The SEO wants to create great content and the journalist wants to write a good news story.
Both SEO and journalist want their articles to be read by as wide a readership as possible. It’s important that they appeal to readers and generate some debate. Maybe it’s the journalist’s ego but we want our stories to cause a stir, we want people to respond to them through comment sites, forums and blogs. That means our stories need to be found on the internet in the first place, and that’s why SEO has to become our new best friend. Put simply, we can use SEO to make sure that many more people read our stories.
Journalists have to write their top line of a story which acts as an abstract for the whole story and pulls the reader in, making them want to read the full article. That’s exactly what an SEO will do; they will place keywords into the introduction and headline to make it attractive to the search engines. We both do the same thing, but SEOs use keywords geared to search engines, and journalists use words which are key to the story. All the meaning is packed into the top third of the article – just like SEO’s – we both write in the inverted pyramid style, where you write from the general to the specific.
Nyhetsbrev är så ute. Sägs det. Thomas Mattsson ställde frågan i sin blogg, om Expressen ska börja med nyhetsbrev igen. I en tid när alla talar om mikrobloggar, om bloggar, om närvaro i sociala medier och e-postens död är det en relevant fråga att ställa, och givetvis tog han upp den också i de mikrobloggar där han närvarar. Det var intressant att läsa svaren och diskussionen kring det hela, och slutsatsen måste ändå vara att det ena inte utesluter det andra, det nya slår inte omedelbart ut det gamla, och många får mycket hellre ett mail med nyhetsrubriker en gång om dagen än de använder RSS eller mikrobloggar för att få ett flöde. Och det är viktigt för mediehusen att så långt det är möjligt finnas i de kanaler där läsarna vill ha dem. SSBD fick stort gensvar på vårt erbjudande om att få Veckan som gick som e-post. Det viktiga är att folk läser det vi skriver, inte nödvändigtvis var eller hur de får veta att något nytt publicerats. Så länge de faktiskt läser.
En annan aspekt på ovanstående är också att nyhetsbrev kan innehålla unikt innehåll – något som Vassa Eggen tagit fasta på och startade ett nyhetsbrev som kostar pengar men där analysen är det centrala.
The Suns Rebekah Wade har gjort ett sällsynt framträdande och föreläst om framtiden, journalistiken och lågkonjunkturen. Hennes budskap kan sammanfattas med att det inte går att tumma på kvalitetsjournalistiken om det ska finnas ett existensberättigande i framtiden:
I think it’s important that we start by dealing with the doom-mongering.
Firstly – newspaper pessimism is age-old. Nearly as old as some of our media commentators I can see in the audience.
In ancient Rome, Julius Caesar produced the Acta Diurna.
A daily gazette described by historians as: ‘Hand written journals posted in Rome and the provinces with the intention of feeding the populace information.’
The first modern newspaper was published to general scepticism in 1609.
But four hundred years later we are still here.
I believe for one reason only: Journalism.
We shouldn’t fool ourselves. I am not alone in thinking 2009 will see a seismic change to our national newspapers.
And to understand some of the issues, it’s worth a quick analysis of our industry in 2008.
The ABCs of our national daily newspapers show that last year 382,000 people stopped buying a daily paper.
And if you look at this chart – is it a coincidence that the biggest losses are where we’ve seen the biggest cuts in journalism?
Of course, the answers to our industry problems are more complex than that.
Of course like any business in a recession, we have to cut costs and drive revenue to survive.
But cost-cutting in this business only works if the savings are reinvested in journalism.
The death knell is already ringing for publishers who have forgotten our reason for being.
Nyheter24, den hittills största satsningen i Sverige på nyheter på nätet utan stöd av papperstidning, tar in nytt riskkapital. De säger att de ska gå runt av sig själva innan året är slut. Om de lyckas med det vore det märkligt om ingen annan ska lyckas med liknande om de dessutom ser till att satsa på riktigt god journalistik och bra nyheter.
Martin Lindvall på Slumpnavigator har skrivit ner sina intryck från ett seminarium kring rapporten om “The first tech president”. Han summerar paneldebatten så här:
Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.
Förra veckan medverkade Sofia tillsammans med Emanuel Karlsten och Thomas Mattsson i Medierna i P1, om kommentarer till artiklar och bloggar. En diskussion som antagligen kommer att pågå ett tag till, om hur vi höjer nivån på diskussionen och hanterar troll och rasister som ofta har en tendens att spamma sajterna med oönskade inlägg.
Göran Swahn har skrivit en intressant krönika på Indikat Internet om att våga öppna upp och släppa in kritik, fast från Företagsperspektivet. Som ju till viss del också gäller Medieföretagen. Förutom att det för Mediehusen borde vara en självklarhet på annat sätt för att bevara trovärdighet. Så här skriver Swahn:
Jag tror först och främst att det är en liten sak att oroa sig för. Varumärkens göranden och låtanden kommer långt ner på folks intresselista. Det ska till något särskilt för att skriva något kritiskt om ett märke på en blogg eller i en kommentarruta. Intresset är klart större för att skriva elakt om personer.
Min erfarenhet säger att de flesta människor vill hjälpa till. Företag som bjuder in sina kunder på internet att berätta och kommentera har på det sättet mer att vinna än de har att förlora. De som hittills har gjort har också redovisat goda resultat eftersom det kundgenererade materialet är mycket läsvärt, och som Indikat tidigare har skrivit så litar vi svenskar i stor utsträckning på okända när det gäller omdömen på internet.
Vad gäller bloggandet råder samma ”maktlag” där. Matthew Hindman har begränsat sig till de politiska bloggarna och kommit till den cyniska slutsatsen att den övervägande trafiken går till bloggar som drivs av högutbildade akademiker med inte sällan solid journalistik bakgrund. De är dessutom yngre män med vit hudfärg – svarta och kvinnor är sällsynta i toppskiktet. Toppbloggarna har rentav en högre utbildningsnivå än majoriteten av amerikanska tidningars ledarskribenter. Så var är det demokratiska alternativet?
Det är utan tvekan så att det förutom toppskiktet finns en förfärlig massa webbplatser och bloggare, en imponerande mångfald som traditionella medier ingalunda kan åstadkomma. Men vad hjälper det? De lever i skuggan. I inget medium är gapet mellan den som talar och den som blir hörd större.
Medelsurfaren hittar inte dessa anonyma bloggare, möjligen kan de med specialintressen hitta sina gelikar inom till exempel golfsport eller älgjakt genom en okomplicerad sökning, eller så kan politiskt engagerade förena sig med sina meningsfränder.
Till varje bild anges förstås fotografens namn, det finns också en rubrik och en länk tillbaka till Expressen.se för den som vill se och läsa mer. Alla bilder kommer att ges det starkaste upphovrättsskydd som Flickr erbjuder mot piratkopiering.
Publiceringen sker under Expressens varumärke, men den är självklart inte oproblematisk. Allt tillgängligörande av material i digital form ökar risken för olovligt utnyttjande. Fast den risken löper vi naturligtvis redan med en egen mediesajt – det kopieras ju, i ärlighetens namn, ganska friskt från oss. På olika bloggar kan man ofta se Expressens bilder och annat material hämtat från sajten, publiceringar som inte skulle accepteras om det var konkurrerande nyhetssajter som använde vårt innehåll så.
Men: vi måste våga testa. För mig är Flickr bara en sorts distributionskanal, jämställd med exempelvis kabel-tv operatörer som ComHem eller mobiltelefonbolag som Telia.
Förhoppningsvis banar detta väg för fler, att våga, och kanske också att våga använda andra CC-licenser med mer generösa regler för användning av bilderna. Emanuel Karlsten skriver och kallar Expressens tilltag för genialiskt. SSBD är benägna att hålla med.
Joakim Jardenberg hade en del synpunkter och kommenterade Mattssons inlägg, något som gav upphov till en ganska kul och rätt så intressant diskussion om extern moderering av kommentarer. Och som igen visar på de fördelar transparens och öppenhet har. Att kommentera, diskutera, blogga och öppet redovisa hur saker och ting gått till skapar på sikt både högre trovärdighet och bättre metoder hos företagen.
Obligatorisk läsning denna vecka är Axel Andéns Framtidsspaning, som fanns med i januarinumret av Medievärlden men nu också är tillgänglig på nätet.
Bland annat skriver han om mikrobloggarna, och hajpen kring dessa som vi skrev om i förra veckobrevet fortsätter. Nu har personerna bakom Almedalsbloggen, startat sajten Twixdagen, en sida som samlar flödena från alla riksdagsmän och partier som finns på Twitter. Bra för den som vill ha koll men inte orkar finnas på Twitter, eller för den som snabbt vill få en översikt av vad som hänt i den politiska världen. Och inte minst ett bra verktyg för journalister som bevakar den politiska sfären. Niclas har skrivit mer om Twixdagen på deepedition.Paul Ronge tänker lite annorlunda.
För er som missat – här är Medievärldens lista över tio personer som alla journalister bör följa på mikrobloggarna. Ryktet säger att det kommer fler listor, med lite olika teman. Emanuel Karlsten som är med på listan har bloggat rätt kul om vad som mötte de första följeslagarna han fick på Bloggy.
Vad gäller Twitter som journalistiskt verktyg har Josh på Newsphobia skrivit en läsvärd postning bland annat om hur tillgången till privatpersoners tweets kan missbrukas av journalister;
And then there’s the privacy issue. While Twitter users would be aware that their tweets are out in the open for all to see and hear unless they are limited only to those with whom they are friends, they might find their tweets being taken out of context and spread to an audience far beyond that which the original user intended. Users should not have to protect their own tweets from snooping layabout journalists because it cuts them off from an amazing social network that is growing every single day. So please, think before you steal that tweet journalists.
Men ett journalistiskt mognare Twitter är redan på gång, och det är bloggsfären som styr den utvecklingen: medan etablerade medier mest använder Twitter för enradiga puffar adderar journalistiska bloggar Twitter som ett nytt publicistiskt temperament, vilket höjer tempot, ger mer av en “redaktionell mix” och utmanar på “gammelmediernas” egen hemmaplan: via Twitter bjuds läsarna in för evenemangsknutna chattar, för att skicka in frågor under intervjuer i realtid och för att själva bidra till unika liverapporter.
Och via Twitter kan en Journalisten-kolumnist komma till avslut. “Segt kvällspass, men nu är jag färdig med en krönika om er alla! Natti.”
Journalism.co.uk bjuder på en lista med tio saker som varje journalist bör veta 2009. En mycket bra sådan, som jag (Sofia) kommer att ta med mig till de workshops jag ska hålla på Gräv-09 om sociala medier som journalistiskt verktyg. Jag ska förutom att hålla två workshops också sitta med i paneldebatten om bloggarna som hålls på lördag morgon.
* På sikt måste vi sluta prata om det som webb-tv. Det ger fel associationer, det handlar inte om tung, dyr, långsam produktion som leder till passiv, bakåtlutad konsumtion.
* Det handlar inte om broadcast. Det handlar om att hitta rätt i den långa svansen, åtminstone i nio fall av tio…
* Kvalitet är ingen konstant, som är likadan i alla kanaler. Ibland gör vi strålande ”snygg” video på våra lokaltidningar, men ibland är det skakigt, suddigt, plågsamt att lyssna på – men ändå enormt värdefullt.
* Bort med den samlade ”tv-spelaren”, eller ta i alla fall bort den som det givna navet för att visa video. In med klippen i artikeln. Vi berättar en story med text, rubriksättning, bildsättning, faktarutor och grafik. Och allt oftare har video en given plats att fylla i vårt berättande. Precis så enkelt.
* Se till att det kan kommenteras, diskuteras och få spridning. Dubbelpublicera så att du hittar en större publik. Youtube ÄR en bra sak.
* Långa program funkar inte bra. Bättre med korta klipp, som vart och ett kan delas, kommenteras och utgöra sin lilla del av berättandet. Undantag finns möjligtvis för tunga, traditionella program – men det är en annan sak.
* Det finns tusen andra saker att säga om innehållet. Tex vikten av att fånga upp snackisarna och låta vanligt folk synas. Och det behöver inte vara minutaktuellt för att få genomslag när det är video.
* Ta det inte på så stort allvar. Have fun.
* Pengarna då? Smarta annonslösningar såklart. Precis som med allt annat på nätet. Och en vanlig pre-roll är inte smart…
DN har länge setts som bakåtsträvande när det gäller nätet. Men på senare tid har de visat prov på utveckling och tendenser att faktiskt hänga med. Som i den här texten där det länkas friskt till externa sajter som exempelvis Wikipedia. Dessutom ser deras Redesign mycket lovande ut.
I veckan har de dessutom lanserat en ny medieblogg. Det är Jonas Leijonhufvud som ska bevaka vad som händer i Medievärlden och blogga om det. Ett försök att ta över stafettpinnen efter Martin Jönsson kanske? Kritiska röster har redan höjts, med all rätt kanske… Svenskan svarar med att lansera egna kandidaten Hanna Dunér.
Och apropå bloggar så var det ju i måndag utdelning av Aftonbladets Stora Bloggpris. Sofia var nominerad med bloggen the real mymlan men nådde inte ända fram. Alla vinnarna finns här. Fem av sju var kvinnor, något som flera har uppmärksammat. Mest intressant var kanske ändå utdelningen av Aftonbladets hederspris. Det var fantastiskt att höra Kalle Jungkvist och Jan Helin stå på scenen och konstatera att det finns saker som bloggarna uppenbarligen är bättre på än mediehusen och journalisterna. Att vinnaren blev stoppaFRAlagen.nu känns helt rätt och hela galan var på riktigt en manifestation för bloggen och bloggarna. Det var fantastiskt att få vara där och inse att bloggarna är en kraft att räkna med, på riktigt.
En parentes men klantigt av Aftonbladet är detta som hans Kullin snappat upp, att vinnaren i kategorin sport och fritid (Marcus Birro) avslöjades redan vid lunchtid.
Vad gäller bloggare och gammelmedia, så har Thord Daniel Hedengren skrivit om lokala bloggnätverk, en post som sätter fingret på flera viktiga saker, som exempelvis behovet både hos annonsörer och läsare av lokalt annonsmaterial.
I onsdags var det så dags för veckans, månadens och för en del kanske årets stora Mediaevent i Sverige, i och med Chris Andersons besök i Malmö och Media Evolution. Det kunde naturligtvis följas via Bambuser och även ses i efterhand på sajten. Mingelbilder här.
Chris talade om sin kommande bok Free och det faktum att digitalt innehåll är och bör vara gratis, och att intäkter måste tas in på annat håll. Har man följt Chris Anderson var det inget särskilt nytt eller revolutionerande som kom fram, mer spännande var då panelen, där tretton personer med olika infallsvinklar fick ställa frågor till Anderson. Det var ett par saker han hade svårt att förstå och svara på, nämligen frågan om vad som är kvalitetsjournalistik, och så frågan om upphovsrätt och copyright för det innehåll som sänds i Public Service. marknadsliberal ut i fingerspetsarna är han, och det är knappast något som svenska journalister är benägna att ta till sig.
En av deltagarna i panelen som lagt ut texten lite mer är Rasmus på Copyriot. Han lyckades också kläcka en metafor som imponerade på Anderson och som tydligt beskriver skillnaden mellan hur de unga ser på fildelning och nätinnehåll jämfört med sina föräldrar. Han menar att vi vuxna tycker att exempelvis musik på nätet är gratis eftersom vi hela tiden ser en fiktiv prislapp på musiken som gör att det känns gratis när vi laddar hem eller lyssnar på en gratisstream, medan de unga som alltid haft tillgång till nätet inte ser någon prislapp och varför begreppet “gratis” blir väldigt abstrakt eller direkt självklart för dem.
Anton Johansson har bloggat på Twinglybloggen.
Daniel på Mindpark skriver med fråeställningen om Vogue är framtiden för papperstidningen, utifrån Chris Andersons exempel på Vogue som en tidning som tilhandahåller en attraktiv miljö för annonsörerna.
Och slutligen: Oscar Swartz skriver om hur Pirate Bay möter Chris Anderson.
För å tredje sidan har vi
Sydsvenskan som har publicerat material på TPB. Material som är skyddat enligt TF/YGL och som det rimligtvis borde vara grundlagsvidrigt att hindra Sydsvenskan från att sprida. Sydsvenskans ansvarige utgivare, Daniel Sandström, borde ha ett och annat att säga om alla försök att stänga ner hans distributionskanal.
Om inte Daniel är beredd att driva frågan så är jag ganska säker på att det finns andra där ute, med utgivningsbevis och grundlagsskydd, som är sugna på att ta fajten för det fria ordets rätt till distribution.
Det ska bli spännande att följa upp reaktionerna på det. Och diskussionen i sin helhet kring rättegången, kring fildelning och upphovsrätt och annat, som Fredrik Wass så vist påpekar är flera olika diskussioner. Å ena sidan den om fildelningens tekniska grunder, å andra sidan den om kommersiell upphovsrätt och å tredje sidan den ideella upphovsrätten. Begreppen blandas lätt ihop. Relaterat är denna notis om att HD nu ska pröva upphovsrätten för en skärmdump.
SVT har valt att lägga ut brevväxlingen mellan Janne Josefsson och Åsa Linderborg angående den senares vägran att vara med i Josefssons Debatt och rejäla sågning av programmet.
Samtidigt i Danmark. Danskarna som överlag setts som mer liberala än svenskarna har tidigare överraskat genom att inte tillåta länkar till nyhetssajter, väljer verkligen fel väg när de nu spärrar åtkomsten till The Pirate Bay. En utveckling vi hoppas slippa i Sverige.
På torsdag hålls Daytona Sessions, och då ska också utmärkelsen Årets Medieblogg delas ut. SSBD är nominerade, och har du inte röstat än så gå in här och gör det.
Avslutningsvis, en underbar video från 1981 om möjligheten att läsa tidningen på datorn:
Det är alltså rena tidningsprodukterna, klassiska sportkrönikörer helt enkelt, som kallas för bloggar, som blivit nominerade.
Det är säkert kvalitet på dem och det är säkert intressant om man är intresserad av sport. Men så mycket bloggar är de ju inte.
Den här typen av uttalande avslöjar på något sätt att Svensson är emot gammelmedia och hela etablissemanget, oavsett vad de gör och hur det fungerar. Den kritik som bloggosfären i stort riktar mot gammelmedia är ofta befogad, då den handlar om tröghet, ovilja att släppa ifrån sig makt, dålig förståelse för internet och dess utveckling och egna dolda agendor.
Men när gammelmedierna faktiskt gör rätt, när de faktiskt är lyhörda och försöker ta till sig, och exempelvis börja blogga för att bli en del av och förstå det nya landskapet, och bygga relationer via bloggarna – varför såga dem då också?
Eller är det så att Svensson bestämt sig för att gammelmedia alltid har fel även när de gör rätt? Den attityden är ju klart kontraproduktiv.
Lite ironiskt blir det också när Svensson i nästa andetag förklarar att min blogg the real mymlan hör till hans personliga favoriter i kategorin vardag, trots att den är skriven av en journalist.
Jag tackar så mycket för det, och kanske också Svensson inser att också journalister är människor, och det finns ingen motsättning mellan att vara bloggare och journalist. Samtidigt.
Det här har varit – som så många andra veckor detta år – en vecka i bloggarnas tecken.
Det känns ganska onödigt att ens behöva förklara bloggarna och dess kraft, men efter att bara de senaste veckorna från flera håll fått höra att “bloggar handlar om vad folk äter till frukost” kan det inte upprepas nog många gånger att bloggosfären är att räkna med. Läs detta. “Blogs are no substitute to print media”.
Och som Niclas skrivit – ordet bloggosfär kanske kan försvinna nästa år? Samtidigt är det fortfarande “nytt” för många. Intressant att läsa om den skepticism som fortfarande finns där ute, även hos dem som är i branschen och bloggar själva. Det är många frågor som måste finna sina svar innan alla vågar omfamna bloggande och sociala medier fullt ut. Men som Bitform påpekar så är det svårt att förneka den möjlighet som sociala medier har för journalistiken.
Bloggen dominerades, likt dokusåporna, från början av “vanliga” människor. Men formatet har ändrats och i dag är kända personers bloggar i regel mest lästa. Bloggen har blivit en maktfaktor och ett forum för direkta kommentarer.
– Personer kan bemöta medier i sin blogg. Det betyder att debatten blivit bredare, sen är det upp till varje person att välja vem de ska tro på. Det är svårt att säga hur folk ska förhålla sig, säger Annika Bergström, medieforskare på JMG.
Det Annika beskriver är en metod som Carl Bildt var tidig att använda, då han allt oftare hänvisar till sin blogg istället för att tala med journalister. Bättre kontroll och aldrig endast i händerna på journalistens tolkning.
Och så äntligen instiftar Aftonbladet ett pris: Stora Bloggpriset.
Äntligen för att någon tar tag i och skapar en riktig gala för att uppmärksamma och premiera bloggarna. Att Aftonbladet skulle ta tag i det är knappast någon överraskning. Aftonbladet var tidiga med att se bloggosfärens potential, de har länge länkat till bloggare och skapade för flera år sedan Bloggportalen.
Många har såklart bloggat om priset. Här finns de lite bittra över att en av kategorierna: medborgarjournalistik, upplevs som stulen och antigammelmediabloggaresom tar avstånd, är klädsamt skeptiska men också som de som välkomnar och tänker delta i panelen som nominerar bloggar som sedan Aftonbladets läsare får rösta på. Både Sofia och Niclas är också med i Stora Bloggprispanelen.
Som motvikt har Piratpartiets Rick Falkvinge skapat “Stora gammelmediapriset”. Ytterst intressant, och några av de föreslagna namnen är inte vilka som helst. Vi kommer självklart att delta – och tycker det är ett pris som visar rätt väg att gå för att både gamla och nya medier ska mötas.
Fredrik har skrivit en intressant postning om kommunikation på nätet. Utgångspunkten är företagsbloggar, men det kan lätt översättas till mediehus. Inte minst detta:
Styra vart konversationen sker?
Går det? Nje, bara att lägga ner. Klart att det är roligast om man kan hålla allt på sin egen blogg eller annat ställe där man vill ha den…..men det går inte att styra utan man får vara öppen och föra konverastionen där samtalet förs. Annars blir det att du står och skriker i ett hörn av fotbollsplanen när alla andra är på andra planhalvan. Det är bara att jogga över och kasta sig in i gröten och försöka komma åt bollen.
Men bloggande är utmanande och det krävs att man vågar vara transparent, och att man släpper sinamedarbetare fria.
Journalistkåren har fortfarande en viktig funktion att fylla. Men dess medlemmar måste förstå att sammanhanget har förändrats. De är inte längre ensamma på banan, monopolet är borta, och även de måste anpassa sig till ett arbetssätt där andra än utbildade journalister publicerar sig med anspråk på att bli tagna på allvar.
Vi kan sannolikt se optimistiskt på yrkets framtid om dagstidningarna klarar denna omställning. De måste i så fall bygga en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser. En genomarbetad nyhetsjournalistik kan samspela med djupreportage, analyser och kommentarer som kräver tryckta medier för att bli lästa. Det demokratiska samtalet kan i så fall bli ännu bredare, tydligare och mer djuplodande. Det finns därför skäl att tro på en framtid även för papperstidningen.
Men precis som Jardenberg vill vi påpeka att branschens överlevnad inte handlar om att rädda papperet, som den här huvudledaren i DN förklarar:
Varje enskilt besparingsbeslut behöver inte innebära dramatiska försämringar av journalistiken. Men när en hel bransch gör samma sak, och varje rationaliseringsvåg följs av en ny, tunnas journalistiken ut. Det blir mer av journalistisk snabbmat och mindre av sådant som kräver tid och resurser.
Ytterst hotar en läsarkris. För om kvaliteten steg för steg sjunker går det till sist inte att motivera att produkten kostar pengar.
Något som skulle kunna bryta den onda cirkeln vore om det etablerades nya, enklare former för betalning av småsummor för material som erbjuds på internet. Det ekonomiska trycket på tidningarna skulle också minska om läsplattor blev en succé och det gick att spara pengar på tryckning och distribution. Men där är vi inte i dag.
Dit kommer vi inte att komma heller. E-papper är inte branschens räddning. Fokus den närmaste tiden måste ligga på att hitta intäkter på internet. Problemet är inte vikande printupplagor. Journalistiken finansieras knappast av prenumerationspengar eller lösnummerkronor. Den finansieras av annonser. Reklampengar. Och de flyttar i allt högre utsträckning över till nätet. Inte minst i den rådande lågkonjunkturen.
En del av förklaringen är säkert den vikande annonsmarknaden. Det är ett tufft år vi ser framför oss både som marknadsförare och mediabransch. Och de nya siffrorna pekar på att även nätet och nya medier drabbas.
Stefan Hyttfors har också kommenterat samma sak som Bengt Uggla pratat om:
Vi vet redan hur många journalister som prioriterar digitala medier framför papper trots “vikande upplagor”..Men hur många journalister funderar på vad nya svarta så-hårt-bör-du-hålla-i-dina-pengar-löpsedlar betyder för “den försämrade annonsmarknaden”?
När får vi läsa om tidningsbranschens Toyota, de som reste sig ur askan, tänkte framåt och uppfann begreppet lean?
De som nu leder utvecklingen av såväl produkter som arbetsvillkor, samtidigt som Detroit förvandlats till en spökstad.
Spännande och lite läskigt, eller hur?
Alla har ansvar att lyfta sig i håret när det är lågkonjunktur.
En läsvärd text som utgår ifrån bilindustrin och dess kris men som också kan appliceras på skogsavverkning för att trycka papper eller annat, helt enkelt en text om att saker förändras. Utveckling. Det ena ersätter det andra, vilket inte nödvändigtvis betyder att något tar slut.
Mikael Zackrisson har skrivit och det han säger är viktigt. Någon gång måste vi börja. Och innan vi vet exakt hur lösningen ser ut finns knappast något annat val än att använda oss av vad vi vet, och ta tillvara de kreativa tips på lösningar som produceras mer eller mindre dagligdags. Så sent som ikväll postade Jardenberg detta på Mindpark. En text som förhoppningsvis blir startskottet för nyorientering. Det är dags nu. Och Kristofer Björkman på Newsdesk har i sin tur kommenterat Jardenberg .
Ett sätt är bättre mätningar. Orvesto Dag kan bli intressant. Men fortfarande hårt inriktat på papperseditionen. Sören Karlsson på HD försöker att föra fram mätningarna på nätet som viktiga:
Denna mördande konkurrens ställer höga krav på oss att leverera kvalitativt och relevant lokalt innehåll – i den grenen ska ingen kunna slå oss! Men det krävs också att vi hänger med i den tekniska utvecklingen på nätet och erbjuder våra besökare en upplevelse de är nöjda med – det är därför vi satsar hårt på t ex webb-tv, bloggar, bildspel, direktrapporteringar och livetjänster från sportevenemang.
Washington Post betonar också vikten av att satsa på det lokala och på nätet och att det handlar om att överleva. Och siffror från Norge pekar också på att nätet är framtiden för medierna. Allt annat innebär försök att omskapa nyhetsbehovet hos sina läsare:
If you want to survive, you need to produce a “necessary newspaper” not an “occasional newspaper.”
Andra lösningar kan vara sådana liknande denna, där Mktmedia som är majoritetägt av Stampen börjar samarbeta med Eniro.
Nya siffror från Norge visar att nyhetsintaget för unga är nästan enbart över nätet. Det här är den springande punkten: dessa unga är de som blir vuxna. De kommer inte att ändra sina vanor och plötsligt prenumerera på en pappersedition eller tycka att tablå-TV är ok.
För tidningar läggs ner. Martin Jönsson har skrivit nästan vackert om att tidskriften Trots Allt läggs ner. Som print i varje fall. Brygubben menar att problemet är helt enkelt att kyrkliga medier saknar en strategi och “överfalls” av dåliga tider. Men i Trots Allt-fallet finns stora rörelser inom kyrkligheten som protesterar. Och gör det via sociala nätverk.
Diskussionen kring Twitter som nyhetsförmedlare under Bombayterrorn fortsätter. Steve Herrmann på BBC har skrivit en mycket läsvärd text om hur de hanterade flödet inte bara från Twitter utan också andra sociala medier under attackerna:
But there are risks with running accounts that we haven’t been able to check, and my colleague Rory Cellan-Jones has written about one piece of unsubstantiated information circulating on Twitter which we reported, suggesting that the Indian government had asked for an end to Twitter updates from Mumbai.
Should we have checked this before reporting it? Made it clearer that we hadn’t? We certainly would have done if we’d wanted to include it in our news stories (we didn’t) or to carry it without attribution. In one sense, the very fact that this report was circulating online was one small detail of the story that day. But should we have tried to check it and then reported back later, if only to say that we hadn’t found any confirmation? I think in this case we should have, and we’ve learned a lesson. The truth is, we’re still finding out how best to process and relay such information in a fast-moving account like this.
En form av transparens som vi gillar: Olle Lidbom skriver på Vassa Eggen om besluten i Granskningsnämnden. Han förklarar varför det beslutats som det gör, och skapar en förståelse men också större möjligheter att ifrågasätta de beslut som fattas.
Transparent är också Bäck när hon avslöjar besöksstatistiken för Spanonline, men också målet kommande halvåret.
Realtid har gjort en riktig blunder och lekt Hänt i Veckan. Dumt.
