Posts Tagged: SSWC

Nytt / Veckan som gick — Jerry Silfwer — 8 Comments
15
Feb 10

Veckan som gick – Vecka 6

Oj, det är faktiskt måndag redan när jag börjar med det här veckobrevet. Jag fick hoppa in som gäst på Sweet Sunday Web Crunch (ett sorts garage-tv för geeks), så det räknar jag som giltig frånvaro. Well, here goes:

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?

Nytt / Veckan som gick — Jerry Silfwer — 3 Comments
11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.

Analyserande — Paula Marttila — 16 Comments
23
Sep 09

Tradition är inte en affärsmodell

“Tradition är inte en affärsmodell” är en av de 17 punkterna i ett nyligen publicerat manifest om journalistiken på internet, gemensamt framtaget av 15 tyska journalister, översatt av frivilliga till 15 språk inom en vecka. Förutom att just den punkten slår huvudet på spiken på varför mediebranschen gråter idag, är manifestet i sig ett utmärkt exempel på hur information på nätet fungerar och hur vi vill använda oss av den. Den otroliga kollaborativa styrkan av nätet varken kan eller ska hämmas.

Som Fredric Karén konstaterade i sitt inledande inlägg, har tåget gått för att ta betalt för nyheter på nätet. Personligen tror jag inte att den avgången någonsin har funnits i tidtabellen. Trots att jag tillhör generation X och under åtta år slet med att bygga upp betaltjänster som Aftonbladet PLUS och Viktklubb, har frågan om jag ska betala för nyheter på nätet alltid varit lika konstig som för tonårssonen till webbveteranen Per-Åke Olsson.

Så nej, jag tror inte på att ta betalt för nyheter. Och ja, det går att ta betalt på nätet idag.

Bo Hedin listar i sitt inlägg för- och nackdelar för en så kallad freemium modell, en del gratis, en del betalt innehåll. För att vara riktigt krass skulle Bo’s lista kunnat sluta efter nackdelarna, fördelarna tillhör så få förunnade att de knappt är relevanta. Att försöka “locka” kunder till att betala är främst en fin tanke på nätet, och det finns en mängd fler och enklare sätt att få reda på mer av ens läsare än via en betalvägg.

Det som ändock slår mig mest är att de flesta som refererar till Aftonladet PLUS och Viktklubb verkar helt missa det viktigaste: Det som vi på Aftonbladet gjorde år 2002 var att innovera. Vi gav oss ut på okända marker för att hitta nya lösningar. Att stänga sajten eller ta betalt för nyheter var aldrig ett alternativ. Många har också glömt att den första versionen PLUS med dejting, mejltjänst med mera inte var en fullträff. Vi gav inte upp utan gjorde om efter sex månader, under sex månader. En ny betalmodell med både nedlagda, sålda och upplåsta tjänster. Att arbeta med produkter som Aftonbladet PLUS och Viktklubb var lite som bergsstigning: utmaningar på utmaningar.

Så visst, Aftonbladet tar betalt för innehåll. Att de också tjänar pengar på dessa tjänster är ett resultat av ett kontinuerligt och envist arbete, varje dag, under sju år. Men som Mikael Zackrisson på VA.se också klokt påpekar finns det en anledning till att intäkterna från innehåll fortfarande inte särredovisas. Framgång kan utåt se ut att komma lätt, speciellt på internet där allt är möjligt och blir både billigare och enklare för var dag. Tro mig, ingen blir stjärna över en natt, och att upprätthålla framgång är ett hårt jobb. Jag brukar också säga att den som inte har lanserat tjänster till befintliga betalande medlemmar har inte levt.

Det är därför lite extra roligt att Charlotta Friborg på DN.se ställer mig frågan “Vad krävs för att få fart på innovationskraften och affärsutvecklingen i medieföretagen?”

Jag efterlyser mera entreprenörsanda inom mediebranschen. Många fascineras av musiktjänsten Spotify idag, men glömmer bort att de backas av investerare och har redan kämpat i 3,5 år. De är gratis endast i England, bland annat för att få upp ett trovärdigt medlemsantal gentemot musikbranschen, annonsörer och finansiärer. Ingen fungerande jämförelse med andra ord för mediebranschen, men väl för entreprenörsskap. Entreprenörsskap kännetecknas ofta av passion och kärlek till sin produkt, övertygelsen om att förändra och erbjuda något unikt. Skiftet som mediebranschen genomgår nu kräver långsiktig dedikation och envishet som Spotify visar, oftast med en pannlampa som enda redskap. Inget för mörkrädda eller för de som ämnar göra punktinsatser i hopp om att sätta en fjäder i hatten.

Jag är därför rätt tveksam på att förändring och innovationskraft i mediebranschen envar kan skapas i enskilda utvecklingsbolag eller affärsutvecklingsenheter. De är för avlägsna från den dagliga verksamheten och ofta hårt fokuserade på att leverera relativt kortsiktiga ekonomiska resultat mot den som står näst i hierarkin. Att hitta nya intäkter ligger tyvärr inte i naturlig korrelation till att skapa en bättre produkt eller tjänst, det som mediebranschen behöver mest just nu. För att åstadkomma det tror jag att alla i organisationen bör stå på samma golv. Tillsammans med sina läsare. Delaktighet föder motivation och förändringsvilja.

Jag sätter därför mina kort på de organisationer som utifrån nyfikenhet närmar sig innovation inifrån, som till exempel New York Times med Open, norska NRK med NRKBeta och Svenska Dagbladet med Pelle Sten’s intervjuserie “Vi bygger Internet”  på Utvecklingsbloggen. Initiativ som Sweden Social Web Camp och 24 Hour Business Camp,  där både Svenska Dagbladet, Blocket och Bonnier R&D deltar aktivt, är bra sätt att ta del av utveckling och innovation.

När Charlotta Friborg i förväg undrade vad jag var beredd att betala för på nätet antecknade jag: “Jag betalar idag för enkelhet, funktionalitet och konkret nytta, för att till exempel enkelt kunna titta på en spelfilm eller för att ha mina bilder tillgängliga för andra.” Det som är viktigt för mig. Ungefär som The Guardian’s digitala chef Emely Bell resonerar kring betalt innehåll: “…där du tillför nytta, bekvämlighet och funktionalitet till läsaren”.

Ord som mediebranschen bör ta till sig då det i regel bara finns tre sätt att tjäna pengar på internet idag (utelämnar ren sökmotormarknadsföring): Tjänster som sparar tid och/eller pengar samt underhållning (spel, sport, nöje). Kan du skapa något som konkret hjälper dina läsare att spara tid och/eller pengar blir du per automatik relevant.

Det borde rimligtvis vara en liten fördel för lokaltidningar vad gäller att skapa engagemang och konkret nytta. Eftersom jag ska lämna över stafettpinnen till Bosse Svensson, vd på Stampens utvecklingsbolag Mkt Media med uppgift att utveckla lokaltidningarnas affär, ska jag vända blicken dit.

Lokalt sök är ett växande affärsområde och det går att tjäna pengar på lokalt innehåll. Två exempel på det är Curbed som tjänar pengar på nischade lokala bloggnätverk inom mat, handel och bostäder, samt Topix, nyhetsaggregator för lokala nyheter som vid sidan av Google gör en egen affär genom att erbjuda communityfunktion till nyheterna. Visst, marknaden i USA är större, men så är även konkurrensen mördande.

När nu drygt hälften av Mkt Medias’ tidningar visar fallande besöksstatistik undrar jag: Vilka behov och problem kan lokaltidningar lösa för sina läsare som de skulle vara beredda att betala för? Vilket lokalt innehåll är du själv beredd att betala för på nätet?
Bosses svar finns att läsa här.

Jag vill avsluta med viktiga ord om innovation och entreprenörsskap (se hela!) av Jeff Bezoz, vd Amazon.com, bokhandlaren som slog teknikvärlden på fingrarna med Amazon Cloud Computing och elektronikjättarna med Amazon Kindle (därmed inte sagt att läsplattan är framtiden). Jeff Bezoz är känd för att fortfarande hänga i publiken på mindre utvecklarkonferenser för att snappa upp nya affärer och lösningar.

/Paula Marttila

Analyserande — Jerry Silfwer — 3 Comments
13
Sep 09

Journalistiken och pengarna

Tjärö, augusti 2009. En grupp intresserade journalister sitter tillsammans i solen på en klippa ute på en ö i den blekingska skärgården. De har rest hit – somliga riktigt långt – för att tillsammans med andra intresserade av den sociala webben prata och tänka kring hur vi i dag och i morgon tar oss an den medierevolution vi just nu befinner oss mitt i.

Det är Sydsvenskan som tagit initiativ till att samla frivilliga deltagare till en timmes diskussion kring journalistik och en handuppräckning visar att det spontana seminariet lyckats samla de flesta av journalisterna på den lilla ön. Det tar inte lång tid innan diskussion glider över till att handla om – pengar.

Det är viktigt att prata pengar, pengar skapar handlingsutrymme. Och om det är något som de journalister jag känner upplever starkt, så är det att deras handlingsutrymme ständigt begränsas. Det sparas, det sparkas, det skövlas på de svenska redaktionerna. Journalistikens uppgift har ju under lång tid handlat om att granska makten och kapitalet, men samtidigt blir det allt mer uppenbart att nyhetsmedierna själva lever under samma tuffa förutsättningar som det näringsliv de granskar.

Marknaden bestämmer själv vad värde är och vad som är ett värde i dag behöver inte alls vara ett värde i morgon.

När vi på klippan där och då diskuterade vad som behöver göras, så var frånvaron av konkreta svar och lösningar uppenbar. På flera sätt är det bekymmersamt, i synnerhet eftersom vi som satt där på den varma klippan ju faktiskt tillhör en klick som  “fattat grejen” med den sociala webben. På flera sätt tillhör vi dem som kan anses vara viktiga tänkare på området, men ändå gavs inga svar på den fråga som tycktes mest brännande – pengarna.

Detta är inte kritik mot enskilda journalister. En journalist ska inte behöva rapportera ur verkligheten genom en av pengar nedsmutsad lins, på samma sätt som en läkare inte ska behöva fundera över huruvida patienten har råd att betala för en behandling eller inte. Journalister, redaktörer och nyhetschefer har ett av samhällets viktigaste uppdrag att uppfylla. Att detta behöver kosta pengar är självklart, men är på intet sätt något motsatsförhållande till det journalistiska uppdraget.

I en anda av pepp, hopp och förtröstan, så landade diskussionen där på klippan i att det redaktionerna faktiskt kan göra, det är att se till att göra ännu bättre journalistik. Och jag håller med. Journalister borde ägna all sitt engagemang och sin energi till att faktiskt göra ännu bättre journalistik. För det är logiskt – journalister kan tillföra värden genom att fungera som allmänhetens filter, gatekeeper, oberoende granskare och rapportör.

Men pengarna då? Ärligt talat, så ligger detta ansvar inte primärt hos de individuella journalisterna, även om de förstås är starkt engagerade i frågan. De dåliga nyheterna för mediehusen är att de traditionella sätten att tjäna pengar på snabbt håller på att bli utdaterade. Alla vet vi detta och alla kan vi se de konkreta effekterna av det som nu sker. Den enda konstanten i allt detta är förändring och förändringens tid är här och nu.

De goda nyheterna är förstås att det faktiskt finns konkreta förslag. Nya tider innebär nya möjligheter.

I grunden handlar det om att lyssna. För om du frågar en journalist om lösningar på ett affärsproblem så får du antagligen en lösning som bygger på affärsutveckling av just – journalistiken. Men affären är, eller kan vara, så mycket större. Som PR-konsult har jag själv vissa journalistiska färdigheter, men av naturliga skäl är det mina uppdragsgivares affär som står i centrum, inte allmänintresset. Detta gör mig i det närmaste oanvändbar som journalist, men när det handlar om frågor kring hur en organisation kan utveckla sin affär i ett föränderligt medielandskap, där anser jag mitt perspektiv vara både värdefullt och rimligt.

Journalistiken behöver inte vara morgondagens kärnaffär, det är däri min poäng ligger. För rent krasst så är ju kärnaffären inte rent journalistisk i dag heller – i dag baseras en stor del av den journalistiska affären på annonsfinansiering och inte på direktbetalning av själva innehållet. Bättre journalistik innebär fler tittare, lyssnare och läsare, vilket ju borde innebära högre annonsintäkter, men logiken i dagens mediekonsumtion är inte riktigt så linjär längre.

Under diskussionerna på klippan så tangerade gruppen faktiskt frågan om hur redaktionerna ska lyckas räkna hem sitt arbete i de fall då det egna journalistiska arbetet sprids på fria plattformar på Youtube, Flickr och mediekonsumenternas egna publiceringsplattformar. Men faktum är att det faktiskt finns värden att räkna hem från en distribuerad medienärvaro.

Det handlar om statistik och det handlar om mätbarhet, sådant som journalistiken i alla tider intresserat sig för. Nya siffror har alltid haft nyhetsvärde eftersom det är enkelt att uttrycka förändringar och att förmedla värdefull kunskap till mediekonsumenterna. Men merparten av all statistik är högst ointressant för allmänintresset, men kan faktiskt vara högvilt för enskilda och köpstarka särintressen.

Redan i dag är business intelligence en kritisk nyckel för de flesta strategiska beslutsunderlag, allt för att landa affären på fötterna i tider av stark förändring. Och denna verklighet kommer att bli ännu mera påtaglig i framtiden. Storföretag kommer knappast att ha råd att lansera produkter och tjänster som inte tas väl emot av marknaden. Politiska organisationer kommer inte att råd att driva kampanjer som inte intresserar väljarna.

Suget efter kunskap kring människors kommunikativa beteenden kommer sannolikt att öka lavinartat. Människor handlar inte utifrån verkligheten – de handlar utifrån den bild av verkligheten de har. Och alldeles oavsett om journalistiken når oss digitalt eller analogt så har nyhetsmedierna i alla tider haft en central roll i hur vi ser på världen och därmed även på hur vi bestämmer oss för hur och vad vi vill konsumera – eller för all del vem vi vill ska styra det land vi bor i.

All rådata finns redan tillgänglig och jag vågar påstå att det är lokalpressen och de stora mediehusen som ligger i pole position. Som affärsman i kommunikation gör jag bedömningen att en lokaltidning med professionell hjälp skulle kunna sälja förpackad business intelligence till det lokala näringslivet med god förtjänst, antingen direkt om investeringar gör i IT och ett analysteam, eller indirekt genom att sälja rådata till de stora mediehusen som gjort samma sak.

Det handlar inte bara om klick. Det handlar inte heller om störande kundundersökningar i popup-fönster på webben. Den egentliga affären ligger faktiskt i analysen, det vill säga den delen av affären som i dag PR-byråer, mediebyråer, trendspaningsinstitut, undersökningsbolag och webbföretag till stor del faktiskt äger (och tjänar bra pengar på). Den här affären borde mediehusen faktiskt kunna ta över helt och hållet.

En sådan affärsmodell har faktiskt fördelar gentemot den traditionella annonseringen där standardförsvaret alltid varit att det är “vattentäta skott” mellan redaktionen och annonsavdelningen. Men med ett integrerat analysinstitut fungerar den verksamheten tvärtom självförstärkande, eftersom tillrättalagd statistisk och inställsamma analyser snarast skulle skada affären för både journalisterna och analytikerna.

Visst finns det integritetsfrågor som behöver diskuteras och lösas. Ett mediehus skulle i praktiken kunna sälja information av typen att de som om ett halvår kommer att vara intresserade av nya bilmodeller kommer då att vilja läsa nyheter som handlar om villans energikostnader, att de har i genomsnitt 175 vänner på Facebook och att deras köpbeslut främst påverkas av personer som läser Dagens Industri. Mediehuset skulle med rätt kompetens inhouse kunna ge en rekommendation om hur företag och organisationer om ett halvår når dem de vill påverka – allt levererat med en bifogad intresseanalys kring vad som byggt dessa publikers världsbilder.

Om jag ägde ett privat företag på den nationella marknaden så skulle jag hellre betala dyra pengar för sådan kunskap än för en dyr helsidesannons i en rikstäckande papperstidning. Eller omvänt: Innan jag placerar en annons någonstans över huvud taget så vill jag gärna veta mer än bara hur prenumerationsstocken är sammansatt rent demografiskt.

För det handlar om värde och om att bredda affären, vilket ofta handlar om att skapa nytta inom ramen för fler av kundens olika budgetar. På det här sättet kan mediehusen genom att förvärva teknisk kompetens och ett gäng analytiska genier bidra med nytta till affärsutvecklingen, marknadsföringen, rekryteringen, ekonomistyrningen, förändringsarbetet, etc. Lite bredare än att jaga företagens sinande annonsbudgetar, alltså.

Väl genomfört kan redaktionerna då arbeta för spridning istället för inlåsning. Att nyheterna sprids för vinden blir då något positivt eftersom det genererar mer data och då slipper mediehusen lägga dyrbar energi på att stympa RSS-flöden, låsa inbäddningstekniker och krångla med automat- och djuplänkningar.

Förstå mig rätt. Förändringar av den här typen ersätter säkert inte dagens intäkter enligt förhållandet 1:1. Framtiden tillhör sannolikt redaktörerna på bekostnad av reportrarna och redaktionernas kompetenssammansättning behöver genomgå en stundtals plågsam metamorfos. Användningen av användargenererat innehåll behöver effektiviseras och annonseringen måste också den följa med i utvecklingen.

Det här är ett förslag. Det finns andra sätt att tjäna pengar; att utveckla den journalistiska rapporteringen är förstås också ett. Det finns också kloka tankar om att kapitalisera på människors uppmärksamhet, tankar om freemium/premium och att skapa kunskap ur realtidsflödet. Det är viktigt att komma ihåg detta, eftersom det knappast går att lösa nya problem med gamla sätt att tänka.

När vi träffas igen på Tjärö 2010 hoppas jag att solen skiner lika vackert både inne som ute som den gjorde 2009 och att den här viktiga diskussionen då faktiskt kommer att handla inte bara om hur journalistiken ska bli bättre, utan även om konkreta värden och om hur journalistikens affär ska utvecklas. Hela affären.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.