Posts Tagged: SSWC


30
Aug 10

Veckan som gick – vecka 34

Tio grader och regntunga moln är ett tydligt bevis för att sommaren är slut, hösten är här och därmed också våra veckosammanfattningar.
Veckans utan konkurrens största snackisar i branschen har varit Assange-affären och Sverigedemokraternas valfilm. Jag återkommer till dem, men tänkte först dra några snabba länkar om andra händelser:

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Flattr this


28
Jun 10

Debatten om ett bröllop och två ekosystem

Johan Grafström är redaktionschef på UR. Han har skrivit ett inlägg i diskussionen om Public Service i allmänhet, SVT i synnerhet och om att släppa materialet fritt. Inlägget är ursprungligen publicerat i Grafströms egen blogg, men vi återpublicerar det här på SSBD med hopp om fler läsare och en vidgad debatt om Public Service-uppdraget in i framtiden;

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

/Johan Grafström


28
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 12

Man kan fråga sig om den som är intresserad av medier i allmänhet och internet i synnerhet fick något gjort på jobbet den här veckan? Förra helgen inleddes med Gräv, därefter Webbdagarna, Public Service-dagen och Disruptive Media Social+Cash. Och därtill en rad andra seminarier och möten om nya medier och gamla.

Två tunga gästbloggare på SSBD denna vecka, Peter Sunde om Flattr och Kal Ström om Google, Kina och Microsoft.

Joakim Jardenberg gör skäl för smeknamnet Mr Transparens. Till viss del kanske för att han lägger ut sin DNA-data, men kanske främst för att han driver öppenhetsprocesser mot den politiska makten.

IMG_0705

Bildkredd till Svalin.

Tomas Wennström, Mr Sweden Social Web Camp, var också där och det med den äran:

“I fredags deltog jag i ett seminarium om öppen offentlig data, arrangerat av Finansdepartementet och Handelskammaren. På plats var bland annat minister Mats Odell, SMHI:s ställföreträdande generaldirektör Tord Kvick, Lantmäteriets generaldirektör Stig Jönsson och Joakim Jardenberg. Jag var inbjuden i egenskap av grundare av vädertjänsten Vackertväder.se. Vi använder oss av norsk öppen data. Jag pratade bland annat om varför öppen offentlig data är bättre än stängd till den här bilden:”

innovationssvansen

Se Tomas presentation här.

Öppenhet diskuterades även under Webbdagarna. En uppskattad talare var Alexander Bard, men det hindrade inte mig från att kritisera hans retorik och piratsyn, men trots näsvisa kommentarer svarar han klokt, konstruktivt och ödmjukt.

bild

Kärlek, alltså – ovan från en föreläsning signerad Morris Packer under Webbdagarna.

Konflikt har ju alltid drivit intresse i gammelmedievärlden. Råder en annan medielogik byggd på nätverk, kunskapsdelning och generositet? Sharing is caring. Ja, kanske. Vi bör i alla fall enligt Emma “opassande” Andersson ta det lite försiktigt med att brusa upp på webben:

“Problemet är inte att bli arg online, problemet är att det alltid står kvar och fortsätter att vara argt även långt efter att ilskan passerat, brukar jag säga när folk undrar varför jag försöker undvika att blogga när jag är arg. I livechattar har jag däremot släppt loss lite mer för att känslan är att här och nu har möjlighet att bli dåtid. Under normala omständigheter lär vi oss och går vidare. Men loggar kan sparas, ilska tillåts inte sjunka undan alltid, så jag har i praktiken hoppat ur sådana kanaler eftersom jag inte hittat nåt bra sätt att förhålla mig till det. En slags social anpassning som inte riktig klickat än.”

Klara utvecklar det här och annat kring att diskutera online, väldigt bra. Även Oscar Swartz skriver i ämnet, med fokus på att vi behöver vara lite mer tåliga. Uppdatering: Mycket tänkvärd artikel på Techcrunch om internets “minne” och hur vi antagligen måste bli mer accepterande.”

Och apropå länkkärlek så kan Lasse Bernfalk skryta om besökarrekord tack vare den sociala webben, men varför länkar han inte tillbaka? Vad är det för gammelmedietänk? Behöver vi skyddas från Flashback, verkligen? Är det journalistikens nya roll, att skydda oss mot det icke politiskt korrekta?

Och så hade vi Disruptive Media Social+Cash. Läs eftersnack del 1 och del 2 hos Jennifer Bark som tillsammans med Annika Lidne anordnat konferensen.

Kristina Carlsson, Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Annika Lid

Bildkredd till Pelle Sten. Jag (PR) snackar mätbarhet tillsammans med Johan Ronnestam (reklam/koncept) och Kristina Carlsson (mediebyrå). Annika Lidne modererar.

Från Public Service-dagen har inga länkar passerat i mina flöden. Märkligt? Hörde något om att någon kändis gjort sig lustig över Twitter och sedan hade det varit bra med den saken. Antagligen inget att rapportera om här på SSBD, med andra ord.

Någon som har funderat över hur värdefulla kommentarsfälten egentligen är? Det har jag gjort efter att ha kämpat med otrevliga typer i Dagens Medias kommentarsfält och funderat över sjaviga kommentarsfält har Henrik också gjort.

Intressant från Mikael Nilsson om hur FRA fungerar. Men piratrörelsen har en del att fundera över när det gäller att vinna momentum i valrörelsen och Mattias Lönnqvist sätter fingret på de flesta av hindren.

Skönt att det inte bara är jag som är förföljd av… Sverigebilen.

Läs Isobel Hadley-Kamptz: Ask leder oss till medeltiden.

Gissar att det är mycket mediefolk där ute som arbetat mycket med SEO? Läs potningen hos Nikke Lindqvist om vad som händer nu när Google kopplar på “snacket” på allvar. Medieinnehållet måste få vara socialt/delat, det blir allt mer uppenbart. I synnerhet i Sverige, som ju är mest uppkopplat i hela världen. Så varför inte dra nytta av att det blåser gynnsamma vindar just nu?

Låt oss glädjas åt Politometerns nya Knuff-inspirerade förstasida. Kommer Knuff att anpassa sin förstasida nu? Jämför förresten med SvenskOpinion.nu. Apropå politik; Jesper Strömbäck kritiserar nyhetsmediernas redovisningar av opinionssiffror.

Veckans bästa postning är inte alls en postning och den står nog ändå Anders Mildner för med sin Farligt att skilja nätet från verkligeheten. Veckans rubrik tycker jag går till Niclas Strandh: Facebook är inget problem. Dåligt ledarskap är det. Annars har den här länken om hur mycket tid Facebook tar blivit ordentligt spridd i veckan.

Märkligt och verkligt/overkligt, men enligt Johan Hedberg tycks fejkbloggarna vara på frammarsch.

Apropå verkligheten, eller den skenbara verkligheten, så måste jag väl skriva något om Bjästa. Fast jag har ingen lust, för hela histrorien dryper av inskränkthet, våld, undermålig granskning och rent generellt handlar historien om det allra mörkast i oss människor. En ljusning är dock att flera nyhetsmedier har varit transparenta kring sina respektive ageranden.

Jag har fastnat för Erik Berg beskrivning:

“Historien upprepar sig. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Efter Uppdrag Gransknings välgjorda och plågsamma dokumentär om “masspsykosen” och den andra våldtäkten i Bjästa har det lokala skeendet fått en absurd repris i större skala. Nu riktas all den vrede som väcktes av dokumentären mot en liten ort i Norrland där alla är lika dumma i huvudetMymlan skriver:”

”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”

“På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls  Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.”

Immanuel “trollhare” Brändemo skriver också initierat och vällänkat:

“Jag är den första att erkänna att det finns enorma problem med normer på många små orter. Det är jag verkligen; den som läste min blogg det första året jag bloggade vet vad jag pratar om. Det finns maktstrukturersom är fullkomligt förödande, och som lättare får fäste där det är en liten genomströmning av människor. Men det är inte hela sanningen. Det går inte att förklara det som hände i Bjästa med att det ligger i Norrland, att det är en liten håla, att ungdomar har sex, eller något sånt – inte helt och hållet. Inte heller går det att skylla på internet.”

“Vuxna människor, till synes utan förmåga att tänka självständigt, rycks med i drevet; först går drevet mot Linnea och Jennifer, och sedan när deras oskuld uppdagas vänds det istället mot bjästabor, mot prästen och rektorn och de andra som borde ha tagit ansvar men inte gjorde det.”

“Ja, vi är potentiella dryga inskränkta mobbare allihop – oavsett var vi bor. Om några veckor kommer Bjästa kanske att vara delvis glömt, och människor kommer att ha återgått till sina gamla beteendemönster och sinagamla fördomar om vad en våldtäkt ärhur en våldtäkt går tillvem som kan bli våldtagenvem som kan våldtaoch hur vanligt det är att ljuga om att ha blivit våldtagen.”

Det handlar således inte om Bjästa. Punkt. Eller?

Har du något att säga, något som sätter ditt engagemang i brand? Vill du tala till punkt? Starta en blogg redan i dag och gör skillnad i världen.


15
Feb 10

Veckan som gick – Vecka 6

Oj, det är faktiskt måndag redan när jag börjar med det här veckobrevet. Jag fick hoppa in som gäst på Sweet Sunday Web Crunch (ett sorts garage-tv för geeks), så det räknar jag som giltig frånvaro. Well, here goes:

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?


11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.