Posts Tagged: ssbd


12
Feb 11

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.


19
Apr 10

Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt?
Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?


Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah


18
Apr 10

Veckan som gick – vecka 15

Ännu en vecka till ända, som präglats en hel del av vulkanutbrottet på Island.
Johan Ronnestam har redan bloggat om nyhetsrapporteringen utifrån tanken att traditionella medier är oslagbara vid riktigt stora nyhetshändelser. Men alla håller inte med honom. Personligen så tror jag att vi måste sluta tala i termer av vi och dom, det nya och det gamla. Jag föredrar en mix och tror på samarbete och korsbefruktning.
Kullin tipsar om hur du kan hålla koll på flyget med hjälp av Twitter, och Lars Johansson på HD resonerar kring naturkatastrofer och hur skonade vi ändå är. Med en del historiska tillbakablickar.
Här ett annat tips om koll på flygtrafiken.

Hemma i Sverige har det varit Guldäggsgala, här är hela listan. För mer kuriosa kring utdelningen, spana in Guldäggsbloggen.

I måndags var det debatt på Publicistklubben under rubriken Press under Press. Vågorna har gått höga i debatten kring debatten, om Årsboken och om Pressombudsmannen. Jag följde debatten via Bambuser men fick faktiskt ut mer av Twitterkommentarerna till densamma.
Mikael Zackrisson har skrivit den i mitt tycke bästa texten kring stormen, en verklig aha-upplevelse. Han länkar också till andra bra texter i ämnet.
Relaterat är Martin Ahlquists text i Fokus, Vilken tidningskris? Också Karin Olsson på Expressen har skrivit mycket bra om eländiga medier. Thomas Mattsson kommenterar.
Mattsson som verkar vara helt Bambuserfrälst, och under veckan bland annat intervjuat sin konkurrent Jan Helin.
(Här måste jag få ställa en fråga helt off topic; varför är det så många som säger att de bambusrar, och säger bambusning eller bambusring? Vad är det för fel på bambusar och bambusing?)

Apropå PO så har Staffan Dopping skrivit en debattartikel där han läxar upp de svenska medierna för att de inte lever upp till de etiska regler de själva formulerat.
PO själv, Yrsa Stenius, har också skrivit om kritiken mot sig.
Samtidigt inleds en utredning om framtiden och införandet av en Medieombudsman. Jag var på TU i veckan och deltog i ett seminarie kring de pressetiska konstellationerna i Sverige, som ett avstamp för utredningen.
Samtidigt slås Biografbyrån och Medierådet ihop till en myndighet, och Granskningsnämnden avskaffas till förmån för Myndigheten för radio och tv, så man kan lugnt säga att medielandskapet är i omvandling på fler än ett sätt.

Lars Johansson på HD har skrivit om papperstidningens styrka. Han menar att papperstidningen överraskar på ett sätt som inte nätet gör, eftersom på nätet vet han oftast vad han söker. Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.
(I Norge är internet på väldigt god väg att ta ledningen över papperet)

När vi ändå är inne på Twitter vill jag tipsa om Jan Gradvalls eminenta text där han som nybliven twittrare beskriver vad man ska med Twitter till.
Mattias Boström har genomfört ett näst intill överambitiöst projekt för att försöka räkna ut hur många aktiva svenska twittrare det finns.
Twitter har för övrigt lanserat ett nytt annonsformat, med sponsrade statusuppdateringar. Precis som Wille har jag inte sett några sponsrade tweets, men jag har inte heller haft tid att twittra så mycket under veckan som gått.
Emanuel Karlsten tipsar om roliga karaktärstwittrare att följa. Själv har jag skrivit kort om replies, en funktion som många inte har riktigt koll på hur den fungerar.
Och så har jag samlat ett gäng svar på frågan om vad som är det bästa med Twitter. Läs, och registrera ett konto om du inte redan gjort det!

Det har också blivit enklare att hitta i Twitterarkivet med den nya tjänsten som Google lanserat. En mindre användbar men kanske lite rolig funktion är followfinder, som ska tipsa om bra tweeps att följa. Jag blev föreslagen att följa Alex Schulman som blockat mig, och Jocke som nog var en av de första jag började följa. Som sagt, inte så användbart…

Veckans nylansering står Sydsvenskan.se för. Jag har inte hunnit fördjupa mig men efter en första anblick tycker jag dels att det är modigt, och kul att de vågar. Men. Utveckling och förnyelse syftar väl till att förenkla, åtminstone i min värld, och sajten kändes inte alls användarvänlig. Vid en första anblick alltså. Det är fler som tycker till, och Sydsvenskan lyssnar på kritiken.
Trelleborgs allehanda har också fått nytt utseende och snart följer Kristianstadsbladet efter.

Det fortsätter att storma kring DN, och nu sägs flera medarbetare upp. Facket är föga förvånande mycket kritiska till det hela, och det sägs vara dålig stämning på redaktionen.
Samtidigt visar kvartalsrapporten att besparingarna lönat sig.

En positiv nyhet från DN är Riksdagskollen.se, en bra tjänst där man kan hitta politiker och få reda på var de står i olika frågor som intresserar. Men den är inte helt klar, utveckling pågår. Björn Hedensjö berättar mer.

Att jag älskar internet och sociala medier är knappast någon hemlighet för er som läser här. Inte heller att jag tror att det som händer på nätet är utomordentligt bra för demokratins och journalistikens utveckling. Inte minst för att traditionella medier för första gången i historien genomlyses, granskas och kritiseras som aldrig tidigare skådat, av läsare, tittare, medborgare, nyhetskonsumenter. Och av villebråden. ett av dem är Magnus Betnér, som jag tipsat om att följa på Twitter.
Jag gillar hans blogg också, som till stora delar handlar om just medier och då framförallt pressen. Denna vecka har han skrivit om Trelleborgs allehanda.

Det har stormat i helgen kring en debattartikel som Aftonbladet först publicerade och sedan drog tillbaks, jag har inte satt mig ordentligt in i det, men artikelförfattaren Rick Falkvinge gör en bra folkbildande insats när han förklarar skillnaden mellan censur och publiceringsbeslut. För vem som jobbar med media på ett eller annat sätt är inte trött på de skallande ropen om censur så fort man väljer att inte publicera en kommentar, ett debattinlägg eller för den delen väljer att inte gå vidare med vissa nyhetstips?
Mer folkbildning i frågan står Thomas Mattsson för, som börjat chatta med läsarna. Också Björn Hedensjö förklarar för läsarna på DN.se hur kommentarshanteringen fungerar, och tar upp problemet med rasistiska kommentarer.
För er som inte hängt med i turerna kring Sverigedemokraterna.de rekommenderar jag Nikkes rekapitulering av vad som hänt.

Det är ju inte heller nödvändigt för de traditionella medierna att publicera precis allt, för den som vill finns alltid information och skvaller att ta del av.

Upphovsrätt är ett alltid lika spännande ämne att diskutera. Särskilt intressant är det när traditionella medier struntar i avtal och regler kring publicering av andras material, som Kyrkans tidning. Eller Journalisten. Mer komiskt blir det när en Piratpartist kräver Piratpartiet på ersättning för olovlig användning av bilder. Å andra sidan är det så att även pirater är väldigt noga med att credda varandra och andra, faktiskt ofta betydligt duktigare än traditionella medier. En tankeställare för någon kanske?

Apropå lagstiftning ska nu Datainspektionen utreda vad som egentligen gäller i sociala medier, där det tydligen är osäkert hur exempelvis PUL ska eller om den kan tillämpas. Och vad gäller pirater så är det intressant att forskare visar att piratkopiering inte alls är ett stort problem för dem som vill tjäna pengar på diverse immateriella rättigheter. Snarare tvärtom.

Jag tror (eller snarare vet) att det finns en ganska utbredd uppfattning i journalistkåren att nätet svämmar över av skit, dålig moral och oetiska publiceringar åt alla håll. Det är förvisso sant, men ingenting som de traditionella medierna kan svära sig fria ifrån. Thomas Hartman skrev en debattartikel i Aftonbladet om just pöbelmentalitet hos journalistkåren, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggarna fick dessutom vatten på sina kvarnar då Littorins skilsmässa och tvister i samband med den hamnat i nyhetsrapporteringen.
Många har skrivit om det, men jag väljer att länka till Erik Laakso, en av dem som upprörs över snaskandet i Aftonbladet. Sedan har begreppet “Ren Blogg” spridits i bloggvärlden, ett sätt för bloggare att markera att de skiljer på sak och person. Opassande skriver som vanligt väldigt bra.

I veckan kom nya uppgifter om att Dawit Isaak ska ges en rättegång, uppgifter som det dock råder delade meningar om. Thomas Mattsson är som vanligt engagerad och ställer en spännande fråga.

Besöksstatistik är en ständigt aktuell fråga för nyhetssajterna, men Jardenberg pekar på det faktum att allt fler surfar från sina mobiler och att den trafiken oftast går förlorad i statistiken.

Slutligen tipsar jag om några spridda skurar, men väldigt läsvärda sådana:
Jerry Silfwer har skrivit om tio egenskaper för en bra företagsblogg.
Alltid läsvärde Micco Grönholm – Du har ingen aning om varför dina kunder köper.
Kristin Heinonen om vikten av att ha ett bra innehåll.
Gert Frost om hur sociala medier kan och bör användas i föreningslivet.
Mashable med en lysande postning om sociala medier i journalistiken, med konkreta exempel.
Allra sist tipsar jag om att köpa en timme med Anton Johansson. Och undrar hur det går, är det någon rusning?


8
Mar 10

Veckan som gick – vecka 9

God måndag!

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

– Jag är en företagsstartartyp, säger han, »a start­up kind of guy«.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Bild 5

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.


17
Jan 10

Veckan som gick – Vecka 2

Mitt herrskap, god fortsättning! Till att börja med, bli nu inte allt för arga på mig om jag missar något absolut väsentligt. Vi vet väl alla hur det är att kallstarta efter lite ledighet? Okej, då kör vi.

Vi skakas självklart alla av de starka bilderna och rapporterna (Mattsson/Helin) från Haiti (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, GP).

I samma andetag är vi en del som har skrattat åt lustigheterna kring fenomenet “trollning” (länktips Johan Hedberg), där intet ont anande människor går med i diverse Facebook-grupper som sedan efter ett tag byter namn till extremt olämpliga saker. Men när det görs kring Haiti, då är vi nog många som inte tycker det är roligt längre. låt er inte luras, för det är minsann inte alltid så lätt att vara engagerad samhällsmedborgare heller.

Och när det gäller svindel så rullar Röda Korset-skandalen med af Donner vidare.

Planerad journalistik, kan det vara något? Resumé rapporterar om Svenskans omorganisation:

“20 januari sjösätts nya organisationen. Ytterst handlar det om ett helt nytt sätt att arbete. Den största förändringen är att SvD har skapat en utökad redaktion med fokus på snabba nyheter för tidning och webb. Den andra, och kanske långt viktigare förändringen, är att samtliga avdelningar ska ha ett betydligt större fokus på vad SvD kallar planerad journalistik.”

Och TT startar upp Uppdragsmedia. Ytterligare ett tecken i tiden? Vassa Eggen målar i alla fall på ordentligt med sin allra mörkaste färg:

“Mediekrisen har drabbat alla: från institutioner som tidningar (- 23% annonsintäkter i USA) och magasin (-19%), radio-kanaler (-23%), tv-kanaler (-12% för marksänd tv i USA) till individnivå – mellancheferna ligger illa till (fråga cheferna på Dagens Nyheter) och frilansjournalisterna knäar.”

SSBD-bekantingen Björn Hedensjö skriver på DN.se-bloggen:

“Antalet kommentarer på sajten har ökat explosionsartat under året och räknas nu i tusental varje dygn. Kommentarerna tillför mycket läsvärde – nya infallsvinklar och bra debatter – men ställer också stora krav på oss som publicerar dem. För övervakningen av kommentarsfält och blogglänkar anlitar vi ett företag specialiserat på webbmoderering.”

Besvärligt med sådana enorma inflöden förstås, men samtidigt vilket fantastiskt kvitto på att journalistiken verkligen lever och engagerar! Apropå läsarreaktioner, så är det rimligt att anta att allt fler kommer att förvänta sig svar av organisationer, i det här fallet Hallandsposten:

“Jag använder ju sociala medier nu, i detta fall min blogg, för att kommunicera med er på Hallandsposten. Jag är en av era läsare och mina åsikter bör intressera er eller? Använder ni webben rätt så kommer ni själva att snappa upp detta ganska snart och kan ta del utav det. Vore trevligt med någon typ av svar.”

Mindpark stänger ned #Mindpark100 med en epilog från Joakim Jardenberg. Det blev inte 100 postningar, men det som räknas är att det till slut ändå blev 50-talet fantastiska vittnesmål om det decennium som flytt! Många kramar från “konkurrenten” för en fantastisk insats!

Karin Malmsten på Ljud- och Bildskolan påminner om att medieprogrammet håller på att läggas ned.

Sedan så tjafsas det väldigt mycket om Conan och Jay – lite talent management kanske inte skulle skada? Apropå snackisar, så var det ju något om BH-färger på Facebook också:

“Enligt Göteborgs-Postens blogg Teknik & trender påstås det att kedjebrevet ursprungligen skickats från England och var en kampanj mot bröstcancer. (Bakgrunden till kedjebrevet förklaras på bloggen Lost in Translation).”

Jag har extremt dålig koll på Stora Bloggpriset i år, men titta in hos Sofia Mirjamsdotter och länka dig vidare därifrån.

Här ett skrämmande tidsdokument från Åsa Moberg om sexuella trakasserier inom kulturjournalistiken. Apropå kultursektorn så har Evelina Wahlqvist, forskare i kreativitet vid Handels i Göteborg släppt en forskningsrapport om kopplingen mellan kultur och regional lönsamhet.

Mycket sociala medier och politik, förstås. 2010 är ju trots allt ett valår.

Frågan är vad Piratpartiet egentligen ska hitta på? EU-valet i all ära, men just nu har inte partiet med sig något momentum från 2009. Mer politik 2.0 då? Jag skäms inte för att lyfta fram SSBD-bekantingen Johan Ronnestams megapostning på ämnet – den har många starka poänger.

När jag ändå pushar för SSBD-gänget så ohämmat, så passar jag på att lyfta fram min egen postning om det svenska modebloggarfenomenet. Kan vi verkligen kalla dem modebloggare längre? Okej, knappast lika viktigt som Haiti, medborgardemokrati och nya personer på nya jobb, men ändå.

Läs även Per-Åke Olssons viktiga tankar kring webbstrategier och Hans Kullins tankar om tunna tidningar utan annonser (ligger svaret i siffrorna?).

Mer SSBD-nytt: Paula Marttila blir skribent på Bub.blicio.us – grattis! Och Ebba von Sydow blir hovreporter på SVT – grattis! Och med Ebbas övergång blir SSBD alltså Bonnier -1 och SVT +1.

Edvard Unsgaard, då? Ni vet moderaten som hamnade i blåsväder för att ha uttryckt sig klumpigt på Facebook? Sofia Mirjamsdotter tycker vi ska sluta stigmatisera städerskan. Niclas Strandh betonar vikten av en personlig strategi. Själv tycker jag att Unsgaard borde be om ursäkt på riktigt eller låta bli. Det där tramset om “vantolkningar” fungerar knappast.
Sofia har också skrivit på SVTDebatt om hur hon tycker att politiker och journalister ska förhålla sig till sina och andras Facebookstatusar.

Och vad är det man brukar säga? 100 miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit.

(Eller drick färskpressad juice, kanske? Verkar ha fungerat för Gustav Holmström på Mini Geek Camp. Tur att det finns människor fortfarande som tänker nytt.)

Apropå stigman förresten – är inte bloggosfären (ja, jag vet att ordet är “ute”) som mest fantastisk när det personliga verkligen träder fram? Läs Skrymtas fantastiska skildring av en för honom livsviktig relation.

Sedan är jag arg och orkar inte länka när det gäller jakten på vår svenska varg. Eller jo, en länk till Badlands Hyena kostar jag på mig.

Till sist: Retorikälskare? Efter en märklig tweetväxling mellan mig, Nikke Lindqvist, Joakim Jardenberg och Rick Falkvinge så dök den här fantastiska Orson Welles-monologen om polisbrutalitet upp! Väl rutet!