Posts Tagged: socialt sök


21
Feb 11

Veckan som gick, vecka 7, 2011

Det är svårt att sammanfatta en vecka utan att börja med de stora händelserna i arabvärlden. Protesterna sprider sig nu till Libyen, Bahrein och Marocko. Jag har inte följt utvecklingen i detalj, men uppenbart är att precis som i Egypten försöker ledarna i Libyen stänga ned internet för att försvåra för demonstranterna. I Marocko sprider regeringen desinformation om planerade demonstrationer, men dementeras sedan på Facebook.

Exakt vilken roll nätet, Facebook och andra sociala sajter i spelar i revolterna är ett ämne som debatterats. Jag tycker Sam Sundberg sammanfattade det bra i Svd:

“En Facebook-grupp allena störtar ingen diktator. Men internet öppnar svindlande möjligheter för såväl demokratiska som antidemokratiska krafter som förstår att utnyttja det.”

Martin Gelin är inne på samma spår i DN några dagar senare.

“Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.”

Nu är jag själv en obotlig optimist i när det gäller webben, men personligen tycker jag ändå att både Sundberg och Gelin lite grand missar den inneboende transparens som finns i webben i sig. Och den transparensen är per definition positiv, när det gäller att motarbeta totalitära regimer.
Nu på natten till måndag ser jag rapporter på Twitter om att protesterna i Libyen sprider sig och att regimen tycks vara på väg att falla.

Här hemma har det framför allt handlat om #kkgate, bråket mellan den bloggande kommunchefen och Katrineholmskuriren som granskar honom. Bråket har nu nått allmänmedia, som DN. Sveriges Radios Medierna sammanfattade i lördags:

Varför bråkade alla om Katrineholmskuriren? by Medierna

Och tidigare i veckan debatterade kommunchefen Mattias Jansson och Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka i Studio Ett.

Fajten nådde väl någon slags bottennivå när Wistbacka på ledarplats slog fast att Jansson blivit känd tack vare Kurirens granskning av honom och sedan kallade sina kritiker för bloggvalpar. Detta föranledde före detta TV4- och Expressenchefen Morris Packer att publicera ett öppet brev till Wistbacka här på SSBD, där han menar att Wistbacka är en skam för journalistiken.

Efter det blev tonen något mer försonlig. Malin Lernfeldt, ledarskribenten på GP som blev så kritiserad för sitt uttalande om att SJ borde twittra i höstas, svarade här på SSBD, “Sluta kriga, det är 2011 nu”.
Frilansjournalisten Tomas Carlsson körde det juridiska spåret och gick igenom kommunens rättigheter och skyldigheter i en post som även Katrineholmskurirens publicerade. Personligen anser jag att Carlsson är lite fel ute, min erfarenhet är att domstolarna mer intresserade av att lagens mening efterföljs – det vill säga att myndigheterna är öppna – än vem som äger servrar och domännamn.
Jag låter Thord Daniel Hedengren få sista ordet.

Nästan lika stor uppmärksamhet fick Dagens Nyheters granskning av bostadspolitiken och en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt där han enligt DN “sågar” hyresrätten. Detta var en helt felaktig tolkning, menade Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, och valde att publicera en egen bandinspelning av intervjun på regeringens pressajt för att motbevisa tidningen. DN publicerade då också intervjun, och chefredaktör Gunilla Herlitz menade att Alenius hade ringt och nästan hotat henne innan publiceringen, ett uttalande hon dock senare tog tillbaka.
Regeringens agerande visar dock att man inte tänker låta medierna sätta agendan, och pressmeddelandet fick också de stora kvällstidningarna att fokusera stort på bråket mellan tidningen och Reinfeldt. Att Reinfeldt faktiskt inte själv ville svara på frågan kom i skymundan.

Paul Ronge drog i en bloggpost slutsatsen av både DN-bråket och KKgate att politikerna nu utmanar medias makt. Själv skrev jag något liknande, men med tillägget att det nu kommer en helt ny typ av aktörer som gör anspråk på att göra det journalister alltid gjort.

En av de som gör det tydligast är Apple, som i veckan lanserade prenumerationer i sin nätbutik App Store. I korthet skärper Apple kraven på de som säljer prenumerationstjänster via appar. En prenumeration som säljs via till exempel leverantörens/mediebolagets egen sajt måste alltid finnas tillgänglig inuti App Store också, och då till samma (eller lägre) pris. Men i App Store tar Apple 20 procent av intäkterna, utanför 0 procent. Dessutom får leverantören inte automatiskt tillgång till kunddata om prenumeranten, som den sålts inuti App Store, om inte kunden frivilligt gått med på att dela med sig av exempelvis mejladressen. Man får inte heller bygga apparna så att de länkar till en extern säljsajt.
Det här har fått igång debatten om huruvida Apple utnyttjar sin ställning i app-världen. Jason Kincaid förstår inte varför alla försvarar Apple, när bolaget utnyttjar sin monopolställning. MS Siegler går i svaromål och menar att över tid kommer marknadssituationen förändras, så Apples villkor spelar ingen roll. Siegler erkänner dock att det är högt spel från Apples sida. Men villkoren kan slå tillbaka mot Apple när de blir en ursäkt för att bygga appar för Android, Googles kommande surfplatte-os Honeycomb och andra plattformar. Min förra arbetsgivare Bonnier har i alla fall valt att hoppa på Apples erbjudande. Sydsvenskan lanserades direkt som ipad-prenumeration, dock inte i App Store, vilket bryter mot Apples regler. Men tidningarna har å andra sidan till 30 juni på sig att anpassa sig till reglerna.
Nieman Journalism Labs gräver djupare i vad villkoren innebär för tidningshusen. Men den här artikeln ger lite perspektiv: Amazon tar också 30 procent av intäkterna, men först efter att kostnaderna dragits av.
Men att Ipads är populära på företagen, det råder det ingen tvekan om. Visst finns googlebaserades surfplattor, men priserna och kvaliteten lämnar fortfarande mycket att önska.

Samtidigt slutar Bonnier ge bort Dagens Industri i ipad-version, numera kostar den 28 kronor om dagen. Expressen går motsatt väg och ger bort sin tidigare betalda ipadutgåva, något som Joakim Jardenberg menar beror på att betalstrategin inte funkat. Jag är böjd att hålla med.

För den ipadintresserade har Roman Pixell gått igenom de svenska dagstidningarnas ipadsatsningar i en ambitiös artkelserie i Medievärlden:
Vägval för tidingsappar
Svenska pressens Ipad-missar
Svenska dagstidningar i Ipad – långt från fulländning
Det är lätt att vara kritisk när man läser om bristerna i de produkter som faktiskt säljs för tusentals kronor om året. Men man ska också förstå att ipad ändå är en plattform funnit i mindre än ett år, det handlar mer om att mediebolagen rusar fram lite för fort.
Det som oroar mig, personligen, är att tidningsföretagen så uppenbart prioriterar papperstidningslikheterna och möjligheterna att sälja tidningen som produkt, framför de sociala och personaliseringsmöjligheterna som ipaden ger.

Rasmus Fleischer varnar för att Apples regler för vad som får finnas i apparna bäddar för censur. Jag håller nog med om att det är en större fara för journalistiken än pengafördelningen.

Veckan inleddes annars med att moderatpolitikern Anton Abele beklagade sig över näthatet i Expressen och efterlyste hårdare tag från leverantörer av bloggplattformar och it-bolag mot “twittermaffian”. Signerat Kjellberg debatterade emot.

Lite mer internationellt: Banken JP Morgan ska sätta upp en stor fond för investeringar i sociala medier-bolag. Fonden ska dra in mellan en halv och trekvarts miljarder dollar och kan ses som ett svar på Goldman Sachs investering i Facebook nyligen.
Att det finns en hajp kring sociala nätbolag visades också när Zynga, som utvecklar Facebookspel som Farmville, tar in en halv miljard dollar i riskkapital och värderas till hela 10 miljarder dollar. Om någon undrat hur de där fåniga spelen på Facebook lyckas attrahera mångmiljonpublik, som dessutom betalar för sig, så har Business Insider en underhållande förklaring.
Hajpen togs också upp av branschorganet Computer Sweden som varnar för en bubbla inte olika den som drabbade internetbranschen för tio år sedan.

Kritiken mot Nokias allians med Microsoft konkretiserades när en anonym grupp “unga arga investerare” lanserade en Plan B för att utmana styrelsen på den kommande bolagsstämman. Det hela ledde till en hel serie roliga förslag på Plan C, D, E och så vidare. Men till slut visade det sig att det hela bara var en bluff. Helt klart verkar ändå att vi får vänta ett bra tag på den första Windowstelefonen från Esboo.

Utrikesdepartementet släpper en serie tidigare hemligstämplade dokument med ambassadrapporter från tiden från Sovjetunionens frigörelse. Dokumenten går att läsa i sin helthet på Issuu.com

Efter att både Elin Kling och Isabella “Blondinbella” Lösengrip tagit steget från blogg till tidning gör nu även sajten Daisy Beauty det. En tidning om skönhet kommer det att bli, och det verkar också vara en trend.
Svenska Kyrkan planerar att börja videofilma och sända gudstjänster på internet.
Charlotta Friborg tar över Östgötacorren och blir publisher eller tidningschef där. Friborg kommer närmast från ett jobb som pr-konsult, men har tidigare varit både ledarskribent och chef för DN.se.
Metro Teknik läggs ned.

Google gör ännu ett försök på det sociala området, nu är det Googles sökfunktion som vässas med sociala inslag. I korthet går det ut på att länkar som folk i ditt sociala nätverk tipsat om får högre rank i sökresultaten. Tyvärr indexerar Google inte Facebookgillningar, utan det görs enbart av Microsoftsökotorns Bing. Sökfajten fortsätter.
Hur förhåller du dig till det som händer på nätet kontra det som händer i den fysiska verkligheten, frågar Fredrik Wass och refererar till en ny bok om sociala medier.

Aftonbladet gör rekordvinst och numera tjänar webben mer annonspengar än pappret, i alla fall vissa månader på året.
TV4 satsar på Twitterkonton för olika redaktioner och program, men har lite problem med konton som “fallit mellan stolarna” bland medarbetarna.
Klout är ett nytt verktyg för att mäta inflytande på Twitter.
Mode- och spelsajten för unga tjejer Stardoll lanserar ett eget klädmärke i den fysiska världen.
Planerna på en gemensam etisk granskningsorganisation för medier går vidare, även om Sveriges Radio motsätter sig förslaget.

I lördags arrangerades Vinterminglet, en ny internetkonferens mitt i Stockholm inspirerad av sommarlägret Swedish Social Web Camp. Jag var själv inte där, men bland andra föreläste Sveriges Radios vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkö om sitt bokliknande bloggprojekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.
Reklammannen och nybliven ipadföretagaren Johan Ronnestam pratade trender på webben, och Malin Stroman berättade om gamification, hur man kan utnyttja speltänkande i nya produkter för att öka lojalitet och underhållningsvärdet. Som hemlig gäst dök den gamla internetikonen Johan Staël von Holstein upp och talade om sitt hjärtprojekt Mycube, att man ska kunna äga sin data om sig själv på nätet. Erik Lindahl sammanfattar.
Mer om Vinterminglet:
Hallvarsson & Halvarsson: Vinterminglet I – digitala trender, gamification & Telias sociala kundtjänst
Dinwebb.nu: Spelifiering och ledarskap – nästa grej?

Mats Svegfors och Cilla Benkö debatterade för övrigt om public service roll och relation till kommersiella medier på DN Debatt i lördags.

Slutligen måste tipsa om ytterligare två bra inlägg om hur det är som journalist att gå från det gamla till det nya, publicerade i vårt serie om journalistrollen här på SSBD:
Sofia Mirjamsdotter om journalistrollen
Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

Till sist: Det är alldeles för lätt att klicka på gilla på något på Facebook, menar Maria Hillerström.
Då kanske en rejäl stämpel med knappen kan vara något? Dislike-stämpeln får du på köpet.
Foto: Roligaprylar.se

/Mikael Zackrisson


2
Dec 09

01: Antwerpen, januari 2011

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

“… so singe ich eine Lied für dich…”

Antwerpen. Mobiltelefonen durrar på sängbordet, men det är Spotifys alarmfunktion som väcker mig. Jag är knappast utvilad, men den sociala funktionen Geoshuffle gör mig som vanligt på lite bättre humör. Stelt sträcker jag ut en arm efter mobilen och sliter in den bland de varma hotellakanen. Uppenbarligen spelade en av mina vänner, Christopher, Nenas gamla poplåt 99 Luftballons senast han var på… få se nu, senast han var på Café Nero. Cafét ligger visst alldeles här i närheten, enligt Google Maps.

Jag visste inte att Christopher ens varit i Belgien. Han var barista utomlands under några år, precis efter gymnasiet, det vet jag, men i Antwerpen var han alltså så sent som förra året. I alla fall enligt Spotify Geoshuffle.

Jag ber Spotify göra en automatisk spellista över mina vänners mest lyssnade låtar med regeln att de måste ha varit i någon av Benelux-länderna någon gång samt att vi måste ha minst 20 gemensamma kontakter på Gmail. Det irriterar mig att den tar tiotalet sekunder att ladda, men spellistan blir vid en första anblick alldeles så där lagom kontinental. Först ut – det franska popundret Alizee med en gammal cover på Ella Elle L’a

Musikens energi hjälper mig upp ur sängen. Det är kallt för fötterna på golvet och jag tittar längtade tillbaka emot de bländvita lakanen. Jag viker undan ett par förhängen och tvingas kisa emot ljuset som strömmar in från stadens gator. Jag tittar långt efter en “Café Nero”-skylt och huttrar.

Det är januari på gatorna utanför. Året är 2011. Snön ligger grå på taken.

Jag väcker datorn ur sitt viloläge och möts av den text jag lämnade färdig i natt. Den sociala webben har växt till sig ordentligt på den europeiska kontinenten under hela förra året, men entusiasmen har ändå varit så där europeiskt utebliven. Eftersom Skandinavien varit något av a social hub för innovation och engagemang på webben under 2010, tack vare en utpräglad delar- och early adopter-kultur, så har jag för andra året i rad blivit inbjuden av det europeiska pr-nätverket i egenskap av föreläsare om de sociala mediernas roll för företagens kommunikation.

Men det här är tredje gången jag är i Belgien. På klassiskt pr-manér hade den lokala byrån som varit värd för årets konferens försökt ordna med lokal journalistintervju. Jag tog det med ro att ingen journalist dök upp, luttrad pr-konsult som jag är. Hela konferensen finns dessutom på webben som streamad video och delade presentationer – jag kan alltid korspuffa alltsammans i mina egna nätverk. Men en sak hade den belgiska byrån i alla fall lyckats fixa åt mig – en bylined article.

Vi har inte så mycket sådant i Sverige. Hos oss är debattartikeln fortfarande det traditionella sättet för olika intressen att få tala med sitt eget språk – på sitt eget sätt. En del kämpar fortfarande med sina företagsbloggar, men det finns en oförmåga bland många företag att faktiskt dela med sig av sin trafik. Och varför det ska vara så svårt att se till att pinga åtminstone de viktigaste sajterna? Why still no caring about sharing?

Artikeln behövde tvunget vara klar i dag, så istället för att dricka veteöl med glada EMEA-branschkollegor, så hamnade jag istället i skärmens bleka sken – hela natten lång. Min skrivuppdrag var att kommentera aktuella mediefrågor som hörts, synts och inverkat under det år som gått: 2010. Jag rullar dokumentet upp och ned. Mycket text; det är en märklig känsla att på morgonen läsa det som skrivits på natten.

Det durrar till från nattduksbordet och jag vet att det är min Google Calendar som påminner om att det är dags för dusch, utcheckning och taxi till flygplatsen. Den vet att jag väckt datorn ur sitt viloläge, så den vet att jag är vaken.

Jag tittar igenom vad jag har skrivit. Sverige och Finland har varit i ropet under 2010, förstås. Spotify har diskuterats – var är pengarna till skivbolagen, egentligen? – men ändå har inget lyckats rubba tjänsten, vars. innovationstakt varit konstant hög under året. Jaiku-grundaren Juri Engeström lanserade från Silicon Valley en serverbaserad identitet som ger användarna av OpenID-anslutna tjänster större makt över sitt egengenererade innehåll. Experterna förutspår ett uppköp från Google eller Yahoo! vilken dag som helst. Twingly har fortsatt att erövra tidning efter tidning globalt.

Webben gick igenom en del förändringar. Att de flesta webbplatser ska ha någon form av social component blev under 2010 comme il fault; istället blev det nya buzz-ordet för året swarm technology – alla webbplatser ska numera ha en swarm component, det vill säga funktionalitet som gör att ens vänner, ens utvalda “klan” med tillhörande beteenden och intressen, faktiskt påverkar vad du möter på en sajt med swarm tech.

Svärmtänkandet betonade vikten av att göra sig till en del av det sociala ekosystemet – i min artikel the social eco-system. Start-ups överger helt och hållet tänket om the holy launch och de allra mest framsynta företagen överger sin viral vanity, allt för att istället satsa på långsiktiga värden i forma av relationer och verksamhetsnytta. Faktiskt var året 2010 något av naturanalogiernas år; ett symbiotiskt samspel mellan olika biotoper i ett sammanhängande ekosystem i vilket dynamiken bäst liknas vid evolution – inte revolution.

När det gäller syndikeringsteknologier som Google Wave och Twingly Channels, så blev aldrig innehållet så fritt rörligt som många av oss först trodde. De social media naturals som aktivt delar och pekar vidare på nytt innehåll, de ökade heller inte i antal, trots att den totala digitala mediekonsumtionen ökade kraftigt. I artikeln kallar jag det för the connector stagnation effect. De som tidigt förtjänade sin plats i det sociala ekosystemet blev under 2010 än mer betydelsefulla i sina påverkarroller.

En av mina kollegor lyckas visa empiriskt att den sociala sfären på webben ännu så länge bara är ett fragmenterat nätverk – inte ett distribuerat, något som tvingar många social media evangelists att nyktra till en smula.

De traditionella nyhetsmedierna började under 2010 att intressera sig allt mer för det jag i artikeln kallar cyberlocal cultures, detta i takt med att vi påbörjat övergången från the hippie web – där alla älskar alla! – till mer selective virtual societies. Bilden av the attention economy problematiseras som the access economy och många entreprenörer börjar i slutet av 2010 intressera sig för att kapitalisera på att skapa och ge tillgång till betydelsefulla, exklusiva nätverk. Nyhetsmedierna granksade under 2010 några av de mest avvikande och ibland extrema kulturyttringar i dessa elitistiska sfärer och – vips! – en moraldebatt.

I moraldebattens spår började så rapporterna om ungdomar som drabbats av en sorts permanent skada på synapserna att dyka upp. I nyhetsmedierna kallas det för Ios, information overload syndrome. Kort därefter rapporterades om fler fall i fler åldersgrupper där symptomen visade sig vara en kraftig stresskänslighet, sömnbrist, krypningar, brist på empati, apati och yrsel:

“Sömnpiller ser ut att bli för 10-talet vad lyckopiller var för 00-talet,” konstaterar jag krasst i artikeln och där jag står framför skärmen på det kalla golvet funderar jag på om jag kanske drar den vinkeln lite för hårt? Jag kväver en gäspning och läser vidare.

Under det första halvåret 2010 drev mediemagnaten Rupert Murdoch en vildsint kamp mot sökmotorerna, vilket förvandlades till något av en anti-trend. Det talades mycket om dessa off-grid sites, men några effekter lät aldrig höra talas om sig.

Vill du surfa på din tv? Varför inte på ditt kylskåp? Den mest udda hypen under året var nog nystartade japanska SoTech, som fick ett enormt genomslag för sina digitala paneler med trådlös internetaccess. Precis som med klassiska Intel Inside, blev det under året trendigt med SoTechs köks- och hushållsteknologi. Många talkshow-värdar gjorde sig mycket lustiga över varför vi behöver brödrostar med internetuppkoppling, men skämtarna tystnade när antalet tillämpningar fullkomligt exploderade i samband med att SoTech på spektakulärt japanskt manér släppte sitt API här i slutet av oktober.

2010 blev knappast de traditionella nyhetsmediernas år. Efter ännu ett år av tidningsdöd närmar sig experterna nu försiktigt den smärtsamma insikten om att den totala kostnaden för att skapa nyheter helt enkelt är för stor. I Sverige, eftersom det varit valår, har heller ingen velat driva frågan om högre licensavgifter eller inkomstskattebaserad public service – även om en sådan diskussion sannerligen hade varit befogad!

Med det finns undantag; de lokala nyhetsmedierna. Med lägre lokala annonspriser kunde vi åtminstone i Norden se en allt tydligare trend, nämligen att lokalredaktionerna allt mer dragit ifrån riksmedierna när det gäller annonsintäkter. “I guess news, after all, is local,” skriver jag.

Lokalmediernas framgångar satte i gång tankar även hos reklambranschen som i the conversation age haft uppenbara problem med det faktum att köpta budskap har så låg trovärdighet, i synnerhet i förhållande till den egna svärmens tankar och åsikter. Men istället för att förlita sig på irrationella virala effekter, så talade Madison Avenue-folket under andra halvan av 2010 mer om hyper local advertising (HLA), en ny typ av extremt lokalt och individanpassad reklam – till stor del tack vare gps-teknologin i våra mobiltelefoner.

Låter det som 2010, frågar jag mig med vetskapen att jag knappast har tid att skriva om.

Jag huttrar till. En varm dusch, kläder, utcheckning och sedan taxi. Utanför hör jag städerskornas vagnar. Ur minibaren tar jag en juice och går fram till fönstret. Jag tar några klunkar och känner den kalla drycken i halsen och magen. Mina fingrar har en blåaktig ton, mina bröstvårtor är stela och på underarmarna står håret på högkant. Och där nere vid gathörnet, bredvid biografen med all affischering om den crowdsourcade skräckfilmen The Pact, där ser jag nu – Café Nero.

Jag hämtar mobilen och scrollar fram Christopher och jag kan se att han är uppkopplad på Facebook, MSN GEO och Skype.

Med stela fingrar på skriver jag: ”café nemo i antwerpen – värt ett besök? uttag för netbooks?”

En sekund, två sekunder, tre sekunder. Jag hinner sätta datorn i viloläge och slå på duschen. Fyra sekunder.

Blipp.

Christopher: ”helt klart. klockrent ställe för surf. u there? ”

Spotify spelar MC Solaar och jag ler åt det absurda i att Christopher och jag inte setts sedan gymnasiet, men att vi tack vare den sociala webben kan hålla mer än gott liv i vår relation.

Jag: ”yep, kanske – här på konferens nu”

Christopher: ”do it. sitt i hörnet vid fönstret mot gatan. posta en bild i min fotoram via msn geo plz?”

All right then, Christopher. Det får bli en snabb dusch. Ny dag, nytt år. Nya saker att testa – tillsammans.

Jerry Silfwer, alias Doktor Spinn, är redaktör på Same Same But Different och kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime. Följ honom ända in i 2010 på Twitter.


3
Oct 09

Realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid

Det händer mycket på nätet nu. Ni behöver säkert inga påminnelser, men kommer att få det ändå i det här inlägget. Och alla de här spännande sakerna som händer känns vid ett tillfälle eller annat som hela lösningen – eller delar av lösningen. Lösningen på vad, säger du? Lösningen på att få någon form av ekonomi i det här med medier på nätet. Men, för så mycket som jag älskar vad som sker, är jag inte helt säker på att vi kommer åt grundproblemet – nämligen att skapa det människor vill och inte bara vad vi kan ge dem. Tillåt mig tiden och platsen till en liten sammanfattning av vad jag ser som de stora strömningarna på nätet i dag - och hur de även sammantaget inte helt adresserar grundfrågan.

För det första börjar vi få ett grepp om den så kallade realtidswebben – eller nysswebben. Premiären av svenska Twingly Channels är ett exempel på hur vi börjar skapa publika tjänster kring den aktivitet som försiggår precis nu, eller precis nyss. Google Wave kommer att kunna förändra förhållandet mellan realtid och tidlöshet med sin ofantligt spännande teknik.

På andra håll sysslar man med förståelsen av material på nätet utifrån innehållet i sig – semantiken. Här finns allt från de som jobbar med ren ordförståelse till de som är lite slugare och jobbar med kontexten. Oavsett vilket så syftar det till att ge oss möjligheter att snabbare hitta fram till innehåll som är mer relevant, baserat på det faktiska innehållet och inte vad publicisten har sagt att innehållet är.

På ytterligare andra håll jobbar man hårt med att bygga intelligenta lösningar för att ge oss relevant information baserat på var vi är – positionsbaserade tjänster via GPS är ett område som formligen exploderar och utvecklare snubblar nästan över varandra för att kombinera ihop position med information. På mobilsidan ser vi allt från ganska rudimentära karttjänster till “förbättrade verklighets”-tjänster (augmented reality) där du använder din mobilvideokamera som ett gränssnitt mot omgivningen och får information projicerad över sökarbilden. Allt väldigt häftigt och Terminator-aktigt.

Som om det inte var nog så går nätet också emot det vi kan kalla gruppfiltrering – eller socialt sök – där åsikterna från de människor du är sammankopplade ger tyngd åt sökresultat. Vi låter alltså vår sociala kontext fungera som en algoritm på algoritmen. Något som gör att jag aldrig kommer att få samma sökresultat som du – utan vi får mer skräddarsydda resultat.

Men blir vi klokare?

Det försiggår en mängd olika, alla i sig, oerhört spännande saker på nätet just nu. Och alla, inklusive jag, blir lite till oss i trasorna över hur det ska kunna rädda medierna – eller, snarare, rädda mediernas intäktsmöjligheter. Men den senaste tiden har jag umgåtts med tanken på att vi faktiskt inte har kommit närmare problemdefinitionen – vi har bara samlat mer data på hög.

Låt oss titta lite på vad vi faktiskt får reda på, med hjälp av ny teknik – och vad vi fortfarande inte vet särskilt mycket om. Och låt oss låtsas som att vi är publicister – och vad det här ger oss:

Var? Vi vet var du är, det finns ett GPS-chip i snart sagt varenda maskin.
När? Självklart vet vi när du är där du är.
Vem? Hmm, här har vi lite mer problem. Vi kan ha en hyfsad bild av vem du är genom de sociala kontakter du har – men det är en beskrivning av din omgivning, inte av dig. Det är lite som att vi har kritmärkena på asfalten men inte själva kroppen.

    Men det är ändå en rätt fullödig bild vi kan vinna ut, inte sant?

    Nej, faktiskt inte alls. För vi vet inte varför du är där du är – när du är där. Eller vad du tänker göra. Och däri ligger själva kruxet, för “vad” och “varför” – parat med “vem” – är grunden till relevant information. Låt mig utveckla det här lite – det här är nämligen själva fundamentet för hur vi skapar medier och hur vi gör affärer på desamma.

    Mer detaljer i en lika diffus bild

    Att, ur ett publicistiskt perspektiv, få reda på var någon befinner sig ger oss möjlighet att föda den här personen med platsrelevant information. Om vi dessutom får reda på när ger oss möjlighet att filtrera det platsrelevanta till en ännu vassare mix. Med hjälp av information om vem du är – enligt kritmärkena ovan – kan vi dessutom ytterligare salta soppan med sociala filter. Men faktum kvarstår, vi vet fortfarande inte varför du är där du är – när du är det. Och vi vet inte vad du är ute efter.

    Om jag befinner mig på Stureplan kl 17.30 – är jag sugen på en slips eller en stor stark, på väg hem eller ut, ute efter en taxi eller på väg ner i t-banan? Realtid må det vara – men framtid är det inte. Och så länge jag inte aktivt berättar vad och varför jag vill något är jag bara en kropp i rörelse.

    Så här sa smartskallen Edna ErikssonTEDxStockholm, ungefärlig översättning:

    “Fråga mig inte var jag har varit, utan vart jag är på väg – för det är det enda som ligger framför mig.”

    (Hon pratade om livet i allmänhet och mångfald i synnerhet, men andemeningen är så jäkla bra.)

    Alla affärer görs i framtiden

    Och här kopplar man ganska lätt in i vad vi alla vet – att de som finansierar vår verksamhet är intresserade av framtid, inte dåtid. Annonsörernas affär ligger inte i dåtid och inte heller här och nu – utan i “om en stund” eller “längre fram” och de betalar oss för att hitta människor som kan tänka sig att göra den affären med dem. På så sätt har affären kring annonsering växt fram – exponera annonser för tillräckligt många människor, hitta några som gör affären och betala mindre för annons än vad man tjänar på affären.

    När Google svepte fram med sina textannonser var det egentligen samma sak – det är bara betalningstillfället som skiljer. En sökning på Google är att jämställa med en nischad medieprodukt, där läsaren exponeras för hyggligt relevanta annonser utifrån sin sökning – och den stora skillnaden ligger i att annonsören betalar i efterhand. (Något som möjliggörs av att Google inte skapar eget innehåll.) En sökning är det närmaste vi kommer ett “vad” i dagsläget. (Vi famlar fortfarande för att få reda på “varför” – men det är väl mänsklighetens gåta.)

    Vi måste vårda, belöna, vårda mer och belöna igen

    Om man slår samman storheterna från alla befintliga produkter – och de nya – så ger det oss en möjlighet att skapa annonsaffären som slår alla annonsaffärer. Men det kommer att ställa massiva krav på oss att:

    1. Hitta en affärsstruktur som gör att vi kan leva med prestationsbaserade intäkter.
    2. Klarar av att skapa ett tillräckligt bra erbjudande för att få konsumenterna att välja att vara med och berätta för oss “varför” och “vad”. Det här kräver stor samsyn mellan medier och annonsör för att kunna skapa tillräckligt starka skäl för att våra läsare ska ge oss förtroendet.
    3. Konstruera de tekniska system som gör det möjligt att sätta ut relevanta annonser i realtid, på ett sätt som vi alls inte gör i dag.

    För så här är det (skönt maktspråk, btw) – “var” och “när” är ren data, “vem” kan vi tolka oss till från omkringliggande data. Men “vad” och “varför” måste vi förtjäna rätten att få reda på. Och när vi både vårdar och belönar våra läsares förtroende kring den här frågan så kan vi nå hela vägen. Så, ta en liten anteckning om det här – att pungslå våra läsare på information utan att ge dem ett löfte är dömt att misslyckas. På riktigt.

    Det som händer just nu på nätet är spännande och det gör oss lite mindre efter – och lite mindre blinda – än vad vi har varit tidigare. Men vi är egentligen inte närmare att få reda på drivkrafter eller incitament. Så, realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid.