Posts Tagged: sociala medier


25
Jan 10

Veckan som gick – vecka 3

Ännu en vecka är till ända, och jag ska göra ett försök att sammanfatta. Eftersom jag inte skrivit något veckobrev sedan före jul kan det tänkas att det slinker med en del som är äldre än en vecka, saker som jag fortfarande tycker är relevanta.

Det är svårt att skriva något utan att nämna Haiti. Jordbävningskatastrofen som fått ofattbara konsekvenser för miljontals människor. Kvällstidningarna har drivit på insamlingar för offren, Aftonbladet drog igång kampanjen “Jobba en timme för Haiti“, Expressen tog en krona extra för tidningen på torsdagen, och skänkte också en krona per sålt ex till Röda Korset. Båda kampanjer ska ha varit lyckade och Helin tackar i sin blogg där han också poängterar vilket effektivt verktyg journalistik kan vara för att faktiskt göra skillnad.
På Helsingborgs Dagblad ställer journalistklubben in sin fest och skänker istället pengarna till Haiti. De uppmanar andra klubbar att göra likadant. Rättelse: På Helsingborgs Dagblad skänker man pengarna till en planerad personalfest till Haiti och uppmanar andra tidningar att göra detsamma.
Annars har diskussionen kring de starka bilder som kablas ut från katastrofen varit stundvis hetsig.
En annan debatt har varit den om det är för många journalister på Haiti. MarieLouise Samuelsson skrev en häpnadsväckande artikel i Expressen, Martin Jönsson kommenterar den här. Han har också skrivit denna utmärkta text om journalisternas roll. Clas Svahn skriver på DN:s redaktionsblogg.

Apropå Haiti och diverse insamlingar har frågan om falska Facebookgrupper aktualiserats, i och med den grupp som lovade två kronor per medlem till offren i Haiti, men som senare bytte namn och propagerade för nekrofili.
200 000 svenskar hann bli medlemmar i gruppen innan bluffen var ett faktum, och detta trots att många flaggat för att gruppen inte var trovärdig.
Jag har uttalat mig i Sydsvenskan om välgörenhet på nätet och bluffgruppen, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Artikeln publicerades i söndagens papperstidning.

Facebook diskuteras på bred front, inte bara i samband med Haitiinsamlingar. Ett uppmärksammat fall i veckan är Mats som inte fick fortsätta jobba på en förskola sedan några föräldrar kollat upp honom på Facebook och reagerat på mössan han bar. Min personliga uppfattning om fallet har jag skrivit om i min andra blogg, och den andra aspekten – om det är farligt att finnas att finnas på Facebook och vad som egentligen är lämpligt att dela med sig av har jag uttalat mig om i Sydsvenskan.
Carl Johan Engvall på Ystads Allenhanda skriver mer om Facebook och hur man kan skydda de uppgifter man publicerar där.
Lisa Bjerre skriver i Journalisten om vikten av att vara närvarande på Facebook.
Markus Welin skriver om vikten av att ägna sig åt källkritik i sociala medier.

Den stora branschsnackisen har annars utan tvekan varit New York Times officiella beslut att ta betalt för innehåll på nätet. Här en del samlade twitterreaktioner som kom direkt efter att New York Times gått ut med nyheten.
Mikael Zackrisson ifrågasätter modellen att ta betalt endast av de trogna besökarna, och Joakim Jardenberg är inne på samma linje, medan Olle Lidbom verkar försiktigt optimistisk, eller i varje fall inte någon motståndare till betalmodellen. Stora Ord ifrågasätter kritikerna och undrar varför det är så fult att ta betalt. Jag är mer inne på Martin Jönssons linje. Det man betalar för om man idag prenumererar på en morgontidning är framförallt tryck och distribution. Paketeringen. Journalistiken är främst annonsfinansierad. Läser man nyheter på nätet har man redan betalat för det en gång, genom inköp av dator och räkningarna för bredbandet. Att många betalar en hel del för den utrustning som krävs för att komma ut på internet tror jag är en ganska viktig förklaring att de sedan förväntar sig att innehållet ska vara gratis.

Det pratas en hel del om Dagens Nyheter. En som pratar lite mer än andra, eller i varje fall har dedikerat en hel blogg åt Älskade DN är Paula Hammerskog.
Läs också det här viktiga inlägget på Mindpark:

“Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.”

Axel Andén på Medievärlden har gjort en sammanställning av utvecklingen på tidningen sedan Herlitz tog över chefsskapet. Senaste nytt är att DN kommer att begränsa antalet artiklar från papperstidningen till webben till ungefär 15 i veckan. Här kan du se och höra Gunilla Herlitz själv berätta om tidningen utveckling, och här kan du läsa en intervju med henne.
Dagens Nyheter har också beslutat att dra ner på utrikesbevakningen genom att säga upp avtalen med sina stringers. Henrik Alexandersson kommenterar.
Johan Lundberg på Axess skriver några rader om DN och Linda Leopoldhistorien.

Medievärlden ska bygga ny sajt – igen. Förra året lanserade de ny sajt, som måste berömmas för att vara mycket innovativ och en kavalkad i widgets, realtid och sociala funktioner, men i ärlighetens namn kanske inte den tydligaste och mest användarvänliga.

Gävle får en ny gratistidning.
Och i Journalisten finns intressant läsning om gratistidningar och fördomar mot dem.

Och så lite svarta siffrordagspressens marknadsandelar har sjunkit från 60 till 20 procent på 20 år. Det är siffror som är väldigt svåra att blunda för, även för den mest inbitne papperskramaren.
Läs mer hos Medievärlden.
Sydsvenskan går med brakförlust igen, men tror på 2010.
Tidigare populära communityn Playahead läggs ner. Jonas Leijonhufvud ger Facebook skulden.

Niklas Svensson återvänder till brottsplatsen och lämnar TV4 för Expressen. Thomas Mattson bloggar såklart.
Niklas har förutom att vara reporter också drivit Politikerbloggen, vars nye chefredaktör blir Anders Pihlblad.

På Feber hittade jag några intressanta siffror om svenskarnas webbtevetittande. Vi tittar tydligen mer än både amerikaner och britter. Och webbteve ser ut att vara en vinnare också om man jämför med övriga sajter.
Och apropå webb och teve – svenska Bambuser har tecknat avtal med finska YLE. Precis som Emanuel undrar jag vad det är YLE betalar för, vad får de som inte en vanlig gratisanvändare har tillgång till?
Bambuser har också tilldelats popkulturbloggen Weird Sciences tevepris Raketen 2009. Grattis!
Läs också det här om livesänd webbteve.

Carl Bildt skrev i veckan på Brännpunkt i SvD om friheten på nätet som måste försvaras. Oscar Swartz dissekerar texten fullständigt. Piratpartiets ledare Rick Falkvinge är föga förvånande mycket kritisk, och Henrik Alexandersson fattar sig kort och koncist.

När vi ändå är inne på politik – Expressen anlitar politiska bloggare inför valrörelsen, och vi lär få se mer av den varan.
Kent Persson är en av de mer etablerade moderatbloggarna, och han har skrivit bra om gränsen mellan det personliga och det privata.

Peter Rosdahl har skrivit läsvärt – Hur skulle tidningarnas webbplatser se ut om de var anpassade efter bara mig? Jardenberg kommenterar.
Mikael Zackrisson trendspanar och ger oss 17 trender 2010. Några smakprov:

“1. Geotaggning
När vi nu kommit på att det kan vara roligt att checka in på olika ställen, samla poäng och berätta om det för världen så kommer det bara bli mer och mer. Gowalla är på väg att bli internetvinterns motsvarighet till sommarens schlagerplågor, Foursquare är ännu lite nördigare, och inom kort kommer fler utmanare. Visst vill vi leka med våra mobiler, tävla med kollegor och kompisar.

2. Etikdiskussioner.
Larm om bloggbluffar. Köpta blogginlägg och tweets. Resumes artiklar om betalda tweets och kändisbloggarna som fått gratis barnsjukvård är bara början. Etikdiskussionerna oberoende, annonser och dold sponsring kommer eskalera under 2010. Många fler kändisar än Pernilla Wahlgren och systrarna Graaf åker dit på detta. Men samtidigt vill vi fortfarande läsa om kändisarnas privatliv på bloggarna. Och vi värderar fortfarande de beroende experternas blogginlägg högre än oinsatta allmänreportrars traditionella nyhetsartiklar.

3. Apples läsplatta skakar om
Apple läsplatta slår världen med häpnad, men säljframgångarna uteblir. Brist på riktigt attraktivt innehåll är det största skälet, framför allt har Apple svårt att attrahera den klassiska underhållningsindustrin. Läsplattan blir ändock ett avstamp för en ny typ av enkla, snabbstartade datorer, oftast tangentbordslösa, där programmen har ersatt av applikationer, “appar”, och där data ligger lagrade i det berömda molnet ute på webben.
Det mest kända är Google Chrome som kommer i slutet av 2010 och ger Windows och MacOS rejäl konkurrens, men även uppstickare som Jolicloud och Hyperspace kan mycket väl ge sig in i matchen.”

Fredrik Wass har i samband med nyåret gjort en rad intervjuer med personer han tycker är bra. De har handlat om mediebranschen, internet och framtiden. Här har han sammanfattat med de bästa citaten.

Upphovsrätt i sociala medier är en annan fråga som säkert kommer att diskuteras också i år.
Först tipsar Per Åström om Creative Commons – och jag har förstått att väldigt många fortfarande inte känner till hur enkelt det är, så läs hans text.
Det har i veckan också pratats en hel del om huruvida en bild från Flickr är att räkna som en länk eller publicering.
Och apropå publicering i sociala medier och ansvarsfrågan – Daniel Sandström är numera också ansvarig utgivare för Twitterkanalerna @Sydsvenskan, @SydsvenskanRSS och @Sydsvenskankult. Något som dock inte har någon juridisk betydelse.
Oavsett juridiken – Sydsvenskan är en dagstidning som är föredömliga när det gäller just användandet av Twitter, jag rekommenderar er att följa dem alla.
Det sägs att Twitter tappar mark, och tidigare i veckan skrevs braskande rubriker om hur få svenskar som använder Twitter.
Själv är jag övertygad om att Twitter kommer att överleva ett tag till, och jag har inte märkt av något nedåtgående i mitt eget flöde. Däremot är jag liksom Anders Lundin förvånad över påståendet att de flesta svenska twittrarna skulle vara melan 15 och 25 år.
Kullin har också skrivit, och ger oss mer statistik.
Veckans mest omtalade twittrare måste ha varit Bill Gates, som redan efter några timmar på Twitter hade över 100.000 followers.

Västerbottens Folkblad vänder på steken. I julas lät de sin bloggare Underbara Clara ge ut en jultidning på papper, och nu ska hon göra till att börja med tre nummer till av papperstidningen.

Svenskan delar ut iPhones till sina anställda, och tipsar här om bra appar för journalister.

Det händer grejer på Aftonbladet också.
Förra veckans slogs besöksrekord med makalösa över fem miljoner besökare. Också SvD.se slog besöksrekord. De nya siffrorna säger inte bara något om de specifika sajterna som det går bra för trafikmässigt, det säger en hel del om att allt fler konsumerar sina nyheter på internet, och vi kommer att få ser besöksrekord den närmaste tiden, det är jag alldeles säker på.
Förutom fantastiska besökssiffror ska åtta nyheter presenteras i Aftonbladet de kommande veckorna. Först ut var iPhoneappen “Aftonbladet Supernytt” som släpptes i veckan. Jardenberg recenserar.
Mindre kul för Aftonbladet är att vd:n Pontus Gustavsson tillbringat en natt i fyllecell efter att först ha bråkat och varit våldsam mot en dörrvakt. Lars Johansson på HD ifrågasätter om Gustavsson kan vara kvar som vd. Jan Helin förklarar varför inte Aftonbladet skrivit något på nyhetsplats.

Språk är kul, Per Torberger skriver om karaktärsord. Vilka är mina, vad stör ni er på?
Det här är också intressant, lite crowdsourcing om huruvida ordet svenskalärare är okej eller inte att använda.
Och när vi ändå är inne på avdelningen lite mer lättsamt – Björn Wiman har i veckan undersökt tesen att svenska journalister är födda av lärare. Han ställde frågan på Twitter och fick en enorm respons.

Sist ett bloggtips för alla som vill ha något nytt i sin RSS:
Läs Gert Frost. För nej. Bloggen kommer inte att dö i år heller.


23
Dec 09

Året då webben blev ett nytt ZTV

2010 är ett svårt år. Valet gör att allt och inget kan hända. Men här är två spaningar som jag tror eller hoppas vi kommer att ha upplevt under året:

Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
- Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.

- Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.

- Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.

Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, når inga stora massor – ska inte nå några stora massor – men når _rätt_ publik. Den som aldrig skulle få ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars åsikt aldrig hade fått plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras åsikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 åt hur gammeldags “Här i ditt liv” var som så enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat på läsarna i direktsändning.

Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.

Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt målgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.

Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.

Emanuel Karlsten


18
Dec 09

Kvällstidningarna satsar på sociala medier

Det är inte utan stolthet jag berättar att två av skribenterna här på SSBD idag meddelat att de fått nya jobb. Och inte vilka jobb som helst. Det är Expressen och Aftonbladet som det kommande året satsar på sociala medier och anställer varsin sociala medie-redaktör, båda medarbetare här på SSBD.

Det är Julia Skott som ska rumstera om på Aftonbladet, medan Emanuel Karlsten lämnar Dagen för att nästa år börja jobba på Expressen.

Jag säger stort grattis till både Julia och Emanuel, men kanske framförallt till kvällstidningarna som gjort toppenrekryteringar!

Gratulationerna flödar också på Twitter:
Bild 23


13
Dec 09

Veckan som gick – vecka 50

Det känns som om tiden aldrig går så fort som i december när julen närmar sig. Annat var det när man var liten och väntade på tomten… Det här blir den sista veckosammanfattningen jag skriver i år, nästa vecka är det Jerrys tur och sedan tar vi ett juluppehåll.

Jag börjar med att tacka Elisabeth Bäck och önska henne lycka till i framtiden, men jag måste fråga – kommer du att klara dig utan bloggen Elisabeth? Börja blogga någon annanstans, eller? Elisabeth Bäck hör till pionjärerna bland bloggande chefredaktörer i Sverige, med den äran! På senare tid har jag börjat få en ny favoritbloggare bland just chefredaktörerna, i Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad. Spana in hans blogg om du inte gjort det tidigare.

Apropå chefredaktörer – tidningen Editor & Publisher läggs ner. Den kommer inte att finnas kvar vare sig på papper eller webb, även om chefredaktören Greg Mitchell fortfarande hoppas på någon form av lösning.

Liberala tidskriften Neo får en ny redaktör i Johan Ingerö. Han ska ha särskilt ansvar för tidningens utveckling på nätet.

Diskussionen kring Sveriges Radios sociala mediepolicy har fortsatt under veckan, bland annat i gårdagens Medierna i P1.
Den här postningen av en anonym medarbetare på Sveriges Radio är måsteläsning i sammanhanget, och hennes uppföljning är också mycket intressant.
Expressen har i dagarna förhandlat med facket om en sociala mediepolicy, en policy som vad jag kan förstå är mer verklighetsförankrad än den som Sveriges Radio skrivit. Och här bloggar Thomas Mattsson om publiceringsbeslut för Twitter.
Aftonbladet har en enkel variant av policy för användandet av sociala medier på arbetstid.

Medierna tog också upp att Villalivs chefredaktör Ingrid Carlqvist fått sparken på grund av sin blogg. En mycket märklig historia, som jag låter Gunilla Kinn och Lars Johansson kommentera.
Second Opinion uttalar sig bland andra Björn Hedensjö och hans inställning är i mitt tycke sundast hittills:

“Björn Hedensjö är redaktionschef på Dn.se. Det här är inte en fråga han tagit ett särskilt grepp om men han är generellt positiv till att medarbetare använder sig av sociala medier.
- Det bidrar till deras förståelse för hur internet fungerar. Så länge de används med gott omdöme så har jag inte sett en anledning att sätta några gränser. Det finns en sunt förnuft-faktor som verkar vara fullt tillräcklig, säger Björn Hedensjö.
- Självklart kan det uppstå situationer då man måste sätta en gräns. Men jag har inte stött på en sådan situation här eller på någon annan arbetsplats, säger Björn Hedensjö.
Kan man vara politiskt engagerad privat om man jobbar på DN?
- Generellt ska man undvika sånt som gör att ens bevakning kan ifrågasättas. Men det kan bedömas från fall till fall. Grupper på Facebook är ju också en slags enfrågerörelser. Det är hopplöst och inte heller önskvärt att jaga folk i såna sammanhang, säger Björn Hedensjö.”

Trots mitt eget engagemang i frågan är jag hopplöst trött på begreppet sociala medier. Det är inte en företeelse som kan plockar ur sitt sammanhang och behandlas därefter, för att det vi kallar sociala medier ska användas rätt krävs att vi förstår hela revolutionen. Den som förändrar samhället globalt och enskilda individers värderingar och beteenden. Det har skrivits en hel del om det den senaste tiden.
Elias Betinakis har skrivit en utomordentlig text, läs Sociala medier är en fluga.

Fredrik Stenbeck har gjort en analys av politiska partier i sociala medier.
Ylva Carlsson på Medievärlden har pratat med Gudrun Schyman om hennes twittrande.
Att sociala medier eller som jag föredrar att kalla det – internet – är en viktig kanal för medieföretagen och journalisterna, både för inhämtning av information och publicering, är vid det här laget fastslaget. Hur journalister använder sociala medier varierar fortfarande. Norrmännen är bäst, och de föredrar Twitter, medan svenska journalister föredrar att vända sig till bloggvärlden. Allt enligt en undersökning gjord av Infopaq.
Hos Springtime hittar jag en lista över tio vanliga misstag som företag gör i sociala medier. Gäller såklart också medieföretag. Några punkter från listan:

“4. Företaget tror att det vet bättre än mäktiga sociala nätverk. Istället för att lyssna försöker de förklara för människor vad de borde tycka och tänka – istället för tvärtom.
5. Företaget glömmer de sociala mediernas roll för internkommunikationen, kundtjänsten och de traditionella medierelationerna. Ofta behandlas sociala medier som de vore helt fristående från världen i övrigt.
6. Företaget ser sociala medier som enbart en kanal för marknadsföring, snarare än en outsinlig källa till kunskap om den egna organisationen, marknaden och affären.
7. Företaget väljer att varken se eller bemöta den kritik som framförs. Vad för en sorts relation är det, egentligen?”

För den som fortfarande är skepisk till värdet av sociala medier kan läsa hos Newsdesk, om hur de sociala nätverken går om sökmotorerna. Dojan på Newsdesk har också skrivit om arbetskraftsbarometern som berättar vad vi redan visste – i Sverige har vi en överutbildning av journalister, och i kombination med de enorma strukturomvandlingar som är att vänta i mediebranschen de närmaste åren kan det tänkas att siffrorna för journalistkåren är ännu svartare.
Förra veckan jubilerade JMK och jag på plats och medverkade i en debatt om framtidens journalistik. Björn Häger var också där, men satt i en annan panel och har försökt sammanfatta kritiken mot utbildningen idag.

Samtidigt: Sveriges Radio söker 25 mobila reportrar.

Daniel Kjellsson har skrivit en lista på tre saker som mediehusen måste göra för sin överlevnad. Ett steg är att låta redaktion och marknad närma sig varandra. Är det månne något liknande man tänkt på Aftonbladet när man inrättar en ny tjänst som “kommersiell nätredaktör”? Hon som ska fokusera på att ta betalt av läsarna är Elsa Falk.

Ni som följt med under Andreas Ekströms arbete med boken Google-koden har knappast missat att han i veckan bad om mer hjälp för att kunna genomföra en resa till Kamerun. Som motprestation erbjöd han sig själv. Och Yomando nappadeerbjudandet.
Och apropå nya lösningar för finansiering av journalistik är Andreas Ekströms bokprojekt högintressant. Jag tror vi kommer att få se många liknande lösningar i framtiden, och inte bara när det gäller böcker och kanske också för enskilda reportage och grävjobb.

Alla sätt sägs vara bra utom de dåliga. Journalism Online är en dålig sådan när det gäller att ta betalt på nätet, om vi får tro Olle Lidbom.
Bild och Die Welt börjar ta betalt för webbinnehåll genom att släppa applikationer till iPhone vars innehåll delvis kommer att vara gratis men de ska även använda sig av mikrobetalningar. Också LaTribune tänker försöka ta betalt på nätet samtidigt som de krymper papperstidningen, både i format och antal utgivningsdagar.

Andreas Johansson har skrivit en genialisk postning om sociala medier, om trams och slams och hierarkier på internet.

Sydsvenskan gör en New York Times och börjar använda Twitterlistor för att samla intressanta tweets kring särskilda ämnen eller händelser.
Emanuel Karlsten har diskuterat Twitter i Kvällspasset, där vi också fick Annika Lantz förklaring till sitt kritiserade envägstwittrande.

I måndags var jag själv hos Publicistklubben och deltog i en panel med rubriken “Göran Lambertz testamente”. Här har jag skrivit en sammanfattning av min egen insats.
Det var kul att i realtid kunna visa hur effektivt Twitter fungerar som informationskanal, med god hjälp av Bambuser där de som inte närvarade kunde se debatten och diskutera den.

Realtidswebben har varit temat för en artikelserie som Jennifer Bark skrivit åt Internet World.
Rekommenderad läsning:
Experterna om realtidswebben
Ett gigantiskt fikarum
Det är nu det händer
15 stora realtidstjänster
Så hittar vi rätt i realtid
Vi står vid ett vägskäl

Realtid verkar också ha varit i fokus under LeWeb, konferensen som ägde rum i Paris i veckan.

En annan högaktuell konferens som hållits i veckan är Klimatkonferensen i Köpenhamn. jag har inte hängt med så bra som jag borde ska erkännas, men här finns en del länkar för er som vill fördjupa er. Eller spana in svenska eu-ordförandeskapets sajt, som tagit hjälp av Twingly för att bland annat kunna snappa upp och samla bloggvärldens reaktioner. Också Bambuser är med på ett hörn. Också Emanuel har bloggat om Dagens satsning på klimatrapporteringen.
Här uttalar sig Gustav Fridolin om svensk miljöjournalistik, Gert Frost uppmanar till samling kring miljöjournalistiken.
Guardian.co.uk skriver också om konferensen i Köpenhamn.

En annan het fråga under veckan har såklart varit Tiger Woods affärer. Man kan tycka att rapporteringen haft lite märkliga proportioner mellan kvinnoaffärer och andra affärer, både Thomas Mattsson och Jan Helin har skrivit och försökt förklara kvällstidningens till synes obegränsade intresse för Woods, hans fru, hans svärmor och älskarinnorna.
Golf Digests hade lite otur med sitt senaste nummer.

TU har flyttat, liksom såklart Medievärlden som inledde arbetsveckan på Il Café. Jag hoppas ni ska trivas i era nya lokaler och ser fram emot att hälsa på snart.

Regeringens förslag att dra in stödet till Politiska tidskrifter som Bang och Expo orsakar en del oro i leden. Olle Lidbom är mer insatt än jag i förslaget och pekar på det positiva i att stöd ska kunna ges till de som skriver om kultur uteslutande på nätet.

Jag avslutar sammanfattningen av denna vecka 50 med en uppmaning att läsa Markus Welin; Saab-Koenigseggaffären i sociala medier.
Tipstack till Jocke.


4
Dec 09

Sveriges Radios policy för sociala medier

Idag damp följande dokument ner i min inbox. Det är en policy för Sveriges Radios medarbetares medverkan i sociala medier, så som Facebook, Twitter och bloggar.
Först tänkte jag ungefär äntligen. Äntligen har de rett ut begreppen och insett att särskilt medarbetarna inom Public Service har all anledning att vara transparenta och interaktiva. Sedan läste jag texten.
Den kunde lika gärna ha varit skriven år 1999.
Uppdatering: Jag har nu blivit informerad om att det gäller medarbetarnas privata aktiviteter i de sociala medierna.

“Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben
I RT nummer 20/2009 * som kommer ut fredag 4 december * behandlas
bland annat hur sociala medier som ex bloggar, Facebook och Twitter
används här på Sveriges Radio. Det här har blivit en allt angelägnare
fråga * och i dagarna formulerade SR-ledningen ett antal riktlinjer
för SR-medarbetares publicering på webben. Riktlinjerna kan läsa här
nedan.

Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben: Att publicera
sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra
sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i
tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande
till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i
dessa sammanhang.

Sveriges Radio kan inte hindra medarbetare att framföra sin mening i
sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den
allmänna debatten om radion samt om företaget. Dock är medarbetarna,
enligt kollektivavtalen, skyldiga att iaktta diskretion om både sin och
andras verksamhet inom företaget, om medarbetare och medverkande i
program och om sådana företagsinterna förhållanden, vilkas
offentliggörande skulle vara till skada för företagets verksamhet
eller integritet. Medarbetarna är vidare skyldiga att i offentliga
sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan
medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska
området, med fog kan ifrågasättas.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är
omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt
personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan
hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det
inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och
bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska
ändamål.

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda
medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller
att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör
en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios
oberoende och trovärdighet.”

Jag har knappt ord. Sveriges Radio kan inte förbjuda sina medarbetare att medverka i sociala nätverk, men de måste ta så stor hänsyn till företaget att jag om jag vore anställd på SR knappt skulle våga twittra om vem jag äter lunch med.
Erfarenhetsmässigt vet jag också att det sedan är upp till de lokala cheferna att tolka dokumentet och ha koll på sina egna medarbetare, och ovanstående lämnar väldigt mycket över för fri tolkning, så fortfarande tror jag att det kommer att skilja sig väldigt mycket åt beroende på vem som råkar vara ens närmaste chef.

Jag förstår oberoende och trovärdighetssnacket, utifrån att Sveriges Radio är Public Service och ska stå för en objektiv oberoende journalistik.
Men att inte få “skvallra” om medarbetare? Vad räknas som skvaller? Vem drar gränsen?

Och sedan snacket om kollektivavtalet och lojalitet med företaget.
För Public Service borde gälla samma som för alla i offentlig sektor, nämligen meddelarfrihet. Inte minst på grund av oberoendet och objektiviteten. Hur ska jag kunna lita på en nyhetsförmedlare som inte låter sina egna medarbetare kritisera eller uttala sig om sina arbetsförhållanden eller tycka till om journalistiken som produceras?
Uppdaterat: Fick påpekat för mig att meddelarprincipen är till för att man ska kunna berätta något för journalist som i sin tur ska publicera, men principen för meddelarfrihet i sin tur är ju att man av demokratiska skäl som anställd i offentlig sektor ska kunna berätta för att medborgarna/skattebetalarna har rätt att få reda på hur saker och ting går till. Så för mig är det inte någon stor skillnad på att folk har rätt att anonymt berätta saker för en journalist, eller att faktiskt berätta själva…

Detta tycker jag dessutom inte bara är en angelägenhet för Public Service, utan för alla medieföretag och journalister om de trovärdigt ska kunna värna om offentlighetsprincipen och kräva att andra lägger korten på bordet, står för sina handlingar och inte använder sig av sekretess-stämplar i tid och otid.

Det finns medarbetare på Public Service (fast i det här fallet SVT) som tillfrågats om de vill vara en del av SSBDs redaktion. En av dem har tackat ja. Men hon inte fått det skriftliga tillstånd som tydligen krävs för att hon ska få medverka och delta i diskussionen om framtidens medier och utvecklingen av journalistiken. Ett tillstånd som hon väntat på i flera månader nu.

Det tycker jag är fullständigt vansinne.
Vad tycker du?

Läs gärna också om Eva Hamiltons framtidstankar, och enkäten där bland andra jag svarar om SVT:s medverkan i sociala medier.

Uppdaterat: Fick en kul kommentar på Twitter. “Om PUL gällde irl, då fick jag inte berätta för Mia att Peo har en snygg tröja utan att först ringa Peo och fråga: Får jag berätta?”