Posts Tagged: sociala medier


12
Feb 11

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.


10
Oct 10

Veckan som gick – vecka 40

Den här veckan har jag först krånglat med ett ickefungerande bredband och senare varit ovanligt analog, varför jag kan ha missat viktiga händelser på nätet – i så fall – tipsa gärna om mer läsning i kommentarerna!

Jag börjar med att gratulera alla vinnareÅrets Dagstidning som gick av stapeln på Berns i torsdags. Vinnarintervju med Svenska Dagbladet som vann helhetspriset finns här. Fler vinnare intervjuas här och här. Den största skrällen var när jag själv meddelade att Nyheter24 vunnit pris i kategorin digitala medier. Genast började utnämningen kritiseras på Twitter, och Medievärlden tyckte att det var på sin plats att intervjua ett par av jurymedlemmarna om valet. Som medlem i juryn kan jag försvara beslutet vilken dag som helst, och motiveringen vi skrev i nomineringarna räcker:

“En hypermodern nyhetssajt som saknar släktskap med allt som ges ut på papper, förstår vilka röster en ung publik vill höra och lyckas med tvåvägskommunikationen. Nyheter24 vinner inga journalistpriser, men har knäckt koden för hur man gör dagstidning för unga.”

Chefredaktören för Nyheter24, Aaron Israelsson, bloggar om vinsten och kommenterar kritiken. Mattias Pehrsson från favorittippade Sydsvenskan bloggade sin besvikelse.
Läs mer om Årets Dagstidning på Medievärldens temasajt.

Samma kväll delades också Svenska Designpriset ut, och även här lyckades Svenska Dagbladet kamma hem vinsten.

Många priser är det. Om ett par veckor delas Tidskriftspriset ut och där är bland andra Axel Andén nominerad till Årets genombrott. Jag håller tummarna. Själv sitter jag i juryn för Årets digitala tidskrift, där de nominerade är Driva-eget.se, Dagensmedia.se och Makthavare.se.

Förutom alla tidningspriser som delas ut har även nobelpristagaren i litteratur avslöjats.
Då jag befann mig på TU:s branschdagar på väg att gå på scen för att tala om lokaljournlistik och sociala medier hängde jag inte riktigt med i hur bevakningen sköttes i medierna, däremot snappade jag upp att DN.se låg nere. Enligt Björn Hedensjö den värsta kraschen han varit med om. Som jag uppfattade det kom inte sajten upp förrän framåt kvällen, och till en början med gamla nyheter då det inte fungerade att uppdatera. Hedensjö ber läsarna om ursäkt. Att Polopoly låg bakom känns inte som någon större överraskning…
Mario Vargas Llosa klättrade för övrigt snabbt upp i toppen på trending topics på Twitter, något som kanske säger en del om vilka som hänger där. Kanske andra än de som kommenterar på Aftonbladet.se…

Inte bara litteraturpriset har avslöjats i veckan, och Svenska Dagbladet var först med att avslöja pristagaren i medicin. Något som väckt ont blod hos några av läsarna. (läs gärna kommentarerna till det här inlägget av Martin Jönsson) Andreas Ekström har en intressant teori om varför. Läs också gärna Martin Jönsson om att berätta sådant som läsarna inte redan vet.

Fredspriset går till yttrandefrihetskämpen Liu Xiaobo.

En av veckans snackisar på Twitter har varit Karin Hübinette, som fick lämna Agenda och Aktuellt då hennes syster Hillevi Engström blev ny minister i regeringen.
Ett beslut som kritiseras på bred front. Kollegan K-G Bergström kallar det för ett straff, statsvetaren Ulf Bjereld jämför med Thomas Bodströms syster Cecilia Bodström som hade höga positioner inom Sveriges Radio samtidigt som hennes bror var minister. Staffan Dopping skriver bra och tar även upp det obestridliga faktum att ju längre en journalist arbetar och verkar i Sverige desto fler bekanta får den bland personer i maktpositioner.
Karin Hübinette själv säger att hon skulle ha fattat samma beslut om hon varit sin chef. Chefen, Eva Landahl, förklarar att det skulle varit ogörligt att ha en ständig ersättare för Hübinette för de gånger hennes syster skulle tänkas medverka i programmet. Något som enligt Dagens Media kommer att ske redan ikväll.
Hennes efterträdare i Agenda blir Marianne Rundström.

En annan snackis har varit just Thomas Bodström, som PO-anmäler Expressen. Själv håller jag nog faktiskt med Jocke Jardenberg som skriver att Bodström framstår som värsta rättshaveristen. Läs hans blogg och döm själva.
Men fenomenet är intressant. Personer som tidigare varit utlämnade till det tidningarna skriver kan ge sin egen version, på gott och ont. Ett annat exempel, i min mening vitt skilt från Bodströms, är Mårten Schultz som här bloggar om en missförstådd debattartikel och utvecklar sitt resonemang.

Emanuel Karlsten har kritiserats för att twittra med hashtagen #spectrial under rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, här förklarar han varför det är en förutsättning för journalistisk bevakning:

“Under rättegången twittrar också jag och Sunde med varandra. En journalist och en dömd twittrar under pågående hovrättsförhandlingar. Konstigt? Nej, snarare en ny förutsättning för journalistisk bevakning.
Sunde påstår på Twitter under förhandlingar att målsägande Henrik Pontén nickar till. Jag tittar upp, ser Pontén vaken, dementerar på Twitter.
Ett rykte sprids på Twitter att Neij uppgav sin IP-adress när hans adress efterfrågades. Neij dementerar i paus. Jag twittrar dementi.
Sunde twittrar ett “jag ser er, tack”. Twitterfråga senare förklarar han att det handlar om Piratpartiets aktivister i lokalen.
Allt hela tiden med taggen #spectrial, vilket jag kommenterade i fredags:
“Är det partiskt att använda en tagg som på ettsätt målar upp en rättegång som ett spektakel? “#spectrial” För migstår det ganska klart: Medier kan inte styra vad som blir den mestanvända taggen på Twitter. Använder 95 procent “#tontfestival” omMelodifestivalen får vi tagga så för att nå ut och in i det samtaletsom pågår kring programmet.
En ny förutsättning, igen.”

IDG ska ge ut en papperstidning om Facebook. Ska bli väldigt intressant att se hur det går. Med tanke på hur stort Facebook är, och vilka möjligheter som finns där för alla från privatpersoner till företag och organisationer tror jag inte att idén är så dum, faktiskt.
Facebook har för övrigt släppt nya funktioner som blivit rätt omtalade i veckan. Det handlar främst om nya möjligheter för Facebook-grupper, både vad gäller sekretess och användningsområden.
Här finns en bra genomgång av de nya grupperna och hur de kan användas. En text som jag tror skulle rönt stort intresse även i en tryckt tidning. Här finner du en rejäl genomgång på engelska.
Det är inte bara Facebookgrupperna som förnyatss, Fredric Kjellberg beskriver tydligt hur man får bättre koll på om obehöriga försöker ta sig in i ens konto.

Den första gruppen jag blev tillagd i var gruppen Bubblan, som samlar folk som hängde på Jaiku. Bland dem Karin Adelsköld, som här berättar vad Bubblan betyder, vilken funktion den har.

Också Twitter förnyar sig. Igår fick jag äntligen “nya Twitter”. Jag har inga direkta anmärkningar, visst är det på många sätt en förbättring, men jag saknar fortfarande en del elementära funktioner, som att kunna se hela trådade konversationer och kommentera/redigera retweets.
Nanok tipsar i Journalisten om Twitterfall som sökverktyg för journalister. Jag har inte testat själv.

Apropå Twitterdet här tycker jag var riktigt smart av Expressen och Emanuel Karlsten. Han har alltså registrerat Twitter-konton till alla ministrar i nya regeringen och uppmanar dem att höra av sig för att få tillgång till sitt konto, gärna med ett löfte om att börja twittra. Enligt uppgift har hittills en minister hört av sig.
Själv har jag uttalat mig i Aftonbladet och upprepat det som tydligen inte kan upprepas alltför många gånger – publicera ingenting på nätet som du inte kan stå för oavsett vem som råkar läsa/titta/lyssna. Jag tycker det är läge att uppmärksamma en gammal text som är lika aktuell idag, och troligen också om fem år. Tio saker som mormor kan lära dig om sociala medier.

Alldeles nyligen avfärdades sociala medier av väldigt många som pladder och trams. Idag är motståndet inte lika hårt, och alltfler ser möjligheterna med nätet. Det här, om Polisen på Facebook, tycker jag är ett intressant exempel. Att sociala medier är väldigt brett och har oräkneliga användningsområden blir tydligt när vi går från polisen till H&M som använder Foursquare för att locka kunder. (Tipstack @mbjork)
I modeindustrin har bloggarna fått en maktposition att räkna med.
Ibland när jag föreläser får jag kritik för att jag är för positiv. Att jag talar för lite om baksidorna och problemen med sociala medier. Kristina Alexandersson skriver väldigt bra om varför hon ogärna pratar om problem:

“Jag vill inte prata om avigsidor för jag ser utmaningar. Tekniken skapar situationer som vi måste möta och hantera. Det är svårt, det är stort. Jag tror inte på att stänga ute eller förbjuda. Jag tror på att möta, pröva, samtala och försöka. Jag tror på dialog, jag tror på att vi måste försöka möta de utmaningar som kommer med tekniken, genom att använda tekniken.

Jag har under stora delar av min lärarkarriär BARA sett hindren och låtit dem begränsa mig. Låtit det som jag trott varit avigsidorna begränsa mig. Det har gjort det lätt att avfärda, lätt att slå ifrån sig teknik. Att inte möta, inte pröva och inte försöka.

Jag vill få lärare, bibliotekarier de som arbetar i skolan att se möjligheter, att pröva, att våga och jag vill visa på de möjligheter som de digitala verktygen ger, för ingen berättade om dem för mig. Visst finns utmaningar, massor och jag har stött på en hel del, jag har gjort fel, jag har misslyckats, och jag berättar gärna om det, men när jag ges tillfället att få berätta om möjligheter så vill jag göra det, och få andra att se dem, för jag tror inte att Du vågar om jag belyser problemen.”

Hans Kullin har plockat ut viktiga siffror från Internetbarometern 2009 som visar att sociala medier är lika stora som traditionella på nätet.

Det här var något av det dummaste jag sett på länge. Att utlysa en Twitter och Facebookfri dag för att uppmärksamma personer med autism. Dumt utifrån att internet och sociala medier kommit att göra många autister mindre handikappade, nätet är ett utmärkt verktyg för just asociala autistiska personer att faktiskt kunna vara och lära sig att vara sociala. Uppmärksamma gärna autism, men det måste finnas bättre sätt att göra det på.

Fokus och Filter ökar stort. Räckvidden har ökat med över 60 procent för båda tidningar sedan ifjol. Jag tror att det är dylika produkter man kommer att kunna ta betalt för i framtiden. Granskande, grävande, fördjupande journalistik, snyggt paketerad och med nya fräscha vinklar och egna nyheter. (Fokus och Filter är för övrigt de enda papperstidningar jag prenumererar på nu för tiden, även om jag oftast läser Fokus på nätet.)
Sju av tio kan visst tänka sig att betala för innehåll på nätet. Det låter ju bra. Frågan är då varför så få i praktiken betalar? Är innehållet för dåligt? Eller är det så att det finns så stort utbud av gratis att det blir onödigt att läsa just de artiklar man måste betala för? Framförallt måste de som vill ta betalt för innehåll tänka några extra varv kring länkekonomin. Att plötsligt klippa av länkkedjan och möjligheterna att dela tror jag är en dålig affär, i längden. Däremot tror jag att det går att dra in pengar på annonsering på nätet, precis som på papper.
Något relaterat: Reklam i sociala medier ska granskas hårdare.

Så några snabbisar:
Kullin tipsar med anledningen av datumet – 101010.
Gapet mellan DN och SvD minskar.
Liksom det mellan Aftonbladet och Expressen.
Ebba von Sydow ska vara med i årets upplaga av På Spåret.
Samma von Sydow får nytt program i SVT.
DN ska redesigna – papperstidningen.
Anna-Karin Hatt är ny IT-minister.
Lena Adelsohn Liljeroth sitter kvar som kulturminister.
Per Schlingmann får rollen som PR-ansvarig för regeringen.
Sverige är världens femte mest kreativa land.
Spotify gör det möjligt att skriva meddelanden.
Ny favorit i min RSS är UD-bloggen. Här ett utmärkt exempel på varför.
En annan favorit är Anders Gustafssons utrikesblogg på Dagen.se. Här om religion och journalistik.
52 sätt att säga nej. Skrämmande, utmanande, uppvaknande?
Missa inte heller Fredrik Strömbergs länksamlingar.
Uppdragsmedia/TT lanserar Publish, med tidning (där jag medverkar) och ny blogg.
I morgon hålls eftervalsdebatt på PK Stockholm, och alla riksdagspartier kommer att vara representerade.
Stampen jobbar med ny affärsmodell.
Unga föredrar kanal 5.
Är alla medier sociala?
Tryckfrihet ställs mot yttrandefrihet.
Studenterna på journalistutbildningen gör teve av tentaplugget, och får hjälp av tittarna.
Sex relevanta tips för dig som vill marknadsföra dig på Youtube.
Dags att nominera till Stora Kulturbloggpriset.
Det här är en intressant text om akademiskt bloggande.

Vill du sponsra SSBD? Läs mer här.

Sist denna vecka kan jag inte låta bli att ge er denna fantastiska artikel från DN. Fredrik Wass kommenterar här. Och Prankmonkey gör en helt annan sorts analys. Också Svenskbladet skriver. Personligen har jag otroligt svårt att hålla mig för skratt. Bara det.


Flattr this


12
Sep 10

Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större

Sociala medier är en flopp i valrörelsen, dundrar DN ut idag (finns inte på webben), precis som vi gjorde på VA.se för några veckor sedan. Man vinner inga röster på Facebook eller Twitter, konstateras det, utan det är traditionell dörrknackning och tv-reklam som är bästa sättet att nå ut med sin politik.
Fine, så. Helt korrekt. Rätt svar, men frågan är i mina ögon felställd.

För om vi överhuvudtaget ska prata om sociala medier och politik måste vi ha några saker klart för oss från början. En valrörelse är bara en del av politiken. Kampanjer är inte samma sak som långsiktighet, individen är ett och partiets agerande ett annat. För bilden är lite mer komplex än att kunna sammanfattas i ett flipp eller flopp.

Av de stora politiska partierna har Facebook, bloggar och Twitter i valrörelsen i princip enbart använts  för att marknadsföra och få ut sin politik. Alltså som traditionella medier. Envägskommunikation. Klassiskt kampanjarbete.

Och det är inget konstigt med det. Förebilden Barack Obama gjorde precis samma sak, “Obama är ingen internetpresident” skrev Fredrik Wass redan för två år sedan.
Och svenska partier har gjort ungefär detsamma, en del bättre än andra. Man har mobiliserat gräsrötterna via digitala kampanjverktyg. Man har sett till att finnas på de kanalerna dit en stor del av medborgarna, rösterna, har flyttat.
Men överlag är dessa räknat i antal fortfarande väldigt små. Du kan inte bedriva massmarknadsföring via sociala medier, utan tv-reklam och plakat på stan är naturligtvis effektivare.

Samtidigt har de sociala kampanjerna, för det är kampanjer det handlar om, ändå märkts. Folk skrattar gott åt Göran Hägglunds iphone-app. Gudrun Schyman har nått nya personer att samtala med på Twitter. Vinner detta ett val? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande för litet och för dåligt genomfört, överlag. Men det är ändå en viktig trend, och kommer bli än viktigare 2014.

Däremot har någonting helt annat hänt när det gäller sociala medier och politik. Vi vanliga väljare har börjat diskutera politik på ett sätt som faktiskt helt saknar motstycke i historien. David Heibrandt formulerar det bra:

“Jag har aldrig tidigare noterat ett sådant stort intresse för att prata om politik som nu. Internet har öppnat upp för en helt ny sorts politiserad mellanmänsklig kommunikation som inte kan beskrivas som annat än fantastisk. Den nya hypermedierade verkligheten har i stor utsträckning gjort valhemligheten överspelad. Få människor känner längre behov av att dölja sina sympatier, utan det länkas relevanta artiklar och det pratas sakfrågor som aldrig förr. På Internet finns också andra sociala konventioner än utanför, det går att föra en saklig debatt om politik utan att bli alltför osams trots skilda åsikter.”

Det intressanta är att på Facebook diskuteras det inte partipolitik, utan sakfrågor. Jämställdhet, Afganistan, rut-avdrag, för att inte tala om favoriten skolpolitik. Alla har en åsikt, en historia att berätta, erfarenheter som bidrar till den egna ståndpunkter. Argumenten stöts och blöts, och ger kanske inte svar på den enkla frågan vad man ska rösta på på söndag, men ökar i stället kunskapen. För politik handlar ju inte bara om val, politik har en praktisk sida, alltså hur vi gemensamt vill styra vårt samhälle så att det blir så bra som det bara går.
Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån partiledardebatter och politiska reklamfilmer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som valstrategerna på partihögkvarteren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina partiarbetare, låta dem ta diskussionerna, men inte som just partiarbetare, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta de nya visionerna.
För det är väl ändå det politik handlar om?

Läs också Kristofer Björkman: Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


30
Aug 10

Veckan som gick – vecka 34

Tio grader och regntunga moln är ett tydligt bevis för att sommaren är slut, hösten är här och därmed också våra veckosammanfattningar.
Veckans utan konkurrens största snackisar i branschen har varit Assange-affären och Sverigedemokraternas valfilm. Jag återkommer till dem, men tänkte först dra några snabba länkar om andra händelser:

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Flattr this


8
Mar 10

Veckan som gick – vecka 9

God måndag!

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

– Jag är en företagsstartartyp, säger han, »a start­up kind of guy«.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Bild 5

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.