Posts Tagged: snabbhet


18
Nov 09

140 tecken som gagnar medierna

Det finns en djupt rotad vana i den traditionella medieorganisationen att hålla hårt i sina nyheter. Får du reda på någonting brännande, gäller det att gå fram varsamt för att nyheten inte ska spridas till andra medier innan du har hunnit publicera. Ett exempel på en metod som väl mest begagnas av kvällstidningarna är den så kallade kyrkupplagan, att man trycker en fejkad version av tidningen för att lura konkurrenten, som kan ha uppgiftslämnare på det egna tryckeriet.

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.


27
Nov 08

Det händer nu

Mumbaiterrorattacken visar styrkan i sociala medier som nyhetskanal:

  • Twitter #mumbai innehåller direktrapportering där många vanliga medier inte hänger med.
  • Olika nyhetsfilter samlar ihop det som publiceras: Nowpublic och Mahalo
  • Livestreaming av rörliga bilder sker i flera kanaler som sedan direkt finns att titta på i arkivet
  • Bilder som är närmare och snabbare kommer upp på Flickr
  • Wikipedia startar direkt en sida om händelsen som fylls på allt eftersom fakta kommer in
  • Mängder av bloggar uppdateras direkt. Exempelvis den här.
  • Enkelt och överskådligt skapas kontextuella Google Maps

Det är en katastrof. Människor vill ha snabb och mycket info. Det kan tyckas som cyniskt men Mumbai blir också ett indicie på att sociala medier knappast går att blunda för som kanal och som konkurrent för traditionella medier. Valet är att använda sig av dem, att synkronisera – eller att i slutänden bli överkörd av de nya kanalerna.

Uppdatering: De stora nyhetsbyråerna hänvisar nu till Twitter. Uthålligheten är större genom att det är många som använder sig av kanalen. Många följer strömmen. Samtidigt vill polis och myndigheter att Twittrandet slutar – de är rädda för att terroristerna använder Twitter.

Uppdatering: Är det här bra eller dåligt? Jag tror i grunden det är bra men efter att till och från följt fr a Twitter-feeden så kan jag i vissa delar hålla med Made by Many. Dock tror jag hans mörkaste tankar är felaktiga – sociala medier är en del av kanalerna – fr a tror jag det är viktigt att se det som en möjlighet för filtren: medierna att skapa ännu bättre nyheter. Ingen har möjlighet att följa hela flödet men genom det och andra kanaler kan bilden bli klarare.

Uppdatering: Google Spreadsheets används för att hålla koll och samordna nyheter om offer eftersom man vis av erfarenheter från ex.vis Tsunamin och andra katastrofer vet att sjukhusen har annat att göra än att hålla koll på namnen. Jag väljer att inte länka till den dock.


15
Sep 08

Det är mycket offentlighet nu

Det är många som reagerar över de kvinnoskändningar som skett under helgen. En “folkkär” artist misstänks misshandlat sin fru och en annan artist med kollega har anklagas för våldtäkt och sexuellt tvång.

Det är självklart inte något nytt. Det som är nytt är att namnen kommer fram så pass snabbt. Det är något som vissa upprörs över. Samtidigt bygger det på att tekniken är snabbare, det offentliga är offentligt på riktigt för första gången. Det innebär att inte bara mediedramaturgin förändras utan också att det legala systemet utmanas, liksom vår syn på skuld och oskuld.

Det intressanta i fallet är inte att Flashback är först utan att det är Gefle Dagblad som släpper namnet på den för sexuellt tvång misstänkte artisten. En relativt stor tidning, i staden där det hela skedde. Det som händer sedan i det här fallet är att många bloggare skriver om det – och att den utpekade Ken Ring skriver en bloggpost om att han är oskyldig.

På Knuff, den “nod” som den nyhetsdrivna bloggosfären använder sig av (och många traditionella medier) används en automatiserad funktion vad gäller att plocka in bloggar, skörda de taggar som använts i bloggposternas bloggar.se-ström och även ordmässig sökningsindexering. Ordet “Ken_Ring” hamnar högt på förstasidans taggmoln liksom att det finns ett antal bloggar som skriver om avslöjandet.

I det här fallet går det fort och det visar att traditionella medier står i en väldig klyfta mellan att avslöja namn på den som är misstänkt för att få “scoopet” respektive att hålla kvar medias kodex att inte publicera namn på den som ännu inte är dömd – ett etiskt kodex som blir svårare och svårare att hålla då framför allt Flashback under alla år sett till att skrapa fram namn på misstänkta personer snabbt, och nu när en bloggosfär kommit till – där diskussioner och nyheter förs ut i en perfekt kaosteoretisk ökande cirkel blir det svårt att hålla kvar vid gamla namnpubliceringsregler. Samma problem adresserar det andra fallet.

Kvinnomisshandelsfallet ställer nodernas öppenhet och automatik mot den traditionella namnpubliceringsetiken. Vem som var anhållen för dådet kom relativt snabbt fram. I det här fallet har ingen tidning valt att gå ut med namnet. Däremot blev det ett antal bloggar som skrev om det; bland annat valde Unni Drougge att outa Papa Dee som hustrumisshandlare. Kulturbloggen är lite raljerande över att den här artisten kommer att gråta ut i kvällstidningarna på måndag (något som ju skulle vara vettigt rent strategiskt oavsett vad det handlar om).

Det hela blev en taggning på Bloggar.se:

Bloggar.se

och de kommer automatiskt upp i Knuff-flödet:

Knuff innan censur?.

Detta noterades på bland annat Jaiku och en diskussion vidtog om det. Snabbt försvann namnet från Knuff – om det var med automatik eller om det skedde en manuell censurering kan jag inte säga:

Knuff efter censur?

Detta visar är att det automatiserade etiketterandet och taggandet helt enkelt kräver en mycket högre transparens än tidigare. När användarna får välja kategorier och taggar så sker det som hände här. Det intressanta blir i detta att offentligheten upprörde personer som anser att den gamla sortens pressetik ska gälla; ingen namnpublicering. Knuff fick stå vid skampålen med samma argumentation som felaktigt pekat ut TPB som publicister av FUP:en för Arbogafallet: man skjuter brevbäraren. I det här fallet försvann taggningen fort från Knuffs förstasida vilket, om det handlar om en manuell censurering, är rätt allvarligt.

Hur ska man dra slutsatser av det som hänt?

  1. Det är inget nytt. Det bara går snabbare. Det är inte det nya medielandskapet som formerar ett plötsligt intresse för att veta namnet – det ger bara en arena för att snabbt få ut namnet till en större skara mottagare. Sociala medier är en digital version av kaffebordet, av chitchattandet i korridorerna. Men det är större korridorer och större kaffebord, fler människor som trängs i dem och runt kaffebordet.
  2. Mediernas gamla syn på namnpublicering har länge varit instabil och utsatt för stort tryck. Flashback är inget “nytt” medium. Tillsammans med en ständigt växande bloggosfär så innebär det också en hypersnabb uppväxling på spridningen av ett rykte. Problemet för nyhetsmedierna, exempelvis i fallet med Ken Ring, är att hans eget proaktiva handlande tillsammans med modet/dumdristigheten på Gefle Dagblad helt enkelt slog bort benen på de stora drakarna.
  3. En allmän värderingsförskjutning sker bland svenskar. Från att ha varit en synnerligen liberal rättsstat har det allmänna rättsmedvetandet förskjutits – istället för att någon är oskyldig tills han är dömd. Men medierna har lyckats att skapa ett sug efter “rasanden”, och vad är mer intressant än när “kändisar” gör otäcka saker; genom att andra pratar så blir rasandet by proxy.
  4. Den här utvecklingen tillsammans med att traditionella medier kommer att inse att konkurrensen om scoopen inte längre enbart kommer från den traditionella konkurrenttidningen utan från fler och fler bloggare, vars pennor är lika starka men inte instängda som traditionella nyhetsförmedlare lätt blir.

Det innebär att namn kommer att publiceras i allt högre grad – för att vara först och därmed vinna “svansen” (de som gärna bloggar om saker som större nyhetsförmedlare ger och därmed skapar ytterligare trafik). Vi kommer se en högre grad av scoopjakt, en hårdare drive för att vara först med en nyhet – och när professionella bloggare kommer in på scenen blir de traditionella medierna utmanade även när det gäller att kunna få nyheter via finansiella verktyg och reellt grävande. Den som kan komma att bli utpekad måste vara proaktiv (som i Ken-fallet eller som i fallet med Jonas Leksells rattfylla) och kommer att vara det, samtidigt som bloggar kommer att publicera namn och annat utifrån att de inte har samma traditioner som gamla medier.

För det är just det som är grejen. Traditionella medier (och Sveriges Pressombudsman) utgår från att de traditionella pressetiska reglerna är skrivna i sten och är de bästa av regler. Att det är de reglerna som alla, även de som inte är journalister™, ska följa. Det är inte självklart, det är inte ens sannolikt.

Vi rör oss snabbt nu. Mot en verklighet som både kan vara hårdare men också öppnare. Där var och en kan bli namngiven för något som han/hon begått men också ha en snabb egen arena för att ta kommando och sätta sin agenda.