Posts Tagged: Skype


14
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 10

Två veckor går fort! Min tur att skriva veckobrev. Om jag missat viktiga länkar – bidra gärna i kommentarerna!

Fredrik Wass är hemma för en tid från sin tjänstgöring i Afghanistan och talar om de sociala mediernas mognad. Fredrik är en av pionjärerna som kommit att använda bloggen som verktyg för sin egen journalistiska karriär, men också som ett nätverksverktyg och en samtidsskildring av utvecklingen inom sociala medier. Han är även veckans gäst hos Sweet Sunday Web Crunch.

Sweet Sunday Web Crunch, förresten. De fick ett välförtjänt hederspris på Yaba hemma hos Daytona här i veckan. The Jennie sammanfattar Yaba – Yet another blog award – på ett bra sätt, men Per Torberger stal showen i en redan klassisk postningTack till alla som röstat på oss i SSBD-kollektivet! Och oavsett vem som nu var först i Sverige med tablålagd livestreamad webbshow – “Bella & Tyra” var alltså inte först.

Men vad gör väl det? Bra “tittarsiffror” fick de, siffror som dessutom kommer att kompletteras av en hel del longtail-tittande. Genom att gå direkt till produktionsbolagen och sedan sända via webben förvandlas tv-stationerna till mellanhänder samtidigt som en ny marknad för annonsörerna vaknar. Spännande tider – fortfarande, alltså.

Jag tycker i alla fall att Isabella Löwengrip är en äkta social media natural. Och SIS-index tycktes nappa på (hennes?) idé om Twitter-portal, vilket gör det intressant att resonera om vårt förhållande till kändisar.

Mycket spännande har hänt på operatörsfronten på senaste. Med allt fler ip-tjänster funderar förstås operatörerna över hur de undviker att förvandlas till mellanhänder vars samtalsminuter enkelt kan förbigås av innovationer som Skype och Google Talk. Fast å andra sidan fungerar ju operatörerna som ip-leverantörer i dag, vilket innebär att de är ISP:er och följaktligen tjänar pengar på datatrafik. Men så funderar ju Google över ISP-spåret de också…

Från andra hållet kommer antipiratlobbyn som nu har formerat Kulturskaparna (som missade att regga den här adressen). Till sin hjälp har de PR-byrån Westander, som aktivt tar ställning mot piraterna som ju vill reformera upphovsrätten. (Till saken hör att det är extremt ovanligt att en PR-byrå ställer sig sida vid sida i debattklimatet tillsammans med den klient de företräder.) Jag har samlat länkar under veckan här och här – kritiken har varit massiv framför allt mot Kulturskaparnas debattartikel hos SvD.

Kulturskaparna vill att operatörerna ska “ta ansvar” och skapa tjänster i nätet. Emma “opassande” Andersson föreslår snällt att Kulturskaparna borde ta fram dessa tjänster själva, Anders Mildner varnar för självmarginalisering, medan Karin Linder, förbundsordförande på DIK uttrycker sig mer rakt på:

@DoktorSpinn så funkar det i Kina, det är därför censuren funkar så bra. Isp censurerar åt staten annars förlorar de licensen.”

Apropå Kinanästan säkert (eller är det klart?) att Google drar sig ur. Internet kan vara att betrakta som en mänsklig rättighet, men human rights har väl knappast varit en olympisk gren för det stora landet i öster. Frågan är om vi är beredda på att Kina kommer till oss?

Det har ju varit Melodifestival och grejer. Jan Helin är mycket nöjd och tvekar inte att påpeka det, men eftersom jag själv inte hänger med i schlagersvängen så kan jag inte avgöra eller skriva något begåvat om detta. Personligen är jag nyfiken på det ekonomiska, inte det tekniska.

Bonnier startar tidning med Clas Ohlson. Bonnier satsar på kundtidningsbranschen? Kundtidningar och hackardagar, man kan ju inte klaga på mediehusets bredd!

Carl Johan Engvall diskuterar läsarredaktörens roll. Lasse Bernfalk slår ett slag för Internationella kvinnodagen. RvdB dammar till Aftonbladet efter noter.

Reuters släpper en policy för sociala medier och menar att Twitter inte ska användas för att släppa nyheter. Från Mashable:

“The policy as a whole is a fascinating read and exposes that Reuters, as a media organization, is torn between encouraging employees to use social media and the realization that the online behaviors of their staff put them at risk, a sentiment expressed in the comment that these tools, if misused, could ‘threaten our hard-earned reputation for independence and freedom from bias or our brand.'”

Frågan är hur Reuters ska kunna arbeta med “Breaking news” om de blir “slagna på mållinjen” av Twitter varje gång?

Annars efterlyser jag fler resonerande postningar av det här slaget hos TU. Ja, Washingtons Posts kombinerade prenumerationsmodell och mikrobetalningslösning är intressant som motvikt till engångsbetalningslösningarna. Och kolla in Fraxion Payments. Mediehusen har fortfarande ett stålbad framför sig eftersom kostymen är för stor, men det händer saker, både tekniskt och med våra betalningsmönster på webben. Mer om detta på Social Cash, alldeles säkert.

På ämnet rekommenderar jag även läsning hos Brian Solis.

Annars är Erick Schonfeld right on the money:

“The longer media companies wait, the bigger disadvantage they will have when they cross over to the other side and find a whole new host of competitors who never had any print legacy businesses to protect. Those competitors right now are blogs and online news hubs who are still furry little rodents in the underbrush, but who won’t stay little forever. The sooner print media companies cross over, the sooner they can be on pure offense. Their online strategies and business models won’t be crippled by any allegiance, or need to protect, to the old print business. If they wait until their online revenues become 25 or 50 percent before they fully commit, it will be too late.”

Mer Erick Schonfeld här – nyheter har aldrig varit någon superaffär.

Lina Lindahl tipsar om SVT-jobb. Paul Ronge skriver bok om länkkärlek och näthat.

Apropå nya lösningar så kommenterar Joakim Jardenberg läsplattan Letto. Men jag undviker att prata om läsplattor om möjligt, för jag fattar inte vad som är grejen med dem. Något sorts hopp sätts till dessa läsplattor, det har jag förstått, men varför förstår jag inte.

Hans Kullin listar företagen på Twitter med flest följeslagare. Som han påpekar är antalet följeslagare inget kvalitets- eller framgångsmått, men det är ändå intressant att studera den nya tidens engagemang. Jag puffar även gärna för Kullins wiki.

Min kära medredaktör Sofia Mirjamsdotter gästbloggar hos 365saker.se.

Lars Vilks publicerar en teckning och får ett pris på sitt huvud. När terror och tryck- och yttrandefrihet ställs mot varandra så blir det tydligt; vi behöver kämpa för vår frihet att tycka, tänka, skriva och dela vad vi vill, inte begränsa dessa friheter för att vi är rädda. För då vinner terroristerna.

Hellre rädd i frihet än trygg i slaveri, säger jag.

I allvaret; låt oss skicka en tanke åt Stig Hadenius. Hur många har hans och Lennart Weibulls Massmedier hemma i bokhyllan? Hand upp.

Till sist, ett troll. Eller nej, en trol-lo-lo-lo-lo.

Uppdaterat: Den här saken missade jag att lyfta framTransgenusmotorn polisanmäls.


2
Dec 09

01: Antwerpen, januari 2011

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

“… so singe ich eine Lied für dich…”

Antwerpen. Mobiltelefonen durrar på sängbordet, men det är Spotifys alarmfunktion som väcker mig. Jag är knappast utvilad, men den sociala funktionen Geoshuffle gör mig som vanligt på lite bättre humör. Stelt sträcker jag ut en arm efter mobilen och sliter in den bland de varma hotellakanen. Uppenbarligen spelade en av mina vänner, Christopher, Nenas gamla poplåt 99 Luftballons senast han var på… få se nu, senast han var på Café Nero. Cafét ligger visst alldeles här i närheten, enligt Google Maps.

Jag visste inte att Christopher ens varit i Belgien. Han var barista utomlands under några år, precis efter gymnasiet, det vet jag, men i Antwerpen var han alltså så sent som förra året. I alla fall enligt Spotify Geoshuffle.

Jag ber Spotify göra en automatisk spellista över mina vänners mest lyssnade låtar med regeln att de måste ha varit i någon av Benelux-länderna någon gång samt att vi måste ha minst 20 gemensamma kontakter på Gmail. Det irriterar mig att den tar tiotalet sekunder att ladda, men spellistan blir vid en första anblick alldeles så där lagom kontinental. Först ut – det franska popundret Alizee med en gammal cover på Ella Elle L’a

Musikens energi hjälper mig upp ur sängen. Det är kallt för fötterna på golvet och jag tittar längtade tillbaka emot de bländvita lakanen. Jag viker undan ett par förhängen och tvingas kisa emot ljuset som strömmar in från stadens gator. Jag tittar långt efter en “Café Nero”-skylt och huttrar.

Det är januari på gatorna utanför. Året är 2011. Snön ligger grå på taken.

Jag väcker datorn ur sitt viloläge och möts av den text jag lämnade färdig i natt. Den sociala webben har växt till sig ordentligt på den europeiska kontinenten under hela förra året, men entusiasmen har ändå varit så där europeiskt utebliven. Eftersom Skandinavien varit något av a social hub för innovation och engagemang på webben under 2010, tack vare en utpräglad delar- och early adopter-kultur, så har jag för andra året i rad blivit inbjuden av det europeiska pr-nätverket i egenskap av föreläsare om de sociala mediernas roll för företagens kommunikation.

Men det här är tredje gången jag är i Belgien. På klassiskt pr-manér hade den lokala byrån som varit värd för årets konferens försökt ordna med lokal journalistintervju. Jag tog det med ro att ingen journalist dök upp, luttrad pr-konsult som jag är. Hela konferensen finns dessutom på webben som streamad video och delade presentationer – jag kan alltid korspuffa alltsammans i mina egna nätverk. Men en sak hade den belgiska byrån i alla fall lyckats fixa åt mig – en bylined article.

Vi har inte så mycket sådant i Sverige. Hos oss är debattartikeln fortfarande det traditionella sättet för olika intressen att få tala med sitt eget språk – på sitt eget sätt. En del kämpar fortfarande med sina företagsbloggar, men det finns en oförmåga bland många företag att faktiskt dela med sig av sin trafik. Och varför det ska vara så svårt att se till att pinga åtminstone de viktigaste sajterna? Why still no caring about sharing?

Artikeln behövde tvunget vara klar i dag, så istället för att dricka veteöl med glada EMEA-branschkollegor, så hamnade jag istället i skärmens bleka sken – hela natten lång. Min skrivuppdrag var att kommentera aktuella mediefrågor som hörts, synts och inverkat under det år som gått: 2010. Jag rullar dokumentet upp och ned. Mycket text; det är en märklig känsla att på morgonen läsa det som skrivits på natten.

Det durrar till från nattduksbordet och jag vet att det är min Google Calendar som påminner om att det är dags för dusch, utcheckning och taxi till flygplatsen. Den vet att jag väckt datorn ur sitt viloläge, så den vet att jag är vaken.

Jag tittar igenom vad jag har skrivit. Sverige och Finland har varit i ropet under 2010, förstås. Spotify har diskuterats – var är pengarna till skivbolagen, egentligen? – men ändå har inget lyckats rubba tjänsten, vars. innovationstakt varit konstant hög under året. Jaiku-grundaren Juri Engeström lanserade från Silicon Valley en serverbaserad identitet som ger användarna av OpenID-anslutna tjänster större makt över sitt egengenererade innehåll. Experterna förutspår ett uppköp från Google eller Yahoo! vilken dag som helst. Twingly har fortsatt att erövra tidning efter tidning globalt.

Webben gick igenom en del förändringar. Att de flesta webbplatser ska ha någon form av social component blev under 2010 comme il fault; istället blev det nya buzz-ordet för året swarm technology – alla webbplatser ska numera ha en swarm component, det vill säga funktionalitet som gör att ens vänner, ens utvalda “klan” med tillhörande beteenden och intressen, faktiskt påverkar vad du möter på en sajt med swarm tech.

Svärmtänkandet betonade vikten av att göra sig till en del av det sociala ekosystemet – i min artikel the social eco-system. Start-ups överger helt och hållet tänket om the holy launch och de allra mest framsynta företagen överger sin viral vanity, allt för att istället satsa på långsiktiga värden i forma av relationer och verksamhetsnytta. Faktiskt var året 2010 något av naturanalogiernas år; ett symbiotiskt samspel mellan olika biotoper i ett sammanhängande ekosystem i vilket dynamiken bäst liknas vid evolution – inte revolution.

När det gäller syndikeringsteknologier som Google Wave och Twingly Channels, så blev aldrig innehållet så fritt rörligt som många av oss först trodde. De social media naturals som aktivt delar och pekar vidare på nytt innehåll, de ökade heller inte i antal, trots att den totala digitala mediekonsumtionen ökade kraftigt. I artikeln kallar jag det för the connector stagnation effect. De som tidigt förtjänade sin plats i det sociala ekosystemet blev under 2010 än mer betydelsefulla i sina påverkarroller.

En av mina kollegor lyckas visa empiriskt att den sociala sfären på webben ännu så länge bara är ett fragmenterat nätverk – inte ett distribuerat, något som tvingar många social media evangelists att nyktra till en smula.

De traditionella nyhetsmedierna började under 2010 att intressera sig allt mer för det jag i artikeln kallar cyberlocal cultures, detta i takt med att vi påbörjat övergången från the hippie web – där alla älskar alla! – till mer selective virtual societies. Bilden av the attention economy problematiseras som the access economy och många entreprenörer börjar i slutet av 2010 intressera sig för att kapitalisera på att skapa och ge tillgång till betydelsefulla, exklusiva nätverk. Nyhetsmedierna granksade under 2010 några av de mest avvikande och ibland extrema kulturyttringar i dessa elitistiska sfärer och – vips! – en moraldebatt.

I moraldebattens spår började så rapporterna om ungdomar som drabbats av en sorts permanent skada på synapserna att dyka upp. I nyhetsmedierna kallas det för Ios, information overload syndrome. Kort därefter rapporterades om fler fall i fler åldersgrupper där symptomen visade sig vara en kraftig stresskänslighet, sömnbrist, krypningar, brist på empati, apati och yrsel:

“Sömnpiller ser ut att bli för 10-talet vad lyckopiller var för 00-talet,” konstaterar jag krasst i artikeln och där jag står framför skärmen på det kalla golvet funderar jag på om jag kanske drar den vinkeln lite för hårt? Jag kväver en gäspning och läser vidare.

Under det första halvåret 2010 drev mediemagnaten Rupert Murdoch en vildsint kamp mot sökmotorerna, vilket förvandlades till något av en anti-trend. Det talades mycket om dessa off-grid sites, men några effekter lät aldrig höra talas om sig.

Vill du surfa på din tv? Varför inte på ditt kylskåp? Den mest udda hypen under året var nog nystartade japanska SoTech, som fick ett enormt genomslag för sina digitala paneler med trådlös internetaccess. Precis som med klassiska Intel Inside, blev det under året trendigt med SoTechs köks- och hushållsteknologi. Många talkshow-värdar gjorde sig mycket lustiga över varför vi behöver brödrostar med internetuppkoppling, men skämtarna tystnade när antalet tillämpningar fullkomligt exploderade i samband med att SoTech på spektakulärt japanskt manér släppte sitt API här i slutet av oktober.

2010 blev knappast de traditionella nyhetsmediernas år. Efter ännu ett år av tidningsdöd närmar sig experterna nu försiktigt den smärtsamma insikten om att den totala kostnaden för att skapa nyheter helt enkelt är för stor. I Sverige, eftersom det varit valår, har heller ingen velat driva frågan om högre licensavgifter eller inkomstskattebaserad public service – även om en sådan diskussion sannerligen hade varit befogad!

Med det finns undantag; de lokala nyhetsmedierna. Med lägre lokala annonspriser kunde vi åtminstone i Norden se en allt tydligare trend, nämligen att lokalredaktionerna allt mer dragit ifrån riksmedierna när det gäller annonsintäkter. “I guess news, after all, is local,” skriver jag.

Lokalmediernas framgångar satte i gång tankar även hos reklambranschen som i the conversation age haft uppenbara problem med det faktum att köpta budskap har så låg trovärdighet, i synnerhet i förhållande till den egna svärmens tankar och åsikter. Men istället för att förlita sig på irrationella virala effekter, så talade Madison Avenue-folket under andra halvan av 2010 mer om hyper local advertising (HLA), en ny typ av extremt lokalt och individanpassad reklam – till stor del tack vare gps-teknologin i våra mobiltelefoner.

Låter det som 2010, frågar jag mig med vetskapen att jag knappast har tid att skriva om.

Jag huttrar till. En varm dusch, kläder, utcheckning och sedan taxi. Utanför hör jag städerskornas vagnar. Ur minibaren tar jag en juice och går fram till fönstret. Jag tar några klunkar och känner den kalla drycken i halsen och magen. Mina fingrar har en blåaktig ton, mina bröstvårtor är stela och på underarmarna står håret på högkant. Och där nere vid gathörnet, bredvid biografen med all affischering om den crowdsourcade skräckfilmen The Pact, där ser jag nu – Café Nero.

Jag hämtar mobilen och scrollar fram Christopher och jag kan se att han är uppkopplad på Facebook, MSN GEO och Skype.

Med stela fingrar på skriver jag: ”café nemo i antwerpen – värt ett besök? uttag för netbooks?”

En sekund, två sekunder, tre sekunder. Jag hinner sätta datorn i viloläge och slå på duschen. Fyra sekunder.

Blipp.

Christopher: ”helt klart. klockrent ställe för surf. u there? ”

Spotify spelar MC Solaar och jag ler åt det absurda i att Christopher och jag inte setts sedan gymnasiet, men att vi tack vare den sociala webben kan hålla mer än gott liv i vår relation.

Jag: ”yep, kanske – här på konferens nu”

Christopher: ”do it. sitt i hörnet vid fönstret mot gatan. posta en bild i min fotoram via msn geo plz?”

All right then, Christopher. Det får bli en snabb dusch. Ny dag, nytt år. Nya saker att testa – tillsammans.

Jerry Silfwer, alias Doktor Spinn, är redaktör på Same Same But Different och kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime. Följ honom ända in i 2010 på Twitter.


28
Sep 09

Gästbloggare: Rolf van den Brink

Idag gästbloggar Rolf van den Brink på SSBD. Det råkar sammanfalla med hans födelsedag – grattis! – och med den här postningen på Mindpark där han tas upp som en av de chefredaktörer som bloggat. Nu är han inte chefredaktör längre, istället har han skaffat en källarlokal med orange gummimatta. Men bloggar gör han.

Så – ordet över till Rolf van den Brink:

Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.

Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.

Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.

Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.

Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?

Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.

Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.

Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?

Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.

Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.

Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.

Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.

Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.

Sluta Sörja – Börja om Digitalt.

Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.

/Rolf van den Brink
@vandenbrink