Men först – gårdagens bombdåd i Stockholm.

Mitt Twitterflöde domineras helt av bomben, och den sedvanliga metadiskussionen om hur 1. Medierna och 2. Regeringen hanterar det inträffade. Den tredje stora frågan är den om vad dådet betyder för Sverigedemokraterna, vars medarbetare Alexandra Brunell utbrister #äntligen på Twitter.

Också Carl Bildt uttalade sig först på Twitter, där han säger att terrorattacken misslyckades, men kunde ha blivit en rejäl katastrof.

Fortfarande vet vi väldigt lite, det är trots allt mindre än ett dygn sedan dådet inträffade. Vad som dock kan sägas är att många reagerade i natt på SVT och deras totala brist på nyheter kring händelsen, inte minst då de gick ut med en extrasändning vid midnatt som endast innehöll flera timmar gamla nyheter. Jag satt själv och gapade framför teven och undrade om de verkligen inte hade mer att komma med, och i så fall varför. Reaktionerna på Twitter visar i mycket att när det verkligen händer grejer så vänder sig folk till Public Service och förväntar sig att de ska vara alerta.
Under natten kom den mest relevanta rapporteringen från internationella medier. Nima Dervish kängar även TV4.
Samtidigt hyllas Twitter som kanal för att förstå vad som händer.

Vid lunchtid höll Statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och om den kan väl sägas att han klarade provet. Uppmaningen att inte dra förhastade slutsatser kan inte upprepas nog många gånger i dagsläget.
Rädslan för att händelsen ska utlösa en våg av hat mot muslimer i Sverige är i allra högsta grad närvarande, och det är därför viktigt att skilja på enskilda terrorister och terrororganisationer, och religion och de människor som tror på den. Dilsa Demirbag-Sten skriver bra om det, liksom Alex Bengtsson.
Läs också Nima Dervish – Grattis Sverige.

Det här är också en läsvärd text, om självmordsbombare, och deras önskan att helt enkelt ta sig själva av daga.

Emma Andersson skriver och delar ett helt gäng länkar. Hon tar även upp FRA och undrar om dataövervakningslagar kan leda till att förstärka “vi och dom”-tänket. Tänkvärt. Henrik Alexandersson är kortfattad, och uttrycker en viss oro att dådet med följdverkningar ska bidra till att inskränka yttrandefriheten.

Aftonbladet förskjuter ännu en gräns genom publiceringen av bilden på liket av bombaren. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men är väldigt nyfiken på hur andra ser på det. Kommentera gärna!
Uppdaterat: Marcus Melinder, nyhetschef på Tidningen Ångermanland, skriver här om bildpubliceringen.

Därmed lämnar vi Stockholmsbomben för ett försök att sammanfatta händelserna och rapporteringen kring Wikileaks och gripandet av Julian Assange.

Det var i tisdags som Assange överlämnade sig själv till polisen i Storbritannien. Läs gärna den här tidslinjen för en bra bakgrund.
På måndagen då han ännu var en fri man var upprördheten stor över att Paypal och senare även Mastercard stoppade alla betalningar till Wikileaks. (På tisdagen stod det klart att även Visa stoppade betalningarna) Många sade upp sina Paypalkonton, däribland jag själv.
Till och med den schweiziska banken PostFinance är med på noterna och har stängt Assanges konto där.
Jag tipsade även om Flattr som ett sätt att fortsätta donera till organisationen, och senare under veckan är det flera som skrivit om just Flattr som den svenska tjänsten som gör det möjligt att hjälpa Wikileaks ekonomiskt trots bankernas bidrag i försöken att krossa Wikileaks.

Oavsett om kortföretagens och Paypals beslut beror på påtryckningar från bankerna eller CIA är det ytterst anmärkningsvärt, och vad som gjorde mig och Emma Andersson riktigt rädda på riktigt, för hur det egentligen står till med demokratin i väst.

Och när till och med journalister deltar i denna massiva attack mot yttrandefriheten vill jag bara skrika högt.
Då är det tur att det finns sådana som Axel Andén som säger det bäst – obegripligt att journalister vill tysta Wikileaks. Björn Hedensjö drar också sitt strå till stacken när han gör klart att det inte är journalisters jobb att sköta internationell diplomati.
Fredrik Wass sätter fingret på vad som händer, med historiska paralleller.

Också Twitter har anklagats för att censurera, och medvetet ta bort Wikileaks och Assange från trending topics, något som de förklarar här.
Jeff Jarvis säger det kort, men mer behövs egentligen inte.

Journalistförbundet fördömer försöken att stoppa Wikileaks. Så gör även Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.
För det är faktiskt så att kampen för Wikileaks är kampen för yttrandefriheten. Även om Wikileaks skulle tystas kommer det att finnas andra på banan, som gör samma sak. Avhoppare från Wikileaks flaggar nu för kommande OpenLeaks.
Det är bara att inse att världen är ny, och enda sättet att stoppa läckor av Wikileaksstorlek är att stänga ner internet. Wikileaks kan inte stoppas.

Julian Assange skrev själv en artikel som publicerades i The Australian efter gripandet. Bland annat skriver han att Wikileaks behöver skyddas, inte förföljas. Den kommenteras på Journalism.co.uk. Här finns artikeln översatt till svenska.
I Wired skriver Evan Hansen om varför Wikileaks är bra för Amerika.

Det är också skönt att se att det finns svenska politiker som stöttar Wikileaks.
Farmor Gun skriver också bra, och jag undrar också vad yttrandefrihet är värd om den bara gäller vissa av makten godkända uttalanden?

Marcin de Kaminski sätter fingret på något viktigt när han skriver att det är bra att myndigheterna försöker tysta Wikileaks. Nämligen att internet redan är väldigt reglerat, och att det som nu händer tydliggör just hoten mot det fria nätet. Intressant är också att se hur många det är som är beredda att stötta och delta i kampen för öppenhet. Antalet spegelsajter är i dagsläget över tusen, om jag inte är felinformerad.

Ett spår i debatten kring Wikileaks är den om huruvida de sätter agendan genom att själva välja vilka som ska få ta del av materialet, och vad som faktiskt ska läckas.
Svenskans redaktionschef Martin Jönsson ger svar på tal här.

När Julian Assange greps på tisdagen samlades massor av människor för att protestera mot gripandet, och krävde hans frigivning.
Och så kommer vi till nästa spår i hela denna soppa. Det om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, den officiella orsaken till gripandet.

Jag kan inte vara så mycket tydligare än jag är här när jag ifrågasätter folks förmåga att tänka två tankar samtidigt. Det finns ingenting som säger att en framgångsrik person som gör bra saker för mänskligheten inte kan vara en skitstövel privat. Låt oss hålla isär begreppen, och anklagelserna, tack. Inte minst för att det gör ont i mig att se hur det bedrivs en häxjakt på nätet framförallt mot en av de målsägande i våldtäktsfallet. Till och med Assanges svenske advokat sällar sig till mobben.
Läs också Maggis Strömberg om att anmäla klassens populäraste kille, och Oisin Cantwell.
Lisa Magnusson skriver också bra om att skilja på Julian Assange och Wikileaks. För allt handlar faktiskt inte om Wikileaks.
Missa inte heller Mårten Schultz som skriver nyktert om Assange och rättvisan.

Oavsett anledning till gripandet så har det inte stoppat Wikileaks. Inte heller de sanktioner som görs mot organisationen hjälper, snarare hjälper de till att öka engagemanget världen över. Läckorna är inte tilltäppta. Journalisterna vaknar. Motattackerna avlöser varandra.

Också Piratpartiet har attackerats under den gångna veckan.

Världens första cyberkrig, är det det vi ser? Eller är det en storm i ett vattenglas?

Mycket metadiskussioner blir det, men i det här läget tycker jag att yttrandefriheten är viktigare och mer intressant än de konkreta avslöjandena som görs av Wikileaks. Även om jag tycker att detta är småskrämmande. Avslöjandet om hur Sverige och USA samarbetat mot fildelning.

Under veckan har det också kommit frapperande uppgifter om FRA. Som hur de ska lämna information om svenskar till utländska myndigheter utan att kontrollera informationen. Nu anklagas Försvarsdepartementet för att ha ljugit för riksdagen inför omröstningen om FRA-lagen. Tyvärr är jag inte förvånad, snarare känns det främst bra att sådana här uppgifter kommer upp i ljuset.

Frågan är vad som ska hända härnäst. Enligt uppgift är Assange häktad först och främst till den 14 december.
Han vill själv inte utlämnas till Sverige, landet som till för inte så länge sedan var hans fristad. Somliga hävdar att han till och med bör skyddas från Sverige.
Personligen håller jag med Mary W Jensen och Karl Sigfrid om att Sverige bör fördöma USA:s övertramp.
På UD-bloggen kan vi läsa om Sverigebilden utifrån senaste veckans nyhetsrapportering.

Ikväll visar SVT dokumentären om Wikileaks som legat ute på SVTPlay sedan igår.
Här finner du mer läsning om Wikileaks, och så rekommenderar jag The Wikileaks Daily, som samlar länkar om Wikileaks från Twitter, behändigt paketerade som en nyhetssajt. Joakim Jardenberg står bakom.

Slutligen några snabba länkar om annat som hänt:

Spotify har hamnat i skottgluggen, när det kommit fram att de fördelar intäkterna ojämt beroende på skivbolagens storlek. Ett par skivbolagsjättar hotar nu att lämna Spotify.
Rasmus Fleischer skriver om den stora lösningen som blev den stora blåsningen.
Google har avslöjat vilka ord vi googlar allra mest. Per Torberger om vad våra googlingar säger om vår samtid.

Antalet fängslade journalister har inte varit så högt sedan 1986.
Läkare och sociala medier, kan det va nåt?
Sydsvenskan.se uppmärksammas i Medievärlden som också gör ett porträtt på motorn Anders Olofsson.

Det explosionsartade användandet av smartphones förändrar inte våra medievanor, utan också våra toavanor. En fantastisk biverkning säger jag om ni frågar mig.

Därmed är det slut för idag.
På återseende nästa vecka, då kommer sista veckobrevet före juluppehållet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kritiken har också varit hård mot SVT:s valvaka. Inte minst för att Bert Karlsson fanns i studion som “mysgubbe”. Läs gärna den här Weird Science-texten om det.

För övrigt var valvakan mer spännande att följa än någonsin, och tidningarna sparade inte på krutet när det gällde att vara närvarande minut för minut. Medievärlden har gjort en genomgång av valsajterna. Helin går igenom Aftonbladets rekordsiffror.
Ett alldeles nytt grepp testades av Expressen och Emanuel Karlsten som bevakade den sista rösträkningen och streamade live. Så ospännande, och så genialiskt på samma gång.

Mediernas ansvar diskuteras ännu mer vad gäller det övriga valresultatet. Kent Asps undersökning som visar att rapportering om Mona Sahlin varit starkt negativ jämfört med det som sagts om Reinfeldt har blivit omdiskuterad. Axel Andén kommenterar, liksom Martin Jönsson.

Att sociala medier har betydelse och att de spelat roll i valet råder det ingen tvekan om. Politikerna kanske riktigt förstått att utnyttja nätet tillfullo, men användarna gör det. Ett konkret bevis på att det fungerar är den manifestation som hölls på Sergels torg i måndags, efter att en sjuttonårig tjej skapat ett event på Facebook.

Magnus Betner har skrivit en läsvärd post om huruvida medier och politiker tagit diskussionen med SD eller om invandrarfrågorna. Damon Rasti har skrivit en delvis motsägande lika läsvärd post, och Rakel Chukri har skrivit dagens måsteläsning. I Sydsvenskan finns för övrigt också den hittills bästa texten om Socialdemokraternas nederlag.

Många är det nu som vill göra något. Som vill förändra, som vill att Sverige ska vara ett annat när det är val igen om fyra år.
Jocke Jardenberg vill samla krafterna, liksom Gert Frost. Läs också gärna Frosts tio frågor som söker svar. Anders Mildner skriver klockrent om hur sociala medier kan användas mot intoleransen. Samtidigt som Sverigedemokraterna gör klart att de kommer att använda delar av partistödet till att satsa på sociala medier. SD är annars ett parti som använt sig flitigt av nätet för att mobilisera väljare, och för att sprida sina åsikter. Kanske en del av pengarna ska gå till att putsa ytan också hos gräsrötter och andra som inte uppför sig lika städat som partiledaren.

UD-bloggen har samlat länkar om eftervalsdiskussionen, inklusive utländska reaktioner på det svenska valresultatet.

Dagen efter valet spreds länken till sajten som publicerat ett register på personer som anmält intresse för Sverigedemokraterna. Det är alltså inte medlemsregistret som läckt ut, endast en lista med intresseanmälningar. Nikke Lindqvist har skrivit utförligt om det hela. Nu återstår det att se om publiceringen är ett brott mot PUL eller ej.

Fokus har publicerat en lista på de 900 twittrarna som varit mest aktiva att twittra om valet.

Ett parti som i motsats till SD inte hade mycket att fira på valnatten är Piratpartiet. Läs gärna Andreas Ekströms utmärkta text om varför partiet stött på grund.
Piratpartisten Oscar Swartz skriver om ett lyckat valresultat. Farmor Gun funderar över varför SD lockade så många fler väljare än vad Piratpartiet lyckades med. Emma Opassande har i vanlig ordning skrivit bra.

En hjälte i internetsammanhang har varit Folkpartisten Camilla Lindberg som röstade emot FRA-lagen. Hon åkte ur riksdagen när partiet tappade mandat.

Och apropå pirater - i morgon inleds hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet. En rättegång som nog många pirater önskade hade hållits före valet, vilket troligen skulle gett dem några fler röster.

En intressant diskussion uppstod på Twitter sedan Mikael Pettersson i SVT visat bland annat en upprörd tweet från Isobel Hadley-Kamptz. Hon blev upprörd och tycker att det hon twittrar inte är allmängods på det sättet. Också Resumé fångade upp det hela, och Pettersson sammanfattar här. Jag tycker att det hela är mycket enkelt. Det som publiceras på nätet är publicerat, en tweet som inte är en låst tweet är allmängods, och kan användas av massmedia på samma sätt som ett uttalande var som helst annorstädes. Twitter är inte att likställa med att sitta och prata på en privat middag eller i en mindre krets av liktänkare, Twitter är öppet för hela världen och det är upp till varje twittrare att faktiskt vara medveten om det och tänka sig för. Sen kan man tycka att Resumé lyckades göra en höna av något som inte ens var en fjäder, men det är knappast förvånande.

Många är det som byter jobb efter valet, bland annat Martin Gelin som jobbat åt de rödgröna med sociala medier. Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus, blir ny politisk chefredaktör på Aftonbladet efter Helle Klein. Medievärlden har intervjuat Karin Pettersson om det nya jobbet.
Aftonbladet har för övrigt fått kritik av SSU för att de snott deras logga för den gamla kampanjen Rör inte min kompis” till sin kampanj “vi gillar olika”.

Därmed lämnar jag valet för den här veckan, och gratulerar min SSBD-kollega Jerry Silfwer till nya jobbet som ska ta honom till New York. Här berättar han själv om vad det är han ska göra.

Nanok Bie skriver om ett nytt koncept för hyperlokal journalistik som New York Times testar.
Tracks går i graven. Jag ska vara ärlig nu. Jag visste inte att programmet fortfarande sändes, jag begravde det ungefär samtidigt som jag lämnade mina tonår.
I går gick Veckorevyns Blog Awards av stapeln, här är alla vinnarna. Extra kul tycker jag att Ana Gina fick pris.
På torsdag den 7 oktober är det dags att dela ut pris i tidningsbranschen. Här är de nominerade till helhetspriset – Årets Dagstidning. Martin Jönsson komenterar och skriver att SvD alltid vill vara årets dagstidning.

Strömstad Tidning testar en ny modell för att ta betalt på nätet. Ska bli intressant att se hur det fungerar.
New York Times presenterar ett dystert resultat.
Expressen däremot dubblar vinsten.
Schibsted tar kontroll över franska Blocket, som värderas till 4 miljarder kronor. Den norska storkoncernen tar samtidigt helt över tv.nu.
Medieinvesteringarna ökar, fördel tv.
i Sverige startar en ny feministisk nyhetstidning.

Svenska Dagbladet bygger om sajten och tar hjälp av Mark Porter, något som inte betyder att de kommer att se ut som The Guardian.

Det har varit bokmässa, och här ska sägas att jag haft inte så bra koll. Men en bok som jag tror kan vara intressant är Juttans memoarer.
Anders Mildner har skrivit om bokbranschens framtid i samband med invigningen av bokmässan.
Google var också på besök för att lugna ner förläggarna.
Det är nu nio år sedan Dawit Isaak fängslades och han uppmärksammades på bokmässan, inte minst genom boken som släppts med hans texter översatta till svenska.

Om du jobbar med reklam eller marknadsföring, om du har en tidning och vill göra intäkter med hjälp av annonsering, om du är det minsta lilla intresserad av reklam – läs Micco Grönholm – Reklam nej tack!
Och när du har gjort det kan du läsa om ryktet om pressmeddelandets död som är kraftigt överdrivet.

I veckan har nya Twitter börjat rulla ut till svenska användare. Men liksom Sandra Jakob har jag inte sett skymten av något nytt, inte heller på någon annans skärm. Däremot har jag drabbats av dels den skadliga koden som spreds på Twitter tidigare i veckan, och senare av ett förargligt Spam som fick mitt konto att skicka hundratals DM till folk jag inte ens följer. Jag ber alla drabbade om ursäkt.
Emanuel Karlsten lyckades få till en intervju med mannen bakom den skadliga koden.

Här är en riktigt tydlig postning som förklarar bloggens SEO-egenskaper.
Twitter är på väg att släppa ett verktyg för att analysera användandet, och förstå hur interaktionen funkar och vilka vägar den tar.
Konferensen Disruptive Code gick av stapeln i veckan, tyvärr kunde jag inte vara där men i vanlig ordning kunde den följas online. (vilket jag inte heller riktigt hunnit med) Men jag har spanat in Per Åströms presentation, om hur TV4 Digitala medier använder molntjänster.
Kullin skriver intressant om lärare, elever och deras relationer på Facebook.
Anna Loverus har skrivit en postning om de sociala nätverken, om gränsen mellan privat och offentligt. En postning som fick mig att kraftigt tänka om inför den föreläsning jag ska hålla på Mittuniversitetet i morgon.

Det blev mycket val den här veckan, men det kändes oundvikligt. Jag har säkert missat en massa, så kolla även Uppdragsmedias länksamling och Medievärldens veckosammanfattning.

Veckans video är kort men koncis. Varför alla journalister bör finnas på Twitter:

Gillar du veckobrevet? Klicka på länken nedan och flattra!

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Hur som helst – här tipsar Eva Wieselgren om iPhoneappar för barnvakter. Kan säkert komma till användning inte bara för barnvakter utan också för föräldrar som vill ha lite lugn och ro, kanske i bilen?

Jardenberg uppmärksammar Sverigebilens PR-kampanj. Jag fick också ett brev. Och visst – “budskapet” gick fram men mest blev jag irriterad, över papperet, över snigelposten…

Här på SSBD har Zackrisson skrivit om Public Service, och debatten som pågår om orättvis konkurrens. Anna Serner har kommenterat i sin blogg, Robert Rosén skrev för ett par veckor sedan om att avskaffa licensen.
Lillemor Strömberg, journalist på SR Västerbotten, tänker till kring förslaget.
Jag närvarade vid Public Servicedagen förra veckan, och tror att den bäst sammanfattas ungefär så här:

Zackrisson har för övrigt också skrivit en mycket bra post där han sammanfattar Chris Heuers dragning på Social Cash förra veckan. För dig som vill finns föreläsningen i sin helhet att titta på här.
En annan föreläsning från Social Cash som är att rekommendera för den som undrar över hur man tjänar pengar på nätet är denna av Mattias Swensson.

Aftonbladet säljer polisförhör. För tre kronor kan bladets läsare få hela förhöret med Mats Alm. Det sägs att alla sätt är bra utom de dåliga, men som läsare föredrar jag nog att läsa förhöret alldeles gratis…

En tråkig sak är det här, att Sundsvalls tidnings Kjell Carnbro och UNT:s Lars Nilsson via polisanmälningar fått transgenusmotorn att stänga ner. Det tyder på att de inte alls funderat eller ens försökt sätta sig in i och förstå syftet med sajten, något som Lisa Bjerre förklarar bra.
Vill man ändå kolla sina texter enligt principen går det bra här.

Det har rådit iPad-feber i veckan, och den ska enligt uppgift redan vara slutsåld. Och jailbreakad. Jag gissar att vi den kommande veckan får en del svenska recensioner av iPaden, det ryktas exempelvis att Jardenberg reser tur och retur Arlanda idag bara för att hämta sin padda, som han motvilligt gått med på att börja kalla den.
Feber visar iPadversionen av Gmail som påminner mig och Google Wave varför jag spontant ogillar. Men så har jag ingen iPad heller.
Jonas Leijonhufvud om att iPaden inte är något för tekniknördar. Kan jag tänka mig, även om det såklart är nördarna som köar för att få vara först. Fast här kanske man ska säga att det är Applenördarna, och inte nödvändigtvis tekniknördarna, som köar.

Idag får vi veta att Skatteverket i år kommer att granska elitbloggarna extra noga, i som de säger “förebyggande syfte” eftersom många av dem är unga och aldrig tidigare har deklarerat.

Paul Ronge tycker att PO Yrsa Stenius ska lyftas ut med gaffeltruck. Jag tror att det finns bättre sätt, men gissar ändå att hon får vara kvar till nästa år. Tyvärr.

Simon Sundén har varit påskledig och besökt föräldrarna i Åmål, där han också läst lokaltidningarna på papper, eftersom de inte ens finns på nätet.
Martin Palacios skriver en upprörd postning om snack utan verkstad. Läs den!
Och läs för helvete Mark Comerfords text som förklarar att det inte handlar om Twitter, om nån sociala mediehype eller om hur man ska ta betalt på nätet. Det handlar om en revolution, sällan skådad, som kommer att få konsekvenser för oss och kommande generationer i en omfattning vi inte kan förstå.

Jerry Silfwer dissekerar en artikel från Second Opinion, med den äran. Han frågar sig om det hela är ett aprilskämt, vilket det tyvärr inte är.
Däremot förekom en hel del andra skämt, och Emanuel Karlsten har samlat de bästa aprilskämten. Min personliga favorit är detta från VK, tätt följd av Cap&Designs tillfälliga omgörning med konsekvent användande av typsnittet Comic Sans.
Dagens Media har också samlat några av tidningarnas aprilskämt.

Googles realtidssök fungerar nu också på google.se, och inte som tidigare endast på google.com. Väldigt spännande!

Ola Henriksson skriver om att journalisterna i Sverige har mycket kvar att upptäcka på nätet, utifrån Bjästa och att ÖA missade hela grejen – något de inte hade behövt göra om någon gjort en enkel sökning på Facebook.

Det märks tydligt att det är valår. I veckan skrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ett öppet brev till landets redaktioner där han vädjar om att behandlas som andra partier i valbevakningen.
Martin Jönsson svarar bra i sin blogg.
En annan partiledare som kämpar för att ta sig in i riksdagen är Rick Falkvinge, och han har förklarat tydligt varför Piratpartiet behövs, och varför det är viktigt att de tar sig in i riksdagen.
Jag hoppas att de lyckas. Nej, jag är inte piratpartist, men jag tror att de behövs för att driva en del frågor som andra partier i mångt och mycket tycks blunda för, eller styra åt helt fel håll.
Och relaterat till valrörelsen – Almega öppnar ett bloggcenter i Almedalen, och det var väl inte en dag för tidigt…

Politikerbloggen puffar för användningen av Twitter och hashtagen #polpub under politikerutfrågningarna som hålls vid politikerpubarna.

Fredric Kjellberg puffar för nylanseringen av Alliansens vänner på nätet.

Det har skrivits nytt avtal mellan SJF och Medieföretagen på dagspressområdet. För första gången på mycket länge utan inblandning av medlare. Historiskt, enligt Agneta Lindblom Hulthén, och även arbetsgivarna tycks nöjda med uppgörelsen.
Samtidigt skriver Ola Gäfvert, ordförande för journalistklubben vid SR, om den fortsatta avtalsrörelsen som han inte tror kommer att bli särskilt lätt.

I morgon tisdag börjar Björn Wiman sin tjänst som kulturchef på DN, här säger han tack och hej till Expressen, och skickar oss vidare till sin nystartade blogg på DN.se.

Slutligen: missa inte Kjell Häglunds text om hemlige Steelneck.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Debatten var ”riktigt bra och nyanserad” för att citera en åhörare, och eftersom detta ämne kommer att ältas under året vill vi uppmärksamma dig på möjligheten att se debatten på nätet såhär i efterhand. Och jo, kanske uppmana också.

Publicistklubben om SD

Same!? Same?? But?? Different?!?

”Vi kommer att publicera debattartiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning. Innehåller texten nya uppgifter, nya argument, nya frågor? Håller sig texten inom pressetiska och juridiska ramar?”

Vad de egentligen säger är: Vi tycker ordentligt illa om de här frassarna – och vi tänker inte ta deras pengar. Men vi vill å andra sidan inte vara odemokratiska, så vi tar ett halvt beslut.

De vill inte ha SD i tidningen – men kan ju inte riskera sin relevans som en part i ett öppet demokratiskt samhälle. Därför stoppar man SD på den kommersiella sidan. Om jag var Jimmie Åkesson (vilket jag ber till den Gud jag inte tror på att jag inte är) skulle jag börja lägga bombmattor på Aftonbladets debattredaktörer. För nu har Aftonbladet redan från början skapat ett negativt tryck på granskningen av SDs debattinnehåll genom att stänga dem ute från annonssidan. Det här kommer, tro mig – det kommer det att göra, att skapa en känsla hos redaktionen på Aftonbladet att vara lite extra “rättvis” mot SD och släppa in dem på debattsidorna. Om man inte gör det har man effektivt smidit sig själv till det bästa slagträ SD kan kan behöva för att få lite extra hävstång i den publika debatten – nämligen som en odemokratisk tidning som föraktar människor. SD lever på sån här begreppsglidning.

Här tar Aftonbladet en stans – som jag till fullo står bakom rent känslomässigt – om att inte vilja torgföra “populistiska, främlingsfientliga” åsikter utan förbehåller sig rätten att “redaktionellt pröva” vad SD får säga.

Jag är livrädd för att Aftonbladet faktiskt spelar SD precis i händerna med det här. Hur ska debattredaktörerna kollektivt kunna glömma att vi redan har satt de här jävlarna vid skampålen – men vi ska också vara en det av det demokratiska ekosystemet. Hmmm, balansgången, balansgången.

Här är mitt förslag – riv upp beslutet och gör följande. Låt alla partier annonsera gratis i tidningen (i bestämd mängd) och fortsätt göra det ni gör rent redaktionellt. För som det ser ut nu så tar ni er egen debattredaktion i gisslan för att ni inte vill ha SDs pengar.

Bara det faktum att såna som jag – och många andra kommer att belysa den här frågan – skapar ett tryck på att uppfylla det demokratiska uppdraget. Alltså – jag tror att SD kommer att få minst lika mycket utrymme i tidningen, vilket som. Det är bara det att det har gjorts till redaktionens problem att se till att så blir fallet. Och är problemet pengarna, well ge alla plats då.

Det här är själva definitionen av ett halvt beslut. Man vill så himla gärna göra det som känns moraliskt rätt – men gör det halvhjärtat. Att få annonsera är inte en demokratisk rättighet – men man kanske inte ska använda annonsutrymme i förhandlingen om sitt eget samvete.

Tycker ni att de är grisar? Släpp inte in dem då! För bara att gå ut och neka dem annonsutymme är en lättköpt poäng, som dessutom sätter redaktionen i trångmål.

Edit: Struket stycke om demografin inom SD. Felaktiga uppgifter och följaktligen felaktig slutsats om effekten av Aftonbladets handlande. Jag skrev att SD hade många unga, manliga väljare och att Aftonbladet där exponerade sig för en risk i att förlora läsare som söker sig till tidningen för Sportbevakningen. Eftersom den demografiska profilen inte stämmer står heller inte slutsatsen som relevant. Detta är alltså borttaget från inlägget.

Same!? Same?? But?? Different?!?