Posts Tagged: Schibsted


26
Sep 10

Veckan som gick – vecka 38

Den gångna veckan har dominerats av eftervalsdebatten, både valresultat och mediernas hantering av valrörelse och valnatt har synats i alla tänkbara sömmar.
Inte minst har kvällstidningarnas roll diskuterats, och både Expressen och Aftonbladet tog tydligt ställning mot SD på självaste valdagen.
Här får en Expressenläsare svar på tal om varför.
Helin har också bloggat en del, på valnatten och senast idag.
Thomas Mattsson skriver om trafikrekord men också kort om framtida bevakning av Sverigedemokraterna.
Dagens Media har talat med flera mediechefer om hanteringen av SD.
Mediernas ansvar kommer nog att diskuteras länge framöver. Själv har jag sett många reaktioner och tänkt tanken själv att en hel del av den information man fått om SD efter valet kanske skulle gjort större nytta före. Exempelvis hade man velat se K-G Bergström intervjua Jimmie Åkesson för flera veckor sedan, inte efter valet. Väldigt mycket av det som skrivits och sagts har varit metadiskussion, och har handlat mer om hur vi bör behandla SD än om innehållet i deras politik. Det har varit en hel del prat om SD men mindre samtal med sverigedemokrater.

Kritiken har också varit hård mot SVT:s valvaka. Inte minst för att Bert Karlsson fanns i studion som “mysgubbe”. Läs gärna den här Weird Science-texten om det.

För övrigt var valvakan mer spännande att följa än någonsin, och tidningarna sparade inte på krutet när det gällde att vara närvarande minut för minut. Medievärlden har gjort en genomgång av valsajterna. Helin går igenom Aftonbladets rekordsiffror.
Ett alldeles nytt grepp testades av Expressen och Emanuel Karlsten som bevakade den sista rösträkningen och streamade live. Så ospännande, och så genialiskt på samma gång.

Mediernas ansvar diskuteras ännu mer vad gäller det övriga valresultatet. Kent Asps undersökning som visar att rapportering om Mona Sahlin varit starkt negativ jämfört med det som sagts om Reinfeldt har blivit omdiskuterad. Axel Andén kommenterar, liksom Martin Jönsson.

Att sociala medier har betydelse och att de spelat roll i valet råder det ingen tvekan om. Politikerna kanske riktigt förstått att utnyttja nätet tillfullo, men användarna gör det. Ett konkret bevis på att det fungerar är den manifestation som hölls på Sergels torg i måndags, efter att en sjuttonårig tjej skapat ett event på Facebook.

Magnus Betner har skrivit en läsvärd post om huruvida medier och politiker tagit diskussionen med SD eller om invandrarfrågorna. Damon Rasti har skrivit en delvis motsägande lika läsvärd post, och Rakel Chukri har skrivit dagens måsteläsning. I Sydsvenskan finns för övrigt också den hittills bästa texten om Socialdemokraternas nederlag.

Många är det nu som vill göra något. Som vill förändra, som vill att Sverige ska vara ett annat när det är val igen om fyra år.
Jocke Jardenberg vill samla krafterna, liksom Gert Frost. Läs också gärna Frosts tio frågor som söker svar. Anders Mildner skriver klockrent om hur sociala medier kan användas mot intoleransen. Samtidigt som Sverigedemokraterna gör klart att de kommer att använda delar av partistödet till att satsa på sociala medier. SD är annars ett parti som använt sig flitigt av nätet för att mobilisera väljare, och för att sprida sina åsikter. Kanske en del av pengarna ska gå till att putsa ytan också hos gräsrötter och andra som inte uppför sig lika städat som partiledaren.

UD-bloggen har samlat länkar om eftervalsdiskussionen, inklusive utländska reaktioner på det svenska valresultatet.

Dagen efter valet spreds länken till sajten som publicerat ett register på personer som anmält intresse för Sverigedemokraterna. Det är alltså inte medlemsregistret som läckt ut, endast en lista med intresseanmälningar. Nikke Lindqvist har skrivit utförligt om det hela. Nu återstår det att se om publiceringen är ett brott mot PUL eller ej.

Fokus har publicerat en lista på de 900 twittrarna som varit mest aktiva att twittra om valet.

Ett parti som i motsats till SD inte hade mycket att fira på valnatten är Piratpartiet. Läs gärna Andreas Ekströms utmärkta text om varför partiet stött på grund.
Piratpartisten Oscar Swartz skriver om ett lyckat valresultat. Farmor Gun funderar över varför SD lockade så många fler väljare än vad Piratpartiet lyckades med. Emma Opassande har i vanlig ordning skrivit bra.

En hjälte i internetsammanhang har varit Folkpartisten Camilla Lindberg som röstade emot FRA-lagen. Hon åkte ur riksdagen när partiet tappade mandat.

Och apropå pirater i morgon inleds hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet. En rättegång som nog många pirater önskade hade hållits före valet, vilket troligen skulle gett dem några fler röster.

En intressant diskussion uppstod på Twitter sedan Mikael Pettersson i SVT visat bland annat en upprörd tweet från Isobel Hadley-Kamptz. Hon blev upprörd och tycker att det hon twittrar inte är allmängods på det sättet. Också Resumé fångade upp det hela, och Pettersson sammanfattar här. Jag tycker att det hela är mycket enkelt. Det som publiceras på nätet är publicerat, en tweet som inte är en låst tweet är allmängods, och kan användas av massmedia på samma sätt som ett uttalande var som helst annorstädes. Twitter är inte att likställa med att sitta och prata på en privat middag eller i en mindre krets av liktänkare, Twitter är öppet för hela världen och det är upp till varje twittrare att faktiskt vara medveten om det och tänka sig för. Sen kan man tycka att Resumé lyckades göra en höna av något som inte ens var en fjäder, men det är knappast förvånande.

Många är det som byter jobb efter valet, bland annat Martin Gelin som jobbat åt de rödgröna med sociala medier. Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus, blir ny politisk chefredaktör på Aftonbladet efter Helle Klein. Medievärlden har intervjuat Karin Pettersson om det nya jobbet.
Aftonbladet har för övrigt fått kritik av SSU för att de snott deras logga för den gamla kampanjen Rör inte min kompis” till sin kampanj “vi gillar olika”.

Därmed lämnar jag valet för den här veckan, och gratulerar min SSBD-kollega Jerry Silfwer till nya jobbet som ska ta honom till New York. Här berättar han själv om vad det är han ska göra.

Nanok Bie skriver om ett nytt koncept för hyperlokal journalistik som New York Times testar.
Tracks går i graven. Jag ska vara ärlig nu. Jag visste inte att programmet fortfarande sändes, jag begravde det ungefär samtidigt som jag lämnade mina tonår.
I går gick Veckorevyns Blog Awards av stapeln, här är alla vinnarna. Extra kul tycker jag att Ana Gina fick pris.
På torsdag den 7 oktober är det dags att dela ut pris i tidningsbranschen. Här är de nominerade till helhetspriset – Årets Dagstidning. Martin Jönsson komenterar och skriver att SvD alltid vill vara årets dagstidning.

Strömstad Tidning testar en ny modell för att ta betalt på nätet. Ska bli intressant att se hur det fungerar.
New York Times presenterar ett dystert resultat.
Expressen däremot dubblar vinsten.
Schibsted tar kontroll över franska Blocket, som värderas till 4 miljarder kronor. Den norska storkoncernen tar samtidigt helt över tv.nu.
Medieinvesteringarna ökar, fördel tv.
i Sverige startar en ny feministisk nyhetstidning.

Svenska Dagbladet bygger om sajten och tar hjälp av Mark Porter, något som inte betyder att de kommer att se ut som The Guardian.

Det har varit bokmässa, och här ska sägas att jag haft inte så bra koll. Men en bok som jag tror kan vara intressant är Juttans memoarer.
Anders Mildner har skrivit om bokbranschens framtid i samband med invigningen av bokmässan.
Google var också på besök för att lugna ner förläggarna.
Det är nu nio år sedan Dawit Isaak fängslades och han uppmärksammades på bokmässan, inte minst genom boken som släppts med hans texter översatta till svenska.

Om du jobbar med reklam eller marknadsföring, om du har en tidning och vill göra intäkter med hjälp av annonsering, om du är det minsta lilla intresserad av reklam – läs Micco Grönholm – Reklam nej tack!
Och när du har gjort det kan du läsa om ryktet om pressmeddelandets död som är kraftigt överdrivet.

I veckan har nya Twitter börjat rulla ut till svenska användare. Men liksom Sandra Jakob har jag inte sett skymten av något nytt, inte heller på någon annans skärm. Däremot har jag drabbats av dels den skadliga koden som spreds på Twitter tidigare i veckan, och senare av ett förargligt Spam som fick mitt konto att skicka hundratals DM till folk jag inte ens följer. Jag ber alla drabbade om ursäkt.
Emanuel Karlsten lyckades få till en intervju med mannen bakom den skadliga koden.

Här är en riktigt tydlig postning som förklarar bloggens SEO-egenskaper.
Twitter är på väg att släppa ett verktyg för att analysera användandet, och förstå hur interaktionen funkar och vilka vägar den tar.
Konferensen Disruptive Code gick av stapeln i veckan, tyvärr kunde jag inte vara där men i vanlig ordning kunde den följas online. (vilket jag inte heller riktigt hunnit med) Men jag har spanat in Per Åströms presentation, om hur TV4 Digitala medier använder molntjänster.
Kullin skriver intressant om lärare, elever och deras relationer på Facebook.
Anna Loverus har skrivit en postning om de sociala nätverken, om gränsen mellan privat och offentligt. En postning som fick mig att kraftigt tänka om inför den föreläsning jag ska hålla på Mittuniversitetet i morgon.

Det blev mycket val den här veckan, men det kändes oundvikligt. Jag har säkert missat en massa, så kolla även Uppdragsmedias länksamling och Medievärldens veckosammanfattning.

Veckans video är kort men koncis. Varför alla journalister bör finnas på Twitter:

Gillar du veckobrevet? Klicka på länken nedan och flattra!


Flattr this


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet: