Posts Tagged: relevans


3
Dec 09

Det här händer med journalistiken 2010

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

Flight Delays - Las Vegas Sun

Databasjournalistik

Nästa år är det riksdagsval. Det är ett utmärkt tillfälle för svenska mediehus att satsa på databasjournalistik. När det bara fanns traditionella massmediekanaler att publicera journalistik i var innehållet tvunget att paketeras på samma sätt för alla. Det fanns en artikel och det fanns ett tv-inslag. På nätet kan du som nyhetsproducent ge läsarna möjligheten att själv välja ut vad de vill veta mer om. Vill de se vilka lokala politiker som röstat hur i vilka voteringar kan de själva filtrera materialet.

Men då måste journalisterna veta att nätet ger möjlighet att presentera det som tidigare inte ingått i den vanliga journalistiska verktygslådan; databaserna, bakgrundsinformationen, materialet som reportern inte hann gå igenom och så vidare.

Klart att Las Vegas Sun skulle kunna presentera siffrorna på bara de mest försenade flighterna till staden. Men varför nöja sig med de när de kan presentera de genomsnittliga förseningarna på alla flighter.

Och är det någonstans där det finns mycket data så är det politiken. Det är frånvaro, det är voteringar, det är riksdagspolitik, det är landsting, det är kommuner och så vidare.

Framför allt är det här lokal journalistik. Läsarna vill veta hur deras lokalpolitiker röstar, både i kommunen och i riksdagen. De vill veta hur politikerna röstar i frågorna som berör deras kvarter och städer. De vill veta hur voteringarna stämmer överens med vallöftena.

Är Kalla Faktas första trevande steg på detta område med en databas över de folkvaldas frånvaro ett tecken på att mediehusen är på gång eller kommer de traditionella mediehusen tappa bollen, återigen, och se sig omsprungna av pigga entusiaster och nördar?

Smarta annonser

Tidningarna har fasligt svårt att få ut pengar i tillräckliga volymer från sina webbsatsningar. Hittills har de flesta lutat sig mot ett enda intäktsben, bannerannonser. Årets stora debatt har handlat om betalväggar och jag vet inte om någon är mycket klokare i dag än då. Men kanske, för det som händer i bakgrunden är att företagen inser att det finns pengar att tjäna på att tillhandahålla inte bara nyheter utan även information/data, underhållning och service. Men endast om man presenterar innehållet tillräckligt nischat.

Det behövs dock ännu fler intäktskällor, och de som existerar måste bli bättre. Det finns en framtid för banners, men de måste bli mer än bara passiva varumärkesannonser. Även om tidningarna utvecklar nya format, nya placeringar och relevansbaserade annonssystem är det till syvende och sist annonserna som måste vara lockande för att vi ska använda dem.

Och just ordet användbar tror jag är ett viktigt ledord för utvecklingen. Läsarna måste uppfatta att annonserna är användbara. De måste kunna agera utifrån dem. Till exempel genom att vara småbutiker, kanske till och med unika butiker som innehåller produkter som inte går att köpa i den ordinarie webbutiken (som en parallell till Trendwatchings iakttagelse om Limited Locations i sin läsvärda trendspaning för 2010). Annonserna måste självklart ha unika url:ar som går att spara som bokmärken och sprida.

3xsajt

Diversifiering

Om det finns något som papperstidningen är bättre på än nättidningarna så är det redigeringen. Det finns ännu inget som ens kommer i närheten av det detaljarbete som en redigerare eller tecknare kan lägga ner på en sida, ett uppslag eller en bilaga. Och där tidningarnas olika avdelningar kan se väldigt olika ut på papper är de fortfarande tråkigt uniforma på nätet. Ofta skiljer bara färgerna åt. Det är samma spaltbredder, det är samma typsnitt, det är samma storlekar, det är samma annonser, det är samma grafiska tilltal.

Men vill vi, egentligen, att mode ska presenteras på samma sätt som sport? Att opinion ser ut som näringsliv? Att recensioner ser ut som nyheter?

TV4 har kommit en bit med Nyhetskanalen och Fotbollskanalen till exempel. Aftonbladet har bland annat Sportbladet och Sofis mode.

Tidningarnas ökande arbete med att producera Iphone-appar, med sina hårda nischer och tydliga grafiska profiler, bör leda till att presentationen anpassas mer till innehållet även på de vanliga webbsajterna.

Green Mountain Coffee

Storytelling

Green Mountain Coffee är ett exempel på en växande trend av företag som helt ignorerar det traditionella marknadsföringstänket. I stället för att spendera pengar på annonskampanjer via traditionella massmediekanaler arbetar de i linje med principer från teoretiker som Seth Godin.

Produkten ska vara bra och intressant nog att få konsumenterna själva att berätta om den för sina vänner och bekanta. Det finns ofta en stark historia eller känsla kopplad till produkten eller varumärket som rätt målgrupp är intresserad av att tillhöra.

Ur en tidnings perspektiv är det troligtvis problematiskt att fler entreprenörer väljer den här långsammare vägen att växa. Men när till och med en jätte som Procter & Gamble ser vilka möjligheter det finns bör de nog bli rejält oroliga.

Ännu mer kaos

Om vi har lärt oss något så är det att vi inte vet. Det vi för tio år sedan trodde skulle vara stort i dag är troligen inte sant. Och i och med det att mediehusen äntligen börjar arbeta med nätet på nätets villkor kan vi vara relativt säkra på att det bara kommer bli mer kaotiskt och mer osäkert. Och det kommer bli ännu viktigare att kunna arbeta med nätet. Att leva nätet.

Pelle Sten är skribent på Same Same But Different och utvecklingsredaktör på SvD.se. Följ honom ända in i 2010 på Twitter eller Delicious.


7
Oct 09

Högfärdighet är det största problemet för journalistiken

Det har varit intressant att läsa reaktionerna kring nyheten om att Medievärlden lagt ner sin papperstidning. Hur olika aktörer reagerat säger väldigt mycket om hur vi ser på tidning och framtid.

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter


17
Nov 08

Kommentera kommentarerna!

Idag har det pågått en liten diskussion på Jaiku om hur pass vanligt det är att reportrar går in och kommenterar kommentarerna till sina artiklar. En diskussion som initierades av ett mejl jag fick från en student som ville veta i hur hög grad journalister får “lägga sig i”.

Det verkar inte vara särskilt vanligt. Av flera skäl. Dels att många tidningar fortfarande har en policy, uttalad eller outtalad, som säger att dylikt ska endast chefredaktören ägna sig åt. En reporter ska i princip inte uttala sig för eller om tidningen offentligt annat än genom sina journalistiska alster.
Sedan verkar det finnas en ovilja hos journalisterna själva att kommunicera med sina läsare offentligt, som i bloggar eller i kommentarsfält till artiklar.

Traditionellt har det ju varit så att man sedan man lämnat ifrån sig sin text redan är på väg mot nästa; gårdagens nyheter är just gårdagens nyheter. Naturligtvis har man tagit telefonsamtal och vidare tips via post, men om det rört sig om någon kritik eller liknande har frågan ofta vidarebefordrats till en arbetsledare – nyhetschef eller chefredaktör.

På de tidningar där journalister uppmanas att ha koll på artikelkommentarer och lägga sig i är det som jag uppfattat det endast några få som faktiskt gör det. Argumentet emot är ofta tidsbrist, man är som sagt redan engagerad i nästa reportage och har inte tid eller ork att engagera sig i det man gjorde igår eller förra veckan.

Inte sällan gör man likadant i de fall det finns en blogg. Man tillåter kommentarer men bemödar sig inte att besvara dem.

Här måste hela journalistkåren tänka om!

Som PM Nilsson skriver på Newsmill:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Igen: Nätet är inte papperstidning. Beteendemönstret hos läsarna ser annorlunda ut. Och journalistiken måste anpassas efter den för att vara relevant även på nätet. Det handlar om att överleva i en ny verklighet.

Våra mediehus måste räkna med det som PM beskriver här ovan. Att en artikel inte hamnar i pappersinsamlingen efter några dagar, utan kan poppa upp var som helst och få nytt liv.

I min blogg the real mymlan har jag varit med om att det uppstått rejäla diskussioner kring inlägg som varit flera veckor, ibland månader gamla. Nya diskussioner, nya inlänkar, nya infallsvinklar. Självklart krokar jag i dem, och vidareutvecklar.

Det måste mediehusen också lära sig att göra. Men om man tiger still inför sina läsares reaktioner och kommentarer så händer inget. Det är i samtalet, i diskussionen, som nya idéer föds.

Som jag skrev tidigt i våras om det digitala fikabordet – att vi på nätet har möjlighet att återfå mycket av den förlorade kontakten med våra läsare. Den kontakt vi förlorat i rationaliseringstider när man tillbringar allt mer tid inne på redaktionen framför en skärm och allt mindre tid ute i den verklighet vi rapporterar om.

Journalistiken kommer att förändras. I allt högre grad blir det läsarna och användarna som styr vilka frågor som ska vara uppe på tapeten, vad som intresserar. Om vi ignorerar dem och deras önskemål, deras tips och deras vilja att dela med sig kommer vi att vara illa ute om några år.

Som Niclas uttryckte det i diskussionen på Jaiku:

Tror det helt enkelt är nödvändigt att journalisterna börjar att ta diskussionen. Om man fortsättningsvis vill behålla något förtroende från läsarkretsen går det inte bara att lämna det hela. Det är respektlöst att strunta i att människor, som valt att lägga en del av sin tid på att läsa en artikel som man skrivit och kommentera den. Det borde fasen tillhöra sunt förnuft och vanlig hyfs. Jag menar: är det s att man ger fan i att svara på läsarbrev, på telefonsamtal etc av samma anledning? Och om man inte är intresserad av att svara på det som kommer – varför bryr man sig då om att ens bli läst?

Så är det. De läsare som tycker sig kommentera eller engagera sig för döva och blinda kommer att tröttna. Om de däremot får känna sig sedda och lyssnade på kommer de att återvända.

Så min uppmaning till alla mediehus: Se till att alla reportrar går in på nätet åtminstone en gång om dagen och kollar sina egna artiklar, och eventuella kommentarer, och tar sig tid att bemöta dem. Det behöver inte alltid handla om att kasta sig in i diskussioner eller bemöta seriös kritik. Det kan vara så enkelt som att skriva “Tack för din kommentar”.

(En fördel här är ju om man bygger upp sajten så att det är möjligt för reportarna själva att enkelt hitta just sina egna artiklar samlade på ett och samma ställe. En bra service åt läsarna också som ofta har favoritskribenter. Varje journalist borde få sitt eget RSS-flöde.)

Och att det är reportern och inte en arbetsledare som ska göra detta säger sig självt. Det var inte chefen som satt ute i stugorna och drack kaffe förr. Det är inte chefens namn som står i byline. Läsaren vill ha kontakt med avsändaren = journalisten, den som författat texten/gjort inslaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,