Posts Tagged: relationer


22
Jan 10

Ska vi jobba med eller mot läsarna?

New York Times har ännu en gång aviserat att man komma ta betalt av läsarna på webben. Skillnaden är att nu har tidningen berättat lite om hur och när. Det blir först 2011, och det blir Financial Times modell, några artiklar blir gratis, men efter ett visst antal måste man hiva upp kreditkortet.

Det här har naturligtvis dragit igång betaldebatten igen.

Jag har tidigare lovordat Financial Times “första trippen gratis”-strategi. Och visst är den bättre än att som vissa svenska medier bara plumpt låsa in vissa artiklar.

Men att ta betalt för nyheter har också toksågats rejält av de flesta, jag skulle definitivt säga majoriteten. Nyheter är primärt information, och information flödar som sagt rätt snabbt i de digitala fibersladdarna.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad ett betalvägg betyder. Egentligen.

Jeff Jarvis skriver att begränsningen i antalet lästa sidor/artiklar kommer få mig som läsare att tänka lite extra varje gång jag vill läsa en artikel. Varje artikel blir ett köpbeslut, eller i alla fall ett steg mot ett. Det blir en begränsning av relationen, skriver Jarvis.

“What I’m saying is that by metering, The Times will have me make a new economic decision every time I want to read a story: Is this unique content I will get only here (there is a good deal of that) or is this commodity information I can get elsewhere (BBC, Reuters, Washington Post, Politico, TechCrunch…). The Times then restricts our relationship and it is in that relationship that it has to find value.”

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Läsarna köper.

Men man kan också se läsarrelationen som något annat. Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben. Vilket borde vara uppenbart för en tidning med 17 miljoner unika besökare varje månad, bara i USA och ett av världens starkaste publicistiska varumärken. Relationen med denna NYTimes-nation (det är ju faktiskt fler än alla svenskar och norrmän tillsammans) borde vara värd mycket.
Och är det något internetutvecklingen det senaste decenniet visat är det att går att bygga enorma värden med relationen mellan läsare och tidning, och även läsare emellan.
Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Om man nu ändå ska mäta besökarnas aktivitet så noga på sajten, såsom tidningen planerat, borde det tvärtom gå att erbjuda reklam riktad utifrån intressen på ett mycket bättre sätt. Jag är rätt övertygad om att tröskeln för att registrera sig som medlem och gå med på att acceptera rätt mycket – men relevant – reklam är mycket lägre än att tröskeln för att börja betala.

Ty den stora risken tidningen tar är ju att de trogna läsarna blir så oändligt många färre. Säg att man fortfarande kan behålla rätt många unika, tillfälliga besökare. De som trillar in via Google News, externa länkar, sök. Men man måste fortfarande få in en väldigt stor del av läsarna i betaltjänsten för att dels få betalt för dem, dels få en annonsmarknad att tala om. Och naturligtvis också för att bygga en läsarcommunity.

Dessutom tappar ju tidningen möjligheten att vara det den alltid har varit: en mötesplats för samtalet i samhället. Stället där man diskuterar det viktiga, oavsett om det är senaste sportresultaten, eller konflikterna i mellanöstern. När man slutar vara den mötesplatsen, eller börjar kräva betalt för tillgång till den, då tappar man också på något vis sin själ.

Man kan räkna på det också:

Idag har Nytimes.com 17 miljoner unika besökare varje månad i USA. När tidningen senaste försökte ta betalt, med pluspaketet Times Select, lockade man 210 000 läsare att betala 49,95 dollar om året. Intäkten blev alltså lite lite drygt 10 miljoner dollar på årsbasis. Det motsvarar 875000 dollar i månaden, eller 5 ynka cent per unik besökare och månad.

5 cent. 35 öre i svenska pengar. Eller 4:50 kronor per år.

Jämför det med svenska Di.se. 2008 omsatte Di.se 106 miljoner kronor, på så gott som uteslutande annonser. I snitt hade sajten 820 000 unika besökare i veckan. Det ger 129 kronor per unik och år, eller 2:50 kronor i veckan. Nu kan man naturligtvis inte jämföra unika per vecka och månad rakt av, inte heller en affärssajt som Di.se med en bred nyhetssajt som NYTimes.
Men 4:50 om året är fortfarande en fis i världsrymden.

Nu invänder ni kanske mot detta och säger att målet naturligtvis måste vara att få fler betalande onlineprenumeranter än man hade i den förra, misslyckade betallösningen. Naturligtvis måste det vara målet. Men det är fortfarande väldigt långt att gå dit.

Det finns också en enorm outforskad potential i målinriktad, relevant reklam, som både kommunicerar fakta och känslor. Är det något som 00-talets mediasuccé Google har visat så är det ju att relevant reklam faktiskt upplevs som en bra tjänst. Det är något som läsarna vill ha. Det är bara det att vi inom de traditionella medierna har varit så erbarmeligt dåliga på att förstå detta. I vissa tidningar är det säkert så, våra läsarundersökningar på en del av våra tjusigaste magasin här på Bonnier Tidskrifter visar alltid att reklamen för mode, parfymer etcetera har högt läsvärde. Men överlag har reklam en väldigt låg status i svenskarnas ögon.

Man bör också betänka att Google ännu inte lyckats med klassiska banner, alltså varumärkesannonsering. Här borde finns en helt ny värld att upptäcka.

Men frågan återstår: Ska vi frivilligt umgås med våra läsare? Eller ska vi bjuda med armbågen och kräva att betalning för inträde till medlemsklubben.
Med tanke på hur tidningar och mediesajter jag formligen jagat besökare på webben de senaste åren har jag väldigt svårt att tro på det senare.

Fotnot: John Einar Sandvand skriver bra om villkoren för att ta betalt på nätet. Och får kommentarer om hur det är när chefen betalar tidningen. Jocke Jardenberg kommenterar också New York Times beslut.


6
Oct 09

Sociala medier handlar inte om pengar – är det därför företagen inte fattar?

Sociala medier har utan tvekan blivit buzzordet nummer ett nu. Men nästan för mycket, jag kan knappt ta frasen i min mun bland det ickefrälsta utan att få konstiga blickar längre.
Tjatet om sociala medier håller på att stå folk upp i halsen. Samtidigt krisar tidningarna, medan mediesajterna inte heller få ordning på affärerna. Inte ens sociala mediefenomen som Twitter och Facebook gör stora affärer av trenden, utan beskylls snarare för att vara de nya bubbelbolagen, tio år efter de förra.

På det lokala planet svämmar mejlboxen över av erbjudanden från pr-folk och konsulter med erbjudanden om “hur du kan tjäna pengar på sociala medier”.

Det är rätt olyckligt, för även om det finns mycket att tjäna på att förstå de sociala medierna och fundera på vad de innebär för ens företag eller organisation, är det inte här den stora revolutionen ligger.

Sociala medier handlar inte om nya affärer för mediebolagen. Inte om nya affärer alls faktiskt. I alla fall inte idag.

Självklart kommer det att uppstå nya affärer som en effekt av de sociala medierna. Någon smartskalle kommer att komma på ett sätt. (Precis som bredbandsbolagen och mängder av nya medieaktörer idag tjänar stora pengar på det som belackare dömde ut som en fluga 1999).

Sociala medier handlar helt enkelt inte om pengar. Det handlar om att nå våra mål i livet, o då använder vi de verktyg som finns.

Det revolutionerande med de digitala sociala möjligheterna är just att de är sociala. De är en möjlighet för oss som individer att förverkliga våra drömmar, oavsett om de handlar om att få vara med i en diskussionsklubb för likasinnade, att hjälpa fattiga/utsatta/svaga någonstans i världen eller bara ha ett roligare liv med vänner o bekanta. Och drivkraften bakom detta är ju så otroligt mycket starkare än bara att tjäna pengar.

Anders Mildner skriver om kraften i att vara en del i en helhet, om gratisnätverken här på SSBD och Mindpark. Daniel Nuud skriver på Mindpark om pengar historiskt det alltid varit vår drivkraft, hela vårt samhälle har handlat om pengar. Men med sociala medier förändras allt detta.

Jag håller väl inte riktigt med om att pengar alltid varit drivkraften i vårt samhälle. Men däremot är det tydligt idag att drivkraften är något helt annat för väldigt många människor, och att de via nätet kan kanalisera dessa drivkrafter på ett helt oöverträffat sätt.
Sociala nätverk är helt enkelt på väg att bli ett kraftfullare medel för oss som individera att nå våra mål än pengar. Som Nuud skriver att relation är den nya valutan på nätet.
Våra relationer är viktigare än våra bankkonton.
Så har det kanske alltid varit, kan den filosofiske tillägga. Att utan vänner är ens liv tomt och innehållslöst, och det är naturligtvis helt rätt.
Men aldrig tidigare har relationerna varit så enkla att omsätta i resultat, eftersom vi kopplat dem till en digital verkstad med tusentals och åter tusentals medmänniskor som står redo att hjälpa oss. Starka relationer tar oss längre i livet är ett fett kapital, i alla fall är den ekvationen på väg att ombalanseras rätt rejält.

Brit Stakston formulerar det också bra:
“Sociala medier är ju inget annat än tjänster skapade av oss själva för att vi människor har ett djupt liggande behov av att vilja kommunicera. Vi kan nu oberoende av tid och plats dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra tack vare tekniskt stöd och det är stort och förändrar mycket för oss alla.”

Det här får följdeffekter:

  • Pengar som drivkraft är överskattad. Många företag som försöker tjäna pengar på sociala medier tror fortfarande att pengar viktigt, modesajten Bubbleroom kör just nu en reklamkampanj i tv för att locka unga tjejer att blogga (naturligvis om deras kläder), och lockar med att “du kan tjäna pengar på din blogg”.
    En entreprenör jag träffade i veckan ha skapat en rekommendationstjänst för musik, där den som tipsar om musik tjänar pengar när andra köper den. Men jag tror att vi inte vill tjäna pengar på våra kompisar, framför allt inte utan att tydligt säga va det handlar om. Vi vill tipsa om musik för att den är bra, inte för att vi får 50 öre om kompisen köper låten.
  • Att Twitter och Facebook har svårt att tjäna pengar idag är helt ointressant (om du inte är en investerare i de bolagen). Vårt behov av att använda tjänster som dem är så mycket större vi kommer aldrig att ge upp de möjligheterna att kommunicera de har gett oss, även om företagen bakom tjänsterna skulle få problem.
  • Många saker i livet som inte gjorts förut kommer att göras nu. Long Tail-teorin visar att mängder av varor och tjänster som det inte lönade sig att skapa och distribuera i en fysisk värld nu lönar sig i en digital. På samma sätt kommer det finnas nya sociala saker i livet vi kommer göra nu tack vare att kostnaden för att arrangera dem blir väldigt låg.
  • Många saker som tidigare gjordes av företag, organisationer eller myndigheter kommer att göras gratis av entusiaster. Om vi kan göra sakerna själva gör vi ofta hellre det.
  • Det här innebär en enorm vitalisering av demokratin.
  • Frågan om att ta betalt för digitala varor o tjänster får en helt ny dimension. Att betala för det andra skapar bli onekligen mindre intressant när man själv är med och skapar saker och ting själv.

Men framför allt innebär det här att företag, medieägare och marknadsförare måste börja se på sina läsare och kunder på ett helt nytt sätt.