Posts Tagged: realtid


5
Apr 10

Veckan som gick – vecka 13

Stilla veckan har verkligen varit stilla också på nätet, åtminstone de flöden jag har och följer har mer eller mindre legat nere. Därför blir den här sammanfattningen lite tunnare än vanligt, men jag gissar att också ni har andra saker för er i påsktider än att fördjupa er i medieutveckling och internetdiskussioner…

Hur som helst – här tipsar Eva Wieselgren om iPhoneappar för barnvakter. Kan säkert komma till användning inte bara för barnvakter utan också för föräldrar som vill ha lite lugn och ro, kanske i bilen?

Jardenberg uppmärksammar Sverigebilens PR-kampanj. Jag fick också ett brev. Och visst – “budskapet” gick fram men mest blev jag irriterad, över papperet, över snigelposten…

Här på SSBD har Zackrisson skrivit om Public Service, och debatten som pågår om orättvis konkurrens. Anna Serner har kommenterat i sin blogg, Robert Rosén skrev för ett par veckor sedan om att avskaffa licensen.
Lillemor Strömberg, journalist på SR Västerbotten, tänker till kring förslaget.
Jag närvarade vid Public Servicedagen förra veckan, och tror att den bäst sammanfattas ungefär så här:

Zackrisson har för övrigt också skrivit en mycket bra post där han sammanfattar Chris Heuers dragning på Social Cash förra veckan. För dig som vill finns föreläsningen i sin helhet att titta på här.
En annan föreläsning från Social Cash som är att rekommendera för den som undrar över hur man tjänar pengar på nätet är denna av Mattias Swensson.

Aftonbladet säljer polisförhör. För tre kronor kan bladets läsare få hela förhöret med Mats Alm. Det sägs att alla sätt är bra utom de dåliga, men som läsare föredrar jag nog att läsa förhöret alldeles gratis…

En tråkig sak är det här, att Sundsvalls tidnings Kjell Carnbro och UNT:s Lars Nilsson via polisanmälningar fått transgenusmotorn att stänga ner. Det tyder på att de inte alls funderat eller ens försökt sätta sig in i och förstå syftet med sajten, något som Lisa Bjerre förklarar bra.
Vill man ändå kolla sina texter enligt principen går det bra här.

Det har rådit iPad-feber i veckan, och den ska enligt uppgift redan vara slutsåld. Och jailbreakad. Jag gissar att vi den kommande veckan får en del svenska recensioner av iPaden, det ryktas exempelvis att Jardenberg reser tur och retur Arlanda idag bara för att hämta sin padda, som han motvilligt gått med på att börja kalla den.
Feber visar iPadversionen av Gmail som påminner mig och Google Wave varför jag spontant ogillar. Men så har jag ingen iPad heller.
Jonas Leijonhufvud om att iPaden inte är något för tekniknördar. Kan jag tänka mig, även om det såklart är nördarna som köar för att få vara först. Fast här kanske man ska säga att det är Applenördarna, och inte nödvändigtvis tekniknördarna, som köar.

Idag får vi veta att Skatteverket i år kommer att granska elitbloggarna extra noga, i som de säger “förebyggande syfte” eftersom många av dem är unga och aldrig tidigare har deklarerat.

Paul Ronge tycker att PO Yrsa Stenius ska lyftas ut med gaffeltruck. Jag tror att det finns bättre sätt, men gissar ändå att hon får vara kvar till nästa år. Tyvärr.

Simon Sundén har varit påskledig och besökt föräldrarna i Åmål, där han också läst lokaltidningarna på papper, eftersom de inte ens finns på nätet.
Martin Palacios skriver en upprörd postning om snack utan verkstad. Läs den!
Och läs för helvete Mark Comerfords text som förklarar att det inte handlar om Twitter, om nån sociala mediehype eller om hur man ska ta betalt på nätet. Det handlar om en revolution, sällan skådad, som kommer att få konsekvenser för oss och kommande generationer i en omfattning vi inte kan förstå.

Jerry Silfwer dissekerar en artikel från Second Opinion, med den äran. Han frågar sig om det hela är ett aprilskämt, vilket det tyvärr inte är.
Däremot förekom en hel del andra skämt, och Emanuel Karlsten har samlat de bästa aprilskämten. Min personliga favorit är detta från VK, tätt följd av Cap&Designs tillfälliga omgörning med konsekvent användande av typsnittet Comic Sans.
Dagens Media har också samlat några av tidningarnas aprilskämt.

Googles realtidssök fungerar nu också på google.se, och inte som tidigare endast på google.com. Väldigt spännande!

Ola Henriksson skriver om att journalisterna i Sverige har mycket kvar att upptäcka på nätet, utifrån Bjästa och att ÖA missade hela grejen – något de inte hade behövt göra om någon gjort en enkel sökning på Facebook.

Det märks tydligt att det är valår. I veckan skrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ett öppet brev till landets redaktioner där han vädjar om att behandlas som andra partier i valbevakningen.
Martin Jönsson svarar bra i sin blogg.
En annan partiledare som kämpar för att ta sig in i riksdagen är Rick Falkvinge, och han har förklarat tydligt varför Piratpartiet behövs, och varför det är viktigt att de tar sig in i riksdagen.
Jag hoppas att de lyckas. Nej, jag är inte piratpartist, men jag tror att de behövs för att driva en del frågor som andra partier i mångt och mycket tycks blunda för, eller styra åt helt fel håll.
Och relaterat till valrörelsen – Almega öppnar ett bloggcenter i Almedalen, och det var väl inte en dag för tidigt…

Politikerbloggen puffar för användningen av Twitter och hashtagen #polpub under politikerutfrågningarna som hålls vid politikerpubarna.

Fredric Kjellberg puffar för nylanseringen av Alliansens vänner på nätet.

Det har skrivits nytt avtal mellan SJF och Medieföretagen på dagspressområdet. För första gången på mycket länge utan inblandning av medlare. Historiskt, enligt Agneta Lindblom Hulthén, och även arbetsgivarna tycks nöjda med uppgörelsen.
Samtidigt skriver Ola Gäfvert, ordförande för journalistklubben vid SR, om den fortsatta avtalsrörelsen som han inte tror kommer att bli särskilt lätt.

I morgon tisdag börjar Björn Wiman sin tjänst som kulturchef på DN, här säger han tack och hej till Expressen, och skickar oss vidare till sin nystartade blogg på DN.se.

Slutligen: missa inte Kjell Häglunds text om hemlige Steelneck.


3
Oct 09

Realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid

Det händer mycket på nätet nu. Ni behöver säkert inga påminnelser, men kommer att få det ändå i det här inlägget. Och alla de här spännande sakerna som händer känns vid ett tillfälle eller annat som hela lösningen – eller delar av lösningen. Lösningen på vad, säger du? Lösningen på att få någon form av ekonomi i det här med medier på nätet. Men, för så mycket som jag älskar vad som sker, är jag inte helt säker på att vi kommer åt grundproblemet – nämligen att skapa det människor vill och inte bara vad vi kan ge dem. Tillåt mig tiden och platsen till en liten sammanfattning av vad jag ser som de stora strömningarna på nätet i dag – och hur de även sammantaget inte helt adresserar grundfrågan.

För det första börjar vi få ett grepp om den så kallade realtidswebben – eller nysswebben. Premiären av svenska Twingly Channels är ett exempel på hur vi börjar skapa publika tjänster kring den aktivitet som försiggår precis nu, eller precis nyss. Google Wave kommer att kunna förändra förhållandet mellan realtid och tidlöshet med sin ofantligt spännande teknik.

På andra håll sysslar man med förståelsen av material på nätet utifrån innehållet i sig – semantiken. Här finns allt från de som jobbar med ren ordförståelse till de som är lite slugare och jobbar med kontexten. Oavsett vilket så syftar det till att ge oss möjligheter att snabbare hitta fram till innehåll som är mer relevant, baserat på det faktiska innehållet och inte vad publicisten har sagt att innehållet är.

På ytterligare andra håll jobbar man hårt med att bygga intelligenta lösningar för att ge oss relevant information baserat på var vi är – positionsbaserade tjänster via GPS är ett område som formligen exploderar och utvecklare snubblar nästan över varandra för att kombinera ihop position med information. På mobilsidan ser vi allt från ganska rudimentära karttjänster till “förbättrade verklighets”-tjänster (augmented reality) där du använder din mobilvideokamera som ett gränssnitt mot omgivningen och får information projicerad över sökarbilden. Allt väldigt häftigt och Terminator-aktigt.

Som om det inte var nog så går nätet också emot det vi kan kalla gruppfiltrering – eller socialt sök – där åsikterna från de människor du är sammankopplade ger tyngd åt sökresultat. Vi låter alltså vår sociala kontext fungera som en algoritm på algoritmen. Något som gör att jag aldrig kommer att få samma sökresultat som du – utan vi får mer skräddarsydda resultat.

Men blir vi klokare?

Det försiggår en mängd olika, alla i sig, oerhört spännande saker på nätet just nu. Och alla, inklusive jag, blir lite till oss i trasorna över hur det ska kunna rädda medierna – eller, snarare, rädda mediernas intäktsmöjligheter. Men den senaste tiden har jag umgåtts med tanken på att vi faktiskt inte har kommit närmare problemdefinitionen – vi har bara samlat mer data på hög.

Låt oss titta lite på vad vi faktiskt får reda på, med hjälp av ny teknik – och vad vi fortfarande inte vet särskilt mycket om. Och låt oss låtsas som att vi är publicister – och vad det här ger oss:

Var? Vi vet var du är, det finns ett GPS-chip i snart sagt varenda maskin.
När? Självklart vet vi när du är där du är.
Vem? Hmm, här har vi lite mer problem. Vi kan ha en hyfsad bild av vem du är genom de sociala kontakter du har – men det är en beskrivning av din omgivning, inte av dig. Det är lite som att vi har kritmärkena på asfalten men inte själva kroppen.

    Men det är ändå en rätt fullödig bild vi kan vinna ut, inte sant?

    Nej, faktiskt inte alls. För vi vet inte varför du är där du är – när du är där. Eller vad du tänker göra. Och däri ligger själva kruxet, för “vad” och “varför” – parat med “vem” – är grunden till relevant information. Låt mig utveckla det här lite – det här är nämligen själva fundamentet för hur vi skapar medier och hur vi gör affärer på desamma.

    Mer detaljer i en lika diffus bild

    Att, ur ett publicistiskt perspektiv, få reda på var någon befinner sig ger oss möjlighet att föda den här personen med platsrelevant information. Om vi dessutom får reda på när ger oss möjlighet att filtrera det platsrelevanta till en ännu vassare mix. Med hjälp av information om vem du är – enligt kritmärkena ovan – kan vi dessutom ytterligare salta soppan med sociala filter. Men faktum kvarstår, vi vet fortfarande inte varför du är där du är – när du är det. Och vi vet inte vad du är ute efter.

    Om jag befinner mig på Stureplan kl 17.30 – är jag sugen på en slips eller en stor stark, på väg hem eller ut, ute efter en taxi eller på väg ner i t-banan? Realtid må det vara – men framtid är det inte. Och så länge jag inte aktivt berättar vad och varför jag vill något är jag bara en kropp i rörelse.

    Så här sa smartskallen Edna ErikssonTEDxStockholm, ungefärlig översättning:

    “Fråga mig inte var jag har varit, utan vart jag är på väg – för det är det enda som ligger framför mig.”

    (Hon pratade om livet i allmänhet och mångfald i synnerhet, men andemeningen är så jäkla bra.)

    Alla affärer görs i framtiden

    Och här kopplar man ganska lätt in i vad vi alla vet – att de som finansierar vår verksamhet är intresserade av framtid, inte dåtid. Annonsörernas affär ligger inte i dåtid och inte heller här och nu – utan i “om en stund” eller “längre fram” och de betalar oss för att hitta människor som kan tänka sig att göra den affären med dem. På så sätt har affären kring annonsering växt fram – exponera annonser för tillräckligt många människor, hitta några som gör affären och betala mindre för annons än vad man tjänar på affären.

    När Google svepte fram med sina textannonser var det egentligen samma sak – det är bara betalningstillfället som skiljer. En sökning på Google är att jämställa med en nischad medieprodukt, där läsaren exponeras för hyggligt relevanta annonser utifrån sin sökning – och den stora skillnaden ligger i att annonsören betalar i efterhand. (Något som möjliggörs av att Google inte skapar eget innehåll.) En sökning är det närmaste vi kommer ett “vad” i dagsläget. (Vi famlar fortfarande för att få reda på “varför” – men det är väl mänsklighetens gåta.)

    Vi måste vårda, belöna, vårda mer och belöna igen

    Om man slår samman storheterna från alla befintliga produkter – och de nya – så ger det oss en möjlighet att skapa annonsaffären som slår alla annonsaffärer. Men det kommer att ställa massiva krav på oss att:

    1. Hitta en affärsstruktur som gör att vi kan leva med prestationsbaserade intäkter.
    2. Klarar av att skapa ett tillräckligt bra erbjudande för att få konsumenterna att välja att vara med och berätta för oss “varför” och “vad”. Det här kräver stor samsyn mellan medier och annonsör för att kunna skapa tillräckligt starka skäl för att våra läsare ska ge oss förtroendet.
    3. Konstruera de tekniska system som gör det möjligt att sätta ut relevanta annonser i realtid, på ett sätt som vi alls inte gör i dag.

    För så här är det (skönt maktspråk, btw) – “var” och “när” är ren data, “vem” kan vi tolka oss till från omkringliggande data. Men “vad” och “varför” måste vi förtjäna rätten att få reda på. Och när vi både vårdar och belönar våra läsares förtroende kring den här frågan så kan vi nå hela vägen. Så, ta en liten anteckning om det här – att pungslå våra läsare på information utan att ge dem ett löfte är dömt att misslyckas. På riktigt.

    Det som händer just nu på nätet är spännande och det gör oss lite mindre efter – och lite mindre blinda – än vad vi har varit tidigare. Men vi är egentligen inte närmare att få reda på drivkrafter eller incitament. Så, realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid.


    11
    Sep 09

    Realtidswebben är en missad medieaffär

    Nätet blir mer och mer realtid – vi ser direkt på Twitter och andra sociala medietjänster vad som händer just nu. Och sitter man framför datorn en vardagskväll i september vid åttasnåret är det svårt att missa att Idol är på tv. Så, nätet berättar för mig vad som händer, när det händer, var det händer och lägger ett konversationslager på vad som händer i rutan. Men vi får ingenting tillbaka – och det är inte bara synd, det är en missad affär. Så, det är dags för mediehusen att börja ta realtidswebben på allvar.

    Alltså, i veckan har Idol dragit igång. Hur man än vänder och vrider på sakerna så är det den svenska tv-världens största snackis. Det är ett format som har allt – drömmen om framgång, ungdom, lite sex appeal, en hel del elakheter och massor med musik.

    Och förutom att vara bra tv så är Idol en fantastisk konversationsstartare. De sociala lagren av nätet exploderar av av kommentarer, hejarop, virtuella skämskuddar och ironiska utlåtanden om falsksång och hair from hell så fort programmet drar igång.

    På TV4 är man förstås fullt medveten om vilken dragningskraft formatet har, i onsdags utbrast kanalens webbchef Mattias Fyrenius i följande, på Twitter:

    “Trycket på Idolsajten är nu dubbelt så högt som i går. Sannolikt högsta momentantrafiken TV4 någonsin haft på nätet”

    Idolsajten kan man se alla klipp, alla auditions och extramaterial. Och man kan kommentera klipp direkt på sajten eller dela med sig av klipp och förflytta diskussionen till Facebook via deras Connect-funktion.

    Så TV4 har verkligen tagit ett ordentligt kliv in på nätet och skapat en, för många, väldigt värdefull tjänst. De utnyttjar nätets superba distributionsmöjligheter med asynkron tittning. Att man dessutom kan snacka och sprida är fine. Men jag har en gnagande känsla av att man fullständigt missar att knyta ihop säcken för det engagemang och den lojalitet som finns kring Idol. Och jag tror att det är en viktig intäkt som inte realiseras på grund av det.

    TV4 skapar massiva intäkter tack vare den stora publiken – “tittarna” –  kring Idol i tv-rutan. Intäkter från sponsorskap och traditionella annonsspottar. På nätet kommer intäkterna från bannerannonsering – och jag misstänker att det är en god affär. Men det är en traditionell affär – som inte på något sätt härbärgerar kraften i det engagemang som finns för Idol.

    deltagarillustration

    Den här illustrationen är en variant på den kända långa svansen-teorin. Axlarna visar mängden “engagemang” över tid. Och Idolsajten är ett utmärkt exempel på hur man skapar affär kring ett avtagade engagemang – det kommer in folk på sajten för att titta igen, eller titta för första gången, vi kallar dem “deltagare”. Själva premiumaffären ligger fortfarande i sändningen av programmet på sin utsatta tidsslott. Men TV4 tänker och gör rätt.

    Nästan rätt. För de skiljer fortfarande på var och när engagemanget skapas och var och när det manifesteras. Så här: TV4 låter sitt tv-material påverka nätet – och inte bara genom att visa klipp utan också genom att låta besökarna kommentera och dela med sig av materialet. Men man låter inte det här engagemanget visa sig i tv-rutan, utan låter medverkan och manifestation av engagemang vara för den lilla skärmen.

    Vänta, låt mig backa bandet lite och prata om tv-mediet i stort. Tv-mediet har egentligen inga tekniska skyddsvallar för sin affär – vi distribuerar redan tv digitalt och timeshift är sedan länge en verklighet såväl hemma hos kunden (PVR-boxar etc) och på nätet i och med tv-bolagens egna on demand-tjänster. Tv-bolagen har, som sagt, varit duktiga på nätet men affären ligger fortfarande till nästan uteslutande del i broadcast-tv.

    Och det finns två saker som kommer att vara räddningsplankan för broadcast-tv, oavsett om det är broadcast via antenn och tv-apparat eller i datorn. Direktsändningar och första visning. I båda fallen handlar det om material som inte har kunnat ses tidigare – i det första fallet av naturen givna förutsättningar, i det andra av design.

    Både direktsänd tv och första visning liknar i mångt och mycket en händelse, alltså av den typ som man rapporterar om – såvida händelsen är tillräckligt intressant. Och som gäller all rapportering sker en sakta glidning mot att rapporten i tid kryper närmare och närmare händelsen i sig. Till slut är vi nära nog i realtid. Så direktsändningen och rapporteringen om direktsändningen är nästan simultana.

    Men nej, det här kommer inte att vara ett upprop för att visa tweets eller chatinlägg direkt i tv-rutan. Något som vi har sett varianter av, inte minst i SVTs Debatt. Nej, det  finns något som borde intressera mediehuset som sänder än mer.

    Varför låter man inte en annonsör köpa hela avbrottet – eller är det olagligt? – och köra ett eget programformat – mellansnack i Idol, där man interagerar med tittarna, via mobil, dator eller vadfasensomhelst? Den här annonsören kan få agera diskjockey mellan akterna och göra något värdefullt av tiden. Här kunde ju Kexchoklad, JC eller Sony Playstation hålla halvtidsshow och lyfta upp de bästa kommentarerna från sändningen hittills, ta in livefeeds från folk hemma, kanske till och med låta folk utmana de idoler de redan har sett under sändningen. Det skulle kunna vara ett stort jäkla Singstar-party om man så vill.

    TV4 – och alla andra som sänder stora, dyra egenutvecklade format – sitter i en spännande sits. De har möjligheten att koppla samman de två stora realtidsfenomenen inom medierna – realtidswebben och direktsändning eller första visning. De har möjlighet att sluta engagemangsloopen och verkligen skapa ett enormt värde av det engagemang som människor visar. Men det kräver att de går väldigt, väldigt nära hjärtat av sin verksamhet – och ryggraden i sin affär.

    För diskussionen handlar till slut om vilken identitet vi inom medierna har – ska vi fortsätta sprida våra idéer till massorna eller ska vi lyssna på tittarna och läsarnas idéer och göra dem till verklighet? För om vi vågar göra det senare – då öppnas en helt ny värld av intäktsmöjligheter.

    /Fredrik Strömberg
    Blogg
    Twitter