Posts Tagged: rapport


18
Nov 09

140 tecken som gagnar medierna

Det finns en djupt rotad vana i den traditionella medieorganisationen att hålla hårt i sina nyheter. Får du reda på någonting brännande, gäller det att gå fram varsamt för att nyheten inte ska spridas till andra medier innan du har hunnit publicera. Ett exempel på en metod som väl mest begagnas av kvällstidningarna är den så kallade kyrkupplagan, att man trycker en fejkad version av tidningen för att lura konkurrenten, som kan ha uppgiftslämnare på det egna tryckeriet.

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.


16
Feb 09

Vad hände med transparensen, SVT?

I höstas var Aktuelltchefen Eva Landahl nominerad till Stora Journalistpriset för satsningen på Öppen Redaktion. En satsning som vi också creddat flera gånger här på SSBD, inte minst för den transparens som man trots vissa brister visade prov på efter FRA-filmen som fick Carl Bildt att gå i taket, och senare tvingades Rapport att be om ursäkt.

Idag har Rapportinslaget om FRA och Carl Bildt klandrats av Granskningsnämnden.

En av reportrarna som var ansvarig för FRA-filmen och inslaget, Mikael Pettersson, har gästbloggat på SSBD tidigare, om just transparensprojektet på SVT. Också då visade SVT prov på att gå mot mer transparens.

Så igår berättade vi att projektet Öppen Redaktion stänger till sommaren. Det ska först utvärderas och sedan ska transparens utövas i någon annan ännu inte bestämd form:

Man vill ju inte tro att det har något med FRA och diskussionen mellan Olofsson och KG Bergström att göra. Ännu mindre vill man tro att det har att göra med detta:

Inslaget har plockats bort från Öppen Redaktions sida, men går att hitta om man söker på SVTPlay. Det kommer också överst om man Googlar på Rapport+källa. Vilket gör det hela mycket märkligt och något pinsamt för SVT. De har alltså i en ambition att vara transparenta lagt ut ett inslag om att de avslöjat en källa, som de sedan försöker mörka. Detta samtidigt som de fälls i granskningsnämnden för en historia där de hade tjänat på att vara mer transparenta från början och samtidigt som de beslutar att Öppen Redaktion ska stängas ner.

SVT – vad är det som händer? Hur tänker ni? Gör om, gör rätt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


20
Oct 08

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Det är med glädje vi på Same Same But Different presenterar vår första gästbloggare. Tanken och förhoppningen är att fler inom branschen vill vara med och beskriva och kommentera händelseutvecklingen inom nya medier utifrån sina perspektiv.

Först ut idag är Mikael Petersson, reporter på Rapport och en av reportrarna bakom dokumentären om FRA – Tre bokstäver som skakade Sverige, som vi har skrivit om här och lite kort här.

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Jag har blivit ombedd att gästblogga om public service, journalistik och transparens.
Bakgrunden till förfrågan var Rapports beryktade bråk med Carl Bildt (skildrat av bland andra Medierna i P1 ), som startade med en dokumentär som jag var en av upphovsmännen till.
Bildtbråket inträffade ungefär samtidigt med den tuffa uppgörelsen mellan SVT:s Debatt och Peter Sunde från Pirate Bay; två mediebråk där frågor om bloggosfär och gammelmedia, transparens och redaktionsurval aktualiserades.

De var förstås inte de första striderna vi sett mellan media och medverkande. En bit bakåt i tiden hittar vi Geijeraffären där Olof Palme pressade DN att backa i det stora för fel i det lilla; på andra sidan Atlanten hittar vi historien om hur amerikanska försvarsdepartementet la ut en utskrift av en intervju Bob Woodward gjort med dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld – fast med avgörande meningar bortklippta.
Dessa två exempel innehåller inga bloggar. Man skulle nog kunna hävda att inget är nytt under solen, att medias makt aldrig varit allomfattande, att åtminstone makthavare i alla tider har kunnat gå till motangrepp mot medierna.

Men så enkelt är det nu inte. Något har hänt. Något händer.
Bloggexplosionens viktigaste roll är nog den publiceringsdemokratiska. Bloggosfären innehåller en vildvuxen skara skribenter; högt och lågt, politiker sida vid sida med modeintresserade tonåringar, brottslingar och brottsoffer… Det enda som egentligen förenar är viljan att uttrycka sig med bloggen som instrument.
Så fort jag sätter mig vid en uppkopplad dator kan jag börja blogga. Publiceringsformen är omedelbart inom räckhåll; tröskeln från att konsumera nät till att publicera sig blir drastiskt sänkt. Iakttagelse blir deltagande.
Andra former av sociala medier fyller på.
Och gott så. Skvaller och elände till trots (jag har själv gjort uppmärksammade inslag om varför det ska vara så omöjligt för en bloggare att kontrollera en uppgift innan den läggs ut på nätet) så har jag svårt att vid dagens slut tycka annat än att det är jättebra att antalet röster blir fler i det offentliga rummet.
Och därmed gillar jag faktiskt också – att risken ökar att etablerade reportrar får mothugg.

Men den ännu viktigare följdfrågan blir förstås: ska allt detta påverka oss som reportrar och redaktioner, och i så fall hur?
Svaret är egentligen enkelt.
Det torde inte råda nån tvekan om att de traditionella nyhetsmedierna under de närmaste åren kommer att närma sig ett transparent publicistiskt ideal.
Den svårare frågan blir: exakt hur kommer detta att gå till?
I sämsta fall blir det en omställning under galgen, där reportrar tvingas backa in i framtiden genom att på punkt efter punkt “ge efter” för kraven på öppenhet.
I bästa fall kan vi själva hitta ett klokt och försvarbart förhållningssätt någonstans mellan det vidöppna och det dumstängda.
I bästa fall: en medveten vandring mot en allt större öppenhet kring de egna arbetsprocesserna, kring det egna råmaterialet och kring den egna dokumentationen.

Aktuellts projekt Öppen redaktion har varit ett viktigt steg för SVT. Ovanligt i så måtto att satsningen i grunden motiverats med öppenhetsargumentet, inte med innehållsargument. Man öppnar inte dörren till redaktionsmötet för att man tror att det som sägs där nödvändigtvis är av stort allmänintresse, utan för att man vill ge tittaren möjlighet att ta del av de resonemang som leder fram till våra publicistiska beslut.
Öppen redaktion ger ingen total access. Formen, med de snabbproducerade webb-reportagen, utgör i sig en tydlig begränsning. Det faktum att projektet inte har någon egen ansvarig utgivare (det lyder under Aktuellts) är en annan.
Men icke desto mindre. Ett steg. Och det kommer att tas fler steg.
Det handlar till exempel om publicering av oklippta intervjuer. I dag motiveras oklippta intervjuer sällan med öppenhetsargument. De läggs inte ut för att tittaren ska få en chans att bedöma vårt urval, de publiceras för att vi tror att den längre versionen ger ett innehållsmässigt mervärde. Det kommer att förändras.

Det handlar också om länkarna på nyhetssidorna. I dag länkas det snålt, sällan till originaldokument, så gott som aldrig till konkurrenter och aldrig någonsin i löpande text. Vi har långt till bloggosfärens länkideal. Det kommer också att förändras.
Det handlar därtill om redaktionsbloggar, om kommentarsmöjligheter, om diskussionsforum…ett helt gäng nya verktyg.
De etablerade redaktionerna och reportrarna kommer att behöva ta stora kliv in i det nya länklandskapet.
Samtidigt finns det tydliga gränser för öppenheten.
Den mest självklara handlar om källskyddet. En nyhetsredaktion kan inte släppa ut allt råmaterial eftersom det förekommer att bakgrundssamtal eller tipsande råkat fastna där, material som inte kan publiceras med mindre än att vi bryter mot grundlagen.

En annan gräns handlar om etiken. En nyhetsredaktion kan inte direktsända alla redaktionsmöten eftersom man då och då till exempel namnger personer som ska vara anonyma i sändningarna.

En tredje gräns handlar om public service-bolagens avtal med staten. En PS-nyhetsredaktion kan inte släppa alla intervjuer oklippta eftersom intervjupersoner ibland gör angrepp på tydligt utpekade motparter. Vilka i så fall måste ges rätt till bemötande.

En fjärde gräns handlar om nyhetsjakten. En nyhetsredaktion kan inte låta alla originaldokument som vi tar del av hamna på webben direkt, eftersom originaldokumenten ibland innehåller mer än en nyhet. Någon av dessa nyheter ska inte publiceras i dag utan i morgon eller om tre dagar. Egna nyheter är våra företagshemligheter.

En femte gräns kan handla om något så banalt som hårddiskutrymme. Det skulle kräva osannolikt mycket utrymme om man till exempel skulle publicera alla SVT:s nyhetsintervjuer från början till slut.
Utöver dessa i mina ögon legitima gränser, kan jag tänka mig att medieföretagens ledningar ser ytterligare fler. Ett av de vanligaste motargumenten mot att länka är till exempel att vi “släpper trafik” till andra aktörer. Man kan också föreställa sig att den reporter som brukar ställa illa formulerade frågor, och vanligtvis “räddas” i redigeringen, blir motståndare till att råversioner regelmässigt ska läggas ut på webben.
På dessa sista punkter tycker jag att öppenhetsvärdet väger tyngre. Till exempel borde reportrars eventuella rädsla för publicering av oklippta intervjuer kunna tjäna som ett incitament för reporter och redaktion att skärpa intervjutekniken.

Det finns alltså många steg som både kan och bör tas i transparent riktning, även givet de tydliga gränser som gäller för till exempel en nyhetsredaktion inom public service.
Och det finns många reportrar och arbetsledare som ser det här.
Tro mig – vi gammeljournalister är inte döva för diskussionen. Vi tar åt oss och försöker navigera rätt. Ibland hamnar vi fel, ofta är vi väldigt långsamma. Men förhoppningsvis når vi förr eller senare en ny och klokare position än den vi hade i går.

När jag själv lägger sista handen vid detta gästblogg-inlägg har jag just fått tillfälle att i Öppen redaktion formulera några tankar om Granskningsnämndens fällningar av SVT-inslag. Öppen redaktion utvidgas i detta nu till att också följa några Rapport-reportrar.
“Tanken är att ni ska tala rakt in i kameran, lite mer som att ni bloggar”, heter det.
Världen går framåt.

Mikael Pettersson
reporter Rapport SVT

Reblog this post [with Zemanta]

23
Sep 08

Rapport ber om ursäkt och är transparenta

Rapport ber Carl Bildt om ursäkt efter den dokumentär som klipptes på ett sätt som fick Carl Bildt att framstå som om han erkände att FRA samarbetar med diktaturer (Sofia har skrivit en lång analys här). Rapport har valt att lägga ut mycket mer av det filmade materialet och vågar diskutera mer runt sina nyhetsvärderingar än förut. Transparensen ökar, exempelvis när reportrarna får svara i chatten – istället för någon politiker.

Reblog this post [with Zemanta]

18
Sep 08

Public Service i den sociala medierevolutionen

Tre bokstäver som skakade Sverige. En dokumentär som visades i SVT förra veckan. Och vars efterverkningar inte bara handlar om de avslöjandena som programmet gjorde, utan lika mycket om inte mer om det nya medielandskapet, hur det förändrats, och vilka konsekvenser det faktiskt får för makthavare och medier.

Helt enkelt – det speglar den sociala medierevolution som vi lever mitt i och dom är ett faktum. En revolution vars konsekvenser vi inte helt kan överblicka, men så smått börjar ana.

Det handlar inte bara om kommunikation mellan makthavare och medier, eller om att människor kan skriva fritt i bloggar. Det handlar om att människors beteende på sikt kommer att förändras i grunden, då makten inte längre är centraliserad till vissa få personer, då information inte längre är något exklusivt för närmast sörjande, då det transparenta samhället tvingar människor till ärlighet. Och det, mina vänner, är revolutionerande.
Samtidigt är det helt klart att denna utveckling går så fort att många inte hinner med, och många är de som försöker göra motstånd. Och det är inte folket som gör motstånd, det är makten.

Vi börjar med Carl Bildt. Som inte hör till dem som gör motstånd, i det här fallet. Han är sedan länge känd bland journalister för att inte sällan tacka nej till intervjuer utan istället hänvisa till sin blogg. Han har förstått kraften i sociala medier och hur den kan utnyttjas för hans egna syften. Självklart ett smart sätt att få ut sitt budskap utan risk att bli felciterad, eller på annat sätt snedvinklad.
Efter dokumentären skrev han i sin blogg om den lögnaktiga journalistiken.

SVT:s Rapport har tydligen i kväll sänt sitt program om FRA, och bl a använder man ett svar på en fråga av mig till att – enligt versionen på webben – hävda att “Bildts svar innebär alltså att den information som FRA samlar in i stort sett kan hamna i vilka händer som helst i världen.”

Det påståendet är lögnaktigt och oärligt.

Anständigt är att SVT nu visar de frågor som ställdes och de svar jag gav. De gav absolut inte stöd för detta påstående.

Det intressanta med detta är att svt valt att lägga ut en hel del råmaterial och oklippta intervjuer på sin sajt, men inte allt. Nu kräver Calle att Rapport ska gå ut med en rättelse.

Rapport vägrar göra det. Studio Ett i P1 tar upp fallet och bjuder in Carl Bildt och Rapports chef Morgan Olofsson till studion.

I sin blogg skriver Carl:

Radioreportern frågade fler gånger om det inte fanns någon anledning till självkritik från Rapports sida.
Men icke. Tydligen finns det en helig ofelbarhetsdogm vad gäller Rapport som inte får ifrågasättas.
Men det kommer jag att fortsätta att göra.
Sanningen segrar.

Efter att Morgan Olofsson gjort klart att det inte finns anledning till självkritik händer det verkligt intressanta. Det är när Carl Bildt får frågan om hur han tycker att felet som begåtts ska rättas till. Då svarar han att han skulle gärna se att intervjun med honom lades ut i sin helhet, det råmaterial som trots allt finns tillgängligt på nätet innehåller inte intervjun i sin helhet.
Svaret han får är: “Ju fler gånger du ber oss göra det desto omöjligare blir det för oss att göra det.”
Morgan Olofsson menar vidare att ingen makthavare ska styra över vad Svt väljer att publicera.

I sak har Morgan Olofsson rätt. En oberoende television ska inte klippa inslag utifrån hur makthavarna ber dem, en oberoende television ska inte låta sig påverkas av ministrar då de prioriterar nyheter.
Men.

Morgan Olofsson verkar ha missuppfattat det uppdrag han har som Rapportchef. Vi lever mitt i en revolution. Att internet ger oss möjligheter att publicera och länka till källor och råmaterial handlar inte om nyhetsprioritering eller vinkling av inslag. Det handlar om transparens och ärlighet och demokrati. Det handlar om att ge i det här fallet tevetittarna en möjlighet att se hela materialet och skapa sig en egen uppfattning. Och Public Service om någon borde ligga i framkant när det gäller just detta, för ingen annan nyhetsförmedlare i Sverige har det ansvar som Public Service har för att vara just oberoende och demokratisk.

Naturligtvis otroligt skrämmande för journalisterna, som därmed måste avslöja sina egna klavertramp. Och just därför så nödvändig om journalistiken ska kunna fortsätta vara oberoende och framförallt trovärdig.
Morgan gör en dundertabbe när han vägrar publicera den oklippta intervjun, han bör göra det, och inte för att en makthavare ber honom om det, utan för att försöka återfå sin trovärdighet som chef över en av Sveriges tyngsta nyhetsredaktioner.

Inte blir saken bättre när man tittar på Aktuellts “inblick” och hör resonemanget på redaktionen. K-G Bergström säger åt Olofsson att dom självkalrt ska lägga ut materialet medan Olofsson fortsätter hävda att en minister inte ska sätta Rapports agenda.
Av någon anledning hittar jag inte igen just det inslaget från svt:s sajt, kan det kanske vara bortplockat?

Med tanke på att Debatt så sent som förra veckan tvingades göra avbön och be om ursäkt offentligt, då det betett sig illa och faktiskt genom den transparenta verkligheten i de sociala medierna visade sig inte ha levt upp till sitt uppdrag känner jag att SVT om de vill ha kvar sitt existensberättigande faktiskt måste sluta uppföra sig som om de har något att dölja, de måste helt enkelt börja stå för sina arbetsmetoder och börja förklara sina beslut för sin publik.

Den sociala medierevolutionen tvingar våra makthavare till ärlighet. Vare sig makten innehas av utrikesministern eller Rapportchefen.

Vad gäller själva sakfrågan känner jag att det hela handlar om ordklyveri. Carl Bildt känner sig missuppfattad och Morgan Olofsson menar att Bildt har missuppfattat frågan. Egentligen ingen big deal. Inte för att jag litar på Carl Bildt, kanske är det så att Carl Bildt är farlig och manipulerar journalister, men desto större anledning kanske att banda allt han säger och lägga ut tillgängligt för allmänheten.
Men Morgan Olofsson vill kanske att uppfattningen om SVT ska baseras på det som står i Carl Bildts blogg, eller i Peter Sundes?

SVT borde inte ha något att dölja, lika litet som Carl Bildt bör ha det. Och om SVT vill att Carl och andra ministrar ska vara öppna och ärliga bör SVT leva som de lär och själva leva upp till kraven de ställer på våra politiker, kraven på öppenhet och ärlighet.

Uppdaterat: Nu finns klippet plötsligt utlagt från diskussionen mellan Olofsson och K-G Bergström på redaktionen, ni hittar det här.
K-G säger alltså: “Han hade rätt, vi hade fel, och då ska vi säga detta ärligt.”
Olofsson: “Jag kommer alltid att stå upp för mina reportrar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,