Posts Tagged: public service


28
Jun 10

Debatten om ett bröllop och två ekosystem

Johan Grafström är redaktionschef på UR. Han har skrivit ett inlägg i diskussionen om Public Service i allmänhet, SVT i synnerhet och om att släppa materialet fritt. Inlägget är ursprungligen publicerat i Grafströms egen blogg, men vi återpublicerar det här på SSBD med hopp om fler läsare och en vidgad debatt om Public Service-uppdraget in i framtiden;

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

/Johan Grafström


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


5
Apr 10

Veckan som gick – vecka 13

Stilla veckan har verkligen varit stilla också på nätet, åtminstone de flöden jag har och följer har mer eller mindre legat nere. Därför blir den här sammanfattningen lite tunnare än vanligt, men jag gissar att också ni har andra saker för er i påsktider än att fördjupa er i medieutveckling och internetdiskussioner…

Hur som helst – här tipsar Eva Wieselgren om iPhoneappar för barnvakter. Kan säkert komma till användning inte bara för barnvakter utan också för föräldrar som vill ha lite lugn och ro, kanske i bilen?

Jardenberg uppmärksammar Sverigebilens PR-kampanj. Jag fick också ett brev. Och visst – “budskapet” gick fram men mest blev jag irriterad, över papperet, över snigelposten…

Här på SSBD har Zackrisson skrivit om Public Service, och debatten som pågår om orättvis konkurrens. Anna Serner har kommenterat i sin blogg, Robert Rosén skrev för ett par veckor sedan om att avskaffa licensen.
Lillemor Strömberg, journalist på SR Västerbotten, tänker till kring förslaget.
Jag närvarade vid Public Servicedagen förra veckan, och tror att den bäst sammanfattas ungefär så här:

Zackrisson har för övrigt också skrivit en mycket bra post där han sammanfattar Chris Heuers dragning på Social Cash förra veckan. För dig som vill finns föreläsningen i sin helhet att titta på här.
En annan föreläsning från Social Cash som är att rekommendera för den som undrar över hur man tjänar pengar på nätet är denna av Mattias Swensson.

Aftonbladet säljer polisförhör. För tre kronor kan bladets läsare få hela förhöret med Mats Alm. Det sägs att alla sätt är bra utom de dåliga, men som läsare föredrar jag nog att läsa förhöret alldeles gratis…

En tråkig sak är det här, att Sundsvalls tidnings Kjell Carnbro och UNT:s Lars Nilsson via polisanmälningar fått transgenusmotorn att stänga ner. Det tyder på att de inte alls funderat eller ens försökt sätta sig in i och förstå syftet med sajten, något som Lisa Bjerre förklarar bra.
Vill man ändå kolla sina texter enligt principen går det bra här.

Det har rådit iPad-feber i veckan, och den ska enligt uppgift redan vara slutsåld. Och jailbreakad. Jag gissar att vi den kommande veckan får en del svenska recensioner av iPaden, det ryktas exempelvis att Jardenberg reser tur och retur Arlanda idag bara för att hämta sin padda, som han motvilligt gått med på att börja kalla den.
Feber visar iPadversionen av Gmail som påminner mig och Google Wave varför jag spontant ogillar. Men så har jag ingen iPad heller.
Jonas Leijonhufvud om att iPaden inte är något för tekniknördar. Kan jag tänka mig, även om det såklart är nördarna som köar för att få vara först. Fast här kanske man ska säga att det är Applenördarna, och inte nödvändigtvis tekniknördarna, som köar.

Idag får vi veta att Skatteverket i år kommer att granska elitbloggarna extra noga, i som de säger “förebyggande syfte” eftersom många av dem är unga och aldrig tidigare har deklarerat.

Paul Ronge tycker att PO Yrsa Stenius ska lyftas ut med gaffeltruck. Jag tror att det finns bättre sätt, men gissar ändå att hon får vara kvar till nästa år. Tyvärr.

Simon Sundén har varit påskledig och besökt föräldrarna i Åmål, där han också läst lokaltidningarna på papper, eftersom de inte ens finns på nätet.
Martin Palacios skriver en upprörd postning om snack utan verkstad. Läs den!
Och läs för helvete Mark Comerfords text som förklarar att det inte handlar om Twitter, om nån sociala mediehype eller om hur man ska ta betalt på nätet. Det handlar om en revolution, sällan skådad, som kommer att få konsekvenser för oss och kommande generationer i en omfattning vi inte kan förstå.

Jerry Silfwer dissekerar en artikel från Second Opinion, med den äran. Han frågar sig om det hela är ett aprilskämt, vilket det tyvärr inte är.
Däremot förekom en hel del andra skämt, och Emanuel Karlsten har samlat de bästa aprilskämten. Min personliga favorit är detta från VK, tätt följd av Cap&Designs tillfälliga omgörning med konsekvent användande av typsnittet Comic Sans.
Dagens Media har också samlat några av tidningarnas aprilskämt.

Googles realtidssök fungerar nu också på google.se, och inte som tidigare endast på google.com. Väldigt spännande!

Ola Henriksson skriver om att journalisterna i Sverige har mycket kvar att upptäcka på nätet, utifrån Bjästa och att ÖA missade hela grejen – något de inte hade behövt göra om någon gjort en enkel sökning på Facebook.

Det märks tydligt att det är valår. I veckan skrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ett öppet brev till landets redaktioner där han vädjar om att behandlas som andra partier i valbevakningen.
Martin Jönsson svarar bra i sin blogg.
En annan partiledare som kämpar för att ta sig in i riksdagen är Rick Falkvinge, och han har förklarat tydligt varför Piratpartiet behövs, och varför det är viktigt att de tar sig in i riksdagen.
Jag hoppas att de lyckas. Nej, jag är inte piratpartist, men jag tror att de behövs för att driva en del frågor som andra partier i mångt och mycket tycks blunda för, eller styra åt helt fel håll.
Och relaterat till valrörelsen – Almega öppnar ett bloggcenter i Almedalen, och det var väl inte en dag för tidigt…

Politikerbloggen puffar för användningen av Twitter och hashtagen #polpub under politikerutfrågningarna som hålls vid politikerpubarna.

Fredric Kjellberg puffar för nylanseringen av Alliansens vänner på nätet.

Det har skrivits nytt avtal mellan SJF och Medieföretagen på dagspressområdet. För första gången på mycket länge utan inblandning av medlare. Historiskt, enligt Agneta Lindblom Hulthén, och även arbetsgivarna tycks nöjda med uppgörelsen.
Samtidigt skriver Ola Gäfvert, ordförande för journalistklubben vid SR, om den fortsatta avtalsrörelsen som han inte tror kommer att bli särskilt lätt.

I morgon tisdag börjar Björn Wiman sin tjänst som kulturchef på DN, här säger han tack och hej till Expressen, och skickar oss vidare till sin nystartade blogg på DN.se.

Slutligen: missa inte Kjell Häglunds text om hemlige Steelneck.


29
Mar 10

Vägen framåt heter samarbete – inte skyttegravskrig

Public service verksamhet ska begränsas på nätet. Det är innebörden i en ny utredning som det berättades om i P1:s Medierna i lördags. SR, SVT och Utbildningsradion ska framöver vara tvungna att anmäla nya planer på tjänster till regeringen, som sedan ska låta en särskild myndighet avgöra hur väl de passar in i public service-uppdraget och om de påverkar konkurrensen på marknaden.

“Sveriges Radio kan bli en stark konkurrens till tidningarnas nyhetssajter”, säger Carl-Johan Bonnier, och hänvisar till SR:s planer på att stärka nyhetswebben.

På ett seminarium i veckan uttalade han sig också kraftfullt mot public service-webbarna, och de pengar de får från staten, som han menar är statliga subventioner som snedvrider konkurrensen, och han fick stöd av TU-chefen Anna Serner.

Public service är naturligtvis, med rätta, upprörda. Ett liknande system i England har lett till att det tar ett och ett halvt år för BBC att få ut nya idéer, hävdar SVT-chefen Eva Hamilton.

Men, med tanke på de diskussioner det har varit kring SR:s nya sajt i veckan (och då tänker jag inte på valet av webbadress), så känns lösningen klockren: Låt de kommersiella medierna utnyttja och återpublicera public service material gratis. Det har flera fördelar:

  • Public service blir ingen konkurrent till kommersiella aktörer, utan ett komplement. De kommersiella medierna kan tvärtom tjäna pengar på visning av bra public service-innehåll.
  • Friheten att utnyttja SR- och SVT-material som bas gör att kostnaderna för att skapa journalistik för de kommersiella medierna sjunker. Vi får bättre journalistik för skattepengarna.
  • Public service får en mycket större spridning för sitt material.
  • Vi slipper en ny myndighet som försenar den nödvändiga förnyelsen av public service i dagens digitala medievärld.
  • Det naturliga urvalet när hundratals nyhetsredaktioner lyfter fram och jobbar vidare på viktiga reportage och inslag från SR, SVT och UR, gör att det bästa materialet sprids längre och får längre livslängd. En process där läsare, tittare, lyssnare och andra redaktörer gör urvalet ger i slutändan bättre journalistik än om vi låter en särskild myndighet göra årslånga utredningar för att avgöra om en viss specifik public service-satsning är bra eller ej.
  • Länkkraften när kommersiella och public service-medier länkar till varandra kommer göra det enklare att hitta det bästa materialet. Precis som SR haft som ett av målen för sin nya sajt.
  • Kostnaderna för distribution sjunker. Public service kan koncentrera sig på att skapa bra innehåll.
  • Ett samarbete mellan public service och kommersiella medier borde också påverka själva innehållet i public service, på sikt. I stället för att låta en myndighet i detalj specificera exakt vad public service får och inte får göra så kommer det mejslas ut av sig själv. Det som de kommersiella medierna redan gör kommer falla bort, och det som de inte gör kan SR/SVT/UR fokusera mer på.
Det finns naturligtvis problem också. Det största är, enligt public service själva, det kommersiella problemet. Trovärdigheten för SVT:s material sjunker när det paketeras med annonser i en kommersiell miljö, hävdade SVT-chefen Eva Hamilton på public service-seminariet i veckan (36 minuter in i klippet). Jag tror inte det behöver vara ett problem. Med tydliga regler för hur materialet får återpubliceras – vilka loggor, texter och miljöer omkring det man tillåter och kräver – går det att garantera. För sajter som embeddar Youtube-klipp har det aldrig varit någon tvekan om att klippen kommer från just Youtube, varför skulle det vara ett problem om de kom från en SVT-spelare?
Dessutom tycker jag, personligen, att det argumentet faller rätt platt till marken så länge SVT tillåter sponsring av vissa program.
Men den riktigt stora vinsten i det här ligger i samarbetet. Samarbete ger alltid bättre resultat än om vi gräver ned oss i skyttegravarna och envist försvarar våra befintliga fort.
Genom att tillåta fri spridning av material som redan en gång betalats med licenspengar får vi bättre spridning av den bästa public service-journalistiken. Och en djupare, mer nyanserad och kvalificerad samhällsdebatt.
Det borde ligga i både public service och de kommersiella nyhetsmediernas intresse.

22
Feb 10

Veckan som gick – vecka 7

Och så gick en vecka i våra liv som aldrig kommer åter.

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Bild 45

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Bild 10

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.