Posts Tagged: public service


22
Feb 10

Veckan som gick – vecka 7

Och så gick en vecka i våra liv som aldrig kommer åter.

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Bild 45

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Bild 10

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.


8
Feb 10

Dags att hacka SVT

Sveriges Radio blev första nordiska public serviceföretag att öppna sig mot tredjepartsutvecklare genom att släppa ett publikt APIMusic Hack Day Stockholm förra helgen. Jag kunde tillsammans med Josefina Moström och Magnus Suneson från SR’s webbutvecklingsteam stolt bevittna hur det byggdes nya sätt att ta tillvara SR’s innehåll. Du kan läsa mer om SR på Music Hack Day och vilka nya tjänster som såg dagens ljus här.

Som föregångare och förebild till öppna public serviceföretag är BBC som sedan november 2004 har bjudit in externa utvecklare under rubriken “use our stuff to build your stuff…”

Varför ska public service och andra företag erbjuda öppna APIer?
Främst av två enkla skäl: För att man som företag aldrig kommer att ha varken tillgång eller resurser till all innovation internt, men framför allt för att öka räckvidden genom att nå fler användare. Som ett exempel på styrkan av öppna APIer kan nämnas onlinemusiktjänsten Last.fm som får över 45% av sin trafik, 6,2 milj besök/mån, via tredjeparts APIer! (PDF)

I Stockholm hölls nyligen DagsVara, en konferens för mediebranschen med fokus på inspiration och innovation. Där lyssnade jag bland andra på Thomas Porsaeus, Strateg på SVT. Thomas har som en av sina främsta uppgifter att öka SVT’s räckvidd, att vara marknadsledare säger han är en överlevnadsfråga för SVT.

Thomas talade mycket om utmaningarna för SVT i ett medielandskap där tittandet har blivit unikt och individuellt, ensamtittandet ökar medan primetime blir kortare och sprids ut över dygnet med allt senare vanor. Enligt honom har on demand-tittande en årlig tillväxt på 60-70%, vilket gör att det är allt svårare att samla tittare kring lägerelden. Det vill säga att få människor att titta tillsammans. Han poängterade också vikten av sociala medier som gör det möjligt att förmedla en större nyhetsupplevelse.

Det var just igår under melodifestivalens första deltävling som jag tänkte speciellt på Thomas, lägerelden, och öppna APIer. Igår kunde nämligen tittarna för första gången följa melodifestivalen på Twitter – på Text-teve sidan 198. Nu har jag varken teveapparat eller är ett fan av melodifestivalen, utan förlitade mig helt på att mitt nätverk skulle rapportera det bästa och det sämsta från kvällen. Det gjorde jag genom att hålla ett halvt öga på kvällens hashtag (=sökord) #Mel2010 på Twitter.

Behovet av att samlas kring lägerelden har bevisligen inte minskat kunde jag konstatera, bara tagit andra former. #Mel2010 löpte stundvis mer eller mindre amok, en kort stunds frånvaro från flödet kunde resultera i över 1100 nya olästa twittermeddelanden, så kallade “tweets”.

Tanken med lägerelden och interaktivitet med tittarna från SVT’s sida var därmed god, men reaktionerna på genomförandet lät inte vänta på sig. Joakim Jardenberg var snabb på att kommentera och sammanfatta dem föredömligt.

Inte minst riktades kritik mot att det flöde som visades i Text-teve bestod endast av tweets från Annika Lantz och Ebba von Sydow. Lägereldseffekten uteblev alltså för dem som bara följde flödet via teven.

När väl SVTPlay’s iPhone applikation har landat i iTunes, rekommenderar jag Thomas att slå en signal till Josefina och Magnus på SR och snacka öppna APIer. Med en öppen API får vi kanske chansen att på riktigt samlas kring nästa lägereld, och kanske även äntligen få hjälp att finna lösning till taggning av innehåll, enligt honom en högt stående punkt på användarnas önskelista.

Dags att hacka SVT.


4
Dec 09

Sveriges Radios policy för sociala medier

Idag damp följande dokument ner i min inbox. Det är en policy för Sveriges Radios medarbetares medverkan i sociala medier, så som Facebook, Twitter och bloggar.
Först tänkte jag ungefär äntligen. Äntligen har de rett ut begreppen och insett att särskilt medarbetarna inom Public Service har all anledning att vara transparenta och interaktiva. Sedan läste jag texten.
Den kunde lika gärna ha varit skriven år 1999.
Uppdatering: Jag har nu blivit informerad om att det gäller medarbetarnas privata aktiviteter i de sociala medierna.

“Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben
I RT nummer 20/2009 * som kommer ut fredag 4 december * behandlas
bland annat hur sociala medier som ex bloggar, Facebook och Twitter
används här på Sveriges Radio. Det här har blivit en allt angelägnare
fråga * och i dagarna formulerade SR-ledningen ett antal riktlinjer
för SR-medarbetares publicering på webben. Riktlinjerna kan läsa här
nedan.

Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben: Att publicera
sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra
sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i
tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande
till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i
dessa sammanhang.

Sveriges Radio kan inte hindra medarbetare att framföra sin mening i
sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den
allmänna debatten om radion samt om företaget. Dock är medarbetarna,
enligt kollektivavtalen, skyldiga att iaktta diskretion om både sin och
andras verksamhet inom företaget, om medarbetare och medverkande i
program och om sådana företagsinterna förhållanden, vilkas
offentliggörande skulle vara till skada för företagets verksamhet
eller integritet. Medarbetarna är vidare skyldiga att i offentliga
sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan
medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska
området, med fog kan ifrågasättas.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är
omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt
personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan
hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det
inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och
bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska
ändamål.

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda
medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller
att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör
en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios
oberoende och trovärdighet.”

Jag har knappt ord. Sveriges Radio kan inte förbjuda sina medarbetare att medverka i sociala nätverk, men de måste ta så stor hänsyn till företaget att jag om jag vore anställd på SR knappt skulle våga twittra om vem jag äter lunch med.
Erfarenhetsmässigt vet jag också att det sedan är upp till de lokala cheferna att tolka dokumentet och ha koll på sina egna medarbetare, och ovanstående lämnar väldigt mycket över för fri tolkning, så fortfarande tror jag att det kommer att skilja sig väldigt mycket åt beroende på vem som råkar vara ens närmaste chef.

Jag förstår oberoende och trovärdighetssnacket, utifrån att Sveriges Radio är Public Service och ska stå för en objektiv oberoende journalistik.
Men att inte få “skvallra” om medarbetare? Vad räknas som skvaller? Vem drar gränsen?

Och sedan snacket om kollektivavtalet och lojalitet med företaget.
För Public Service borde gälla samma som för alla i offentlig sektor, nämligen meddelarfrihet. Inte minst på grund av oberoendet och objektiviteten. Hur ska jag kunna lita på en nyhetsförmedlare som inte låter sina egna medarbetare kritisera eller uttala sig om sina arbetsförhållanden eller tycka till om journalistiken som produceras?
Uppdaterat: Fick påpekat för mig att meddelarprincipen är till för att man ska kunna berätta något för journalist som i sin tur ska publicera, men principen för meddelarfrihet i sin tur är ju att man av demokratiska skäl som anställd i offentlig sektor ska kunna berätta för att medborgarna/skattebetalarna har rätt att få reda på hur saker och ting går till. Så för mig är det inte någon stor skillnad på att folk har rätt att anonymt berätta saker för en journalist, eller att faktiskt berätta själva…

Detta tycker jag dessutom inte bara är en angelägenhet för Public Service, utan för alla medieföretag och journalister om de trovärdigt ska kunna värna om offentlighetsprincipen och kräva att andra lägger korten på bordet, står för sina handlingar och inte använder sig av sekretess-stämplar i tid och otid.

Det finns medarbetare på Public Service (fast i det här fallet SVT) som tillfrågats om de vill vara en del av SSBDs redaktion. En av dem har tackat ja. Men hon inte fått det skriftliga tillstånd som tydligen krävs för att hon ska få medverka och delta i diskussionen om framtidens medier och utvecklingen av journalistiken. Ett tillstånd som hon väntat på i flera månader nu.

Det tycker jag är fullständigt vansinne.
Vad tycker du?

Läs gärna också om Eva Hamiltons framtidstankar, och enkäten där bland andra jag svarar om SVT:s medverkan i sociala medier.

Uppdaterat: Fick en kul kommentar på Twitter. “Om PUL gällde irl, då fick jag inte berätta för Mia att Peo har en snygg tröja utan att först ringa Peo och fråga: Får jag berätta?”


2
Dec 09

01: Antwerpen, januari 2011

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

“… so singe ich eine Lied für dich…”

Antwerpen. Mobiltelefonen durrar på sängbordet, men det är Spotifys alarmfunktion som väcker mig. Jag är knappast utvilad, men den sociala funktionen Geoshuffle gör mig som vanligt på lite bättre humör. Stelt sträcker jag ut en arm efter mobilen och sliter in den bland de varma hotellakanen. Uppenbarligen spelade en av mina vänner, Christopher, Nenas gamla poplåt 99 Luftballons senast han var på… få se nu, senast han var på Café Nero. Cafét ligger visst alldeles här i närheten, enligt Google Maps.

Jag visste inte att Christopher ens varit i Belgien. Han var barista utomlands under några år, precis efter gymnasiet, det vet jag, men i Antwerpen var han alltså så sent som förra året. I alla fall enligt Spotify Geoshuffle.

Jag ber Spotify göra en automatisk spellista över mina vänners mest lyssnade låtar med regeln att de måste ha varit i någon av Benelux-länderna någon gång samt att vi måste ha minst 20 gemensamma kontakter på Gmail. Det irriterar mig att den tar tiotalet sekunder att ladda, men spellistan blir vid en första anblick alldeles så där lagom kontinental. Först ut – det franska popundret Alizee med en gammal cover på Ella Elle L’a

Musikens energi hjälper mig upp ur sängen. Det är kallt för fötterna på golvet och jag tittar längtade tillbaka emot de bländvita lakanen. Jag viker undan ett par förhängen och tvingas kisa emot ljuset som strömmar in från stadens gator. Jag tittar långt efter en “Café Nero”-skylt och huttrar.

Det är januari på gatorna utanför. Året är 2011. Snön ligger grå på taken.

Jag väcker datorn ur sitt viloläge och möts av den text jag lämnade färdig i natt. Den sociala webben har växt till sig ordentligt på den europeiska kontinenten under hela förra året, men entusiasmen har ändå varit så där europeiskt utebliven. Eftersom Skandinavien varit något av a social hub för innovation och engagemang på webben under 2010, tack vare en utpräglad delar- och early adopter-kultur, så har jag för andra året i rad blivit inbjuden av det europeiska pr-nätverket i egenskap av föreläsare om de sociala mediernas roll för företagens kommunikation.

Men det här är tredje gången jag är i Belgien. På klassiskt pr-manér hade den lokala byrån som varit värd för årets konferens försökt ordna med lokal journalistintervju. Jag tog det med ro att ingen journalist dök upp, luttrad pr-konsult som jag är. Hela konferensen finns dessutom på webben som streamad video och delade presentationer – jag kan alltid korspuffa alltsammans i mina egna nätverk. Men en sak hade den belgiska byrån i alla fall lyckats fixa åt mig – en bylined article.

Vi har inte så mycket sådant i Sverige. Hos oss är debattartikeln fortfarande det traditionella sättet för olika intressen att få tala med sitt eget språk – på sitt eget sätt. En del kämpar fortfarande med sina företagsbloggar, men det finns en oförmåga bland många företag att faktiskt dela med sig av sin trafik. Och varför det ska vara så svårt att se till att pinga åtminstone de viktigaste sajterna? Why still no caring about sharing?

Artikeln behövde tvunget vara klar i dag, så istället för att dricka veteöl med glada EMEA-branschkollegor, så hamnade jag istället i skärmens bleka sken – hela natten lång. Min skrivuppdrag var att kommentera aktuella mediefrågor som hörts, synts och inverkat under det år som gått: 2010. Jag rullar dokumentet upp och ned. Mycket text; det är en märklig känsla att på morgonen läsa det som skrivits på natten.

Det durrar till från nattduksbordet och jag vet att det är min Google Calendar som påminner om att det är dags för dusch, utcheckning och taxi till flygplatsen. Den vet att jag väckt datorn ur sitt viloläge, så den vet att jag är vaken.

Jag tittar igenom vad jag har skrivit. Sverige och Finland har varit i ropet under 2010, förstås. Spotify har diskuterats – var är pengarna till skivbolagen, egentligen? – men ändå har inget lyckats rubba tjänsten, vars. innovationstakt varit konstant hög under året. Jaiku-grundaren Juri Engeström lanserade från Silicon Valley en serverbaserad identitet som ger användarna av OpenID-anslutna tjänster större makt över sitt egengenererade innehåll. Experterna förutspår ett uppköp från Google eller Yahoo! vilken dag som helst. Twingly har fortsatt att erövra tidning efter tidning globalt.

Webben gick igenom en del förändringar. Att de flesta webbplatser ska ha någon form av social component blev under 2010 comme il fault; istället blev det nya buzz-ordet för året swarm technology – alla webbplatser ska numera ha en swarm component, det vill säga funktionalitet som gör att ens vänner, ens utvalda “klan” med tillhörande beteenden och intressen, faktiskt påverkar vad du möter på en sajt med swarm tech.

Svärmtänkandet betonade vikten av att göra sig till en del av det sociala ekosystemet – i min artikel the social eco-system. Start-ups överger helt och hållet tänket om the holy launch och de allra mest framsynta företagen överger sin viral vanity, allt för att istället satsa på långsiktiga värden i forma av relationer och verksamhetsnytta. Faktiskt var året 2010 något av naturanalogiernas år; ett symbiotiskt samspel mellan olika biotoper i ett sammanhängande ekosystem i vilket dynamiken bäst liknas vid evolution – inte revolution.

När det gäller syndikeringsteknologier som Google Wave och Twingly Channels, så blev aldrig innehållet så fritt rörligt som många av oss först trodde. De social media naturals som aktivt delar och pekar vidare på nytt innehåll, de ökade heller inte i antal, trots att den totala digitala mediekonsumtionen ökade kraftigt. I artikeln kallar jag det för the connector stagnation effect. De som tidigt förtjänade sin plats i det sociala ekosystemet blev under 2010 än mer betydelsefulla i sina påverkarroller.

En av mina kollegor lyckas visa empiriskt att den sociala sfären på webben ännu så länge bara är ett fragmenterat nätverk – inte ett distribuerat, något som tvingar många social media evangelists att nyktra till en smula.

De traditionella nyhetsmedierna började under 2010 att intressera sig allt mer för det jag i artikeln kallar cyberlocal cultures, detta i takt med att vi påbörjat övergången från the hippie web – där alla älskar alla! – till mer selective virtual societies. Bilden av the attention economy problematiseras som the access economy och många entreprenörer börjar i slutet av 2010 intressera sig för att kapitalisera på att skapa och ge tillgång till betydelsefulla, exklusiva nätverk. Nyhetsmedierna granksade under 2010 några av de mest avvikande och ibland extrema kulturyttringar i dessa elitistiska sfärer och – vips! – en moraldebatt.

I moraldebattens spår började så rapporterna om ungdomar som drabbats av en sorts permanent skada på synapserna att dyka upp. I nyhetsmedierna kallas det för Ios, information overload syndrome. Kort därefter rapporterades om fler fall i fler åldersgrupper där symptomen visade sig vara en kraftig stresskänslighet, sömnbrist, krypningar, brist på empati, apati och yrsel:

“Sömnpiller ser ut att bli för 10-talet vad lyckopiller var för 00-talet,” konstaterar jag krasst i artikeln och där jag står framför skärmen på det kalla golvet funderar jag på om jag kanske drar den vinkeln lite för hårt? Jag kväver en gäspning och läser vidare.

Under det första halvåret 2010 drev mediemagnaten Rupert Murdoch en vildsint kamp mot sökmotorerna, vilket förvandlades till något av en anti-trend. Det talades mycket om dessa off-grid sites, men några effekter lät aldrig höra talas om sig.

Vill du surfa på din tv? Varför inte på ditt kylskåp? Den mest udda hypen under året var nog nystartade japanska SoTech, som fick ett enormt genomslag för sina digitala paneler med trådlös internetaccess. Precis som med klassiska Intel Inside, blev det under året trendigt med SoTechs köks- och hushållsteknologi. Många talkshow-värdar gjorde sig mycket lustiga över varför vi behöver brödrostar med internetuppkoppling, men skämtarna tystnade när antalet tillämpningar fullkomligt exploderade i samband med att SoTech på spektakulärt japanskt manér släppte sitt API här i slutet av oktober.

2010 blev knappast de traditionella nyhetsmediernas år. Efter ännu ett år av tidningsdöd närmar sig experterna nu försiktigt den smärtsamma insikten om att den totala kostnaden för att skapa nyheter helt enkelt är för stor. I Sverige, eftersom det varit valår, har heller ingen velat driva frågan om högre licensavgifter eller inkomstskattebaserad public service – även om en sådan diskussion sannerligen hade varit befogad!

Med det finns undantag; de lokala nyhetsmedierna. Med lägre lokala annonspriser kunde vi åtminstone i Norden se en allt tydligare trend, nämligen att lokalredaktionerna allt mer dragit ifrån riksmedierna när det gäller annonsintäkter. “I guess news, after all, is local,” skriver jag.

Lokalmediernas framgångar satte i gång tankar även hos reklambranschen som i the conversation age haft uppenbara problem med det faktum att köpta budskap har så låg trovärdighet, i synnerhet i förhållande till den egna svärmens tankar och åsikter. Men istället för att förlita sig på irrationella virala effekter, så talade Madison Avenue-folket under andra halvan av 2010 mer om hyper local advertising (HLA), en ny typ av extremt lokalt och individanpassad reklam – till stor del tack vare gps-teknologin i våra mobiltelefoner.

Låter det som 2010, frågar jag mig med vetskapen att jag knappast har tid att skriva om.

Jag huttrar till. En varm dusch, kläder, utcheckning och sedan taxi. Utanför hör jag städerskornas vagnar. Ur minibaren tar jag en juice och går fram till fönstret. Jag tar några klunkar och känner den kalla drycken i halsen och magen. Mina fingrar har en blåaktig ton, mina bröstvårtor är stela och på underarmarna står håret på högkant. Och där nere vid gathörnet, bredvid biografen med all affischering om den crowdsourcade skräckfilmen The Pact, där ser jag nu – Café Nero.

Jag hämtar mobilen och scrollar fram Christopher och jag kan se att han är uppkopplad på Facebook, MSN GEO och Skype.

Med stela fingrar på skriver jag: ”café nemo i antwerpen – värt ett besök? uttag för netbooks?”

En sekund, två sekunder, tre sekunder. Jag hinner sätta datorn i viloläge och slå på duschen. Fyra sekunder.

Blipp.

Christopher: ”helt klart. klockrent ställe för surf. u there? ”

Spotify spelar MC Solaar och jag ler åt det absurda i att Christopher och jag inte setts sedan gymnasiet, men att vi tack vare den sociala webben kan hålla mer än gott liv i vår relation.

Jag: ”yep, kanske – här på konferens nu”

Christopher: ”do it. sitt i hörnet vid fönstret mot gatan. posta en bild i min fotoram via msn geo plz?”

All right then, Christopher. Det får bli en snabb dusch. Ny dag, nytt år. Nya saker att testa – tillsammans.

Jerry Silfwer, alias Doktor Spinn, är redaktör på Same Same But Different och kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime. Följ honom ända in i 2010 på Twitter.


30
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 48

Den här veckan får ni en snabbvariant på veckobrevet, då tid är en bristvara så här i advent…

Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.

Stora Journalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare.
Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…

Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.

Men vilka journalister toppar när bloggarna själva får välja? Det kan man numera ta reda på hos Blogipedia som skapat en topplista över de populäraste journalisterna i bloggvärlden.

Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;

“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”

Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.

Dalademokraten minskar förlusten, och skär samtidigt ner 20 tjänster. Enligt tidningschefen Lennart Håkansson hoppas man klara personalminskningen utan uppsägningar.
UNT presenterar ett sparpaket på 40 miljoner, efter att ha tappat motsvarande 30 miljoner i annonsintäkter under året. Rekordförlust för tidningen.
Ännu värre ser det ut för Sydsvenskan som redovisar en förlust på 120 miljoner.
Och i takt med att tidningarna redovisar allt sämre resultat minskar också folkets förtroende för medierna. Det blir en svår ekvation att lösa, om man tänkt sig ta betalt för ett innehåll på nätet om vi inte har läsarnas förtroende. Störst förtroende har vi föga förvånande för Public Service.
Hans Kullin har skrivit en post om att hälften av svenskarna använder sociala medier, baserad på statistik ifrån Förtroendebarometern.

På andra sidan Atlanten lägger Washington Post ner sina lokalredaktioner.

Rasmus Fleischer har skrivit en lysande postning om konsertrecensioner. Läs, gör det!

Olle Lidbom skriver om The Blog Paper, bloggtexter tryckta på papper, ett projekt inte helt olikt Das Blog Papier, en idé som jag hoppas kunna utveckla under nästa år.

Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.

En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.

Medievärlden har i veckan haft fokus på SVT och Eva Hamilton, som här berättar om företagets framtid, och om sociala medier. Jag fick också svara på en enkät om hur jag tycker att SVT sköter sig i sociala medier, den finns att läsa här.

SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)

SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.

Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.

Sist – nån som känner igen sig?

Men nu är helgen vecka 48 definitivt slut.