Posts Tagged: pressetik


18
Apr 11

Veckan som gick – vecka 15

Skolan är en av de heta debattfrågorna i medierna denna vinter och vår. Både DN och Aftonbladet har kört stora granskningar om problemen i skolan.  Aftonbladet drog förra veckan igång Skolraset, en granskning som skulle ske öppet och online, med läsarna som medproducenter och med SSBD-skribenten Emanuel Karlsten som en av de pådrivande. Några andra namnkunniga bloggare reagerade dock mot kvällstidningens metod, bland annat påpekade Brit Stakston att man sade sig vara öppen men ändå verkade ha en färdig tes. Hon menade även att den nya metoden, “realtidsgräv” som tidningen kallade det, verkade vara viktigare än målet, att skapa en bättre skola. Jocke Jardenberg påpekade andra brister i tidningens dialog med läsarna.
Inte blev det bättre när Aftonbladetreporten Natalia Kazmierska skriver ett rätt syrligt inlägg om en Skollyftet, en motreaktion mot mot Skolraset som några engagerade lärare dragit igång.
Efter det följde en rätt intensiv debatt som kanske bäst sammanfattades av Erik Starck:

“Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.”

Och, blott dagen efter Stakstons och Jardenbergs blogginlägg backar Aftonbladet och byter namn på hela granskningen till “Skolgranskning”. Och sedan tystnar det helt bland bloggarna.

Personligen tycker jag ändå det är remarkabelt att ett par tre bloggare kan få Sveriges största kvällstidning att byta namn på ett prestigeprojekt. Historien visar också hur svårt det faktiskt är att förstå och leva efter det här med delaktighet och öppenhet som sociala medier-förespråkare talar om. Jag betvivlar inte att Aftonbladet menade väl med sitt ursprungliga projekt. Men de gamla murvelfasonerna från kvällstidningen går inte ur så enkelt. Är man van vid att sätta agendan, ställa makthavarna mot väggen och driva kampanjer så är man.
Det som kanske intresserade mig mest var att lärarna inte ville vara en del av granskningen utan startade sin egen, för man misstänkte att man ändå inte skulle bli rättvist skildrade av tidningen. De litade helt enkelt inte på tidningen. Tänkvärt.

Även DN:s artikelserie har fått kritik från lärare och bloggare.

Public service har också debatterats i veckan. Kulturministern har frågats ut i konstitutionsutskottet om förhandsgranskningen av public servicebolagens programtjänster. Hon var tydlig med att SR, SVT och UR själva får avgöra vad som ska lämnas in för granskning, förutom helt nya permanenta markburna kanaler. Och bolagen ska fortsätta satsa på nya kanaler, som webb och mobilen. Ingen större förändring, med andra ord. Jag tror dock det handlar om att markera gentemot ps-bolagen, som jag skriver här.

Public service konkurrerande med lokala tidningar har debatterats i Medievärlden. Först ut var  de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Carl-Oskar Bohlin. Ruben Jacobsson och Mats Åmvall, vd respektive chefredaktör på Hälsingetidningar, anser public service snedvrider den lokala konkurrensen. Fler inlägg här och Sveriges Radio svarar här.

Även SVT:s vd Eva Hamilton har debatterat framtidens public service.

Samtidigt faller radiolyssnandet, mycket beroende på Spotify. Som dock försämrar villkoren för gratislyssnarna. Bra tycker många, dåligt anser piratpartiet. Vad jag anser skriver jag här. Doktor Spinn och Jardenberg kommenterar också. Fredrik Strömberg har en lite annorlunda tes.

Facebook hotas av ännu en hittills okänd grundare. Twitter visar sig också ha lite okänt folk som var med och grundade bolaget men som försvann tidigt, men som dock inte kommer kunna kräva några pengar. Facebook är för övrigt på väg in i Kina, enligt källor.

Twitter i riksdagen har blivit ett problem, anser vissa politiker. Jag skulle nog snarare säga att det är den öppenhet som så många vill ha som blir ett problem för de politiker som tror att allt kommer förbli som det varit. Något twitterstopp blir det dock inte, meddelar talmannen.

Twitter har fått lokala trender. Nu kan man se heta ämnen och ord i Sverige, skriver Hans Kullin.

DN släpper två nya nischade appar, den ena för 15 kronor, den andra gratis. Wired släpper sin app gratis nästa månad, försäljningen har gått för dåligt, antyder man själva, men betonar det är ett experiment. Business Week lanserar sin app med en prenumeration på 2,99 dollar i månaden, bra mycket billigare än den tryckta versionen, men inte gratis i alla fall.

Expressen frias för namnpubliceringen av 35-åringen som misstänktes för mordet på Anna Lindh. Samtidigt namnpublicerar man en svensk programledare enbart på grund av han tvingats lämna ett blodprov för narkotikatest, han är inte ens misstänkt. Medierna diskuterade. Expressens chefredaktör skriver inte om detta i sin blogg, däremot om att anmälningar till PO borde få publiceras och diskuteras öppet.

Traditionella tidningar länkar inte så ofta, konstateras i amerikanska Fishbowl NY. Mer hos Reuters.

Greenpeace sätter rekord i antalet kommentarer på Facebook, över 80 000.

Tom Rosenstiel skriver i Washington Post om myterna kring framtidens journalistik, att papperstidningar visst kommer fortsätta vara relevanta. Jag håller inte med om allt han säger, men länkar ändå. Strömberg sätter fingret på ett problem med hans analys.

Amerikanska New Yorker använder sin Facebookssida på ett rätt kreativt sätt: Endast om man går med på att gilla en viss artikel så får man läsa den. Bakvänt, om ni frågar mig.

Nya mediebarometern visar att nätet växer, men även TV och sponsring.

WordPress.com har blivit hackat, vilket dock inte har något att göra med säkerheten i vanliga wordpress-installationer.

Flipboard som låter användar skapa sina egna magasin på Ipad utifrån sina sociala nätverk har tagit in riskkapital och värderas skyhögt.

TV4:s Nyhetsmorgon har diskuterat humor och allvar på Twitter och på Twitter blev folk uppröra över att experterna ville ge olika “krav” på hur Twitter borde användas. Som motreaktion startades hashtaggen #mintwitter som just ska ge alla möjlighet att berätta om sina egna personliga nyttor och erfarenheter med Twitter. Twitter i sitt esse, skulle jag säga.

Lite på samma sätt har Sofia Mirjamsdotter här på SSBD och Annika Beijbom dragit igång #twitterakuten som hjälper nykomlingar på Twitter. Samma kollektiva sätt att jobba, lika decentraliserat, lika ostyrt.

Fler nya projekt:  Micke Kazarnowicz tröttnade på på att TV3 och Rädda Barnen utnyttjade den amerikanska kampanjen It Gets Better (som stödjer HBT-ungdomar) för sin svenska kampanj Det blir bättre. Nu drar han igång en egen variant av Det blir bättre.

Jan Viderén, en av Sveriges flitigaste på att checka in på Gowalla och Foursquare, och Maria Hägglöf startar en blogg om just detta, kort och koncist döpt till Checkain.

Emanuel Karlsten fick avslag på sin motion till Journalistförbundets kongress att som frilansare inte kräva tidbegränsad publicering av artikeln på nätet, när man som frilans säljer jobb till tidningar.

En ny upphovsrättslag har presenterats. Bland annat får arbetsgivarna mer makt på anställda journalister bekostnad. Piratpartiet kritiserar att lagen inte innehåller något nytt.
Jag förstår inte riktigt skillnaden mot den gamla, men Copyriot har läst och förklarar. Farmor Gun kommenterar också.

EU-minister Cecilia Malmström ska “städa upp” datalagringsdirektivet, men exakt vad det innebär vill hon inte säga.

Internetfonden har delat ut pengar till 14 nya projekt.

Den simpla videokameran Flip, ett verktyg som många reportrar borde ha gillat, läggs ned.

SSBD:s egen Jerry Silwer skriver lättsamt om hur man kan bättre på att marknadsföra sig själv, på ett “sexigt självsäkert sätt.”

Lite mer ego: Min kollega på radion, Tove Svenonius, skriver om hur hon som reporter fått ovärderliga tips i sin skolbevakning via Twitter. Läs och inspireras!

Business Insiders redovisning av ungas medieanvändning är också väldigt intressant. Visserligen amerikanska förhållanden, men i alla fall. Fascinerande att ser hur unga multitaskar mycket, vilket Johan Croneman också noterat.

Missa inte heller Fredrik Wass början på berättelsen om hur det var i Afganistan.

Som avslutning: Googles första kortfilm. En hyllning till Charlie Chaplin som skulle fyllt 122 nu i helgen som gick. Kanske är det sånt här som alla nya pengar går till. Bolaget fick hård kritik från investerare för att ha ökat sina utgifter kraftigt under det senaste kvartalet, samtidigt som sökjätten ser ut att gå mot ännu ett misslyckande inom området sociala medier.

/Mikael Zackrisson


30
Aug 10

Veckan som gick – vecka 34

Tio grader och regntunga moln är ett tydligt bevis för att sommaren är slut, hösten är här och därmed också våra veckosammanfattningar.
Veckans utan konkurrens största snackisar i branschen har varit Assange-affären och Sverigedemokraternas valfilm. Jag återkommer till dem, men tänkte först dra några snabba länkar om andra händelser:

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Flattr this