Posts Tagged: PON


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


19
Mar 10

Stenius skulle aldrig ha blivit PO

Idag gästbloggar Robert Rosén, förre chefredaktören för Gefle Dagblad, idag konsult. Han har skrivit ett inlägg i debatten om pressombudsmannen Yrsa Stenius;

Jag har full förståelse för Björn Wimans och Thomas Mattssons kritik mot allmänhetens pressombudsman, PO, Yrsa Stenius.
Hon borde aldrig ha blivit PO eftersom hon redan före utnämningen sviktat i omdömet rörande den publicistiska verksamheten och dess etiska självsanering.

1998 var Yrsa Stenius själv ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON. Samtidigt dristade hon sig till att PO-anmäla Gefle Dagblad för en recension på kultursidan! Jag var då chefredaktör och ansvarig utgivare på GD.

Dåvarande PO Pär-Arne Jigenius ville fria tidningen, men Gefle Dagblad fälldes av hennes nämndkamrater i PON. Både anmälan, recensionen och anmälarens relationer till PON uppmärksammades och debatterades.

Anmälan handlade om en recension av boken ”Mannen i mitt liv” av Yrsa Stenius. Det var onekligen en provokativ recension som berörde Yrsa Stenius person, men den anslöt också väl till den publicistiska syn Stenius själv torgfört i sin tidigare bok ”Makten och kvinnligheten” där hon bland annat skrev:

”Pressetiken tillåter hårda polemiska grepp och naken subjektivitet i åsiktsjournalistiken, dit kulturjournalistiken hör. Kulturjournalistiken framför bedömningar, inte fakta, och har rätt, ja till och med skyldighet att tycka fritt utan sidoblickar på vad någon annan skulle tycka om det han tycker”.

Som framgångsrik författare och publicist skulle hon naturligtvis avstått från sin anmälan. Och det borde Jan Guillou också ha gjort. Dessa båda publicistiska giganter har ju alla möjligheter att debattera och kritisera medierna när och var de vill, det är inte dem pressombudsmannen är till för.

Yrsa Stenius publicistiska omdöme har tidigare uppmärksammats i kritiska ordalag på en rad kultursidor i landet, inte minst efter hennes kontroversiella uttalanden i olika publicistiska sammanhang under senare år. Men det är inte första gången som det krävs att hon bör avgå.

För ett år sedan krävde t ex kulturjournalisten Andreas Ekström hennes avgång i tidningen Journalisten, där han bland annat pekar på hennes märkliga PO-anmälan mot kulturartikeln i Gefle Dagblad. Jag håller med Ekström om att alla hans exempel om hennes publicistiska inställning, likväl som de nu aktuella frågorna, diskvalificerar Stenius som PO.

Utnämningen av Yrsa Stenius till PO var ett misstag och det är olyckligt om det felsteget nu urholkar respekten för det pressetiska systemet. Där finns det problem ändå så det räcker i denna föränderliga tid.

/Robert Rosén

Uppdaterat:
Thomas Mattsson har fattat beslutet att bojkotta PO så länge Yrsa Stenius sitter kvar.
Yrsa Stenius svarar på kritiken från Mattsson och Wiman i Resumé.


11
Jan 09

Veckan som gick – vecka 2

Ett av nyckelorden denna vecka är Twitter. Det råder någon form av Twitter-feber i bloggosfären och vi noterar att antalet svenska användare ökar i rasande fart, inte minst genom alla nya followers vi själv fått.
Riktigt hur eller varför denna feber uppstod just nu är svårt att säga, men klart är att Ledarbloggens steg ut i twittersfären fått stort genomslag. Det har skrivits mängder om Twitter på svenska bloggar, rekommenderad läsning är denna Twitterskola för journalister som Mark Comerford satt ihop.

Läsvärd är också den alldeles nya bloggen Twitter på svenska . Allt man behöver veta om Twitter och hur det fungerar. Där skapas bland annat en lista över svenska Twitteranvändare.
Medievärlden har talat med fyra tidningsredaktioner om deras Twitteranvändande.

Ett annat nyckelord denna vecka har varit Gaza. Mashable bjuder på en liten verktygslåda för den som vill följa händelserna via de sociala medierna.
Annars kan konstateras att konflikten engagerar bloggosfären och PM Nilsson på Newsmill tror att den bästa bevakningen finns just på Newsmill:

Under Quick-debatten och bil-krisen var tendensen tydlig, men i publiceringsfloden runt Gaza tycker jag nog att den subjektiva och kunniga utgångspunkten för skribenterna på Newsmill sammantaget skapar en intressantare och mer kvalificerad rapportering än den traditionella journalistiken. Därtill förädlas artiklarna av kommentarer som tillför en mängd fakta och åsikter och som fördjupar debatten ytterligare.

På just Newsmill skriver Ulf Nilsson om hur bloggar aldrig kan ersätta den riktige korrespondenten. Han har sina poänger, som handlar lika mycket om att den duktige reportern med vas penna, hjärta och engagemang som lyckas bygga relationer med både intervjuobjekt och läsare faktiskt kommer att behövas också i framtiden.

Thomas Mattsson på Expressen har bloggat en del om Gaza, och diskussionen om bildvalet från konflikten är intressant att läsa.

Gaza är för övrigt en fråga som givetvis inte diskuteras enbart i Sverige.

Relaterat är detta, Kullin skriver om Lennart Eriksson som fick sparken på grund av sitt bloggande. Också Nikke kommenterar utifrån anonymitetsperspektivet. Också Opassande skriver, och postningen innehåller intressanta länkar också om andra ämnen.
Samtidigt klandras Resumé av PON för artikeln som ledde till att Axel Bringeus fick sparken. Då skrev Niclas att “Det här är bara ett exempel, det kommer att komma fler.” Sofia reflekterade här.

En inte lika het potatis är påståendet att TU:s nya logga är ett plagiat. Vi frågar oss snarare varför LUF överhuvudtaget vill förknippas med den nya TU-loggan som på alla sätt är fantastiskt gräslig.

Som sig bör vid ett årsskifte talas det mycket om året som gått men självklart också om framtiden.
Mikael Zachrisson på Veckans affärer har skrivit en spännande postning om nätet 2009;

# Filtrering blir viktigare än någonsin. När alla pratar med alla online blir det ännu viktigare att det finns verktyg som hjälper oss hitta det som är relevant för just oss. Har jag till exempel kommenterat en artikel på en nyhetssajt vill jag självklart ta del av kommentarerna på mitt inlägg. Under 2009 kommer fler inse att detta är viktigt och vi kommer få se fler tjänster för detta, kanske fristående, kanske som påbyggnad på de befintliga mediesajterna och communitierna.
# Minst en stor svensk tidning lägger ned sin papperupplaga och övergår till att enbart finnas på nätet.
# Internetannonseringen minskar kanske inte 2009, men tillväxten stannar i alla fall upp rejält. Det blir ett jobbigt år för många nätmediehus. Flera tvingas till besparingar och omprioriteringar. Lågkonjunkturen tvingar mediejättar och företag att fokusera sina nätsatsningar, att profilera sig ännu hårdare.

Daniel Sandström på Sydsvenskan bloggar om sina visioner för 2009.
Roy Greenslade spår svåra motgångar i tidningsindustrin. Han tar också upp problemen som många har med att göra rätt på nätet:

Meanwhile, and here is the rub, necessary online innovation is being stifled. There is a lack of genuine inventiveness about how to forge a new form of journalism, because companies are too focused on dealing with commerce. Many regional and local paper websites are so clunky that they cannot hope to gain new audiences, let alone retain the current ones. Staff required to “service” print and web on a 24-hour basis are not given the time and space to experiment and there is precious little encouragement from managers who are interested only in bottom lines.
Similarly, many national paper websites are chasing ratings rather than innovating – in the long term, building trust and credibility is far more important. The importance of online journalism cannot be stressed too often. It is foolish to call it the future because the future is now.

Jason Kintzler har skrivit om fyra ingredienser för tidningarnas överlevnad, utifrån följande tes:

I don’t think newspaper is going to completely “die” anytime soon. However, I think poorly managed newspapers will. Adapting to change is something every industry will encounter at some point. Farmers did it in the 80s. Some adapted to change, others just asked for government handouts. Sound familiar? News is not going away. The “internet” didn’t kill newspapers either. So, what’s hurting them? It’s those news-savvy companies with better business models and insight into the social web that are beating them to the punch.

Joakim Jardenberg har skrivit om ämnet på Mindpark och presenterar en rapport som visar att tidningarnas upplagetapp inleddes redan innan internet slog igenom. Internet är alltså inte boven, däremot kan internet kanske vara lösningen.
Annat intressant från Mindpark är dessa siffror som visar att internet blivit allt viktigare som nyhetskälla i USA.

En person som vi ofta nämner och som är en New Mediagury är Jeff Jarvis. Här en lång men väldigt läsvärd postning som riktar hård kritik mot Jarvis, skriven av Ron Rosenbaum. Tipstack till Andreas Ekström.
En annan läsvärd postning från samma tidskrift, Slate.com, är denna om “How the newspapers tried to invent the web – but failed.”

Nätet är ett sätt. NYT provar ett annat att ta sig ur krisen. Annonser på ettan.

Veckans “mustread” för alla som är intresserade av transparens och utvecklingen i sociala medier är Nikke Lindqvists “Att försvara sina sökresultat i sociala medier.” Det är en fantastisk genomarbetad text om företaget Hewal som nyligen lyckats göra bort sig Big Time och förvärrat skadan genom att inte förstå kraften i den sociala medierna.

Sören Karlsson på hd.se bloggar flitigt, han har skrivit en utmärkt postning om kommentarer och moderering av desamma. Vi rekommenderar inte minst läsningen i kommentarsfältet till postningen.
Vi gratulerar också hd.se till credden de fått av Internetworld.

Det nya året innebär också att en del nya lagar trätt i kraft. Så som FRA-lagen. Piratpartiets Christian Engström har skrivit en utförlig postning om dess konsekvenser för meddelarfriheten.

Den gångna veckan presenterades nya Aftonbladet.se. Sajten känns igen, men har blivit mer centrerad och kräver mindre scrollning. Dessutom finns topplistor, bland annat kan man se vilka artiklar som är mest bloggade. I Redesignbloggen har man tagit emot ris och ros. Plus i kanten för detta inlägg av Kalle Ljungkvist som svarar på frågor och kommentarer om annonserna på sajten. (som blivit väldigt mycket dyrare) Plus också för att det puffades för bloggen i topp på ettan samma dag som sajten släpptes. Däremot känns det som om engagemanget dog dag två…
Här har medievärlden intervjuat Kalle om den nya sajten.
Dagens Media valde att istället intervjua Expressens Thomas Mattsson om Aftonbladets redesign.
Här skriver Martin Edenström en lista på de förändringar som gjorts.

Aftonbladet har inte bara gjort en redesign, de har också lanserat sin nya tjänst Bums. Någon form av Flickr-kopia, som orsakade ett mindre ramaskri när villkoren för tjänsten synades. Villkoren innebar i korthet att bilderna för all framtid uppläts åt Aftonbladet för publicering. Men efter det lilla upproret reviderades villkoren. Joakim Jardenberg har skrivit en utförlig postning.
Här skriver Gustav Holmström om varför tjänsten inte kommer att slå.

Kanske relaterad är denna postning med tips på hur journalister kan använda sig av CC-licenser.

En annan nylansering i veckan är Dagens Medias DIG. Hans Kullin recenserar på Media Culpa.
Samtidigt lanseras förre chefredaktören Rolf van der Brinks blogg som en del av Dagens Media. Hans ambition är tydligen att bli den främsta bloggen i Sverige om medier och marknadsföring. Vi har dock våra tvivel om att han kommer att bli den nye Martin Jönsson.

Daytona har instiftat ett bloggpris, kallat YABA (yet another blog award). SSBD är nominerade och omröstningen inleds måndag den 12 januari.
En annan tävling i antågande är denna om årets redaktör som Journalisten kör. Nomineringstiden går ut den 19 februari.

Så till en annan riktigt het potatis denna vecka, nämligen historien om Mia, boken Gömda och Liza Marklund. Onekligen har Kjellberg rätt i att det är ett utmärkt exempel på när granskarna granskas, och medierna inte lyckas ta makten över ordet då bloggarna bestämmer sig för att ta reda på hur saker ligger till. Annars är Paul Ronges postningar de som fått störst uppmärksamhet.
Vi rekommenderar dem som ännu inte läst att läsa Isobel Hadley-Kamptzs text i Expressen.
Mats Weman har också skrivit bra på temat “Glappet mellan gammelmedia och verkligheten
För själva sakfrågan finns bra läsning hos Newsmill, den färskaste texten är skriven så sent som idag av Ramona Fransson.
Oline Stig har recenserat den omtalade boken här.
Och på onsdag hålls ett lunchseminarium med bland andra författaren själv Monica Antonsson,TU:s Anna Serner och Aftonbladets Lena Mellin.
Den 19/1 håller Publicistklubben debatt där bland andra Jan Helin och Leo Lagercrantz medverkar. Vi hoppas att den Bambusas i samma anda som PK sände sina debatter under hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om ,