Posts Tagged: politik

Gästblogg — Samesamebutdifferent — View Comments
6
Nov 08

FRA-hjältinnan Camilla gästbloggar på SSBD

Först ut i en rad av gästbloggare har vi nöjet att presentera Camilla Lindberg. Hon som ensam i Alliansen röstade nej till FRA-lagen i somras och blev hjältinna för alla de bloggare och andra som bekämpat lagen. Här delar hon sina tankar om bloggbävningen och bloggosfärens påverkan på medierna och politiken:

Envar sin egen tidning?

FRA-debatten var bloggosfärens genombrott i svensk politik. Men betyder den framgången att medialandskapet redan har förändrats? Kommer bloggare från och med nu kunna räkna med att ha större betydelse?

Nej, det är inte alls givet. Det kommer fortfarande att vara slagsmål om uppmärksamheten.

Bloggosfären vann FRA-debatten därför att man hade rätt. Det var en fråga som i stort sett var död överallt annars. Den rörde vid en viktig nerv, den engagerade människor. Och – även om inte var och en enskild bloggare kunde ha rätt om alla tekniska fakta i en väldigt komplex fråga – så gick den att debattera på en principiell nivå.
Många gånger är det just detaljerna som spelar roll. Försök göra tankeexperimentet att bloggosfären ska diskutera skattepolitikens invecklade matematik. Och det är en fråga där man inte gärna kan ha 99 procent rätt om fakta.

Bloggar är framför allt opinionsmedia. I konkurrens med till exempel tv- och tidningsredaktioner som har helt andra resurser för grävande journalistisk, för faktakontroll och liknande. Visserligen kan bloggosfären i viss mån kompensera för detta genom nätverkande – men man ligger ändå lite i underläge. Missuppfattningar och faktafel kan också sprida sig via bloggnätverk. Och i sådana fall tappar man trovärdighet.
Snarare blir det som så många gånger tidigare – vi lägger nya medier vid sidan om de gamla och utökar vår mediakonsumtion en smula. Bloggar blir ett komplement, också bloggar som drivs av traditionella medier för att förnya sina uttrycksformer. (SvD:s Ledarblogg är ett lysande exempel på hur bloggandet förnyar traditionella medier.)

I FRA-debattens spår följde också andra kommunikationsexplosioner – massmejlandet av riksdagsledamöter var ett av de mindre lyckande inslagen i FRA-kampanjen.
Om en ledamot får 300 eller 30 000 protestmejl gör ingen större skillnad utom på en punkt – 300 mejl har man en sportslig chans att läsa. 30 000 raderar man irriterat och hoppas att man inte råkar radera andra och viktigare mejl också.

Tyvärr har massmejlningen fått så mycket uppmärksamhet att numera varje åsiktskoalition eller rörelse ska kopiera metoden. Just nu tävlar de som är emot könsneutrala äktenskap med protester mot sanktionsdirektivet om att fylla riksdagsledamöternas mejlboxar med skräpmejl.
För det är skräpmejl, precis som reklam för Viagra och Rolex-plagiat, så länge det handlar om massproducerande av färdigskrivna insändare.
Både bloggarna och massmejlandet är exempel på den nya anda av aktivism som numera råder på mediaområdet. Det positiva i bägge är att längtan efter att få uttrycka sig, att få delta i samhällsdebatten och bli lyssnad på. Skillnaden mellan dem är att det ena kan få den effekten medan det andra bara skapar irritation och frustration.

Den lärdom vi kan dra, är att ett mediums genomslag bygger på förtroende. Förtroende är en flyktig kvantitet. Den måste man vårda, annars flyr läsarna.

/Camilla Lindberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bra / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — View Comments
16
Oct 08

Spännande politikteve

Det pratas mycket om rörlig bild.
Fler och fler nyhetssajter har förstått vikten av det och börjat producera webbteve.
Ofta enligt klassisk dramaturgi helt tagen från “gammelteve” även om de flesta förstått att det inte funkar att sända hela program på nätet – folk vill kunna välja mellan inslagen.

Ett område som kanske inte känts så hett när det gäller webbteve är politik, men nu börjar det röra på sig även där, och för mig som tror stenhårt på att just debatt är ett område där man kan hitta fina synergier mellan rörlig bild och text både i print och på webb är det glädjande att hitta guldkorn som Barometerns Heta ord från höger.
Att inslagen dessutom publiceras på YouTube gör inte saken sämre:

Ett minus är väl att inslagen är lite svåra att hitta på Barometerns sajt, de borde göras mer lättillgängliga för jag tror att det här är ett sätt att hitta tittare som normalt inte läser ledarsidan eller tror att de är så intresserade av politik.

Mer politikteve av en annan kaliber är Ledarbloggens Youtubiana, en idé de snott från Fredrik Strage på DN, men som funkar alldeles utmärkt också när det gäller politik. Redaktionens kommentarer lyfter inslagen och jag ser initiativet till en utmärkt introduktion till svensk politik. Kvaliteten och seriositeten varierar såklart. Det är svårt att bedöma statsministrar efter en jämförelse mellan detta klipp där vi får tretton minuter Olof Palme, och detta här Reinfeldt suger i sig helium:

Här finns alla klippen samlade.

Nu vill jag se den sajt som tar detta ett steg längre. Jag vill se livestreamade möten på Svenskans ledarredaktion, svd.se använder ju redan Bambuser så varför inte använda det i opinionsbildandet också? Streaming från utvalda riksdagsdebatter kan funka, men jag skulle ännu hellre se politiker ställda mot väggen med möjlighet för tittarna att ställa frågor under pågående intervju, det som är den mest spännande funktionen med just Bambuser och Qik.

Att satsa på nya medier handlar också mycket om att fånga upp internetgenerationen som inte läser tidningen. Nästa valrörelse kommer att dra igång med full kraft om mindre än ett år, och där finns potential att nå ut till de unga som inte alls är ointresserade av politik men som vill ha den serverad genom snabba klipp, möjlighet att interagera och kunna ta del av valrörelsen på tider som de väljer själva. Det finns fortfarande en chans för gammelmedia att sno åt sig en del av den kakan, men med tanke på de tröga beslutsprocesserna jag skrev om igår är det nog läge att börja fundera redan nu på hur de unga väljarna och läsarna ska lockas komma till våra sajter när valrörelsen drar igång på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Analyserande / I praktiken / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — View Comments
25
Sep 08

Det nya debattklimatet

Expressen har startat en Opinionsblogg och en Kulturblogg. Inte på något vis revolutionerande, konkurrenterna har drivit motsvarande under lång tid. Svenskans ledarblogg är sedan länge en av Sveriges främsta politikbloggar, Helle Klein har bloggat på Aftonbladet i mer än två år och flera av de mindre tidningarnas ledarredaktörer bloggar.

Men bättre sent än aldrig, och ju fler som deltar i diskussionen på nätet desto livligare kommer debatten att bli. När fler politiska redaktörer och andra tidningschefer bloggar uppstår en ny och snabbare form av offentlig debatt. Inte minst när politikerna också bloggar och kommenterar vad som skrivs på ledarplats. Här och nu, direkt.

Så hur skiljer sig diskussionen på nätet från den på papper? Jag vill påstå att den skiljer sig radikalt på flera punkter.

Det första är att en text som publiceras på nätet sällan får lika många läsare som en text på papper. Men. Läsarna på nätet är rätt läsare. De som är intresserade, engagerade och bryr sig om ämnet. Och som kommenterar. Direkt på sajten, eller i egna bloggar. Den som skriver får på så sätt omedelbar respons, och mothugg. Mothugg som syns direkt i offentligheten.

Annars har ett av priviliegierna som skribent varit att det som inte blev särskilt bra kan man släppa och gå vidare, “I morgon kommer en ny tidning och den gamla åker i papperskorgen”. Det funkar inte så längre. Lika lite som man aldrig är bättre än sitt senaste alster. För på nätet lever texterna kvar, om de är relevanta och intressanta.

Det går inte att avfärda kommentarer eller blogginlägg på samma sätt som ett handskrivet brev eller mail till redaktionen, för då kommer man att ses som ignorant och också få kritik för att man inte kan stå för sina ord.

I förlängningen gör detta att det i allt högre grad blir allmänheten som styr debatten och diskussionen. Ämnen som engagerar kommer att leva sitt eget liv på nätet, medan de som känns trista och irrelevanta kommer att dö ut.

Dessutom – och det här tror jag mycket på – i Expressens nya ledarblogg finns länkar till konkurrenterna. Det gör att en trogen Expressenläsare inte behöver någon annan sida än just Expressen för att ta del av andra vinklar och ämnen, den som vill läsa ledare kan helt enkelt använda Expressen som startsida. Jag hoppas att länkningen kommer att vara generös också i postningarna.

Just detta med att länka till konkurrenter tror jag kommer att bli än viktigare för de mindre nyhetssajterna, om de vill behålla sina läsare och få dem att återvända. Om en lokal tidningssajt vill vara den naturliga startsidan för sina läsare måste de helt enkelt bjuda på länkar till andra delar av nätet,att bygga murar kring sitt egna fungerar inte, det gör snarare att folk försvinner när de hittar en bättre hub.

Nu ställer vi oss bara frågan när gamla draken DN ska våga ta steget. När ska de släppa sina debattörer och ledarskribenter fria i bloggar? När ska de våga öppna för kommentarer till debattartiklar och ledare? När ska Mats Bergstrand förstå att nyhetsförmedlingen via nätet inte handlar om doften av trycksvärta? Eller att e-papperet inte är ett vettigt alternativ? Varför släpa med en e-pappersskärm i portföljen när det går att läsa nyheter både i sin laptop och telefonen, och att man då dessutom kan hoppa från sajt till sajt, följa länkar och interagera? Varför, Mats Bergstrand, är du så rädd för interaktion?
(när inte ens frireligiösa ledare som Ulf Ekman är det?)

PM Nilsson på Newsmill har skrivit en postning om att göra nätet till politikskribenter och debattörers huvudsakliga plattform:

Ledar- och debattsidorna har också allt att vinna på att vara nätbaserade i första hand. Dels finns det ingen egentlig anledning att vänta med sina kommentarer till dagen efter då etermedier och bloggare är så mycket snabbare. Dels måste ledarredaktionerna stå starka i bloggosfären för att behålla sin roll som agendasättare och opinionsbildare.

Minns vad som hände när tv exploderade efter 1990. Också då var det många som sa att ledarsidorna skulle dö, men ledarskribenterna gjorde snabbt om sig till kvalificerade tv-kommentatorer och gjorde succé i sofforna.

Och det är ju så. Precis som då vänder sig åsiktsjournalistiken till människor. Vare sig det handlar om att informera, upplysa eller sprida propaganda. Allt är en del i den demokratiska ordningen som började med att samla folk på torget, där de faktiskt fanns och gick att nå. Idag är torgmöten inte nån bra idé om man vill nå ut med ett budskap. Internet är det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Newer Entries →