Posts Tagged: policy


13
Dec 09

Veckan som gick – vecka 50

Det känns som om tiden aldrig går så fort som i december när julen närmar sig. Annat var det när man var liten och väntade på tomten… Det här blir den sista veckosammanfattningen jag skriver i år, nästa vecka är det Jerrys tur och sedan tar vi ett juluppehåll.

Jag börjar med att tacka Elisabeth Bäck och önska henne lycka till i framtiden, men jag måste fråga – kommer du att klara dig utan bloggen Elisabeth? Börja blogga någon annanstans, eller? Elisabeth Bäck hör till pionjärerna bland bloggande chefredaktörer i Sverige, med den äran! På senare tid har jag börjat få en ny favoritbloggare bland just chefredaktörerna, i Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad. Spana in hans blogg om du inte gjort det tidigare.

Apropå chefredaktörer – tidningen Editor & Publisher läggs ner. Den kommer inte att finnas kvar vare sig på papper eller webb, även om chefredaktören Greg Mitchell fortfarande hoppas på någon form av lösning.

Liberala tidskriften Neo får en ny redaktör i Johan Ingerö. Han ska ha särskilt ansvar för tidningens utveckling på nätet.

Diskussionen kring Sveriges Radios sociala mediepolicy har fortsatt under veckan, bland annat i gårdagens Medierna i P1.
Den här postningen av en anonym medarbetare på Sveriges Radio är måsteläsning i sammanhanget, och hennes uppföljning är också mycket intressant.
Expressen har i dagarna förhandlat med facket om en sociala mediepolicy, en policy som vad jag kan förstå är mer verklighetsförankrad än den som Sveriges Radio skrivit. Och här bloggar Thomas Mattsson om publiceringsbeslut för Twitter.
Aftonbladet har en enkel variant av policy för användandet av sociala medier på arbetstid.

Medierna tog också upp att Villalivs chefredaktör Ingrid Carlqvist fått sparken på grund av sin blogg. En mycket märklig historia, som jag låter Gunilla Kinn och Lars Johansson kommentera.
Second Opinion uttalar sig bland andra Björn Hedensjö och hans inställning är i mitt tycke sundast hittills:

“Björn Hedensjö är redaktionschef på Dn.se. Det här är inte en fråga han tagit ett särskilt grepp om men han är generellt positiv till att medarbetare använder sig av sociala medier.
- Det bidrar till deras förståelse för hur internet fungerar. Så länge de används med gott omdöme så har jag inte sett en anledning att sätta några gränser. Det finns en sunt förnuft-faktor som verkar vara fullt tillräcklig, säger Björn Hedensjö.
- Självklart kan det uppstå situationer då man måste sätta en gräns. Men jag har inte stött på en sådan situation här eller på någon annan arbetsplats, säger Björn Hedensjö.
Kan man vara politiskt engagerad privat om man jobbar på DN?
- Generellt ska man undvika sånt som gör att ens bevakning kan ifrågasättas. Men det kan bedömas från fall till fall. Grupper på Facebook är ju också en slags enfrågerörelser. Det är hopplöst och inte heller önskvärt att jaga folk i såna sammanhang, säger Björn Hedensjö.”

Trots mitt eget engagemang i frågan är jag hopplöst trött på begreppet sociala medier. Det är inte en företeelse som kan plockar ur sitt sammanhang och behandlas därefter, för att det vi kallar sociala medier ska användas rätt krävs att vi förstår hela revolutionen. Den som förändrar samhället globalt och enskilda individers värderingar och beteenden. Det har skrivits en hel del om det den senaste tiden.
Elias Betinakis har skrivit en utomordentlig text, läs Sociala medier är en fluga.

Fredrik Stenbeck har gjort en analys av politiska partier i sociala medier.
Ylva Carlsson på Medievärlden har pratat med Gudrun Schyman om hennes twittrande.
Att sociala medier eller som jag föredrar att kalla det – internet – är en viktig kanal för medieföretagen och journalisterna, både för inhämtning av information och publicering, är vid det här laget fastslaget. Hur journalister använder sociala medier varierar fortfarande. Norrmännen är bäst, och de föredrar Twitter, medan svenska journalister föredrar att vända sig till bloggvärlden. Allt enligt en undersökning gjord av Infopaq.
Hos Springtime hittar jag en lista över tio vanliga misstag som företag gör i sociala medier. Gäller såklart också medieföretag. Några punkter från listan:

“4. Företaget tror att det vet bättre än mäktiga sociala nätverk. Istället för att lyssna försöker de förklara för människor vad de borde tycka och tänka – istället för tvärtom.
5. Företaget glömmer de sociala mediernas roll för internkommunikationen, kundtjänsten och de traditionella medierelationerna. Ofta behandlas sociala medier som de vore helt fristående från världen i övrigt.
6. Företaget ser sociala medier som enbart en kanal för marknadsföring, snarare än en outsinlig källa till kunskap om den egna organisationen, marknaden och affären.
7. Företaget väljer att varken se eller bemöta den kritik som framförs. Vad för en sorts relation är det, egentligen?”

För den som fortfarande är skepisk till värdet av sociala medier kan läsa hos Newsdesk, om hur de sociala nätverken går om sökmotorerna. Dojan på Newsdesk har också skrivit om arbetskraftsbarometern som berättar vad vi redan visste – i Sverige har vi en överutbildning av journalister, och i kombination med de enorma strukturomvandlingar som är att vänta i mediebranschen de närmaste åren kan det tänkas att siffrorna för journalistkåren är ännu svartare.
Förra veckan jubilerade JMK och jag på plats och medverkade i en debatt om framtidens journalistik. Björn Häger var också där, men satt i en annan panel och har försökt sammanfatta kritiken mot utbildningen idag.

Samtidigt: Sveriges Radio söker 25 mobila reportrar.

Daniel Kjellsson har skrivit en lista på tre saker som mediehusen måste göra för sin överlevnad. Ett steg är att låta redaktion och marknad närma sig varandra. Är det månne något liknande man tänkt på Aftonbladet när man inrättar en ny tjänst som “kommersiell nätredaktör”? Hon som ska fokusera på att ta betalt av läsarna är Elsa Falk.

Ni som följt med under Andreas Ekströms arbete med boken Google-koden har knappast missat att han i veckan bad om mer hjälp för att kunna genomföra en resa till Kamerun. Som motprestation erbjöd han sig själv. Och Yomando nappadeerbjudandet.
Och apropå nya lösningar för finansiering av journalistik är Andreas Ekströms bokprojekt högintressant. Jag tror vi kommer att få se många liknande lösningar i framtiden, och inte bara när det gäller böcker och kanske också för enskilda reportage och grävjobb.

Alla sätt sägs vara bra utom de dåliga. Journalism Online är en dålig sådan när det gäller att ta betalt på nätet, om vi får tro Olle Lidbom.
Bild och Die Welt börjar ta betalt för webbinnehåll genom att släppa applikationer till iPhone vars innehåll delvis kommer att vara gratis men de ska även använda sig av mikrobetalningar. Också LaTribune tänker försöka ta betalt på nätet samtidigt som de krymper papperstidningen, både i format och antal utgivningsdagar.

Andreas Johansson har skrivit en genialisk postning om sociala medier, om trams och slams och hierarkier på internet.

Sydsvenskan gör en New York Times och börjar använda Twitterlistor för att samla intressanta tweets kring särskilda ämnen eller händelser.
Emanuel Karlsten har diskuterat Twitter i Kvällspasset, där vi också fick Annika Lantz förklaring till sitt kritiserade envägstwittrande.

I måndags var jag själv hos Publicistklubben och deltog i en panel med rubriken “Göran Lambertz testamente”. Här har jag skrivit en sammanfattning av min egen insats.
Det var kul att i realtid kunna visa hur effektivt Twitter fungerar som informationskanal, med god hjälp av Bambuser där de som inte närvarade kunde se debatten och diskutera den.

Realtidswebben har varit temat för en artikelserie som Jennifer Bark skrivit åt Internet World.
Rekommenderad läsning:
Experterna om realtidswebben
Ett gigantiskt fikarum
Det är nu det händer
15 stora realtidstjänster
Så hittar vi rätt i realtid
Vi står vid ett vägskäl

Realtid verkar också ha varit i fokus under LeWeb, konferensen som ägde rum i Paris i veckan.

En annan högaktuell konferens som hållits i veckan är Klimatkonferensen i Köpenhamn. jag har inte hängt med så bra som jag borde ska erkännas, men här finns en del länkar för er som vill fördjupa er. Eller spana in svenska eu-ordförandeskapets sajt, som tagit hjälp av Twingly för att bland annat kunna snappa upp och samla bloggvärldens reaktioner. Också Bambuser är med på ett hörn. Också Emanuel har bloggat om Dagens satsning på klimatrapporteringen.
Här uttalar sig Gustav Fridolin om svensk miljöjournalistik, Gert Frost uppmanar till samling kring miljöjournalistiken.
Guardian.co.uk skriver också om konferensen i Köpenhamn.

En annan het fråga under veckan har såklart varit Tiger Woods affärer. Man kan tycka att rapporteringen haft lite märkliga proportioner mellan kvinnoaffärer och andra affärer, både Thomas Mattsson och Jan Helin har skrivit och försökt förklara kvällstidningens till synes obegränsade intresse för Woods, hans fru, hans svärmor och älskarinnorna.
Golf Digests hade lite otur med sitt senaste nummer.

TU har flyttat, liksom såklart Medievärlden som inledde arbetsveckan på Il Café. Jag hoppas ni ska trivas i era nya lokaler och ser fram emot att hälsa på snart.

Regeringens förslag att dra in stödet till Politiska tidskrifter som Bang och Expo orsakar en del oro i leden. Olle Lidbom är mer insatt än jag i förslaget och pekar på det positiva i att stöd ska kunna ges till de som skriver om kultur uteslutande på nätet.

Jag avslutar sammanfattningen av denna vecka 50 med en uppmaning att läsa Markus Welin; Saab-Koenigseggaffären i sociala medier.
Tipstack till Jocke.


4
Dec 09

Sveriges Radios policy för sociala medier

Idag damp följande dokument ner i min inbox. Det är en policy för Sveriges Radios medarbetares medverkan i sociala medier, så som Facebook, Twitter och bloggar.
Först tänkte jag ungefär äntligen. Äntligen har de rett ut begreppen och insett att särskilt medarbetarna inom Public Service har all anledning att vara transparenta och interaktiva. Sedan läste jag texten.
Den kunde lika gärna ha varit skriven år 1999.
Uppdatering: Jag har nu blivit informerad om att det gäller medarbetarnas privata aktiviteter i de sociala medierna.

“Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben
I RT nummer 20/2009 * som kommer ut fredag 4 december * behandlas
bland annat hur sociala medier som ex bloggar, Facebook och Twitter
används här på Sveriges Radio. Det här har blivit en allt angelägnare
fråga * och i dagarna formulerade SR-ledningen ett antal riktlinjer
för SR-medarbetares publicering på webben. Riktlinjerna kan läsa här
nedan.

Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben: Att publicera
sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra
sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i
tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande
till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i
dessa sammanhang.

Sveriges Radio kan inte hindra medarbetare att framföra sin mening i
sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den
allmänna debatten om radion samt om företaget. Dock är medarbetarna,
enligt kollektivavtalen, skyldiga att iaktta diskretion om både sin och
andras verksamhet inom företaget, om medarbetare och medverkande i
program och om sådana företagsinterna förhållanden, vilkas
offentliggörande skulle vara till skada för företagets verksamhet
eller integritet. Medarbetarna är vidare skyldiga att i offentliga
sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan
medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska
området, med fog kan ifrågasättas.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är
omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt
personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan
hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det
inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och
bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska
ändamål.

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda
medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller
att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör
en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios
oberoende och trovärdighet.”

Jag har knappt ord. Sveriges Radio kan inte förbjuda sina medarbetare att medverka i sociala nätverk, men de måste ta så stor hänsyn till företaget att jag om jag vore anställd på SR knappt skulle våga twittra om vem jag äter lunch med.
Erfarenhetsmässigt vet jag också att det sedan är upp till de lokala cheferna att tolka dokumentet och ha koll på sina egna medarbetare, och ovanstående lämnar väldigt mycket över för fri tolkning, så fortfarande tror jag att det kommer att skilja sig väldigt mycket åt beroende på vem som råkar vara ens närmaste chef.

Jag förstår oberoende och trovärdighetssnacket, utifrån att Sveriges Radio är Public Service och ska stå för en objektiv oberoende journalistik.
Men att inte få “skvallra” om medarbetare? Vad räknas som skvaller? Vem drar gränsen?

Och sedan snacket om kollektivavtalet och lojalitet med företaget.
För Public Service borde gälla samma som för alla i offentlig sektor, nämligen meddelarfrihet. Inte minst på grund av oberoendet och objektiviteten. Hur ska jag kunna lita på en nyhetsförmedlare som inte låter sina egna medarbetare kritisera eller uttala sig om sina arbetsförhållanden eller tycka till om journalistiken som produceras?
Uppdaterat: Fick påpekat för mig att meddelarprincipen är till för att man ska kunna berätta något för journalist som i sin tur ska publicera, men principen för meddelarfrihet i sin tur är ju att man av demokratiska skäl som anställd i offentlig sektor ska kunna berätta för att medborgarna/skattebetalarna har rätt att få reda på hur saker och ting går till. Så för mig är det inte någon stor skillnad på att folk har rätt att anonymt berätta saker för en journalist, eller att faktiskt berätta själva…

Detta tycker jag dessutom inte bara är en angelägenhet för Public Service, utan för alla medieföretag och journalister om de trovärdigt ska kunna värna om offentlighetsprincipen och kräva att andra lägger korten på bordet, står för sina handlingar och inte använder sig av sekretess-stämplar i tid och otid.

Det finns medarbetare på Public Service (fast i det här fallet SVT) som tillfrågats om de vill vara en del av SSBDs redaktion. En av dem har tackat ja. Men hon inte fått det skriftliga tillstånd som tydligen krävs för att hon ska få medverka och delta i diskussionen om framtidens medier och utvecklingen av journalistiken. Ett tillstånd som hon väntat på i flera månader nu.

Det tycker jag är fullständigt vansinne.
Vad tycker du?

Läs gärna också om Eva Hamiltons framtidstankar, och enkäten där bland andra jag svarar om SVT:s medverkan i sociala medier.

Uppdaterat: Fick en kul kommentar på Twitter. “Om PUL gällde irl, då fick jag inte berätta för Mia att Peo har en snygg tröja utan att först ringa Peo och fråga: Får jag berätta?”


26
Nov 08

VLT öppnar sin debatt igen, med tydligare regler

I söndags berättade vi om VLT som stängt ner sitt debattforum.

Nu har man tagit beslutet att öppna upp igen, men med mer restriktiva regler.

VLT:s diskussionsregler
Välkommen till att diskutera på vlt.se.
Vi tycker det är viktigt att ha ett forum för diskussion för att du ska kunna kommentera våra bloggar och artiklar, samt vara delaktig i aktuell lokal debatt.
Dock finns det en del regler som vi vill att du följer och respekterar.
För att ditt inlägg ska publiceras måste du ange ditt namn och också ge din e-postadress.
Vi vill att dina inlägg är sakliga, att du håller hyfsad ton och inte sprider lögner runt dig. Bedömer vi att dina inlägg strider mot detta, kommer de inte att publiceras.
Inläggen på vlt.se får inte innehålla:
o Personangrepp
o Rasistiska åsikter
o Förolämpningar
o Grova svordomar eller könsord
o Uppmaningar till brott
o Länkar till sajter med rasistiskt eller pornografiskt innehåll
o Uppgifter som gör att du bryter en tystnadsplikt

Personligen känner jag mig alltid tveksam över luddiga beskrivningar så som “förolämpningar”. Vem avgör vad som är en förolämpning? I en debatt med motstridiga åsikter bör det kunna hetta till och vana debattörer kan göra det till skön konst att förolämpa varandra med stil. Man ska inte heller underskatta den dragningskraft som hetsiga debatter kan ha.
Ger man sig in i leken bör man leken tåla.

Sedan undrar man ju hur VLT:s webbredaktör ska hinna kontrollera allt som skrivs och försäkra sig om att det inte är lögner som publiceras.
Och var går gränsen för vad som är “grova svordomar”? Vems normer ska man följa? Tjänstgörande webbredaktörens? Kommer VLT att ha en lista över godkända versus icke godkända svordomar liggande till hands för den som är osäker?

Självklart bör man sätta ner foten när ett debattforum spårar ur, men det behöver inte gå till överdrift. Och den typen av regler som VLT nu formulerat kan komma att orsaka en hel del kritik och misstänksamhet från läsare. Det någon anser vara en förolämpning anser någon annan vara något helt annat.
Jag vet också av erfarenhet att många sansade personer drar sig för att skriva i ett forum om de inte är säkra på att bli publicerade, och hela tiden måste känna sig lite rädda och osäkra på var gränsen går.

Jag tror på mycket få men tydliga regler, och jag tycker inte att det är en tidnings sak att agera förmyndare över vuxna människor som inte kan hålla sig över sandlådenivå i en diskussion.

Däremot är jag inte helt säker på att en nyhetssajt nödvändigtvis ska tillhandahålla ett öppet debattforum. Nätet är fullt av platser för det fria ordet, och mediehusen kanske hellre ska satsa på kommentarer och diskussion kring de egna nyheterna, istället för att lägga dyrbar tid på att moderera forum som ofta har en tendens att snöa in på ett eller ett par ämnen som några få initierade har intresse för. Jag har inte riktigt tänkt klart kring detta, andra synpunkter mottages tacksamt!

Uppdaterat: Häromdagen fördes en diskussion om detta på Jaiku. Tommie Nordholm ställde där en väldigt relevant fråga, som tål att tänkas på några varv:


25
Nov 08

Myten om kontroll över sitt medievarumärke

En av mina käpphästar när jag pratar sociala medier med företag är att ingen någonsin haft kontroll över sitt varumärke; och i sociala mediernas tid har man det ännu mindre. Det viktiga blir att förändra sin inställning och inse att man är delägare till sitt eget varumärke – och därmed också bara delvis den som fyller det med värde. Positivt är att det är ens konsumenter som kan vara medskapare av värden för detta – om man som företag eller organisation väljer att göra rätt.

Det är inga nya farhågor. I maj skrev vi om det i och problematiserade det utifrån interlänkning och target marketing utifrån den som länkar till artikeln.

Tyvärr har ett antal medieföretag det gamla sättet att se på kontroll – och nu senast är det branschorganisationen för danska tidningar som försöker att förbjuda “djuplänkning” av artiklar. Framförallt är det mot Google News och liknande mer automatiserade nyhetshubbar som danska publicister vänder sig mot men principfrågan innebär att det kommer att drabba alla de som väljer att använda länkar till en tidnings artiklar. Via Peter Sverre kan man läsa att:

Hvis de vil benytte danske avisers stof, så er der tale om en forretningsmæssig handling, og så er der et økonomisk mellemværende mellem Google og aviserne

. Ska man dra detta till sin spets så handlar det alltså om att den som tjänar pengar på sin sajt ska inte ha rätt att djuplänka till danska tidningars enskilda artiklar. Det innebär helt enkelt att om jag vill länka till artikeln i SvD där Nils-Petter Sundgren vill införa ungdomsfria biovisningar så skulle jag bara få länka till Svd.se. Så skulle det också vara på Google News: gissningsvis skulle rubriken kanske få vara med men länken skulle gå till förstasidan. Man kan undra hur det hela skulle ställa sig när det gäller Knuff.se, Bloggportalen och andra hubbar som djuplänkar till artiklar på grund av att bloggare djuplänkat i sin tur.

Självklart har det mött motstånd även från journalister trots att även journalistförbundet går på samma linje vilket Mediebloggers återpublicering av ett svar från förbundets jurist visar, där hon försöker att blanda in aspekten om “lojala” länkningar:

Der kan linkes frit til hovedside, hvis det er konkret begrundet. Opbygges der en samling, som mere eller mindre bliver formålet med din hjemmeside, er det noget andet. Så er det udenfor citatreglen og kan også være i strid med markedsføringsloven. Der kan dyblinkes, når linket er loyalt. Loyaliteten vurderes efter de samme kriterier som det lovlige citat.

Onekligen kan man fundera som Medieblogger ovan: en länk är väl en länk? Det finns ett antal historiska exempel på liknande försök att förhindra att användare, konsumenter och framförallt bloggare kan använda djuplänkning. Senast var då SF Bio valde att förhindra sajter att plocka ner deras tider och på så sätt ge människor möjligheter att se mer bio – något Vassa Eggen påpekade var galet och som jag också ansåg vara dålig varumärkes- och kundvård. 2006 hade Coop en märklig länkpolicy som jag uppmärksammade här. 2004, då Sverige knappt visste vad bloggar var hade man i USA samma problematik – bland annat valde Fast Mag att hålla en hård länkpolicy tillsammans med ett antal andra. (Fyll gärna på med exempel i kommentarerna).

Problemet är helt enkelt att en sån oerhört hårdför länkpolicy, som är i fullständig otakt med teknisk utveckling och användarens respektive läsarens beteenden skyndar på traditionella mediers svanesång. Vassa Eggen beskriver det med att tidningarna

fortsätter den obönhörliga lämmelmarschen mot stupet.
Tramp, tramp, tramp, tramp.

Den skapar ett nytt gap mellan å ena sidan hårt kämpande traditionella media och å andra sidan snabbfotade nya mediekanaler. Det som främst traditionella medier inte förstår (men ibland även glöms bort av bloggare och andra) är att de två är beroende av varandra mer och mer. Det sker ständigt en ökad synkronicitet mellan å ena sidan mediernas nyhetsrapportering och bloggares postningar, vilket båda har nytta av; tekniskt via Twingly och liknande funktionalitet men också via noder som Knuff med flera. RSS-tekniken innebär möjligheten att plocka ner alla publicisters enskilda postningar och artiklar och skapa ett eget nyhetsflöde på sin egen sajt – dock är det sällan som någon väljer att stoppa in hela artikeln i sin blogg.

Svenska tidningar har förstått det – och använder det. Aftonbladet väljer att lyfta upp ett antal bloggar, direktlänkat med bild, till relevanta postningar. Fler och fler väljer att använda sig av Twingly eller liknande pingback-tjänster. SvD och kvällstidningarna skriver ofta en uppföljande artikel om vad bloggare skrivit (exempel dock utan länkar vilket är förhoppningsvis förbättras) om huvudartikeln: en uppföljningsartikel som är mycket läst och uppskattad, inte bara av de bloggare som är med i den. Svenska tidningar valde också rätt tidigt att använda sig av bloggformatet även hos sina krönikörer. Och Newsmills grundläggande tanke bygger mycket på länkar både till och från bloggosfären.

Det handlar helt enkelt om en ytterligare marknadsföringskanal – där både den som marknadsför och den som marknadsförs vinner: den första genom att det skapar mervärde för hans eller hennes besökare, den senare för att den får besökare från den förstas sajt. Att då förbjuda djuplänkningen innebär snabbt att få kommer att klicka på någon länk som hänvisar till en artikel – då man vet att man måste leta efter artikeln på tidningens sajt.

Ett sånt här förslag, liksom de tidigare diskussioner som förts runt en del tidningars val att rumphugga sina artiklar på nätet och hänvisa till papperstidningen, är möjligen kortsiktigt fruktbart (även om ingen kan bevisa att det senare faktiskt ökar papperstidningens upplaga) men långsiktigt att döda sitt varumärke. För det problem som danska tidningar eller vilka tidningar som helst kommer att stöta på är att när de väljer att förhindra djuplänkning så kommer någon annan att starta en tjänst där det går att länka direkt till artikeln; det kan vara en rewrite, det kan vara en egen nyhetsredaktion – men någon kommer att göra det. Och skratta hela vägen till banken. Det är samma problematik som skivbranschen missade och som gjorde att ett datorföretag, Apple, tog kakan vad gäller digital musikförsäljning via sitt iTunes. Och det har klara kopplingar till de heta diskussioner som pågår i alla medier, både de traditionella och de nya medierna, om upphovsrätt och IPred.

Vinna-eller-försvinna-frågan blir: ska man låta en princip döda eller hitta nya vägar för att än en gång gå i takt med utveckling och konsumenternas/läsarnas beteenden? Vill man fortsätta att försöka kontrollera sitt varumärke på bekostnad av sina läsares vilja att interagera med varumärkets produkt: i det här fallet artiklar och innehåll?

Eller vågar man att förändra sin syn på sig själv, sitt medievarumärke och sina läsare och därmed bli en del av den nya medievärlden?

Uppdaterat: Sofia har skrivit en mer personlig postning om länkkärlek. Som ändå har väldigt mycket att göra med ovanstående.
Jeff Jarvis uppmärksammar det hela precis som Twingly. Jason Fry skriver redan 2007 om det belgiska exemplet. Journalisten tar upp frågan precis som Medievärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,