Posts Tagged: PK


19
Apr 10

Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt?
Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?


Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah


12
Apr 10

Journalistiken är inte hotad, mediehusen är det

Det har varit en hel del snack om “Press under press”, Publicistklubbens årsbok, i dag

Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.


19
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 42

Den här veckan har jag haft fullt upp och inte hunnit med att ha den dagliga koll jag vill ha på händelser i branschen, men somligt har jag snappat upp och här kommer en sammanfattning som börjar redan i förra veckan, då Joakim Jardenberg tog upp ämnet om anonyma kommentarer, i bloggar och på nyhetssajter. Jag rekommenderar alla som har en sajt med kommentarsfunktion att läsa hans postning, och framförallt diskussionen i kommentarsfältet. Jag har gett min syn på saken i Bloggvärldsbloggen. Jag är alltså för att tillåta anonyma kommentarer men i princip emot att kommentera anonymt.
Jag är helt övertygad om att sista ordet inte är sagt i denna diskussion, men som jag skrivit – jag vill ha hållbara argument för att inte tillåta anonyma kommentarer. De jag sett hittills räcker inte.

Andra som funderar på kommentarer är NRK Beta som resonerar med sina läsare om kommentarsfunktionen.

Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.

Dagen efter voteringen arrangerade Fokus konferensen När tekniken förändrar politiken. Jag var där och lyssnade på flera intressanta debatter, och twittrade en del, något jag inte var ensam om, här finns twitterflödet med hashtaggen #tekpol. Anna Serner var också där, liksom Björn Wiman. Jag diggar verkligen hans avslutande mening om att vi nu har större möjligheter än någonsin tidigare. Som exempel tar han den kampanj som förts för att ÖIS ska slippa betala böter till Svenska Fotbollförbundet för att de haft en banderoll med texten Free Dawit Isaak på matcherna. En kampanj som snabbt spred sig på nätet och som fick Svenska Fotbollförbundet att riva upp beslutet. Det kan löna sig att höja rösten. Nu hoppas jag bara att det ska hjälpa Dawit också…

Det blir mer och mer av stora förluster, små segrar. Ett annat exempel på det är hovrättens friande av Ephone som inte behöver lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Men många små segrar kanske ger en bättre slutsumma. Hoppas jag. Även om fildelningsjägarna inte ger sig i första taget.

Är förresten Dagen den enda tidning som ens gjort en ansats att korrigera uppgiften om de 750.000 pedofilerna?

Allt fler chefredaktörer bloggar. Petra Jankov, webbredaktör på SJF, samlar flöden från chefredaktörernas bloggar på den här sidan. Mycket bra initiativ och om du är en chefredaktör som bloggar eller saknar någon som inte finns på listan – tipsa Petra!
Bland de chefredaktörsbloggar jag läst under veckan har jag fastnat särskilt för tre, det är Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet, som skrivit en krönika om Offentlighetsprincipen, och så är det Jan Helin som bloggar om sin gikt. Men inte bara det. Helin har nyligen börjat blogga igen efter att ha varit tyst efter ett första inte så lyckat försök. Men det tar sig. Här visar han en delvis ny sida, han är riktigt personlig samtidigt som han skriver om något som angår läsarna, och han får ihop det.
Den tredje chefredaktörsbloggen som jag gillat i veckan är Lars Johansson på HD som skriver om vilken typ av kommentarer han inte vill ha i sin blogg. Det är tydligt, rakt, och kan inte missförstås. Gillar också den här posten där han resonerar kring den extrema exponeringen av Anna Anka i svenska medier.

En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…

För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.

The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.

Aftonbladet omorganiserar och från i måndags jobbar Anna Hjalmarsson på heltid med läsarmedverkan. Jag tror det kan bli bra, och jag tror hårt på Anna som hittills visat stort engagemang i och för de sociala medierna. Våra läsare ja. Som inte är så intresserade av sport och familjenyheter som vi journalister tror. Ulrika Andersson har forskat vid JMG och snart läggs hennes doktorsavhandling fram. Den verkar oerhört intressant tycker jag.

Fredrik Stenbeck har lanserat en ny tjänst som ska mäta utslag i de sociala medierna. Jag kan tänka mig att det finns en hel del efterfrågan.

Det ser ut som om papperspriserna sjunker. Samtidigt som tidningsläsandet i varje fall tillfälligt ökar. Kan ju vara bra sak om Stampen vill snygga sina siffror nästa år. För det ser inte bra ut, inte alls.
Samtidigt som det går sämre för tidningarna ökar arbetslösheten i journalistkåren. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken. I Storbritannien byter The Guardian ut pappersjournalister mot bloggare. Något som Olle Lidbom skrivit mycket bra om på Newsmill.
The Guardian satsar helt enkelt på nätet när det går sämre för print. Lite apropå det vill jag slå ett slag för Mickey J Barzcyk. Han levererar nyheter som de flesta svenska medier inte fångar upp, men nyheter som engagerar och intresserar. Han gör också en hel del research som i många fall med hästlängder slår den som svenska medieföretag ägnar sig åt när de snor andras grejer.
SvD.se satsar på nätannonsering, och jag gillar resonemanget.

Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.

Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller…
Men det går bra för Google.

Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.

Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.

Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.

Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.

Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.

Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.

I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.

Sugen på konferens? Här finns en bra sammanställning över de viktigaste konferenserna inom webb och sociala medier.

Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.

Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.

Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?

Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll.
Bild 1Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.