Posts Tagged: Piratpartiet


17
Jan 10

Veckan som gick – Vecka 2

Mitt herrskap, god fortsättning! Till att börja med, bli nu inte allt för arga på mig om jag missar något absolut väsentligt. Vi vet väl alla hur det är att kallstarta efter lite ledighet? Okej, då kör vi.

Vi skakas självklart alla av de starka bilderna och rapporterna (Mattsson/Helin) från Haiti (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, GP).

I samma andetag är vi en del som har skrattat åt lustigheterna kring fenomenet “trollning” (länktips Johan Hedberg), där intet ont anande människor går med i diverse Facebook-grupper som sedan efter ett tag byter namn till extremt olämpliga saker. Men när det görs kring Haiti, då är vi nog många som inte tycker det är roligt längre. låt er inte luras, för det är minsann inte alltid så lätt att vara engagerad samhällsmedborgare heller.

Och när det gäller svindel så rullar Röda Korset-skandalen med af Donner vidare.

Planerad journalistik, kan det vara något? Resumé rapporterar om Svenskans omorganisation:

“20 januari sjösätts nya organisationen. Ytterst handlar det om ett helt nytt sätt att arbete. Den största förändringen är att SvD har skapat en utökad redaktion med fokus på snabba nyheter för tidning och webb. Den andra, och kanske långt viktigare förändringen, är att samtliga avdelningar ska ha ett betydligt större fokus på vad SvD kallar planerad journalistik.”

Och TT startar upp Uppdragsmedia. Ytterligare ett tecken i tiden? Vassa Eggen målar i alla fall på ordentligt med sin allra mörkaste färg:

“Mediekrisen har drabbat alla: från institutioner som tidningar (- 23% annonsintäkter i USA) och magasin (-19%), radio-kanaler (-23%), tv-kanaler (-12% för marksänd tv i USA) till individnivå – mellancheferna ligger illa till (fråga cheferna på Dagens Nyheter) och frilansjournalisterna knäar.”

SSBD-bekantingen Björn Hedensjö skriver på DN.se-bloggen:

“Antalet kommentarer på sajten har ökat explosionsartat under året och räknas nu i tusental varje dygn. Kommentarerna tillför mycket läsvärde – nya infallsvinklar och bra debatter – men ställer också stora krav på oss som publicerar dem. För övervakningen av kommentarsfält och blogglänkar anlitar vi ett företag specialiserat på webbmoderering.”

Besvärligt med sådana enorma inflöden förstås, men samtidigt vilket fantastiskt kvitto på att journalistiken verkligen lever och engagerar! Apropå läsarreaktioner, så är det rimligt att anta att allt fler kommer att förvänta sig svar av organisationer, i det här fallet Hallandsposten:

“Jag använder ju sociala medier nu, i detta fall min blogg, för att kommunicera med er på Hallandsposten. Jag är en av era läsare och mina åsikter bör intressera er eller? Använder ni webben rätt så kommer ni själva att snappa upp detta ganska snart och kan ta del utav det. Vore trevligt med någon typ av svar.”

Mindpark stänger ned #Mindpark100 med en epilog från Joakim Jardenberg. Det blev inte 100 postningar, men det som räknas är att det till slut ändå blev 50-talet fantastiska vittnesmål om det decennium som flytt! Många kramar från “konkurrenten” för en fantastisk insats!

Karin Malmsten på Ljud- och Bildskolan påminner om att medieprogrammet håller på att läggas ned.

Sedan så tjafsas det väldigt mycket om Conan och Jay – lite talent management kanske inte skulle skada? Apropå snackisar, så var det ju något om BH-färger på Facebook också:

“Enligt Göteborgs-Postens blogg Teknik & trender påstås det att kedjebrevet ursprungligen skickats från England och var en kampanj mot bröstcancer. (Bakgrunden till kedjebrevet förklaras på bloggen Lost in Translation).”

Jag har extremt dålig koll på Stora Bloggpriset i år, men titta in hos Sofia Mirjamsdotter och länka dig vidare därifrån.

Här ett skrämmande tidsdokument från Åsa Moberg om sexuella trakasserier inom kulturjournalistiken. Apropå kultursektorn så har Evelina Wahlqvist, forskare i kreativitet vid Handels i Göteborg släppt en forskningsrapport om kopplingen mellan kultur och regional lönsamhet.

Mycket sociala medier och politik, förstås. 2010 är ju trots allt ett valår.

Frågan är vad Piratpartiet egentligen ska hitta på? EU-valet i all ära, men just nu har inte partiet med sig något momentum från 2009. Mer politik 2.0 då? Jag skäms inte för att lyfta fram SSBD-bekantingen Johan Ronnestams megapostning på ämnet – den har många starka poänger.

När jag ändå pushar för SSBD-gänget så ohämmat, så passar jag på att lyfta fram min egen postning om det svenska modebloggarfenomenet. Kan vi verkligen kalla dem modebloggare längre? Okej, knappast lika viktigt som Haiti, medborgardemokrati och nya personer på nya jobb, men ändå.

Läs även Per-Åke Olssons viktiga tankar kring webbstrategier och Hans Kullins tankar om tunna tidningar utan annonser (ligger svaret i siffrorna?).

Mer SSBD-nytt: Paula Marttila blir skribent på Bub.blicio.us – grattis! Och Ebba von Sydow blir hovreporter på SVT – grattis! Och med Ebbas övergång blir SSBD alltså Bonnier -1 och SVT +1.

Edvard Unsgaard, då? Ni vet moderaten som hamnade i blåsväder för att ha uttryckt sig klumpigt på Facebook? Sofia Mirjamsdotter tycker vi ska sluta stigmatisera städerskan. Niclas Strandh betonar vikten av en personlig strategi. Själv tycker jag att Unsgaard borde be om ursäkt på riktigt eller låta bli. Det där tramset om “vantolkningar” fungerar knappast.
Sofia har också skrivit på SVTDebatt om hur hon tycker att politiker och journalister ska förhålla sig till sina och andras Facebookstatusar.

Och vad är det man brukar säga? 100 miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit.

(Eller drick färskpressad juice, kanske? Verkar ha fungerat för Gustav Holmström på Mini Geek Camp. Tur att det finns människor fortfarande som tänker nytt.)

Apropå stigman förresten – är inte bloggosfären (ja, jag vet att ordet är “ute”) som mest fantastisk när det personliga verkligen träder fram? Läs Skrymtas fantastiska skildring av en för honom livsviktig relation.

Sedan är jag arg och orkar inte länka när det gäller jakten på vår svenska varg. Eller jo, en länk till Badlands Hyena kostar jag på mig.

Till sist: Retorikälskare? Efter en märklig tweetväxling mellan mig, Nikke Lindqvist, Joakim Jardenberg och Rick Falkvinge så dök den här fantastiska Orson Welles-monologen om polisbrutalitet upp! Väl rutet!


25
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 43

Jan Guillou och KGB – ja, så börjar det här veckobrevet. Thomas Mattsson på Expressen sätter det hela i perspektiv:

“Guillou är ju själv en av Sveriges mest profilerade journalister, tidigare ordförande för Publicistklubben och en IB-avslöjare och tv-programledare som bland annat vunnit ”Stora Journalistpriset”. Han är kontroversiell, men Guillous gärning har otvetydigt spelat en stor roll – han är inte bara vår mest framgångsrika författare, utan också en del av vår nutidshistoria.”

Så visst var det en nyhet “av bästa kvällstidningsmärke“, och framförallt Expressen tände på alla cylindrar. Vad nyhetsmedierna drar på är alldeles uppenbart, men vad tycker och tänker läsarna egentligen? Vi har alla kollektivt lärt känna Guillous offentliga persona och klart är nog att han står sig själv närmare än något lands underrättelsetjänst – må den vara svensk eller rysk.

Som kommunikationsrådgivare lyfter jag då hellre fram Guillous mediehantering som i många stycken är helt rätt – istället för att gömma sig tar han sig an drevet på en gång. Vad hade hänt om han inte adresserat anklagelserna utan istället gömt sig i en vecka? Som kolumnist åt Aftonbladet hade det varit enkelt att enbart tala ut i egen kolumn, men istället gör han klokt i att ge sina pratminus till konkurrenten Expressen som gjorde avslöjandet.

“- Jag var 22 år och trodde att jag skulle avslöja KGB, säger Jan Guillou till Expressen.”

Sympatiskt, ändå. Också Jan Helin hanterar situationen. På sin blogg påpekar han att scoopet kanske ändå inte är så stort som Expressen vill ha det till, men skyndar sig samtidigt att påpeka att Guillou också är “en vän och en medarbetare”. Jan Helin:

“Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Om jag blir anklagad för att vara partisk i denna fråga har jag inga problem med att omedelbart erkänna. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.”

Så, vad vi har bevittnat denna vecka är en formidabel uppvisning i mediehantering från Jan Guillou och våra bägge kvällstidningar. Den frågan som försiktigt hänger kvar är huruvida det hade gått lika väl för en okänd journalist som ertappats med uppdrag åt KGB?

Något som inte fick lika stort genomslag är Simon Sundéns (även om Expressen agerade föredömligt på kritiken) och Nikke Lindqvists senaste avslöjanden om webbtidningarnas länkförsäljningar. Varför? Antagligen är köpta länkar och Google-rankingar fortfarande för komplex materia för många journalister att rapportera vidare om.

Om någon journalist skulle välja att fördjupa sig i SEO-frågor av det här slaget så har jag en känsla av att det i den här gråzonsvärlden finns mängder med scoop att gräva fram.

Generellt kan det vara en stor och viktig demokratisk frågeställning – är journalistkåren kunnig nog för att kunna rapportera om det som sker runt omkring oss? Läs Farmorgun i Norrtälje som problemformulerar.

Är Twitter bara pladder? Kanske är det mer komplext än så, för det som är pladder för den en kan var hårdvaluta för en annan. Exemplet med Computer Sweden-journalisten Marcus Jerräng är obligatorisk läsning. Och om det finns nyheter och business intelligence att inhämta från de sociala arenorna, visst torde detta angå framtidens journalister?

På ämnet skriver min vän och medredaktör Sofia Mirjamsdotter kanske veckans måsteläsning för våra svenska politiker som undrar varför deras kampanjande i de sociala medierna inte tar den fart de önskar:

“I de sociala medierna måste man också lyssna på andra, inte bara tala själv. Den som vill få ut ett budskap på Twitter kan lyckas väldigt väl med det, men inte om personen ignorerar tilltal. Det funkar lika dåligt på nätet som ansikte mot ansikte. Mona Sahlin vill få ut sitt budskap. Utan intresse av att kommunicera, utan intresse av att veta vad andra tycker och tänker, utan att bemöta kritik. Det är inte så internet fungerar. På internet delar vi. Inte bara musikfiler, utan också idéer och kunskap. Ibland delas recept.”

Per Torberger tillägger:

“På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.”

På det temat: Om du undrar över vilka kloka människor som finns att följa på Twitter, håll koll på Micco Grönholms veckorekommendationer.

Ica-Jerry drar fram som en virvelvind i medierna – gamla som nya. Vi gillar reklamen – men gillar vi Ica bättre för det? Eller är det så att vi snarast ser dem som duktiga reklamköpare? Och att vi överhuvudtaget reagerar – pekar inte det på en förhärskande normativitet som inte är så lite skrämmande?

Ett axplock av tyckare: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB.

Gratisjobb, förresten? Nej tack. Själv skriver jag nog vidare här ändå på SSBD ett tag till i alla fall.

En viktig poäng med det faktum att ett nytt medielandskap växt fram är att det “gamla” medielandskapet också förändras. Det är en poäng som ofta missas. Läs därför Jan Gradvalls krönika om hur publiken recenserar (crowdsourcar en upplevelse kollektivt) inte bara av i det här fallet Fleetwood Mac på Globen – utan även recensenterna själva.

Skriver du en uppsats? Varför inte göra arbetsprocessen publik, som Niklas Olsson?

Ska jag skriva något om Sveridemokraterna, kanske? Jag borde väl göra det. Ni vet alla vad som hände: Aftonbladet publicerar en debattartikel av Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare. Mediekarusellen drar i gång; Jan Helin själv kommenterar och Ulf Nilson gör tummen upp, DN går emot och SvD resonerar lite försiktigt. Expressen håller inte alls med. Polisanmälan är gjord. Och Jimmie Åkesson talar ut på Newsmill.

Väldigt mycket metadebatt, kan jag tycka. Missförstå mig inte, utgivarskapet är alltid viktigt att debattera. Men ändå. Det faktum att främlingsfientlighet existerar är väl det egentliga problemet, inte huruvida de stora mediehusen ska ta fram den våta filten eller ej? Sydsvenskans Niklas Orenius twittrade i alla fall från Sverigedemokraternas årliga kongresss.

Vän av ordning undrar även hur valrörelsens “exotiska” mediesekunder kommer att fördelas mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet. I kampen om medieutrymmet står det onekligen 1-0 till Sverigedemokraterna ännu så länge – kommer det att påverka valutgången på sikt?

Filter går bra och vinner priser. Läste mitt första nummer här i veckan, riktigt gedigen journalistik. Vore intressant med en kommentar om hur redaktionsledningen ser på webbens roll.

Och så var det ju den där bröstgrejen. Ibland glider saker och ting igenom redaktörernas finmaskiga fångstnät, men att sudda ut dem? Är inte det lite väl… ängsligt? En kvinna i bikini måste vi väl tåla även om forumet inte var det rätta? Låt oss istället se det som ett kul inslag till tv-kanalens årskrönika.

På temat svåranalyserat så läste jag pappersutgåvan av Journalisten här i veckan. För mig som inte är journalist – oj, vad tydligt klyftan mellan webb och papper framgår! Det är verkligen hela skalan från att riva väggar mellan redaktion och annonsavdelning till att helt ignorera webben.

Phew! Jag kommenterar inte detta vidare, utan överlåter det åt mer insatta skribenter att diskutera här på SSBD och på andra plattformar här framöver.

Mindparks 100-lista rullar vidare och jag rekommenderar Sandra Jakobs postning om GeekGirl Meetup – en spännande koncentration av inflytelserika och handlingskraftiga kvinnor. På temat geek-träffar så har även Annika Lidnes återkommande konferens Disruptive Media skapat stort genomslag på den sociala webben:

Hänger redaktionerna med i frågor om realtidswebben och att vi snart kanske kommer få se att de allra mest inflytelserika användarna flyttar hela sina ackumulerade identiteter på egna kontrollerade servrar? Hightech jag vet, men väl värt för webbredaktioner och utvecklingsavdelningar att hålla ett öga på.

Veckans tips: Lyssna in på WNYC Radiolabs radioshower. Örongodis.


11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.


19
Sep 09

Andreas Ekström om framtidens journalistik

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan med egen blogg på andreasekstrom.se.

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström