Två tunga gästbloggare på SSBD denna vecka, Peter Sunde om Flattr och Kal Ström om Google, Kina och Microsoft.

Joakim Jardenberg gör skäl för smeknamnet Mr Transparens. Till viss del kanske för att han lägger ut sin DNA-data, men kanske främst för att han driver öppenhetsprocesser mot den politiska makten.

Bildkredd till Svalin.

Tomas Wennström, Mr Sweden Social Web Camp, var också där och det med den äran:

“I fredags deltog jag i ett seminarium om öppen offentlig data, arrangerat av Finansdepartementet och Handelskammaren. På plats var bland annat minister Mats Odell, SMHI:s ställföreträdande generaldirektör Tord Kvick, Lantmäteriets generaldirektör Stig Jönsson och Joakim Jardenberg. Jag var inbjuden i egenskap av grundare av vädertjänsten Vackertväder.se. Vi använder oss av norsk öppen data. Jag pratade bland annat om varför öppen offentlig data är bättre än stängd till den här bilden:”

Se Tomas presentation här.

Öppenhet diskuterades även under Webbdagarna. En uppskattad talare var Alexander Bard, men det hindrade inte mig från att kritisera hans retorik och piratsyn, men trots näsvisa kommentarer svarar han klokt, konstruktivt och ödmjukt.

Kärlek, alltså – ovan från en föreläsning signerad Morris Packer under Webbdagarna.

Konflikt har ju alltid drivit intresse i gammelmedievärlden. Råder en annan medielogik byggd på nätverk, kunskapsdelning och generositet? Sharing is caring. Ja, kanske. Vi bör i alla fall enligt Emma “opassande” Andersson ta det lite försiktigt med att brusa upp på webben:

“Problemet är inte att bli arg online, problemet är att det alltid står kvar och fortsätter att vara argt även långt efter att ilskan passerat, brukar jag säga när folk undrar varför jag försöker undvika att blogga när jag är arg. I livechattar har jag däremot släppt loss lite mer för att känslan är att här och nu har möjlighet att bli dåtid. Under normala omständigheter lär vi oss och går vidare. Men loggar kan sparas, ilska tillåts inte sjunka undan alltid, så jag har i praktiken hoppat ur sådana kanaler eftersom jag inte hittat nåt bra sätt att förhålla mig till det. En slags social anpassning som inte riktig klickat än.”

“Klara utvecklar det här och annat kring att diskutera online, väldigt bra. Även Oscar Swartz skriver i ämnet, med fokus på att vi behöver vara lite mer tåliga. Uppdatering: Mycket tänkvärd artikel på Techcrunch om internets “minne” och hur vi antagligen måste bli mer accepterande.”

Och apropå länkkärlek så kan Lasse Bernfalk skryta om besökarrekord tack vare den sociala webben, men varför länkar han inte tillbaka? Vad är det för gammelmedietänk? Behöver vi skyddas från Flashback, verkligen? Är det journalistikens nya roll, att skydda oss mot det icke politiskt korrekta?

Och så hade vi Disruptive Media Social+Cash. Läs eftersnack del 1 och del 2 hos Jennifer Bark som tillsammans med Annika Lidne anordnat konferensen.

Bildkredd till Pelle Sten. Jag (PR) snackar mätbarhet tillsammans med Johan Ronnestam (reklam/koncept) och Kristina Carlsson (mediebyrå). Annika Lidne modererar.

Från Public Service-dagen har inga länkar passerat i mina flöden. Märkligt? Hörde något om att någon kändis gjort sig lustig över Twitter och sedan hade det varit bra med den saken. Antagligen inget att rapportera om här på SSBD, med andra ord.

Någon som har funderat över hur värdefulla kommentarsfälten egentligen är? Det har jag gjort efter att ha kämpat med otrevliga typer i Dagens Medias kommentarsfält och funderat över sjaviga kommentarsfält har Henrik också gjort.

Intressant från Mikael Nilsson om hur FRA fungerar. Men piratrörelsen har en del att fundera över när det gäller att vinna momentum i valrörelsen och Mattias Lönnqvist sätter fingret på de flesta av hindren.

Skönt att det inte bara är jag som är förföljd av… Sverigebilen.

Läs Isobel Hadley-Kamptz: Ask leder oss till medeltiden.

Gissar att det är mycket mediefolk där ute som arbetat mycket med SEO? Läs potningen hos Nikke Lindqvist om vad som händer nu när Google kopplar på “snacket” på allvar. Medieinnehållet måste få vara socialt/delat, det blir allt mer uppenbart. I synnerhet i Sverige, som ju är mest uppkopplat i hela världen. Så varför inte dra nytta av att det blåser gynnsamma vindar just nu?

Låt oss glädjas åt Politometerns nya Knuff-inspirerade förstasida. Kommer Knuff att anpassa sin förstasida nu? Jämför förresten med SvenskOpinion.nu. Apropå politik; Jesper Strömbäck kritiserar nyhetsmediernas redovisningar av opinionssiffror.

Veckans bästa postning är inte alls en postning och den står nog ändå Anders Mildner för med sin Farligt att skilja nätet från verkligeheten. Veckans rubrik tycker jag går till Niclas Strandh: Facebook är inget problem. Dåligt ledarskap är det. Annars har den här länken om hur mycket tid Facebook tar blivit ordentligt spridd i veckan.

Märkligt och verkligt/overkligt, men enligt Johan Hedberg tycks fejkbloggarna vara på frammarsch.

Apropå verkligheten, eller den skenbara verkligheten, så måste jag väl skriva något om Bjästa. Fast jag har ingen lust, för hela histrorien dryper av inskränkthet, våld, undermålig granskning och rent generellt handlar historien om det allra mörkast i oss människor. En ljusning är dock att flera nyhetsmedier har varit transparenta kring sina respektive ageranden.

Jag har fastnat för Erik Berg beskrivning:

“Historien upprepar sig. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Efter Uppdrag Gransknings välgjorda och plågsamma dokumentär om “masspsykosen” och den andra våldtäkten i Bjästa har det lokala skeendet fått en absurd repris i större skala. Nu riktas all den vrede som väcktes av dokumentären mot en liten ort i Norrland där alla är lika dumma i huvudet. Mymlan skriver:”

”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”

“På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls på Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.”

Immanuel “trollhare” Brändemo skriver också initierat och vällänkat:

“Jag är den första att erkänna att det finns enorma problem med normer på många små orter. Det är jag verkligen; den som läste min blogg det första året jag bloggade vet vad jag pratar om. Det finns maktstrukturersom är fullkomligt förödande, och som lättare får fäste där det är en liten genomströmning av människor. Men det är inte hela sanningen. Det går inte att förklara det som hände i Bjästa med att det ligger i Norrland, att det är en liten håla, att ungdomar har sex, eller något sånt – inte helt och hållet. Inte heller går det att skylla på internet.”

“Vuxna människor, till synes utan förmåga att tänka självständigt, rycks med i drevet; först går drevet mot Linnea och Jennifer, och sedan när deras oskuld uppdagas vänds det istället mot bjästabor, mot prästen och rektorn och de andra som borde ha tagit ansvar men inte gjorde det.”

“Ja, vi är potentiella dryga inskränkta mobbare allihop – oavsett var vi bor. Om några veckor kommer Bjästa kanske att vara delvis glömt, och människor kommer att ha återgått till sina gamla beteendemönster och sinagamla fördomar om vad en våldtäkt är, hur en våldtäkt går till, vem som kan bli våldtagen, vem som kan våldtaoch hur vanligt det är att ljuga om att ha blivit våldtagen.”

Det handlar således inte om Bjästa. Punkt. Eller?

Har du något att säga, något som sätter ditt engagemang i brand? Vill du tala till punkt? Starta en blogg redan i dag och gör skillnad i världen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Nätet ger ett överflöd av information. Att värdera den, ekonomiskt såväl som socialt, personligt och politiskt, har vi mindre tid till. Samtidigt blir det krångligare att göra det.

Under hela nittiotalet så pratades det hela tiden om hur bra mikrobetalningarna skulle bli. Tjänster byggdes som var fantastiska; som bara saknade en enda komponent, själva betalningen.

I takt med att vi byggde bättre sajter, bättre integrationer och lärde oss att dela fantastiska mängder information så vaknade intresset för att kombinera detta med ekonomi.
Bankerna byggde betalningslösningar baserade på hur ekonomi fungerade. Internetspecialiserade företag såsom Paypal byggde system baserade på vad fysiska produkter kostade.

Och med pengar kommer säkerheten. Att göra en betalning på nätet idag är, oavsett summa, cirka sju klick bort. Och det kostar, i runda slängar, från fem kronor och uppåt i avgift, oavsett summa.

Med detta som teknisk/ekonomisk förutsättning diskuterar vi samtidigt hur man ska kunna ge och få betalt för digitala saker. Diskussionen är oftast om hur vi skall subventionera industrierna som är bortrationaliserade genom ny teknik.

Istället för att utveckla en smart ekonomiteknisk tjänst har vi spenderat många år på att försöka debattera “lösningar” för ett problem, som egentligen är en framgångssaga för produkten och skaparen i fråga, med anställda lobbyister som fått betalt för att inte förändra sina åsikter.

En av grundreglerna för hur internet fungerar (bra) är att vi har en fast kostnad för all trafik, oavsett var den kommer ifrån och var den ska. En annan regel är att informationen i sig är gratis, annars blir den inte speciellt populär. Och når man ingen kritisk massa med informationen så spelar inte informationen någon roll längre. Spelar den ingen roll, så vill ingen betala för den!

Hur är då en vettig modell för att dela pengar via internet? Pengar är idag helt vanlig digital information. Därmed bör vi kunna återanvända en del av de idéer som finns vid annan digital informationsdelning.
När jag tänkt på vilka problem som kan lösas så kom jag till slut fram till vad som är på väg att bli Flattr.

Flattr erbjuder sina användare att betala en fast summa varje månad, en summa man själv väljer (minimum 2 EUR).
Saker i systemet har ingen prislapp. Allt är faktiskt gratis, det måste det vara. Däremot kan man som användare välja att dela med sig av sina pengar då man hittat något man gillar.
Alla kan registrera sig. Ingen väljer vilket material som är bra eller dåligt förutom användarna. Alla kan ta emot pengar, alla kan ge pengar.
Om man till exempel läst ett blogginlägg så kan man snabbt klicka på en Flattr-knapp, istället för de sju klick som det i normala fall tar att skicka pengar. Och om du skickar pengar en gång eller tvåtusen gånger, så blir det ingen extra kostnad. Du betalar samma fasta summa varje månad som du själv valt att betala och fördela mellan de inlägg du väljer att flattra.

I slutet av varje månaden så räknar nämligen Flattr på två saker – hur mycket har du valt i månadskostnad och hur många saker har du Flattrat – och räknar genom det ut hur mycket ett knapptryck är värt. Sedan skickas pengarna till varje mottagares Flattr-konto.
Därifrån kan man antingen flattra saker själv, eller ta ut pengarna till sitt vanliga ekonomiska system (bank, paypal etc).

Vad man får i summa från dem som väljer att dela pengar, spelar faktiskt mindre roll. Detta är pengar som inte hade delats annars.
Att sätta en prislapp på något som de facto är utan kostnad är inte så produktivt eller ens lätt. Istället så sker värderingen i Flattr helt i det digitalas essens; det binära i form av 0 eller 1. “Gillade jag detta?” blir frågan, snarare än “Vad är detta värt för mig?”.

Detta hoppas jag förbättrar såväl som förändrar hur information delas. Att flattra en bild på en åkermark ger bildskaparen en inkomst han tidigare inte hade. En inkomst vi tidigare inte räknat på.
Barriären för vad som är en skapare kan brytas ner samtidigt. Det är till exempel fullt rimligt att flattra en insiktsfull kommentar på en blogg även om man inte gillade blogginlägget. Så länge det finns möjlighet att Flattra så spelar inte var man gör det så stor roll.

Flattr är inte heller inlåst till det internetska, det skulle faktiskt lika väl gå att flattra en bit av E20. Eller luften vi andas, om någon kom på en bra koppling till den. Rent tekniskt är det ingen större skillnad för systemet. Tankemässigt är det kanske lite vanskligare.

Kanske misslyckas Flattr fatalt. Det spelar inte heller så stor roll. Däremot spelar det stor roll att försöka gå ifrån situationer där ingen kan vinna, till att skapa en rättvis situation där alla vinner.

/Peter Sunde Kolmisoppi

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström

Same!? Same?? But?? Different?!?

Nyheter har mer eller mindre alltid varit gratis.
Det nyhetskonsumenterna betalat för har alltid varit paketeringen, distributionen.
Självklart är det nyheterna de vill åt, men priset de betalat har inte tillnärmelsevis täckt kostnaderna för det journalistiska arbetet.

Idag är det många som lägger stora pengar på dyra teveapparater, datorer och bredbandsuppkopplingar. Man köper mobiltelefoner och satsar på abbonemang som ska mesta möjliga uppkopplade tid till minsta möjliga pris.
Många köper också tidningen, men det är inte nyheterna de betalar för. De betalar till största delen för att få den tryckt på papper och hemburen tidigt på morgonen.

Innehållet, journalistiken, är det allt färre som är beredda att betala för. Allt fler protester höjs mot tevelicensen, många säger upp sin morgontidning och fler väljer att inte ens börja ha den. De försök som gjorts att ta betalt för journalistiskt innehåll på nätet har inte varit särskilt lyckade.

Det här är så klart inte hela sanningen. Det finns fortfarande lyckade satsningar på redaktionellt innehåll som står för sig självt. De goda exemplen i Sverige är till exempel veckotidningen Fokus, som fokuserar på nyheter och fördjupning, och Filter som månadsvis satsar på gediget redaktionellt innehåll, som folk faktiskt är beredda att betala för att både få tryckt på papper och utdelat med posten.

Men dagspressen har hamnat någonstans mitt emellan. Morgontidningen bjuder oftast på gårdagens nyheter. Få hinner läsa den innan de ger sig iväg till jobbet och under dagen kan de flesta uppdatera sig med vad som hänt och händer i omvärlden. Gratis. Utan att betala ett enda öre. Samtidigt som mediehusen satsar stora pengar på att publicera i alla kanaler och den fördjupande, granskande journalistiken som det ändå finns ett intresse för att betala för blir lidande.

Så vad ska då tidningshusen göra i tider när de flesta gärna betalar för distribution men mindre för det innehåll man levererar, och papperstidningen i sig inte anses värd att betala för att få hem i brevlådan?

Kanske som Joakim Jardenberg på Mindpark föreslår idag. Sluta trycka tidningen:

Illa är också att de som känner till det tolkar det som en passiv åtgärd. Visst finns det besparingar att göra på papper, tryck och distribution, men det är inte det som är det viktigaste. I synnerhet inte för oss som verkar på en lokal marknad. Låt oss testa att vända på perspektivet och se det som en aktiv åtgärd. Om vi inte sitter och väntar på att utvecklingen ska tvinga oss, utan vi istället placerar oss i förarsättet och tar ett radikalt grepp. Vad händer om…

Som vanligt handlar det om annonsintäkter. Jag använder igen Helsingborgs Dagblad som ett exempel. Tidigare har vi kunnat läsa att man plockar in ca 500 miljoner om året i reklampengar, huvuddelen från den lokala marknaden. 95% av de pengarna placerar marknaden i den prenumererade morgontidningen. Men vad skulle hända om vi tog bort den möjligheten?

Utan morgontidningen som reklamplats hade säkert en del av pengarna istället hamnat i andra lokala medier. Jag kan tänka mig att både RixFM och TV4 hade jublat. Men vi måste vara otroligt klumpiga för att inte vinna den största delen av kakan till våra egna kanaler. I synnerhet som läsandet av både vår webb och vår gratistidning rimligtvis ytterligare skjuter i höjden utan konkurrens från en prenumererad morgontidning.

För visst finns en publik för det innehåll mediehusen levererar. Intresset för nyheter kommer inte att försvinna. Och någon måste sortera i informationsflödet. Någon måste utan andra intressen än att berätta sanningen och oberoende granska makten faktiskt ta reda på saker. Precis som det alltid har varit. Men det har inte betalats av nyhetskonsumenterna. Intäkterna till medieföretagen har med undantag av Public Service i praktiken alltid kommit från annonsintäkter.

Därför är Jardenbergs tankar otroligt intressanta. De annonsörer som vill nå ut till sin lokala marknad – var skulle de vända sig om möjligheten att annonsera i den tryckta tidningen försvann? Varför inte till den lokala nyhetssajten?

För det är annonsörerna som betalar journalistiken. Inte konsumenterna.
De betalar för distributionen. Sin dator, sitt bredband, sin mobiltelefon.
Och den rådande lågkonjunkturen är väl ett utmärkt tillfälle att istället för att satsa på kostsamma tryckpressar våga satsa på att bli bäst på nätet – inte bara på innehåll, utan också för de annonserande kunderna som tidigare varit papperstidningen trogna men har lika stort behov som tidningarna av att hitta nya modeller för sin överlevnad.

Jag tror nu inte att det modet finns hos svenska mediehus, flera av dem lägger nog hellre ner titlar och stänger fabriken.
Men kanske någon vågar testa mellantinget? Satsa på en stark nyhetswebb och lokala annonsörer, och samla det bästa och de mest gedigna fördjupningarna i en veckotidning á la Fokus, som de betalningsvilliga också kan få betala för, det den faktiskt kostar?

Tidigare poster i Media Evolution Blog Race:
Peter Sunde: Chris Anderson visiting Malmö
Martin J Tjörnkvist: Keep what you got buy giving it all away
And comment from What’s Next.

Den här texten finns också på engelska här.

Läs även andra bloggares åsikter om Media Evolution Blog Race, What’s Next, Chris Andersson,

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag ska dit, och SSBD ska också delta i en bloggstafett inför evenemanget. Först ut är Peter Sunde från The Pirate Bay, nu på onsdag.
Sedan följer Martin J Thörnkvist, Morten Lund, och på söndag är det min tur.
Måndag skriver Mikael Zackrisson och slutligen på tisdag är det Eirik Solheim som tar stafettpinnen.

Vi ska alla ska skriva ner våra tankar kring den här artikeln, och teorin om gratis.

Tanken är också att What’s Next ska göra en pocast med Anderson där han får kommentera bloggposterna.

Jag vill gärna ha lite input. Om allt är gratis, hur ska man då tjäna pengar? Vad betyder Andersons teori för mediebranschen?
Läs gärna det här som Jardenberg skrivit om att faktiskt ingenting är gratis, med utgångspunkt i en diskussion med chefredaktörerna Thomas Mattsson, expressen.se och Sören Karlsson, hd.se.
Waldemar Ingdahl skrev nyligen en post med rubriken “Slutet för gratis är gott”:

Wall Street Journal skriver att en studie från Efficient Frontier tar fram att intäkterna från betalda sökresultat föll med 8% under 2008. Inte bra nyheter för bland annat Google, Microsoft och Yahoo!
Tidigare var det att det inte växte lika mycket. Det kan få fler tråkiga konsekvenser. Hur kan det gå för andra typer av annonsering på nätet? Det har varit annonseringen som betalat mycket av gratistjänsterna, inte minst de för internet oerhört viktiga sökmotorerna.

Vad innebär detta? Är Chris Anderson ute och cyklar?
Tyck till, ifrågasätt, ge konkreta och praktiska exempel om ni har några.

Uppdaterat eftersom:

Peter Sunde: Chris Anderson visiting Malmö.
Martin J Thörnkvist: Keep what you got by giving it all away.

Läs även andra bloggares åsikter om Media Evolution, Chris Andersson, Free, Bloggstafettg

Same!? Same?? But?? Different?!?

Först ut idag är Mikael Petersson, reporter på Rapport och en av reportrarna bakom dokumentären om FRA – Tre bokstäver som skakade Sverige, som vi har skrivit om här och lite kort här.

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Jag har blivit ombedd att gästblogga om public service, journalistik och transparens.
Bakgrunden till förfrågan var Rapports beryktade bråk med Carl Bildt (skildrat av bland andra Medierna i P1 ), som startade med en dokumentär som jag var en av upphovsmännen till.
Bildtbråket inträffade ungefär samtidigt med den tuffa uppgörelsen mellan SVT:s Debatt och Peter Sunde från Pirate Bay; två mediebråk där frågor om bloggosfär och gammelmedia, transparens och redaktionsurval aktualiserades.

De var förstås inte de första striderna vi sett mellan media och medverkande. En bit bakåt i tiden hittar vi Geijeraffären där Olof Palme pressade DN att backa i det stora för fel i det lilla; på andra sidan Atlanten hittar vi historien om hur amerikanska försvarsdepartementet la ut en utskrift av en intervju Bob Woodward gjort med dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld – fast med avgörande meningar bortklippta.
Dessa två exempel innehåller inga bloggar. Man skulle nog kunna hävda att inget är nytt under solen, att medias makt aldrig varit allomfattande, att åtminstone makthavare i alla tider har kunnat gå till motangrepp mot medierna.

Men så enkelt är det nu inte. Något har hänt. Något händer.
Bloggexplosionens viktigaste roll är nog den publiceringsdemokratiska. Bloggosfären innehåller en vildvuxen skara skribenter; högt och lågt, politiker sida vid sida med modeintresserade tonåringar, brottslingar och brottsoffer… Det enda som egentligen förenar är viljan att uttrycka sig med bloggen som instrument.
Så fort jag sätter mig vid en uppkopplad dator kan jag börja blogga. Publiceringsformen är omedelbart inom räckhåll; tröskeln från att konsumera nät till att publicera sig blir drastiskt sänkt. Iakttagelse blir deltagande.
Andra former av sociala medier fyller på.
Och gott så. Skvaller och elände till trots (jag har själv gjort uppmärksammade inslag om varför det ska vara så omöjligt för en bloggare att kontrollera en uppgift innan den läggs ut på nätet) så har jag svårt att vid dagens slut tycka annat än att det är jättebra att antalet röster blir fler i det offentliga rummet.
Och därmed gillar jag faktiskt också – att risken ökar att etablerade reportrar får mothugg.

Men den ännu viktigare följdfrågan blir förstås: ska allt detta påverka oss som reportrar och redaktioner, och i så fall hur?
Svaret är egentligen enkelt.
Det torde inte råda nån tvekan om att de traditionella nyhetsmedierna under de närmaste åren kommer att närma sig ett transparent publicistiskt ideal.
Den svårare frågan blir: exakt hur kommer detta att gå till?
I sämsta fall blir det en omställning under galgen, där reportrar tvingas backa in i framtiden genom att på punkt efter punkt “ge efter” för kraven på öppenhet.
I bästa fall kan vi själva hitta ett klokt och försvarbart förhållningssätt någonstans mellan det vidöppna och det dumstängda.
I bästa fall: en medveten vandring mot en allt större öppenhet kring de egna arbetsprocesserna, kring det egna råmaterialet och kring den egna dokumentationen.

Aktuellts projekt Öppen redaktion har varit ett viktigt steg för SVT. Ovanligt i så måtto att satsningen i grunden motiverats med öppenhetsargumentet, inte med innehållsargument. Man öppnar inte dörren till redaktionsmötet för att man tror att det som sägs där nödvändigtvis är av stort allmänintresse, utan för att man vill ge tittaren möjlighet att ta del av de resonemang som leder fram till våra publicistiska beslut.
Öppen redaktion ger ingen total access. Formen, med de snabbproducerade webb-reportagen, utgör i sig en tydlig begränsning. Det faktum att projektet inte har någon egen ansvarig utgivare (det lyder under Aktuellts) är en annan.
Men icke desto mindre. Ett steg. Och det kommer att tas fler steg.
Det handlar till exempel om publicering av oklippta intervjuer. I dag motiveras oklippta intervjuer sällan med öppenhetsargument. De läggs inte ut för att tittaren ska få en chans att bedöma vårt urval, de publiceras för att vi tror att den längre versionen ger ett innehållsmässigt mervärde. Det kommer att förändras.

Det handlar också om länkarna på nyhetssidorna. I dag länkas det snålt, sällan till originaldokument, så gott som aldrig till konkurrenter och aldrig någonsin i löpande text. Vi har långt till bloggosfärens länkideal. Det kommer också att förändras.
Det handlar därtill om redaktionsbloggar, om kommentarsmöjligheter, om diskussionsforum…ett helt gäng nya verktyg.
De etablerade redaktionerna och reportrarna kommer att behöva ta stora kliv in i det nya länklandskapet.
Samtidigt finns det tydliga gränser för öppenheten.
Den mest självklara handlar om källskyddet. En nyhetsredaktion kan inte släppa ut allt råmaterial eftersom det förekommer att bakgrundssamtal eller tipsande råkat fastna där, material som inte kan publiceras med mindre än att vi bryter mot grundlagen.

En annan gräns handlar om etiken. En nyhetsredaktion kan inte direktsända alla redaktionsmöten eftersom man då och då till exempel namnger personer som ska vara anonyma i sändningarna.

En tredje gräns handlar om public service-bolagens avtal med staten. En PS-nyhetsredaktion kan inte släppa alla intervjuer oklippta eftersom intervjupersoner ibland gör angrepp på tydligt utpekade motparter. Vilka i så fall måste ges rätt till bemötande.

En fjärde gräns handlar om nyhetsjakten. En nyhetsredaktion kan inte låta alla originaldokument som vi tar del av hamna på webben direkt, eftersom originaldokumenten ibland innehåller mer än en nyhet. Någon av dessa nyheter ska inte publiceras i dag utan i morgon eller om tre dagar. Egna nyheter är våra företagshemligheter.

En femte gräns kan handla om något så banalt som hårddiskutrymme. Det skulle kräva osannolikt mycket utrymme om man till exempel skulle publicera alla SVT:s nyhetsintervjuer från början till slut.
Utöver dessa i mina ögon legitima gränser, kan jag tänka mig att medieföretagens ledningar ser ytterligare fler. Ett av de vanligaste motargumenten mot att länka är till exempel att vi “släpper trafik” till andra aktörer. Man kan också föreställa sig att den reporter som brukar ställa illa formulerade frågor, och vanligtvis “räddas” i redigeringen, blir motståndare till att råversioner regelmässigt ska läggas ut på webben.
På dessa sista punkter tycker jag att öppenhetsvärdet väger tyngre. Till exempel borde reportrars eventuella rädsla för publicering av oklippta intervjuer kunna tjäna som ett incitament för reporter och redaktion att skärpa intervjutekniken.

Det finns alltså många steg som både kan och bör tas i transparent riktning, även givet de tydliga gränser som gäller för till exempel en nyhetsredaktion inom public service.
Och det finns många reportrar och arbetsledare som ser det här.
Tro mig – vi gammeljournalister är inte döva för diskussionen. Vi tar åt oss och försöker navigera rätt. Ibland hamnar vi fel, ofta är vi väldigt långsamma. Men förhoppningsvis når vi förr eller senare en ny och klokare position än den vi hade i går.

När jag själv lägger sista handen vid detta gästblogg-inlägg har jag just fått tillfälle att i Öppen redaktion formulera några tankar om Granskningsnämndens fällningar av SVT-inslag. Öppen redaktion utvidgas i detta nu till att också följa några Rapport-reportrar.
“Tanken är att ni ska tala rakt in i kameran, lite mer som att ni bloggar”, heter det.
Världen går framåt.

Mikael Pettersson
reporter Rapport SVT

Same!? Same?? But?? Different?!?