Det är hög tid att Helena Giertta lämnar över chefredaktörsstolen på tidningen Journalisten till någon annan. Till någon som är intresserad av öppenhet och yttrandefrihet. Till någon som på allvar vill diskutera journalistrollen i en värld i förändring. Till någon som är intresserad av utveckling och framtid istället för bakåtsträvande och gamla ohållbara principer. Till någon som tar uppdraget på allvar utan att väja för svåra frågor, någon som är öppen för andras åsikter och tankar, någon som lyssnar.

Om inte Helena Giertta tänker säga upp sig av egen fri vilja vädjar jag, som medlem av Journalistförbundet, till SJFs styrelse att genast börja leta efter kandidater till jobbet och säga upp Giertta.
Jag ser fram emot en öppen process där både SJF och tidningen Journalisten spelar med öppna kort och har ett transparent samtal med medlemmarna om förbundets, tidningens och yrkets framtid.

Allt annat är oacceptabelt, utifrån det faktum att en av tidningens reportrar sagt upp sig i protest mot Gierttas syn på vad tidningen Journalisten ska stå för.

Det vore upprörande på vilken tidning som helst att en chefredaktör stoppade en reporter från att framföra åsikter om journalistik i en krönika. Att detta sker hos Journalistförbundets eget husorgan är ofattbart. Att en reporter känner sig nödgad att säga upp sig för att ledningen för den tidning som ska spegla just journalistrollen vägrar låta andra åsikter än de egna komma fram är inget annat än skandal, och det är inte första gången Giertta visar tecken på dåligt omdöme.
Och hennes förklaring till det inträffade lyckas inte på något sätt vare sig släta över eller förklara. Jag hade något hoppats att Frigyes överdrev, att det egentligen handlade om något annat, men hon står verkligen för detta. Magstarkt. (även om det såklart fanns andra men direkt relaterade orsaker till att Frigyes till slut lackade ur)

Men Helena Giertta menar alltså på fullt allvar att tidningens anställda inte får ha andra åsikter än dem hon själv representerar, för Helena Giertta är Journalisten. Gierttas åsikter är tidningens åsikter.

Frågan är nu om SJF’s ledning trots detta har fortsatt förtroende för Helena Giertta?
I så fall vill jag inte längre vara med i SJF. Antingen lämnar Giertta sin post som chefredaktör, eller också lämnar jag förbundet.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Frigyes krönika kommer att publiceras i Expressen i morgon och i Medievärlden på måndag.

Uppdaterat: Här finns Frigyes krönika att läsa i Expressen. Och så har han kommenterat händelsen ytterligare i DN Kultur.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.

Same!? Same?? But?? Different?!?