Posts Tagged: passion


4
Nov 08

På förekommen anledning

Under min föreläsning på Sydsvenskan i fredags var det två ord som blev föremål för diskussion.
Det ena var transparens och det andra var objektivitet. I diskussionen blandades de ihop litegrann och därför ska jag försöka reda ut begreppen.

Joakim JardenbergMindpark har redan hunnit skriva några rader om det.

Och jag börjar med att kroka i det han skriver om Filip och Fredrik. Eller kanske snarare det Filip och Fredrik själva säger:

– Jag skulle väl kunna sitta i Elfbergs-hatt och säga ”Ohio gick till Obama, jahaja”, säger Fredrik Wikingsson. Men det känns inte som vi. Vi kommer ropa, ”Ohio till Obama, YES!”.
Han får medhåll av ständige kollegan Filip Hammar:
– Det blir bättre av att säga vad man tycker. Vi har alltid varit för åsiktsdriven journalistik och vi har sällan varit så taggade som inför detta.
– Objektivitet är en illusion. Vi kommer verkligen sitta och lipa om Obama håller inspirerande tal, säger Fredrik Wikingsson.

Jag har tänkt en del på detta sedan i fredags, och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att journalistiken måste bli mer partisk. Framförallt kanske mer passionerad.
Hur kul vore det att titta på när Sverige spelar landslagsmatch i fotboll om kommentatorn skulle vara objektiv och krasst rapportera vad som hände på planen?

Invändningarna mot det kan ju vara att det är skillnad på en fotbollsmatch och ett demokratiskt val, men jag tror på fullt allvar att folk vill ha mer engagerade journalister, journalister som är människor med känslor och egna tankar och åsikter.

Journalister har känslor och tankar och åsikter men är i väldigt hög grad tvingade att hålla inne med alla de delarna.

För att backa till Filip och Fredrik så kan konstateras att de har något som tilltalar den yngre generationen. Min son som är sjutton följer deras program slaviskt, och han tittar knappt på teve i övrigt.

Vad är det då som tilltalar?

Fillip och Fredrik gör inte renodlade humorprogram. Filip och Fredrik är journalister som gör ett gediget journalistiskt arbete. De gör djuplodande research och undersöker hur saker och ting fungerar. De utsätter sig själva och de utsätter andra. Alltid med ett stort hjärta och respekt för människorna de möter. Och det är just det. Hjärtat. Passionen. Som de inte någon gång försöker dölja bakom grå objektivitet.

Det betyder inte att de som tittar nödvändigtvis håller med eller sväljer allt från Filip och Fredriks perspektiv. Snarare hjälper det deras tittare att själva ta ställning, för eller emot.

De engagerar. Det de gör känns relevant för att de själva brinner så mycket just för de människor, företeelser och skeenden de berättar om. Och de drar sig aldrig för att lägga in eget tyckande och visa känslor.

Och tillbaks till sonen, 17 år gammal. Han sa häromkvällen apropå objektiv journalistik: “Men är det inte bättre om journalisterna säger vad de tycker istället för att smyga in det mellan raderna så det inte ska märkas fast man fattar det ändå?”

De nya mediekonsumenterna har inte den gammaldags respekten för auktoriteter som min mormor hade. De vet att vuxna inte alltid har rätt, precis som de vet att läraren kan ha fel, liksom journalisten. Dagens unga kan källforskning och källkritik. De vet att söka upp den information som krävs för att kunna göra en relevant bedömning av sakernas tillstånd. Därför behöver inte journalisterna längre vara de som med en gammal skolmagisters noggrannhet ger fakta. Kalla fakta.

Naturligtvis ska journalistiken – något jag också påpekade på Sydsvenskan – också forsättningsvis vara sann. Men hellre en passionerad något subjektiv sanning än en grå objektiv “sanning”. I det nya landskapet är det dessutom möjligt att med mycket enkla medel ge läsaren tillgång till flera av varandra oberoende källor och därmed vara kanske mer objektiv än någonsin, i det stora hela.

Objektiv journalistik finns inte. De egna värderingarna smyger sig alltid in på ett eller annat sätt. Och om inte de egna värderingarna smyger sig igenom kan väl ingen faktiskt förneka att det finns en anda av politisk korrekthet hos den svenska journalistkåren som gör att man faktiskt får eller till och med bör tycka att homosexuella ska få gifta sig eller att Sverigedemokraterna är ett dåligt parti… Detta är något som nyhetskonsumenterna börjat reagera på, och för att behålla vår trovärdighet tror jag att det är bättre att vara tydlig med sina grundläggande värderingar än att försöka mörka dem fast de lyser igenom, som min sjuttonåring också påpekade.

Jag till exempel har i denna postning tydligt tagit ställning och skrivit min åsikt, helt subjektivt. För att ge er hjälp på traven att själva bilda er en egen helt annan uppfattning länkar jag härmed till DN:s debattredaktör Mats Bergstrand som – föga förvånande – varnar för åsiktsjournalistik.

Så var tog då transparensen vägen?

Transparens är något annat. Transparens är det vi menar med att vara öppen och dela med sig och stå för sina misstag. Att släppa in läsarna på redaktionen, antingen genom en blogg som Redesign där man frågar läsarna hur de vill ha nya sydsvenskan.se, genom att sända redaktionsmöten som Aktuellt gör (något som också nominerat Eva Landahl till Stora Journalistpriset som årets förnyare) eller genom att blogga som Elisabeth Bäck, chefredaktör på VLT.

Jag har tjatat om det förr, men om mediehusen i framtiden ska kunna kräva att få ta del av andra företags information, om mediehus vill att människor ska berätta saker för oss, då måste vi också leva som vi lär. Stå för våra brister, fram med dem i ljuset, stå för det vi är bra på och faktiskt ta diskussionen när vi blir kritiserade och ifrågasatta.

 
Uppdaterat: En liknande diskussion pågår hos Per Torberger på Resumé.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]