Hur som helst – här tipsar Eva Wieselgren om iPhoneappar för barnvakter. Kan säkert komma till användning inte bara för barnvakter utan också för föräldrar som vill ha lite lugn och ro, kanske i bilen?

Jardenberg uppmärksammar Sverigebilens PR-kampanj. Jag fick också ett brev. Och visst – “budskapet” gick fram men mest blev jag irriterad, över papperet, över snigelposten…

Här på SSBD har Zackrisson skrivit om Public Service, och debatten som pågår om orättvis konkurrens. Anna Serner har kommenterat i sin blogg, Robert Rosén skrev för ett par veckor sedan om att avskaffa licensen.
Lillemor Strömberg, journalist på SR Västerbotten, tänker till kring förslaget.
Jag närvarade vid Public Servicedagen förra veckan, och tror att den bäst sammanfattas ungefär så här:

Zackrisson har för övrigt också skrivit en mycket bra post där han sammanfattar Chris Heuers dragning på Social Cash förra veckan. För dig som vill finns föreläsningen i sin helhet att titta på här.
En annan föreläsning från Social Cash som är att rekommendera för den som undrar över hur man tjänar pengar på nätet är denna av Mattias Swensson.

Aftonbladet säljer polisförhör. För tre kronor kan bladets läsare få hela förhöret med Mats Alm. Det sägs att alla sätt är bra utom de dåliga, men som läsare föredrar jag nog att läsa förhöret alldeles gratis…

En tråkig sak är det här, att Sundsvalls tidnings Kjell Carnbro och UNT:s Lars Nilsson via polisanmälningar fått transgenusmotorn att stänga ner. Det tyder på att de inte alls funderat eller ens försökt sätta sig in i och förstå syftet med sajten, något som Lisa Bjerre förklarar bra.
Vill man ändå kolla sina texter enligt principen går det bra här.

Det har rådit iPad-feber i veckan, och den ska enligt uppgift redan vara slutsåld. Och jailbreakad. Jag gissar att vi den kommande veckan får en del svenska recensioner av iPaden, det ryktas exempelvis att Jardenberg reser tur och retur Arlanda idag bara för att hämta sin padda, som han motvilligt gått med på att börja kalla den.
Feber visar iPadversionen av Gmail som påminner mig och Google Wave varför jag spontant ogillar. Men så har jag ingen iPad heller.
Jonas Leijonhufvud om att iPaden inte är något för tekniknördar. Kan jag tänka mig, även om det såklart är nördarna som köar för att få vara först. Fast här kanske man ska säga att det är Applenördarna, och inte nödvändigtvis tekniknördarna, som köar.

Idag får vi veta att Skatteverket i år kommer att granska elitbloggarna extra noga, i som de säger “förebyggande syfte” eftersom många av dem är unga och aldrig tidigare har deklarerat.

Paul Ronge tycker att PO Yrsa Stenius ska lyftas ut med gaffeltruck. Jag tror att det finns bättre sätt, men gissar ändå att hon får vara kvar till nästa år. Tyvärr.

Simon Sundén har varit påskledig och besökt föräldrarna i Åmål, där han också läst lokaltidningarna på papper, eftersom de inte ens finns på nätet.
Martin Palacios skriver en upprörd postning om snack utan verkstad. Läs den!
Och läs för helvete Mark Comerfords text som förklarar att det inte handlar om Twitter, om nån sociala mediehype eller om hur man ska ta betalt på nätet. Det handlar om en revolution, sällan skådad, som kommer att få konsekvenser för oss och kommande generationer i en omfattning vi inte kan förstå.

Jerry Silfwer dissekerar en artikel från Second Opinion, med den äran. Han frågar sig om det hela är ett aprilskämt, vilket det tyvärr inte är.
Däremot förekom en hel del andra skämt, och Emanuel Karlsten har samlat de bästa aprilskämten. Min personliga favorit är detta från VK, tätt följd av Cap&Designs tillfälliga omgörning med konsekvent användande av typsnittet Comic Sans.
Dagens Media har också samlat några av tidningarnas aprilskämt.

Googles realtidssök fungerar nu också på google.se, och inte som tidigare endast på google.com. Väldigt spännande!

Ola Henriksson skriver om att journalisterna i Sverige har mycket kvar att upptäcka på nätet, utifrån Bjästa och att ÖA missade hela grejen – något de inte hade behövt göra om någon gjort en enkel sökning på Facebook.

Det märks tydligt att det är valår. I veckan skrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ett öppet brev till landets redaktioner där han vädjar om att behandlas som andra partier i valbevakningen.
Martin Jönsson svarar bra i sin blogg.
En annan partiledare som kämpar för att ta sig in i riksdagen är Rick Falkvinge, och han har förklarat tydligt varför Piratpartiet behövs, och varför det är viktigt att de tar sig in i riksdagen.
Jag hoppas att de lyckas. Nej, jag är inte piratpartist, men jag tror att de behövs för att driva en del frågor som andra partier i mångt och mycket tycks blunda för, eller styra åt helt fel håll.
Och relaterat till valrörelsen – Almega öppnar ett bloggcenter i Almedalen, och det var väl inte en dag för tidigt…

Politikerbloggen puffar för användningen av Twitter och hashtagen #polpub under politikerutfrågningarna som hålls vid politikerpubarna.

Fredric Kjellberg puffar för nylanseringen av Alliansens vänner på nätet.

Det har skrivits nytt avtal mellan SJF och Medieföretagen på dagspressområdet. För första gången på mycket länge utan inblandning av medlare. Historiskt, enligt Agneta Lindblom Hulthén, och även arbetsgivarna tycks nöjda med uppgörelsen.
Samtidigt skriver Ola Gäfvert, ordförande för journalistklubben vid SR, om den fortsatta avtalsrörelsen som han inte tror kommer att bli särskilt lätt.

I morgon tisdag börjar Björn Wiman sin tjänst som kulturchef på DN, här säger han tack och hej till Expressen, och skickar oss vidare till sin nystartade blogg på DN.se.

Slutligen: missa inte Kjell Häglunds text om hemlige Steelneck.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag börjar med att tacka Elisabeth Bäck och önska henne lycka till i framtiden, men jag måste fråga – kommer du att klara dig utan bloggen Elisabeth? Börja blogga någon annanstans, eller? Elisabeth Bäck hör till pionjärerna bland bloggande chefredaktörer i Sverige, med den äran! På senare tid har jag börjat få en ny favoritbloggare bland just chefredaktörerna, i Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad. Spana in hans blogg om du inte gjort det tidigare.

Apropå chefredaktörer – tidningen Editor & Publisher läggs ner. Den kommer inte att finnas kvar vare sig på papper eller webb, även om chefredaktören Greg Mitchell fortfarande hoppas på någon form av lösning.

Liberala tidskriften Neo får en ny redaktör i Johan Ingerö. Han ska ha särskilt ansvar för tidningens utveckling på nätet.

Diskussionen kring Sveriges Radios sociala mediepolicy har fortsatt under veckan, bland annat i gårdagens Medierna i P1.
Den här postningen av en anonym medarbetare på Sveriges Radio är måsteläsning i sammanhanget, och hennes uppföljning är också mycket intressant.
Expressen har i dagarna förhandlat med facket om en sociala mediepolicy, en policy som vad jag kan förstå är mer verklighetsförankrad än den som Sveriges Radio skrivit. Och här bloggar Thomas Mattsson om publiceringsbeslut för Twitter.
Aftonbladet har en enkel variant av policy för användandet av sociala medier på arbetstid.

Medierna tog också upp att Villalivs chefredaktör Ingrid Carlqvist fått sparken på grund av sin blogg. En mycket märklig historia, som jag låter Gunilla Kinn och Lars Johansson kommentera.
På Second Opinion uttalar sig bland andra Björn Hedensjö och hans inställning är i mitt tycke sundast hittills:

Trots mitt eget engagemang i frågan är jag hopplöst trött på begreppet sociala medier. Det är inte en företeelse som kan plockar ur sitt sammanhang och behandlas därefter, för att det vi kallar sociala medier ska användas rätt krävs att vi förstår hela revolutionen. Den som förändrar samhället globalt och enskilda individers värderingar och beteenden. Det har skrivits en hel del om det den senaste tiden.
Elias Betinakis har skrivit en utomordentlig text, läs Sociala medier är en fluga.

Fredrik Stenbeck har gjort en analys av politiska partier i sociala medier.
Ylva Carlsson på Medievärlden har pratat med Gudrun Schyman om hennes twittrande.
Att sociala medier eller som jag föredrar att kalla det – internet – är en viktig kanal för medieföretagen och journalisterna, både för inhämtning av information och publicering, är vid det här laget fastslaget. Hur journalister använder sociala medier varierar fortfarande. Norrmännen är bäst, och de föredrar Twitter, medan svenska journalister föredrar att vända sig till bloggvärlden. Allt enligt en undersökning gjord av Infopaq.
Hos Springtime hittar jag en lista över tio vanliga misstag som företag gör i sociala medier. Gäller såklart också medieföretag. Några punkter från listan:

“4. Företaget tror att det vet bättre än mäktiga sociala nätverk. Istället för att lyssna försöker de förklara för människor vad de borde tycka och tänka – istället för tvärtom.
5. Företaget glömmer de sociala mediernas roll för internkommunikationen, kundtjänsten och de traditionella medierelationerna. Ofta behandlas sociala medier som de vore helt fristående från världen i övrigt.
6. Företaget ser sociala medier som enbart en kanal för marknadsföring, snarare än en outsinlig källa till kunskap om den egna organisationen, marknaden och affären.
7. Företaget väljer att varken se eller bemöta den kritik som framförs. Vad för en sorts relation är det, egentligen?”

För den som fortfarande är skepisk till värdet av sociala medier kan läsa hos Newsdesk, om hur de sociala nätverken går om sökmotorerna. Dojan på Newsdesk har också skrivit om arbetskraftsbarometern som berättar vad vi redan visste – i Sverige har vi en överutbildning av journalister, och i kombination med de enorma strukturomvandlingar som är att vänta i mediebranschen de närmaste åren kan det tänkas att siffrorna för journalistkåren är ännu svartare.
Förra veckan jubilerade JMK och jag på plats och medverkade i en debatt om framtidens journalistik. Björn Häger var också där, men satt i en annan panel och har försökt sammanfatta kritiken mot utbildningen idag.

Samtidigt: Sveriges Radio söker 25 mobila reportrar.

Daniel Kjellsson har skrivit en lista på tre saker som mediehusen måste göra för sin överlevnad. Ett steg är att låta redaktion och marknad närma sig varandra. Är det månne något liknande man tänkt på Aftonbladet när man inrättar en ny tjänst som “kommersiell nätredaktör”? Hon som ska fokusera på att ta betalt av läsarna är Elsa Falk.

Ni som följt med under Andreas Ekströms arbete med boken Google-koden har knappast missat att han i veckan bad om mer hjälp för att kunna genomföra en resa till Kamerun. Som motprestation erbjöd han sig själv. Och Yomando nappade på erbjudandet.
Och apropå nya lösningar för finansiering av journalistik är Andreas Ekströms bokprojekt högintressant. Jag tror vi kommer att få se många liknande lösningar i framtiden, och inte bara när det gäller böcker och kanske också för enskilda reportage och grävjobb.

Alla sätt sägs vara bra utom de dåliga. Journalism Online är en dålig sådan när det gäller att ta betalt på nätet, om vi får tro Olle Lidbom.
Bild och Die Welt börjar ta betalt för webbinnehåll genom att släppa applikationer till iPhone vars innehåll delvis kommer att vara gratis men de ska även använda sig av mikrobetalningar. Också LaTribune tänker försöka ta betalt på nätet samtidigt som de krymper papperstidningen, både i format och antal utgivningsdagar.

Andreas Johansson har skrivit en genialisk postning om sociala medier, om trams och slams och hierarkier på internet.

Sydsvenskan gör en New York Times och börjar använda Twitterlistor för att samla intressanta tweets kring särskilda ämnen eller händelser.
Emanuel Karlsten har diskuterat Twitter i Kvällspasset, där vi också fick Annika Lantz förklaring till sitt kritiserade envägstwittrande.

I måndags var jag själv hos Publicistklubben och deltog i en panel med rubriken “Göran Lambertz testamente”. Här har jag skrivit en sammanfattning av min egen insats.
Det var kul att i realtid kunna visa hur effektivt Twitter fungerar som informationskanal, med god hjälp av Bambuser där de som inte närvarade kunde se debatten och diskutera den.

Realtidswebben har varit temat för en artikelserie som Jennifer Bark skrivit åt Internet World.
Rekommenderad läsning:
Experterna om realtidswebben
Ett gigantiskt fikarum
Det är nu det händer
15 stora realtidstjänster
Så hittar vi rätt i realtid
Vi står vid ett vägskäl

Realtid verkar också ha varit i fokus under LeWeb, konferensen som ägde rum i Paris i veckan.

En annan högaktuell konferens som hållits i veckan är Klimatkonferensen i Köpenhamn. jag har inte hängt med så bra som jag borde ska erkännas, men här finns en del länkar för er som vill fördjupa er. Eller spana in svenska eu-ordförandeskapets sajt, som tagit hjälp av Twingly för att bland annat kunna snappa upp och samla bloggvärldens reaktioner. Också Bambuser är med på ett hörn. Också Emanuel har bloggat om Dagens satsning på klimatrapporteringen.
Här uttalar sig Gustav Fridolin om svensk miljöjournalistik, Gert Frost uppmanar till samling kring miljöjournalistiken.
Guardian.co.uk skriver också om konferensen i Köpenhamn.

En annan het fråga under veckan har såklart varit Tiger Woods affärer. Man kan tycka att rapporteringen haft lite märkliga proportioner mellan kvinnoaffärer och andra affärer, både Thomas Mattsson och Jan Helin har skrivit och försökt förklara kvällstidningens till synes obegränsade intresse för Woods, hans fru, hans svärmor och älskarinnorna.
Golf Digests hade lite otur med sitt senaste nummer.

TU har flyttat, liksom såklart Medievärlden som inledde arbetsveckan på Il Café. Jag hoppas ni ska trivas i era nya lokaler och ser fram emot att hälsa på snart.

Regeringens förslag att dra in stödet till Politiska tidskrifter som Bang och Expo orsakar en del oro i leden. Olle Lidbom är mer insatt än jag i förslaget och pekar på det positiva i att stöd ska kunna ges till de som skriver om kultur uteslutande på nätet.

Jag avslutar sammanfattningen av denna vecka 50 med en uppmaning att läsa Markus Welin; Saab-Koenigseggaffären i sociala medier.
Tipstack till Jocke.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det jag började fundera kring, var vad som definierar informationsintaget från respektive kanal. Vad vill jag ha hur, helt enkelt?

När jag sedan läste Joakim Jardenbergs artikel om Medievärldens webb only-strategi (nåja), föll slanten ner (tack, Joakim!). Jag blev nämligen väldigt provocerad av något han skrev, detta:

Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv [sic!]
(Min fetning och kursivering)

Så, vad provocerar?

Jo, att Jardenberg – (uppdaterat:) som jag misstolkar det – är så otroligt övertygad om att Giertta har helt fel i detta med att folk skulle uppskatta medlemstidningar på papper mer.

Hur vet du det, Joakim?

För mig blev det i alla fall en nyckel, och jag kunde konstatera att mina papper-webb-preferanser ser ut ungefär såhär:

1. Dagliga nyheter: papper. Jag vill ha dem, jag vill ha bredd, jag vet inte vad jag letar efter, jag orkar inte / har inte tid att leta efter dem själv. Webbtidningarna (tidningarnas webbversioner etcetera) har för dålig presentation för att jag ska få samma överblick och informationsintag, dessutom krävs en skärm.

2. Personliga intressen: webb. Områden som intresserar mig professionellt eller privat, läser jag helst om på webben. Då får jag fördjupning och vidarelänkningar på sätt som inga tryckta medier klarar. Tillgänlighet och ibland alternativa presentationer är också starka argument.

3. Meta/lågintresseinformation som jag behöver: papper. Papper är en okej form av push-information för mig. Information från föreningar och annat som jag inte måste läsa just nu, tar jag helt i pappersform: då blir den liggande tills jag har tid och lust att läsa. Det funkar, helt enkelt.

Utöver detta uppdateras jag liksom du ständigt via olika kanaler: radio i bilen, twitter och olika bloggar, mejl, post och annat. Men förenklat funkar det bäst för mig såhär.

Papper och webb har helt enkelt olika fördelar. Det är som post-it-lappar och Evernote, de har samma uppgift men fyller olika behov.

Andra lär hävda att de vill ha allt digitalt – helt ok. Men då får man också inse att man får ett förbannat mycket sämre utgångsläge när man ska argumentera för den som vill ha allt på papper.

Förtydligande: Som framgår av kommentarerna nedan har jag helt misstolkat Joakim Jardenbergs text. Jag ber Joakim om ursäkt för att ha lagt åsikter i hans mun. Texten ovan är uppdaterad.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningen på papper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas? På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Massmediernas grundläggande problem är inte betalningsmodeller eller distributionsmetoder. Inte heller för låg, eller för hög, aktivitet i viss teknik. Att deras produkt inte är teknik borde vara en självklar insikt men verkar fortfarande inte vara det – men inte heller detta är det grundläggande problemet.

Problemet ligger helt enkelt i graden av angelägenhet.

Jag prenumererar på två morgontidningar. Ibland vet jag varför, men allt som oftast bollar jag med tanken på att säga upp prenumerationen. Varje dag efter frukost, varje dag efter att än en gång med en tung utandning ha lämnat tidningen därhän efter att ha läst ettan, nyhetssammanfattningen och eventuellt ledaren.

Är jag en ointresserad människa? Well, allmänbildningen har varit bättre. Men faktum är att jag lyckas skaffa mig rätt bra insyn i vad som händer i samhället varje dag ändå. Informationen hämtar jag från många olika platser: familj, vänner, nätet, nätet, nätet, radio … Precis som du, omger jag mig med informationskällor, precis som du kan jag inte undvika att snappa upp relevant information när den landar på mig.

Så, min prenumeration à 200 kronor per månad och tidning är oftast rätt bortkastade pengar, sett ur informationssynpunkt. Måste det verkligen vara så?

Nej, absolut inte. Tvärtom, för medierna själva måste det vara på ett annat sätt: det är en övertygelse som jag delar med många, en övertygelse som det börjar finnas allt större samstämmighet om. Alltfler pratar om att mediernas problem inte är icke-existerande betalningsmodeller utan ett underpresterande innehåll. Alltfler pratar om att problemet sitter i attityder, rutiner och vanor, inte i förmågan att utnyttja teknikens landvinningar och möjligheter. Här på SSBD har Anton Johansson redan varit inne på det.

För låt oss enas om en sak: teknik är fruktansvärt ointressant (om än inte obefintligt) som konkurrensfördel, jämfört med innehåll. Varför funkar suddiga, korniga, svartvita bilder i dagstidningen, men inte i annonser? Varför tittar folk på hackiga, suddiga, sunkiga Youtube-klipp, när ”film är bäst på bio”? Varför sitter vi och tankar ner burkiga intervjuer på podcasts, när P3 fyller timme efter timme med regionala humor-stjärnor?

Helt enkelt för att innehållet är mer intressant än presentationen. (Vilket inte gör presentationen oviktig – men vi tar det innifrån och ut, ok?)

Så, nu närmar vi oss kärnan. Medierna måste leverera intressant, relevant, nytt och unikt innehåll för att behålla vårt intresse. En självklarhet, kan tyckas, journalistisk grundkurs 1A. Det stämmer naturligtvis, men som vanligt: snacka går ju.

Kvällspressen går i nio fall av tio på ”intressant”. Statsradion på ”relevant”. Morgonpressen på ”nytt”. Ingen på unikt.

Det är ju så det ser ut! (Ja, här lämnar jag dörren vidöppen för vederlägganden, men du kan motbevisa mig hur mycket du vill och ändå ha helt fel. Fall till föga, innan du gör dig själv till åtlöje.)

Kombinationen intressant-relevant-nytt-unikt är i princip omöjlig att hitta i dagens mainstreammedier (på riksplanet, ska tilläggas). Det finns enskilda och tillfälliga undantag, men på det stora hela. Vad vi istället hittar är omtuggad, gammal, ytlig, relevant på ett högre plan-information. Lyssna till exempel på Ekot en hel dag: samma nyhet som kommer i morgonsändningen, ligger ofta kvar i sändningen till kvart i fem-ekot.

Vilket gör att mina skäl för att lägga tid på att ta till mig informationen eroderar. Jag hoppar helt enkelt över att läsa.

Jag vill inte hävda att det var bättre förr, journalistiken har utvecklats och på sina håll blivit bättre. Men en viktig skillnad är att massmedierna förlorat sitt informationsmonopol. Det som var unikt förr, blir idag allmängods som levereras i många olika kanaler.

En annan skillnad är massmediernas försök att modernisera sig, att behålla läsarna. Kanske du, liksom jag, upplever en trend i en kraftigt förändrad journalistik sedan det stora tabloid-skiftet kring sekelskiftet? Inte bara i layout och presentation vilket är naturligt, utan i journalistikens attityd, djup, frågeställningar? Kanske kan Martin Jönssons inlägg inför SvD:s senaste redesign ett resultat av detta: han skriver att det inte bara är tidningens utseende som setts över, utan journalistiken och redaktionens arbete som helhet. (Han är för övrigt ytterligare en som talar om innehållet som problemet, inte betalningsmodeller.)

Ett annat viktigt skäl är naturligtvis varufieringen av journalistik, en utveckling som pågått länge men accelererat de senaste decennierna. Utvecklingen innebär ofta att till exempel tidningens paketering förändras, medan innehållet står stilla.

Teknikutvecklingen, informationsutvecklingen och samhällets utveckling i stort är alla faktorer som måste påverka och påverkar strategier och utveckling inom medierna. Att journalister och medieledningar utnyttjar bästa tänkbara teknik både för informationsinhämtning och presentation borde vara självklarheter (ofta är det inte ens svårt eller kostsamt).

Men i all denna utveckling måste medieledningarna, ägarna och framförallt hantverkarna själva, journalister på alla plan, komma ihåg varför någon över huvud taget skulle vara intresserad av att betala för deras jobb:

För att de levererar ny, relevant och intressant information till mig. Och för att det bara är just de som gör det.

Då blir det plötsligt viktigt för mig att konsumera just denna medieprodukt – oavsett kanal. Jag kommer inte att kunna undvika det, på samma sätt som att jag inte kan undvika att gå på toaletten när det behövs. Vilken medieägare har råd att säga nej till det?

/Per Torberger

Same!? Same?? But?? Different?!?

Olle Lidbom skriver:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.

Det borde helt enkelt gå långsammare.

Svaret blev: därför att det är modernt. Ingen vill känna sig omsprungen. Därför tallar man på effektiviteten, målgruppsanalyserna och sunt förnuft. Vem vågar säga att han inte twittrar?”

Jag skulle utan att tveka kunna rabbla upp en lång rad personer som med stolthet säger att de inte twittrar, som avfärdar det som dumheter och utan att skämmas inte har något annat för ögonen än att öka pappersupplagan.
Och det är väl det som är feltänket. I varje fall när vi pratar dagstidning.

Olle har som andra redan påpekat en poäng när han skriver att de flesta trogna läsarna än så länge finns på papperet, och kommer att göra så lång tid framöver. Min fråga på det är – varför värnar inte tidningarna sina trogna pappersläsare på papperet, och satsar på nya målgrupper på nätet?

I ren desperation över upplagetapp försöker många mediehus skapa en modernare produkt. Modernare innehåll som ska tilltala en ny publik. Den publiken som man samtidigt misslyckas med att ragga på nätet.

Och vad blir resultatet? Jo, att de trogna läsarna, inte sällan i den aktningvärda åldern att de har oceaner av tid över till att läsa tidningen och också gärna gör det, har slutat känna igen sig i sin tidning. Att de trogna läsarna är missnöjda med innehåll, nyhetsvärdering, språkbruk och inte minst tycker att mycket av det som står i tidningen inte alls angår dem.

Jag vet inte hur många samtal jag tagit emot från pensionerade lärare som rasar över de allt oftare förekommande skrivfelen som uppstår när man sparar på korrekturet, hur många brev jag läst från läsare som inte förstår hur vi kan skriva så mycket om trams och så lite om viktiga frågor som pensioner och äldres villkor.

Många är de mediehus som satsar stort på unga läsare, genom särskilda avdelningar för barn och unga. Jag är ledsen, men jag tror att det är fel väg att gå. Satsa gärna på de unga, men gör det där de unga finns och på deras villkor. Att satsa på nätet och en ny generation behöver inte utesluta att man gör en pigg papperstidning som tilltalar framförallt de trogna äldre läsarna som fortfarande föredrar att läsa nyheterna på papper dagen efter.

Det är det största felet panikslagna mediechefer gör idag. I sin iver att rädda papperet glömmer de sina i dagsläget starkaste köpare – de trogna läsarna av papperet. Samtidigt som de desperat försöker locka unga läsare men siktar fel.

Så visst har Olle en poäng i att en del av teknikstressen inte alls gynnar branschens framtid, men det är för att den används delvis helt fel, och för att det inte handlar om antingen eller, utan – under ganska lång tid framöver – både och.

Läs också Olle Lidboms uppföljande postning på Vassa Eggen.

/Sofia Mirjamsdotter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men nu skriver Olle att vi har överskattat den nya tekniken, att den fascination sådana som jag och många andra har för sociala medier och de nya möjligheterna till kommunikation, är elitism och att vi är helt ute och cyklar. Att ingenting egentligen har hänt inom medierna. I alla fall inte mycket.

“Verkligheten är att de allra flesta mediekonsumenter fortfarande är ointresserade av elitens teknikbild. Medielandskapets ekonomiska fundament bygger snarare tvärtom på de trögrörligaste: de som ser prenumerationen som ett medlemskap, de som inte läser en blogg eller de fruar som fortsätter prenumerera på Vi bilägare många år efter att deras män gått bort. Detta är majoriteten.

Om de svenska medieföretagen skyndar framåt i fel takt kommer dessa läsare/mediekonsumenter förloras.”

Visst har Olle rätt i att vi i den lilla internetbubblan har en tendens att överrdriva Twitters, bloggars och andra sociala mediers betydelse. Visst har han rätt i att världen fortfarande i stor utsträckning är analog, att de flesta fortfarande ser tv-nyheterna och läser sin morgontidning. Allt har inte förändrats. Visst finns det en framtid även för gamla medier.

Och visst är affärsmodellerna på nätet fortfarande i sin linda, vi har än så länge bara kopierat papprets annonsmodell, här finns jättemycket att göra, som min kollega Fredrik Strömberg skriver här idag.

Men Olle Lidbom har ändå fel i rätt mycket. Mycket HAR förändrats.

Jag skulle kunna gräva fram en massa siffror, som att dagstidningsläsandet har rasat från 76 procent av svenskarna vid millenieskiftet till 66 procent idag. Att unga läser bloggar lika mycket som de läser traditionella medier på nätet, att unga nästan totalt nobbar prenumererade morgontidningar.

Att Spotify har en miljon användare bara i Sverige och därmed inte alls är “helt okänt” för majoriteten av svenskarna.
Att Facebook numera lockar både pensionärer och gamla. VA:s egen redaktionsassistent med 40 år på förlaget facebookar numera, min svärfar, 74 år, och hans särbo gör det.

Att 85 procent av arbetslösa och egenföretagare använder internet regelbundet, att 90 procent av alla med ett jobb gör det, att 96-97 procent av alla studerande gör det, att till och med över hälften av alla pensionärer använder internet regelbundet, och det enligt officiella SCB-siffror från första kvartalet 2008.

Att som medieanalytiker hävda att detta inte påverkar mediemarknaden är ju faktiskt bara dumt.

Olle skriver:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.”

Min uppfattning är att det är precis tvärtom. Annonsörerna är oftast de som är sist med att anamma nya annonsformat, nya lösningar. Och är det något vi har på nätet så är det ju faktiskt mätbarhet.
Nu har jag mina erfarenheter från fack- och branschpress, men där har det alltid varit så att annonsörerna lägger pengarna inte där de kanske enligt excelarken ger mest, utan där det känns rätt. Känslan för vad som är rätt medium har alltid vägt tyngre än råa data. Medieköparna är som vi andra vanemänniskor och man bryter inte en bra vana bara sådär.

Men det farliga med Olle Lidboms inlägg är inte hans lite tokiga slutsatser.
Det farliga är vilken effekt hans resonemang får för mediebolagen.
Risken är att mediechefer som försöker orientera sig i det nya medielandskapet läser texten och med en lättnadens suck drar slutsatsen:
“Jaha, men det var ju det jag sa, internet är en fluga! Jag behöver inte ändra mitt sätt att arbeta, mitt sätt att tänka”

Och därmed faller in i tron att de inte behöver göra något.
Ingenting kunde vara mer fel.

När jag var på IDG var det en amerikansk chef som myntade ett bra ord för det: Wishful thinking.
Önsketänkande.
De ville så gärna att allt skulle bli bra igen, bara konjunkturen vände, “bara vi blunda och hoppas…”. Men det funkade naturligtvis aldrig. De VAR tvungna att omdefiniera sin affär, fråga kunderna vad de vill ha egentligen, och göra om allt.

Det är som med miljöresonemanget: Oavsett hur illa man tror det är med miljö- och klimathotet vet idag de allra flesta företagsledare att de måste förhålla sig till det. Man kan inte ignorera det, låtsas som det regnar.

Den mediechef som idag väljer att helt ignorera de digitala medierna gör samma stora blunder.

Jag säger inte att alla måste finnas i alla digitala kanaler, självklart inte, men alla måste göra analysen: Hur påverkas min marknad, mina läsare, mina intäkter?

Jag har bevakat och skrivit om nätet i över tio år nu, och en sak är väldigt tydlig: Det blir aldrig som vi trott.
Vem hade förutspått Facebook för tre år sedan? Google för tio år sedan? Youtube för fem år sedan? Twitter för ETT år sedan?

Det här påverkar oss som driver affärer på nätet. Men det påverkar naturligtvis också de som driver medieaffärer på papper. Jag tillhör de som tror att papperstidningarna har en stor chans att överleva, men då måste de moderniseras. Deras roll som ensam informationsbärare i samhället är borta sedan länge. Annonsmonopolen är borta.
Det här vet de flesta mediechefer idag, och jag är övertygad om att de gör allt i sin makt för att anpassa sig till den nya världen, inte för att “vara moderna”, utanför att det syns i deras orderböcker.

Jag ser det här själv. På Veckans Affärer har vi i 3,5 år drivit ett förändringsarbete där vi byggt upp en webbverksamhet från scratch, en eventverksamhet och en helt ny typ att konceptförsäljning. Idag, när vi ser affärerna komma tillbaka efter den värsta annonskrisen i början av året, är det just inom dessa nya områden som pengarna hamnar. Inte för att våra kunder vill vara moderna, utanför att det fungerar. Det ger dem de effekten de är ute efter, vilket vi också kan bekräfta i mätningar. Pappret är fortfarande viktigt för affärerna, men utan de nya tillskotten hade situationen sett helt annorlunda ut idag.

Hade vi följt Olles råd för tre år sedan tror jag knappt vi hade funnits kvar.

Läs också:

Per-Åke Olsson: Visst går det fort men inte överallt

Fredrik Strömberg: Jag erkänner, jag är en elitist

/Mikael Zackrisson

Mikael Zackrisson är webbchef på Veckans Affärer och affärsutvecklare inom Bonnier Tidskrifter.
Han bloggar till vardags på VA.se/webbloggen

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är en utmanande tid vi lever i

Första gången jag bloggar. Spännande.
I skrivande stund sitter jag på ett plan på väg till USA. Världens största tidningsmarknad. En marknad i kris. Tidningsläsandet är på en historiskt låg nivå. Att branschen här var på nedgång, det har man kunnat se under en längre tid. Inte därför att amerikanerna har blivit mer sofistikerade. Inte heller på grund av att man tjänar för lite pengar. Snarare tvärtom. Nej, min åsikt är att våra kollegor har spenderat alldeles för lite kraft och pengar på att utvecklas med sin marknad. Pengarna har gått till annat. Därför var det ett tag sedan vi slutade åka hit för att lära. Besöken har istället gjort hos de nya konkurrenterna eller också har vi farit österut, till den nya världen.

Nu kanske det är dags att fara hit igen och studera. Inte vad Obama gör eller nästa fas i bilindustrins elände. Nej, det är kanske just våra blåslagna kollegor i tidningsbranschen vi skall besöka för här pågår det just nu fullskaliga experiment med existensen som insats. Tidningar som Christian Science Monitor har släppt sin pappersutgivning och finns bara på nätet. Dagstidningarna i Detroit har minskat till tredagars utgivning och det finns många fler exempel. Till och med självaste New York Times funderar i dessa banor sägs det. För att alltså möta konjunktur- och strukturförändringen minskar man alltså frekvensen i papperstidningsutgivningen och litar på sina andra kanaler. Kommer detta att fungera? Jag har inget svar, men jag beundrar modet att försöka.

Är frågan relevant för oss ? Ja, jag tror det. Trots att det under mina tolv år i branschen aldrig talats om att minska frekvensen av våra tidningar. Diskussionen har alltid varit tvärt om. Inte ens när vi talat om stora investeringar i webb- eller mobilplattformar har detta varit en diskussion. Nu kommer den, tror jag.

Om mediekonsumenten är redo och annonsmarknaden utvecklad kan denna förändring till och med komma fortare än vi anat. Tajmingen blir nyckelfrågan. Hur och i vilken takt följer vi de nya kraven på 24/7  bevakning, snabb interaktion och ökad valbarhet mellan plattformar utan att göra våld på de delar i den framgångsrika papperstidningsmodellen som har uthållig lönsamhet.
Klarar vi tajmingfrågan, och vågar ta besluten när de behöver tas befinner sig de gamla tidningsföretagen, de lokala mediehusen, i en gyllene position. För vem kan vara bättre lokalt!? Vem har ett varumärke fyllt av allt det som alla våra konkurrenter försöker ladda in ? Ingen. I varje fall inte så länge vi inte upprepar det amerikanska misstaget att inte utvecklas med marknaden.

I grunden handlar det ju om att utveckla uppdraget: nyhetsförmedling, opinionsbildning till och med folkbildning men på ett nytt sätt.
Om lågkonjunkturen fortsätter är jag övertygad om att diskussionen om nedväxling och uppväxling av plattformar  kommer att finnas i många svenska tidningsföretag.  Mycket behöver då förändras som till exempel mätmetoder och syn på upplaga och räckvidd. Innovationstakt och experimentlusta måste öka. Det är en enormt utmanande tid vi lever i!

/Tomas Brunegård

Läs även andra bloggares åsikter om Tidningskrisen, Tomas Brunegård

Same!? Same?? But?? Different?!?

NEW YORK (AP) — As Detroit’s two daily newspapers became the most prominent to curtail their print editions, an organization of newspaper editors moved Tuesday to drop “paper” from its name.
The American Society of Newspaper Editors scheduled an April vote in Chicago to become simply the American Society of News Editors. Under the proposed changes, which require membership approval, editors of news Web sites also would be permitted to join, as would leaders of journalism programs.
“More and more, news organizations are not defined by `daily,’” Charlotte Hall, the Reston, Va.-based organization’s president, said Tuesday in a letter to members.
ASNE, founded in 1922, currently describes itself as an organization for editors of the nation’s “daily newspapers.”
Its board unanimously recommended the changes.

Det är ju så verkligheten ser ut. Redan. De gamla anrika dagstidningarna gör så oändligt mycket mer än ger ut tidningar på papper, så vad kunde väl vara mer rätt än att såhär 86 år senare ta bort ordet papper ur namnet?

Frågan är hur svenska Tidningsutgivarna ska förhålla sig till detta, nu när de nyss bytt logga och allt. Annars kanske “Nyhetsutgivarna” vore mer modernt. Det är ju faktiskt en hel del år sedan många tidningar gick över till att bli Mediehus istället för “tidningar”. Och med tanke på hur länge den rådande utvecklingen förutspåtts är det nästan häpnadsväckande att så mycket fortfarande handlar om papper.
Inte heller finns något i dagsläget som tyder på att papperet kommer att bli billigare.

Och inte kommer efterfrågan på papperstidningar att öka. Den kommande generationen har helt andra vanor. Och de kommer inte att plötsligt börja köpa papperstidning när de bildar familj. Och den kommande generationen journalister kommer nog inte heller att vara så taggade vad gäller papper.

Tipstack: Jeff Jarvis via Anders Olofsson.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Tidningen BLT (Blekinge Läns Tidning) har börjat att sätta in en “läs mer i papperstidningen” på sina artiklar på webben, artiklar som numera är minst sagt rumphuggna.

Vi vill bara kort säga: Gör om, gör rätt! Att sabba för nätläsarna kommer inte att hjälpa BLT:s överlevnad.
Att ignorera, censurera och inte ta diskussionen med dem kommer att kraftigt förstöra läsarnas förtroende för tidningen, som i detta vansinniga exempel:

Jocke Jardenberg har hittat, och skärmdumpat ett flagrant exempel på censur:

Före:

Efter:

Att en tidning väljer att censurera kommentarer som faktiskt diskuterar och kritiserar tidningens handlande är skrämmande. Man får onekligen något riktigt illasmakande i munnen, en känsla av Pravda och Nordkorea. Det är fegt, det är ovärdigt en tidning i Sverige 2008.

Förhoppningsvis är det ett misstag som BLT inser att de bör be om ursäkt för. Vi ser fram emot att se ansvarige utgivare Kerstin Johansson blogga om tilltaget, inte minst mot bakgrund av detta som hon skrev så sent som i tisdags.

Hon citerar Mackenzie Warren, Director of Digital Content, som under en föreläsning sagt så här:

- Samtalet pågår därute, med eller utan din medverkan. Att ignorera dem utesluter dej bara från att vara delaktig, menade James Lenahan, Strategic Development Manager och avsåg de så kallade sociala medierna: Facebook , Youtube och drösvis med andra där folk umgås, debatterar, kommenterar, lägger upp bilder, delar med sig och är – sociala.
Hans poäng är att tidningarna också måste bli sociala medier där läsarna kan samlas och bli delaktiga.
- Det är läsarna som är experterna. Låt dem debatter och bjud in dem att dela med sig. “Conversation is messy; welcome the noise”. Det är en del av demokratin.

Kerstin avslutar inlägget (som skrevs under en studieresa i USA med syfte att läras sig en del om vad som händer i branschen där borta, inte minst gällande sociala medier) så här: “Här är våra kollegor i full sving som sociala medier: det är bara att lära och ta efter. ”

Ja Kerstin. Nu har du världens chans att visa vad du lärt dig. Welcome the noise! Ta diskussionen!

Uppdatering: Medievärlden har skrivit och talat med Calle Mathisson som fattade beslutet att plocka bort artiklarna. Argumentet: “Man ska hålla sig till ämnet”. Inte helt tillfredsställande…

Same!? Same?? But?? Different?!?