Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Opinionsbildning, Kommentarer, Bloggosfären, Gammelmedia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i “bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. [...] Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

Självklart har han rätt att bloggosfären ännu inte är perfekt. Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat. Att vidare mena att gatekeeperfunktionen alltså är eftersträvansvärd samtidigt som man tidigare försökt att förklara den deliberativa demokratiutvecklingen som positiv är minst sagt huvudlöst.

Problemet för Bo Rothstein verkar vara att han helt enkelt är personligt sårad av att personer i bloggosfären inte ger honom den respekt som han anser sig ha rätt till som akademiker. För utgångspunkten i hans diskurs är de tretvå exempel där han blivit bashad. Uppdatering: Bo själv menar att jag här missar det faktum att det i ett fall handlar om rasistiska tillmälen och självklart är det aldrig ok. Ber djupast om ursäkt för att jag inte klargjort detta. Att han själv ibland är rejält provokativ i många frågor och då och då bashar sina meningsmotståndare med minst lika stor frenesi och nedsättande vokabulär som denågra av de exempel han valt. Uppdatering: Det är aldrig ok med rasistiska, nedsättande uttalanden om kön eller liknande. Det handlar dock inte om bloggandet utan om personer som har skeva sinnen.

Att göra bloggandet till ett exempel på åsiktsbalkanisering är intressant då det indikerar på att Rothstein i grunden anser att åsikter aldrig ska vara individuella och uttryckas som sådana utan kommuniceras utifrån garanterade format och kanaler där de godkänts av… någon.

Generellt så visar också hans argumentation på hur nya saker alltid måste vara färdiga. Bloggosfären som fenomen är knappt tio år gammal internationellt sett: den har utvecklats från att vara ett verktyg för early adopters inom teknik till att nu börja fungera som ett format för en breddad opinionsbildning. Det handlar fortfarande om ett ungt format, om en mediekanal som söker sin form många gånger. Det intressanta, som Rothstein verkar missa är att bredden gör det hela både mer personligt och mycket mer spännande: att bloggaren Stina i ena inlägget kan skriva om sin jävliga dag på jobbet, i nästa om vad hon tycker om den lokala socialtjänsten och i det tredje diskutera sin syn på feministisk teori. Samtidigt som bloggen som format ger möjligheter till att skapa nischade ämnesmagasin, åsiktsgemenskaper och digitala gräsrotsthinktanks.

Bloggarna kommer att vara viktiga opinionsinstrument. Framförallt är det viktigt att inte glömma att bloggen endast är en kanal. Att döma ut kanalen utifrån att den är fri, enkel och tillgänglig är att fortsätta att förhindra en breddning av demokratin. Det är att fortsätta att förklara att det finns en hierarki när det gäller åsikter: de som är pöbelns och som inte bör komma ut och de som är rätta och har tillgång till kanalerna. Sociala medier vänder upp och ner på det synsättet. Opinionsarbetet sker nu vid ett digitalt köksbord, vid ett kaffebord som inte är rumsligt begränsat. Precis som när det gäller i annan social interaktion kommer avarterna att frysas ut, bli ointressanta desto mer formatet och kanalen blir accepterad. Rothstein borde snarare omfamna det för att på så sätt skapa en större acceptans och därmed ta udden av de som missköter sig.

Som jag brukar säga: internet är en kniv. Den är i sig värdeneutral: men kan användas för överlevnad, för att bygga upp ett samhälle – eller att döda. Allt beror på vem som håller i den.

Andra som bloggat om det finns att hitta här.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Han har självklart en poäng när han menar att alla måste skaffa sig ett förhållningssätt till bloggosfären – något som traditionella medier arbetar hårt med, och som vissa journalister uppenbarligen kämpar extra mycket med – däribland Siewert Öholm. Problemet blir att hans förhållningssätt handlar om att dels generalisera en bloggosfär som är gigantisk och knappast så homogen som han vill påskina, dels att det hela blir till en bitter föredettings försvarstal av gamla medier som faller tillbaka på honom själv.

I grunden kan man helt och fullt egentligen vinka bort Öholms försök att sudda bort bloggosfären från det allmännas medvetande men det hela är ändå intressant.

1. Det är knappast så att alla bloggar skriver om förkylningar eller vad nu Öholm anser. Han glömmer bort att det finns en gigantisk mängd bloggar som skriver om ämnen, han verkar för trött för att ta en titt på hur den amerikanska bloggosfären ser ut. (Det är onekligen roande att Siewert Öholm tror att Carl Bildts blogg tillhör de största i världen…)
2. Siewerts förslag på vad som en god mediekonsument istället ska konsumera är roande – men också oroande. Att föreslå P1 och P2, att mena att analoga medier är framtiden visar dels att Öholm är en trött man, och att han missat hur medielandskapet utvecklats. Någon har tagit ifrån honom hans ensamrätt till att vara megafon och han saknar det.
3. Öholm försöker också få bloggandet till att det för in i ett elitsamhälle. Vilket antingen visar på hans okunskap, hans ointresse eller att han helt enkelt tänker skevt. Att fler röster får plats i det offentliga samtalet genom att produktionen av innehåll blivit enklare, billigare (gratis) och möjlig är alltså negativt enligt denne som menar, på fullaste allvar, att det offentliga samtalet var bättre innan bloggarna fanns. Det är en skrämmande demokratisyn.
4. Som journalist har Siewert Öholm gjort en ganska dålig research, det är genomgående i hela texten. Hans exempel på bloggande är bloggande från personer som redan innan haft en plattform inom de traditionella medierna. Han väljer att generalisera utifrån såna som Helle Klein, PJ Linder, Schulman och Politikerbloggen. Den (minst) halva miljonen bloggar som finns bara i Sverige förutom dessa glömmer han medvetet. Det är en intressant form av elitistisk research, inom medierna förklaras hela världen.
5. Siewert Öholms försök att divergera mellan digitala kommunikationssätt och analoga (i Siewerts analoga värld “live”) är minst sagt märkligt. Enligt hans synsätt så handlar alltså demokrati om att människor ska nöja sig med att debattera med personer i sin direkta geografiska närhet. Möjligheten som digitala kommunikationsformer ger att debattera och föra samtal med personer i en större global värld är alltså inte önskvärt enligt den Öholmska världsbilden.
6. Öholm försöker att förklara att Internet är bra. Men bara om det används av redan befintliga filter i form av journalister då han uppenbarligen menar att bloggarna knappast ger något extra för såväl kunskapsdelning, demokratiutveckling och människors självständighet.
7. Siewert Öholm sätter samma fokus på bloggosfären som exempelvis Skytte, Guillou och andra journalister inom den 68-vänsterjournalistik där meritokrati byggde på annat än att veta vad man skriver om.

Det är en rädd man som skriver i tidningen Hela Gotland. En tidning som, tack vare bloggarna, nu antagligen fått ett besöksrekord på sin sajt. Kan det vara så att Öholm helt enkelt slängt ut en flamebait?

Andra bloggar om: Siewert Öholm, Hela Gotland, bloggosfären, sju förhållningssätt

Knuffat.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Fixeringen vid programledare som Janne Josefsson, Adaktusson och KG Bergström bygger på föreställningen att tittarna inte klarar av att själva hantera informationen från politiker och andra opinionsbildare. Journalisten är den Stora Uttolkaren av vad Allmänheten vill och har förmåga att fatta och därför bygger all samhällsjournalistik på att det är journalisterna som ska bestämma agendan och vilka frågor politikerna ska tvingas svara på.

Det är gårdagens journalistik. På nätet har det vuxit fram en helt annan barfotajournalistik, där vi journalister helt förlorat vår status som filter och alltings uttolkare av vad som är viktigt och oviktigt ii debatten.
På nätet är det direktkommunikationen som regerar – och den funkar!

Det hela handlar om ett experiment på TV8 där man, lite i samma stil som Expressen gjorde med sina kultursidor som helt styrdes av bloggkollektiv under några dagar i somras, låter tankesmedjorna ta över tv-rutan. Inga filter – rakt ut och låt det hela faktiskt bli vad det blir.

Eftersom Canal Digital inte har TV8 så får gärna någon kommentera och berätta om hur det hela var.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag skrev en egen postning på Newsmill om detta men tänkte utveckla tankarna lite här.

I mångt och mycket försöker han, medvetet eller omedvetet, förminska bloggarnas inflytande och autonomi för att på så sätt befästa sin egen och traditionella mediers ställning som autonoma, självständiga och fina. Ett sätt som vi som varit med länge i bloggosfären så väl känner igen (jag har skrivit mycket om det på min personliga blogg deepedition.com). Dan Josefsson uppträder helt enkelt som en äldre man som överseende försöker beskydda “ungdomarna” på ett paternalistiskt sätt.

Problemet är helt enkelt att Dan Josefsson har fel. Bloggosfären är mycket större än Newsmill. Den är mycket större än Dan Josefsson.

Tyvärr gör Dan Josefsson samma fel som många andra inom de traditionella medierna lätt gör: stirrar sig blinda på några enskilda svenska stora bloggar. Baksidan av att den utmärkta tjänsten knuff.se fått en ibland för snäv avgränsning och att Bloggportalen många gånger gynnar kändisbloggarna.

Självklart finns ett antal bloggare och kommentatorer som menar att Dan Josefsson har rätt – att Newsmill inte handlar om annat än att dra in pengar och försöka att fålla in bloggarna. De gör ett antal felslut.

• Newsmill inte något mandat eller ens som affärsidé att demokratisera bloggandet: det är inget pro bono-arbete utan en affär.
• Det är knappast en bloggosfär som idag växer sig stark på egna ben något större intresse att bli en del av Bonnierkomplexet.
• Det finns det närmare (om inte mer än) en halv miljon bloggar i Sverige: man får vara antingen mycket människofientlig och nedvärderande av vanliga människor eller en smula naivt konspiratorisk för att tro att Newsmill ska kunna samla en sån gigantisk mängd personer och styra dem.

Newsmill har möjligheten att bli en ytterligare arena, ännu en kopplingspunkt – eller nod – för bloggosfären. Precis som Twingly, Knuff.se, Bloggportalen och andra samlande arenor eller tjänster. Newsmill behöver fria bloggare för att få det hela att fungera. De behöver det för att vara sanna. De behöver däremot inga skribenter som går i något ledband. För då blir de varken relevanta, trovärdiga eller intressanta att läsa.

En kritik som kommer är att många skriver om samma sak – att det är vissa frågor som drivs i bloggosfären. Självklart är det så. Det finns vissa nyheter som många väljer att skriva om, att det finns vissa saker som engagerar. Men det handlar knappast om något annat än nyhetsvärdering, filtrering och hur vi människor faktiskt beter oss i en diskussion.

Om vi tänker oss bloggosfären som ett väldigt stort fikabord – hur sker en diskussion runt ett sådant? Är det så att alla diskuterar sitt eget ämne och skiter i att lyssna på alla andra? Eller är det så att det är vissa ämnen, som upplevs som viktiga, som faktiskt diskuteras; ett i taget, av alla? Med vars och ens perspektiv och åsikter i en fri och levande diskussion? Om Dan Josefssons och andras kaffebord ser ut som det första så tycker jag personligen lite synd om dem. Om inte så bör de inse att bloggosfären och andra sociala medier (exempelvis Friendfeed) fungerar precis som så. Det är ingen ordnad konferens eller MBL-förhandling det handlar om, som kan styras av vissas agendor. Bloggosfären är ett gigantiskt fikabord.

Så snarare än att kritisera någon annan borde Dan Josefsson se sig själv i spegeln, utmana sina gamla medieteoretiska sanningar i ljuset av ett nytt medielandskap och inse att han borde börja lära sig av bloggarna som han försöker skydda (och därmed kväsa i sin tur). Och inse att ju fler noder, ju fler arenor som kan samla debatt utan att faktiskt strömlinjeforma den – desto mer demokratisk blir bloggosfären.

Uppdatering: Peko har ett annat perspektiv och ett antal bloggar har skrivit om Dan Josefssons artikel. Däribland Martin Jönsson som menar att Josefsson ser konspirationer där de inte finns.
Jisander har en farhåga eller reflektion som kanske är en större fara för bloggandet än att Bonnier skulle försöka att tygla bloggandet. Helt enkelt att portaler och betalningar, traditionella mediehus som låter bloggare bli en del av det egna flödet tar spetsen av bloggarna:

Det jag reflekterar över just nu är bloggare som går från att vara starka, drivande personligheter med unika sätt att formulera sina åsikter till att bli bleka kopior på sig själva. Det är lätt att se exakt när förvandlingen sker. Det är när de lämnar sin egen blogg och börjar skriva för någon av de etablerade portalerna/tidningarna/samlingsplatserna.

Andra bloggar om: bloggosfären, bloggande, Dan Josefsson, Newsmill, debatt, opinion

Same!? Same?? But?? Different?!?

Debatt handlar ju om att väcka frågor och ta upp dem till diskussion. Få olika infallsvinklar och engagera människor på olika nivåer i samhället. Debatt handlar om demokrati, att ge alla chansen att komma till tals. Att då göra som exempelvis DN debatt, och inte tillåta kommentarer på sajten, är att leva kvar i föråldrad tid.
Visserligen finns Twingly och möjlighet för bloggare att få sin länk i anslutning till debattartiklarna, men alla har inte en egen blogg att kommentera i.

Så vad är det då Newsmill lyckats med?
Jo de har lyckats hålla en diskussion levande i en vecka, i alla tänkbara kanaler. Bloggar, tidningssajter och papperstidningar. På ett sätt som jag hoppas vi får se mer av, med eller utan Newsmill som initiativtagare.
Det började förra söndagen när Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skrev det kontroversiella inlägget där de efterlyste riktiga män. Ta en titt i kommentarsfältet, helt underbart faktiskt.
Något som snabbt gav eko i bloggosfären. I skrivande stund 166 länkande bloggar enligt Knuff, och det är inte lite.

Men inte bara bloggarna engagerade sig, andra tidningar hakade på. Först PM och Leos gamla tidning Expressen, som tog upp debattartikeln på flera olika ställen.

I bloggosfären engagerade sig bloggare i vitt skilda sfärer, flera kändisbloggare, så som Åsa Jinder och Niclas Strömstedt kommenterade artikeln i sina bloggar.

Sedan gjorde svenskan en intervju med Unni Drougge om artikeln. en hel del kommentarer även där, och några blogglänkar.

Naturligtvis fångar Newsmill bollen och Zandén och Gyllenhammar skriver efter ett par dagar ett inlägg till. Också det får mängder av kommentarer och blogglänkar.

Frågan har varit vid var mans bord. Jag har hört bekanta i min närhet som väl aldrig läst en blogg tala om inlägget och debatten kring det, och den har uppmuntrat till fler perspektiv på frågan än man väl trodde fanns.
Precis det som en debatt bör handla om.
Och diskussionen är inte död än. Så sent som igår skrev Åsa Mattsson en uppföljning i ämnet på Newsmill.

Jag har här bara visat några få exempel av de ringar på vattnet som inlägget på Newsmill skapade, men det räcker för att visa att det går att skapa levande debatt om man inte stänger in sig på den egna redaktionen och begränsar möjligheten att delta till den finkulturella eliten.

Twingly skapar möjlighet för bloggar att synas och deras åsikter blir lästa, de tidningar som använder Twingly bjuder på det, men får också i förlängningen mycket tillbaks. En bloggare är ofta mer benägen att länka till artikel hos en tidning som använder Twingly just för möjligheten att läsas av fler.
Kommentarsfunktionen ger alla möjlighet att tycka till, och komma tillbaka för kommentarerna i sig är intressant läsning.
Och de tidningar som skriver och diskuterar frågan utifrån en artikel som först publicerades hos i det här fallet Newsmill får också läsare, länkar och klick. Dessutom kommer diskussionen papperstidningsläsarna till del, de som inte har en aning om vad som händer ute på nätet men faktiskt läser papperstidningen.
En debatt som pågår i flera olika kanaler och har den korsverkan som Newsmillartikeln skapat är en levande debatt, föredömligt levande.

Jag tror att det inom gammelmedia finns en inbyggd stolthet, där egna grejer ibland tyvärr är viktigare än läsvärde. Material ska vara exklusivt och man vill inte sno idéer, inte för uppenbart i varje fall. Men när man låter nyheter leva sitt eget liv genom användare som sprider, förfinar, utvecklar och så småningom bollar tillbaks grejer till ursprungskällan tror jag att alla vinner på det. De tidningar som fortsätter stänga dörrar, säga nej till kommentarer, blogglänkar och som vägrar länka till andra kommer inte att vara intressanta i debatten längre.

Att släppa sin nyhet fri och samtidigt fånga upp de reaktioner den väcker skapar nya möjligheter för medierna. Dels till fördjupningar men också till helt nya uppslag, och en agenda som inte längre styrs inifrån husen utan i samspel med läsare och användare, och det skapar en mer angelägen och relevant produkt för nyhetskonsumenterna, när de får vara med och sätta agendan, delta i samtalet och tydligt visa vilka frågor som är angelägna att diskutera.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Uppbyggnaden är relativt traditionell, där man varje morgon har ett redaktionsmöte (det är Leo, PM och Bangs chefredaktör Karin Eder Ekman som utgör redaktionen just nu) som sedan läggs ut på sajten som en ruta över vilka ämnen som man vill ta upp. Sedan har man en huvudartikel som skrivs av någon känd person, som ska ha “levt” det ämne som personen skriver om. Inte bara de normala “talking heads/soffpotäterna” alltså. Övriga ämnen inbjuds alla att skriva om från scratch. Under dagen kommer sidan att förändras utifrån de texter som kommer in, och den aktivitet som dessa renderar genom det sinnrika “röstningssystemet” som bygger på känslan läsaren har inför det som skrivits. Personer som gärna vill skriva om ämnen som kommit upp kan, efter registrering, få tillgång till en sorts “egen” blogg och allt kopplas till huvudartiklarna. Kommentarer finns för alla artiklar och man kommer också att se till att andra, externa bloggars pingbacks syns (i den betaversion jag sett var dessa dock väl undangömda). Allt kommer att modereras av redaktionen, en moderation som de redan fått ett antal kritiska kommentarer runt på sin utvecklingsblogg. Moderation är nödvändig men utifrån de kritiska kommentarerna, och min erfarenhet av både mitt eget bloggande och att vara strategisk konsult till företags bloggsatsningar så är det viktigt att sätta en klar moderationsstrategi och skriva en rejäl disclaimer om det.
Som skribent kan man också välja vilka traditionella media man kan tänka sig att medverka i, vilket är ett nytt grepp som kan bli mycket intressant: ett incitament för att skriva via Newsmill.

Ekonomiseringen handlar dels om normal bannerannonsering – som jag förstod det inte på något sätt kontextualiserad men också om något som kan bli ett mycket spännande sätt för företag att sätta sin egen agenda i olika frågor: att kunna “hyra” ett eget rum för debatt på sajten. Arbetsnamnet är Seminariet och det kommer bli mumma för pr-konsulter och företag med svårigheter att faktiskt komma fram med “sina” frågor. Redaktionen kommer också att vara närvarande för att det hela ska vara öppet och inte totalstyrt av företaget som hyrt rummet – något som säkert kommer få en del företag att fundera både en och två gånger över om de verkligen vågar göra det här. Men som marknadsförare ser jag det här som en oerhört bra grej. Det handlar om att låna relevans från Newsmill men också bygga en transparens runt sina egna frågor.

Det jag inte fick klarhet i hur de tänker göra med att i artiklar jobba med utlänkar respektive noggrannhet med länkning till eventuella källor men det kommer vi antagligen att se efterhand.

Vad tror jag om framtiden för Newsmill? Om de lyckas att hitta tillräckligt intressanta skribenter, och våga dessa ta ut svängarna tillräckligt för att fr a bloggar ska “hugga” på artiklarna så kommer det gå väl. Det intressanta för Newsmill är just den delen: att bli en plats som bloggar kan spinna vidare från – som inte är DN Debatt, som inte bygger på print som grundläggande idé utan faktiskt är en del av det digitala medielandskapet. Samtidigt kan Newsmills lite ålderstigna syn på skribenter vara en black om foten: de vill gärna att man ska skriva under sitt “eget” namn. Jag har diskuterat det i en bloggpostning på min egen blogg men i korthet tror jag helt enkelt det inte är en vettig väg att gå. Farhågan för mig när det gäller möjligheten att “vinna” bloggosfären och övriga sociala medieeliten är hur öppet man vågar att låta Newsmill vara. Samtidigt kan Newsmill just fungera som en enkel övergång mellan traditionella medier till sociala medier för såväl media som för ordinära läsare, intresserade av debatt och opinion.

Vad kommer det här innebära för debatten i mer tradionella medier? Läs vidare i Newsmill 2.

Same!? Same?? But?? Different?!?

den ordnade och betydelsefulla debatten kräver annan form än irrbloss i cyberrymden.

Själva Norberg vs Schottenius-debatten tänker jag inte lägga mig i. Utan det intressanta är hur Curt Bladh väljer att se på opinionsbildning och debatt. Bland annat förklarar han att

Bloggen är säkert bra för mindre nogräknade åsiktsmaskiner – en Johan Norberg, en Alex Schulman, kanske rent av en Anders Mildner.

och förklarar samtidigt att visionen om en öppen debatt för alla bara är just en vision eftersom

i verkligheten är motsatsen som är problemet: enfrågesjukan, det snäva urvalet av debattörer och det än snävare av platser att föra debatten på.

Jag vet inte riktigt vad herr Bladh faktiskt vill säga eftersom han säger emot sig själv. För hans avslutning tenderar att visa på en åsikt som vi sett förut: där traditionell media idogt försökt att skapa bilden av “bloggen” som något irrelevant och i längden övergående trend (jag har tidigare skrivit om det här, här och fr a här).

Det är det inte.

Bladh försöker föra i bevis att bloggandet är irrelevant genom att exemplifiera med DN Debatts genomslag i medierna. Ett klassiskt cirkelresonemang (som för övrigt än en gång får Bladh att verka fullständigt ologisk då han försvarar DN Debatts makt men i andra andetaget hävdar en försnävning av debattarenorna). DN Debatt är viktigt endast för att det är medierna som väljer att se det som viktigt.

Det som PR-branschen idag ser är att genomslaget av DN Debatt i en mer vid opinionsbildning har minskat markant. Det finns idag fler arenor, fler röster: DN Debatts monopol är brutet för länge sedan, ser inte medierna. Antagligen på grund av att medierna fortfarande uppfattar sig själv som att fortfarande ha monopol över att tolka verkligheten åt medborgarna. Det är fortfarande en syn där man ska vara allt för alla, och ett stort utbud stör den rena och av eliten bestämda synen på sakers tillstånd.

Det är synd att Bladh inte tänker vidare på sin egen inställning om ett snävare debattklimat – och inser att det är just det bloggarna fungerar som: en breddning. Ett disruptivt medielandskap även när det gäller opinionsbildningen. Svaret på ett bättre opinionsklimat ligger i de sociala medierna, inte i traditionella medieformat.

Så slutsatsen kan inte vara någon annan än att Curt Bladh har fel.

Ps. Curt Bladh borde ta och vända sitt öga mot väster och se vad som händer när det gäller opinionsbildning och bloggande. Det som händer där kommer att hända här. Ds.

/Niclas Strandh

Same!? Same?? But?? Different?!?