Posts Tagged: opinion


6
Dec 08

Det brinner i knutarna

När vi startade den här bloggen för dryga nio månader sedan liknade vi det som händer i medielandskapet vid ett jordskred.

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

13
Nov 08

Rothstein anklagar bloggosfären

Via Jaiku hittar jag också Bo Rothsteins debattinlägg om bloggosfären där han, likt Lisa Bjurwalds minnesvärda drapa, väljer att döma ut precis hela bloggosfären utifrån ett antal blogginlägg som beskriver honom i inte helt positiva ordalag. Det föranleder honom att med svepande formuleringar och minst sagt illa verifierad vetenskaplighet förklara att:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i “bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. […] Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

Självklart har han rätt att bloggosfären ännu inte är perfekt. Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat. Att vidare mena att gatekeeperfunktionen alltså är eftersträvansvärd samtidigt som man tidigare försökt att förklara den deliberativa demokratiutvecklingen som positiv är minst sagt huvudlöst.

Problemet för Bo Rothstein verkar vara att han helt enkelt är personligt sårad av att personer i bloggosfären inte ger honom den respekt som han anser sig ha rätt till som akademiker. För utgångspunkten i hans diskurs är de tretvå exempel där han blivit bashad. Uppdatering: Bo själv menar att jag här missar det faktum att det i ett fall handlar om rasistiska tillmälen och självklart är det aldrig ok. Ber djupast om ursäkt för att jag inte klargjort detta. Att han själv ibland är rejält provokativ i många frågor och då och då bashar sina meningsmotståndare med minst lika stor frenesi och nedsättande vokabulär som denågra av de exempel han valt. Uppdatering: Det är aldrig ok med rasistiska, nedsättande uttalanden om kön eller liknande. Det handlar dock inte om bloggandet utan om personer som har skeva sinnen.

Att göra bloggandet till ett exempel på åsiktsbalkanisering är intressant då det indikerar på att Rothstein i grunden anser att åsikter aldrig ska vara individuella och uttryckas som sådana utan kommuniceras utifrån garanterade format och kanaler där de godkänts av… någon.

Generellt så visar också hans argumentation på hur nya saker alltid måste vara färdiga. Bloggosfären som fenomen är knappt tio år gammal internationellt sett: den har utvecklats från att vara ett verktyg för early adopters inom teknik till att nu börja fungera som ett format för en breddad opinionsbildning. Det handlar fortfarande om ett ungt format, om en mediekanal som söker sin form många gånger. Det intressanta, som Rothstein verkar missa är att bredden gör det hela både mer personligt och mycket mer spännande: att bloggaren Stina i ena inlägget kan skriva om sin jävliga dag på jobbet, i nästa om vad hon tycker om den lokala socialtjänsten och i det tredje diskutera sin syn på feministisk teori. Samtidigt som bloggen som format ger möjligheter till att skapa nischade ämnesmagasin, åsiktsgemenskaper och digitala gräsrotsthinktanks.

Bloggarna kommer att vara viktiga opinionsinstrument. Framförallt är det viktigt att inte glömma att bloggen endast är en kanal. Att döma ut kanalen utifrån att den är fri, enkel och tillgänglig är att fortsätta att förhindra en breddning av demokratin. Det är att fortsätta att förklara att det finns en hierarki när det gäller åsikter: de som är pöbelns och som inte bör komma ut och de som är rätta och har tillgång till kanalerna. Sociala medier vänder upp och ner på det synsättet. Opinionsarbetet sker nu vid ett digitalt köksbord, vid ett kaffebord som inte är rumsligt begränsat. Precis som när det gäller i annan social interaktion kommer avarterna att frysas ut, bli ointressanta desto mer formatet och kanalen blir accepterad. Rothstein borde snarare omfamna det för att på så sätt skapa en större acceptans och därmed ta udden av de som missköter sig.

Som jag brukar säga: internet är en kniv. Den är i sig värdeneutral: men kan användas för överlevnad, för att bygga upp ett samhälle – eller att döda. Allt beror på vem som håller i den.

Andra som bloggat om det finns att hitta här.


17
Sep 08

Öholm gör traditionella medier en björntjänst

Siewert Öholm har stuckit ut hakan och ger förslag på sju förhållningssätt till bloggar – förhållningssätt som i princip säger att alla bloggar är skit och man ska inte lyssna på dem. Han gör helt enkelt ett fantastiskt jobb för att visa hur kraschen mellan traditionell medielogik och nya medier ser ut. Man kan fundera om Hela Gotland är en PRO-tidning när man läser hans förslag på vad en mediekonsument istället ska konsumera.

Han har självklart en poäng när han menar att alla måste skaffa sig ett förhållningssätt till bloggosfären – något som traditionella medier arbetar hårt med, och som vissa journalister uppenbarligen kämpar extra mycket med – däribland Siewert Öholm. Problemet blir att hans förhållningssätt handlar om att dels generalisera en bloggosfär som är gigantisk och knappast så homogen som han vill påskina, dels att det hela blir till en bitter föredettings försvarstal av gamla medier som faller tillbaka på honom själv.

I grunden kan man helt och fullt egentligen vinka bort Öholms försök att sudda bort bloggosfären från det allmännas medvetande men det hela är ändå intressant.

  1. Det är knappast så att alla bloggar skriver om förkylningar eller vad nu Öholm anser. Han glömmer bort att det finns en gigantisk mängd bloggar som skriver om ämnen, han verkar för trött för att ta en titt på hur den amerikanska bloggosfären ser ut. (Det är onekligen roande att Siewert Öholm tror att Carl Bildts blogg tillhör de största i världen…)
  2. Siewerts förslag på vad som en god mediekonsument istället ska konsumera är roande – men också oroande. Att föreslå P1 och P2, att mena att analoga medier är framtiden visar dels att Öholm är en trött man, och att han missat hur medielandskapet utvecklats. Någon har tagit ifrån honom hans ensamrätt till att vara megafon och han saknar det.
  3. Öholm försöker också få bloggandet till att det för in i ett elitsamhälle. Vilket antingen visar på hans okunskap, hans ointresse eller att han helt enkelt tänker skevt. Att fler röster får plats i det offentliga samtalet genom att produktionen av innehåll blivit enklare, billigare (gratis) och möjlig är alltså negativt enligt denne som menar, på fullaste allvar, att det offentliga samtalet var bättre innan bloggarna fanns. Det är en skrämmande demokratisyn.
  4. Som journalist har Siewert Öholm gjort en ganska dålig research, det är genomgående i hela texten. Hans exempel på bloggande är bloggande från personer som redan innan haft en plattform inom de traditionella medierna. Han väljer att generalisera utifrån såna som Helle Klein, PJ Linder, Schulman och Politikerbloggen. Den (minst) halva miljonen bloggar som finns bara i Sverige förutom dessa glömmer han medvetet. Det är en intressant form av elitistisk research, inom medierna förklaras hela världen.
  5. Siewert Öholms försök att divergera mellan digitala kommunikationssätt och analoga (i Siewerts analoga värld “live”) är minst sagt märkligt. Enligt hans synsätt så handlar alltså demokrati om att människor ska nöja sig med att debattera med personer i sin direkta geografiska närhet. Möjligheten som digitala kommunikationsformer ger att debattera och föra samtal med personer i en större global värld är alltså inte önskvärt enligt den Öholmska världsbilden.
  6. Öholm försöker att förklara att Internet är bra. Men bara om det används av redan befintliga filter i form av journalister då han uppenbarligen menar att bloggarna knappast ger något extra för såväl kunskapsdelning, demokratiutveckling och människors självständighet.
  7. Siewert Öholm sätter samma fokus på bloggosfären som exempelvis Skytte, Guillou och andra journalister inom den 68-vänsterjournalistik där meritokrati byggde på annat än att veta vad man skriver om.

Det är en rädd man som skriver i tidningen Hela Gotland. En tidning som, tack vare bloggarna, nu antagligen fått ett besöksrekord på sin sajt. Kan det vara så att Öholm helt enkelt slängt ut en flamebait?

Andra bloggar om: , , ,

Knuffat
.

Reblog this post [with Zemanta]

15
Sep 08

Peppe sparkar kollegorna i…

Efter att ha läst referat från kvällen PK-debatt, som i sin helhet finns bambusad hos Publicistklubben så är det onekligen skönt att höra Peppe Engberg helt enkelt ge en rejäl spark på vissa ömma punkter av den traditionella journalistiken:

Fixeringen vid programledare som Janne Josefsson, Adaktusson och KG Bergström bygger på föreställningen att tittarna inte klarar av att själva hantera informationen från politiker och andra opinionsbildare. Journalisten är den Stora Uttolkaren av vad Allmänheten vill och har förmåga att fatta och därför bygger all samhällsjournalistik på att det är journalisterna som ska bestämma agendan och vilka frågor politikerna ska tvingas svara på.

Det är gårdagens journalistik. På nätet har det vuxit fram en helt annan barfotajournalistik, där vi journalister helt förlorat vår status som filter och alltings uttolkare av vad som är viktigt och oviktigt ii debatten.
På nätet är det direktkommunikationen som regerar – och den funkar!

Det hela handlar om ett experiment på TV8 där man, lite i samma stil som Expressen gjorde med sina kultursidor som helt styrdes av bloggkollektiv under några dagar i somras, låter tankesmedjorna ta över tv-rutan. Inga filter – rakt ut och låt det hela faktiskt bli vad det blir.

Eftersom Canal Digital inte har TV8 så får gärna någon kommentera och berätta om hur det hela var.


6
Sep 08

Nej, Dan Josefsson. Bloggarna är inte i fara.

Dan Josefsson har stuckit ut hakan och skrivit en artikel där han menar att Newsmill är Bonniers försök att tygla bloggosfären. I ljuset av de EU-förslag som senaste tiden kommit blir det onekligen nästintill roande när Josefsson lägger en faderslik hand på axeln för bloggosfären och förklarar att han minsann ska skydda oss alla mot alla onda företag som vill tysta oss: samtidigt som hans trosfränder i EU försöker att kväsa de nya medierna genom hårresande förslag. Att i ljuset av detta vilja försöka leka bloggosfärens knight in shining armor är rena ironin.

Jag skrev en egen postning på Newsmill om detta men tänkte utveckla tankarna lite här.

I mångt och mycket försöker han, medvetet eller omedvetet, förminska bloggarnas inflytande och autonomi för att på så sätt befästa sin egen och traditionella mediers ställning som autonoma, självständiga och fina. Ett sätt som vi som varit med länge i bloggosfären så väl känner igen (jag har skrivit mycket om det på min personliga blogg deepedition.com). Dan Josefsson uppträder helt enkelt som en äldre man som överseende försöker beskydda “ungdomarna” på ett paternalistiskt sätt.

Problemet är helt enkelt att Dan Josefsson har fel. Bloggosfären är mycket större än Newsmill. Den är mycket större än Dan Josefsson.

Tyvärr gör Dan Josefsson samma fel som många andra inom de traditionella medierna lätt gör: stirrar sig blinda på några enskilda svenska stora bloggar. Baksidan av att den utmärkta tjänsten knuff.se fått en ibland för snäv avgränsning och att Bloggportalen många gånger gynnar kändisbloggarna.

Självklart finns ett antal bloggare och kommentatorer som menar att Dan Josefsson har rätt – att Newsmill inte handlar om annat än att dra in pengar och försöka att fålla in bloggarna. De gör ett antal felslut.

  • Newsmill inte något mandat eller ens som affärsidé att demokratisera bloggandet: det är inget pro bono-arbete utan en affär.
  • Det är knappast en bloggosfär som idag växer sig stark på egna ben något större intresse att bli en del av Bonnierkomplexet.
  • Det finns det närmare (om inte mer än) en halv miljon bloggar i Sverige: man får vara antingen mycket människofientlig och nedvärderande av vanliga människor eller en smula naivt konspiratorisk för att tro att Newsmill ska kunna samla en sån gigantisk mängd personer och styra dem.

Newsmill har möjligheten att bli en ytterligare arena, ännu en kopplingspunkt – eller nod – för bloggosfären. Precis som Twingly, Knuff.se, Bloggportalen och andra samlande arenor eller tjänster. Newsmill behöver fria bloggare för att få det hela att fungera. De behöver det för att vara sanna. De behöver däremot inga skribenter som går i något ledband. För då blir de varken relevanta, trovärdiga eller intressanta att läsa.

En kritik som kommer är att många skriver om samma sak – att det är vissa frågor som drivs i bloggosfären. Självklart är det så. Det finns vissa nyheter som många väljer att skriva om, att det finns vissa saker som engagerar. Men det handlar knappast om något annat än nyhetsvärdering, filtrering och hur vi människor faktiskt beter oss i en diskussion.

Om vi tänker oss bloggosfären som ett väldigt stort fikabord – hur sker en diskussion runt ett sådant? Är det så att alla diskuterar sitt eget ämne och skiter i att lyssna på alla andra? Eller är det så att det är vissa ämnen, som upplevs som viktiga, som faktiskt diskuteras; ett i taget, av alla? Med vars och ens perspektiv och åsikter i en fri och levande diskussion? Om Dan Josefssons och andras kaffebord ser ut som det första så tycker jag personligen lite synd om dem. Om inte så bör de inse att bloggosfären och andra sociala medier (exempelvis Friendfeed) fungerar precis som så. Det är ingen ordnad konferens eller MBL-förhandling det handlar om, som kan styras av vissas agendor. Bloggosfären är ett gigantiskt fikabord.

Så snarare än att kritisera någon annan borde Dan Josefsson se sig själv i spegeln, utmana sina gamla medieteoretiska sanningar i ljuset av ett nytt medielandskap och inse att han borde börja lära sig av bloggarna som han försöker skydda (och därmed kväsa i sin tur). Och inse att ju fler noder, ju fler arenor som kan samla debatt utan att faktiskt strömlinjeforma den – desto mer demokratisk blir bloggosfären.

Uppdatering: Peko har ett annat perspektiv och ett antal bloggar har skrivit om Dan Josefssons artikel. Däribland Martin Jönsson som menar att Josefsson ser konspirationer där de inte finns.
Jisander har en farhåga eller reflektion som kanske är en större fara för bloggandet än att Bonnier skulle försöka att tygla bloggandet. Helt enkelt att portaler och betalningar, traditionella mediehus som låter bloggare bli en del av det egna flödet tar spetsen av bloggarna:

Det jag reflekterar över just nu är bloggare som går från att vara starka, drivande personligheter med unika sätt att formulera sina åsikter till att bli bleka kopior på sig själva. Det är lätt att se exakt när förvandlingen sker. Det är när de lämnar sin egen blogg och börjar skriva för någon av de etablerade portalerna/tidningarna/samlingsplatserna.

Andra bloggar om: , , , , ,

Reblog this post [with Zemanta]