Svenska Dagbladet rapporterar om oförändrat läge men KLM har tydligen genomfört testflygningar i det stora askmolnet och rapporterar inga skador. Susanna Baltscheffsky påpekar hur Eyjafjalla-jökull tvingar in oss i ett gigantiskt miljötest med potentiellt förändrade vanor som följd. Den polske presidenten Lech Kaczynski får göra sin sista resa från jordelivet med en starkt decimerad besökarskara när han idag begravs.

Tio minuter senare finner jag mig fortfarande läsa olika tidningar på nätet och då sjunker tanken in. Det är ju här de etablerade tidningarna är oslagbara. Vid stora nyhetshändelser av allmänintresse. Jag vänder mig inte till okända bloggare eller till goda vänner på Facebook för att få veta om jag kan flyga eller inte. Jag vill ha sanningen och när det gäller nyheter av den här kalibern är det långt kvar innan jag känner mig trygg med att få dem levererade av ansiktslösa bloggare. Mina vänner lyssnar jag så klart på, men deras kompetens kring vulkanens påverkan på mitt flyg till Hamburg på måndag är inget jag skulle lita på.

Vi lever i en tid där makten över kunskapsfiltret har till stor del förflyttats från mediaeliten till den enskilda människan. Jag behöver inte längre läsa morgontidningen för att få reda på vad som går på bio, vilket vin passar till maten, var ska jag gå på restaurang, vilken bil ska jag välja, vilken teater har premiär osv. Det finnas andra människor både i Sverige och utomlands som ger mig den här kunskapen när jag vill och hur jag vill.

Nyheter däremot, känn på ordet NYHET, det finns inte många, om än någon, som med trovärdighet kan leverera det bättre än de etablerade nyhetskanalerna.

Jag läser en stund till på SVD.se om vulkanen och dess följder men slås ändå av hur lite man utnyttjar det digitala mediet. Mer video, mer animationer, mer bilder, mer länkar, mer vinklingar, mer livsändningar med livechatt, mer, mer…När nyheten övergår till att bli historia då övergår även mitt sökande till andra sajter. Helt plötsligt har någon samlat alla världens bilder från vulkanutbrottet.

I en tid där vi fragmenterar vår kunskapskonsumtion kvarstår kanske nyheten som de betalda mediernas sista bastion. Det är säkert fallet. Men, den bastionen är värd att försvara med liv och lem. Det är också den bastionen vi är beredda att betala inträde för. Tror jag.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Den enorma boom i läsande - och skrivande – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Fotnot: Några fler röster i debatten om Publicistklubbens årsbok.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Steve Crane porträtterar ungdomar som messar.

Härom dagen träffade jag tillsammans med vd:n för ett av Sveriges största och mest välkända varumärken en grupp ungdomar i 17-18 års åldern i syfte att förstå hur deras vardag ser ut. Hur konsumerar de information, vad styr deras val av varumärken, produkter och tjänster? Hur umgås de med sina vänner och familj?

Det blev snabbt tydligt att många av våra fördomar och kunskaper stämmer och en hel del andra stämmer inte. Gruppen betonade särskilt att man inte alls spenderade speciellt mycket tid framför datorn – bara 3-4 timmar per dag. Det säger en hel del om vad de tycker är mycket tid framför datorn.

Vidare så framhöll man till skillnad mot vad många påstår att Facebook var absolut ett av de viktigaste mötesplatserna på nätet. Det var bara det att man inte ville umgås med vuxna där, eller som en av tjejerna i gruppen sa: “Mamma har försökt adda mig typ 20 gånger men jag skulle aldrig tacka ja”.

När vi talade om vikten av digitalt umgänge sade en av killarna som snart skulle fylla 18. “Det som inte finns på Facebook, typ bilder och sånt asså, det har liksom inte hänt”.

Jag tänker tillbaka till min barndom. Hur vi i skolan hade avsatt tid för allmänkunskap. Vi förväntades läsa tidningen på morgonen och på dagens första lektionstimmar genomförde läraren ett kort förhör för att se om vi hade tagit till oss vad som stod där i vad som var ett av våra få sätt att titta ut i världen.

Idag konsumerar ungdomarna videos på YouTube, de umgås på Facebook, Skype ersätter telefonen, webbkameran utgör en viktig del i deras liv och MSN och SMS tjänar som evigt uppkopplade kommunikationsapparater.

I det här gyttret av information slår det mig – De tittar inte speciellt mycket på nyheter i teve och de läser inte tidningar. De har ett ett helt nytt informationskonsumtionsmönster och inget av de traditionella medierna finns med där. Visst, SVT Play, TV4 Play och Kanal 5 Play närmar sig. Men vi pratar fortfarande primärt underhållning. Ungdomarna väljer bort eller åtminstone väljer inte in allmänbildande information. För att det ska ske måste vi flytta inte bara ut på internet utan hela vägen dit där de befinner sig – var det nu är. Och om de flyttar då får vi flytta efter.

Så till min fråga.

Är det dags för samhället att träda in?

Visst. Ungdomarna kanske inte addar mamma och pappa. Men om vårt samhälle tog initiativ för att skapa en mediaapplikation i Facebook som var helt och hållet fokuserad på att få ungdomar att konsumera allmänbildande information, skulle de då inte lägga till den? Jag tror det. I varje fall om det gjordes på ungdomars sätt, på ungdomars villkor, i ungdomars kanaler. Borde inte ungdomarna kunna konsumera nyheter i MSN? Borde man inte kunna läsa artiklar via SMS – gratis? Kanske borde nyheterna finnas i Xbox 360 eller till och med på stortavlor i Battlefield.

Public service i form av SVT och Sveriges Radio tar ett stort ansvar för att sprida sig på nätet även om mer kan göras för att närma sig ungdomarnas digitala vardag. Är det då kanske dags för en nyhetsbyrå som gör samma sak? Kanske bara under en övergångsperiod tills att de andra nyhetskanalerna gjort sitt.
Vad jag tänker mig är en oberoende, välfinaniserad medieaktör som inte drivs av kortsiktiga vinster utan faktiskt har som ansvarsområde att bredda allmänbildningen hos våra ungdomar.

Ska samhället ta ansvar för ungdomars framtida allmänbildande mediekonsumtion?

Vad tycker du?

Johan Ronnestam driver till vardags det egna bolaget Ronnestam Innovativ Kommunikation. Johan är Creative Director, expert i digital kommunikation, innovatör och entreprenör från Stockholm. Johans blogg är framröstad som Sveriges främsta blogg om digital kommunikation, trender och teknologi.

Same!? Same?? But?? Different?!?

“… so singe ich eine Lied für dich…”

Antwerpen. Mobiltelefonen durrar på sängbordet, men det är Spotifys alarmfunktion som väcker mig. Jag är knappast utvilad, men den sociala funktionen Geoshuffle gör mig som vanligt på lite bättre humör. Stelt sträcker jag ut en arm efter mobilen och sliter in den bland de varma hotellakanen. Uppenbarligen spelade en av mina vänner, Christopher, Nenas gamla poplåt 99 Luftballons senast han var på… få se nu, senast han var på Café Nero. Cafét ligger visst alldeles här i närheten, enligt Google Maps.

Jag visste inte att Christopher ens varit i Belgien. Han var barista utomlands under några år, precis efter gymnasiet, det vet jag, men i Antwerpen var han alltså så sent som förra året. I alla fall enligt Spotify Geoshuffle.

Jag ber Spotify göra en automatisk spellista över mina vänners mest lyssnade låtar med regeln att de måste ha varit i någon av Benelux-länderna någon gång samt att vi måste ha minst 20 gemensamma kontakter på Gmail. Det irriterar mig att den tar tiotalet sekunder att ladda, men spellistan blir vid en första anblick alldeles så där lagom kontinental. Först ut – det franska popundret Alizee med en gammal cover på Ella Elle L’a

Musikens energi hjälper mig upp ur sängen. Det är kallt för fötterna på golvet och jag tittar längtade tillbaka emot de bländvita lakanen. Jag viker undan ett par förhängen och tvingas kisa emot ljuset som strömmar in från stadens gator. Jag tittar långt efter en “Café Nero”-skylt och huttrar.

Det är januari på gatorna utanför. Året är 2011. Snön ligger grå på taken.

Jag väcker datorn ur sitt viloläge och möts av den text jag lämnade färdig i natt. Den sociala webben har växt till sig ordentligt på den europeiska kontinenten under hela förra året, men entusiasmen har ändå varit så där europeiskt utebliven. Eftersom Skandinavien varit något av a social hub för innovation och engagemang på webben under 2010, tack vare en utpräglad delar- och early adopter-kultur, så har jag för andra året i rad blivit inbjuden av det europeiska pr-nätverket i egenskap av föreläsare om de sociala mediernas roll för företagens kommunikation.

Men det här är tredje gången jag är i Belgien. På klassiskt pr-manér hade den lokala byrån som varit värd för årets konferens försökt ordna med lokal journalistintervju. Jag tog det med ro att ingen journalist dök upp, luttrad pr-konsult som jag är. Hela konferensen finns dessutom på webben som streamad video och delade presentationer – jag kan alltid korspuffa alltsammans i mina egna nätverk. Men en sak hade den belgiska byrån i alla fall lyckats fixa åt mig – en bylined article.

Vi har inte så mycket sådant i Sverige. Hos oss är debattartikeln fortfarande det traditionella sättet för olika intressen att få tala med sitt eget språk – på sitt eget sätt. En del kämpar fortfarande med sina företagsbloggar, men det finns en oförmåga bland många företag att faktiskt dela med sig av sin trafik. Och varför det ska vara så svårt att se till att pinga åtminstone de viktigaste sajterna? Why still no caring about sharing?

Artikeln behövde tvunget vara klar i dag, så istället för att dricka veteöl med glada EMEA-branschkollegor, så hamnade jag istället i skärmens bleka sken – hela natten lång. Min skrivuppdrag var att kommentera aktuella mediefrågor som hörts, synts och inverkat under det år som gått: 2010. Jag rullar dokumentet upp och ned. Mycket text; det är en märklig känsla att på morgonen läsa det som skrivits på natten.

Det durrar till från nattduksbordet och jag vet att det är min Google Calendar som påminner om att det är dags för dusch, utcheckning och taxi till flygplatsen. Den vet att jag väckt datorn ur sitt viloläge, så den vet att jag är vaken.

Jag tittar igenom vad jag har skrivit. Sverige och Finland har varit i ropet under 2010, förstås. Spotify har diskuterats – var är pengarna till skivbolagen, egentligen? – men ändå har inget lyckats rubba tjänsten, vars. innovationstakt varit konstant hög under året. Jaiku-grundaren Juri Engeström lanserade från Silicon Valley en serverbaserad identitet som ger användarna av OpenID-anslutna tjänster större makt över sitt egengenererade innehåll. Experterna förutspår ett uppköp från Google eller Yahoo! vilken dag som helst. Twingly har fortsatt att erövra tidning efter tidning globalt.

Webben gick igenom en del förändringar. Att de flesta webbplatser ska ha någon form av social component blev under 2010 comme il fault; istället blev det nya buzz-ordet för året swarm technology – alla webbplatser ska numera ha en swarm component, det vill säga funktionalitet som gör att ens vänner, ens utvalda “klan” med tillhörande beteenden och intressen, faktiskt påverkar vad du möter på en sajt med swarm tech.

Svärmtänkandet betonade vikten av att göra sig till en del av det sociala ekosystemet – i min artikel the social eco-system. Start-ups överger helt och hållet tänket om the holy launch och de allra mest framsynta företagen överger sin viral vanity, allt för att istället satsa på långsiktiga värden i forma av relationer och verksamhetsnytta. Faktiskt var året 2010 något av naturanalogiernas år; ett symbiotiskt samspel mellan olika biotoper i ett sammanhängande ekosystem i vilket dynamiken bäst liknas vid evolution – inte revolution.

När det gäller syndikeringsteknologier som Google Wave och Twingly Channels, så blev aldrig innehållet så fritt rörligt som många av oss först trodde. De social media naturals som aktivt delar och pekar vidare på nytt innehåll, de ökade heller inte i antal, trots att den totala digitala mediekonsumtionen ökade kraftigt. I artikeln kallar jag det för the connector stagnation effect. De som tidigt förtjänade sin plats i det sociala ekosystemet blev under 2010 än mer betydelsefulla i sina påverkarroller.

En av mina kollegor lyckas visa empiriskt att den sociala sfären på webben ännu så länge bara är ett fragmenterat nätverk – inte ett distribuerat, något som tvingar många social media evangelists att nyktra till en smula.

De traditionella nyhetsmedierna började under 2010 att intressera sig allt mer för det jag i artikeln kallar cyberlocal cultures, detta i takt med att vi påbörjat övergången från the hippie web – där alla älskar alla! – till mer selective virtual societies. Bilden av the attention economy problematiseras som the access economy och många entreprenörer börjar i slutet av 2010 intressera sig för att kapitalisera på att skapa och ge tillgång till betydelsefulla, exklusiva nätverk. Nyhetsmedierna granksade under 2010 några av de mest avvikande och ibland extrema kulturyttringar i dessa elitistiska sfärer och – vips! – en moraldebatt.

I moraldebattens spår började så rapporterna om ungdomar som drabbats av en sorts permanent skada på synapserna att dyka upp. I nyhetsmedierna kallas det för Ios, information overload syndrome. Kort därefter rapporterades om fler fall i fler åldersgrupper där symptomen visade sig vara en kraftig stresskänslighet, sömnbrist, krypningar, brist på empati, apati och yrsel:

“Sömnpiller ser ut att bli för 10-talet vad lyckopiller var för 00-talet,” konstaterar jag krasst i artikeln och där jag står framför skärmen på det kalla golvet funderar jag på om jag kanske drar den vinkeln lite för hårt? Jag kväver en gäspning och läser vidare.

Under det första halvåret 2010 drev mediemagnaten Rupert Murdoch en vildsint kamp mot sökmotorerna, vilket förvandlades till något av en anti-trend. Det talades mycket om dessa off-grid sites, men några effekter lät aldrig höra talas om sig.

Vill du surfa på din tv? Varför inte på ditt kylskåp? Den mest udda hypen under året var nog nystartade japanska SoTech, som fick ett enormt genomslag för sina digitala paneler med trådlös internetaccess. Precis som med klassiska Intel Inside, blev det under året trendigt med SoTechs köks- och hushållsteknologi. Många talkshow-värdar gjorde sig mycket lustiga över varför vi behöver brödrostar med internetuppkoppling, men skämtarna tystnade när antalet tillämpningar fullkomligt exploderade i samband med att SoTech på spektakulärt japanskt manér släppte sitt API här i slutet av oktober.

2010 blev knappast de traditionella nyhetsmediernas år. Efter ännu ett år av tidningsdöd närmar sig experterna nu försiktigt den smärtsamma insikten om att den totala kostnaden för att skapa nyheter helt enkelt är för stor. I Sverige, eftersom det varit valår, har heller ingen velat driva frågan om högre licensavgifter eller inkomstskattebaserad public service – även om en sådan diskussion sannerligen hade varit befogad!

Med det finns undantag; de lokala nyhetsmedierna. Med lägre lokala annonspriser kunde vi åtminstone i Norden se en allt tydligare trend, nämligen att lokalredaktionerna allt mer dragit ifrån riksmedierna när det gäller annonsintäkter. “I guess news, after all, is local,” skriver jag.

Lokalmediernas framgångar satte i gång tankar även hos reklambranschen som i the conversation age haft uppenbara problem med det faktum att köpta budskap har så låg trovärdighet, i synnerhet i förhållande till den egna svärmens tankar och åsikter. Men istället för att förlita sig på irrationella virala effekter, så talade Madison Avenue-folket under andra halvan av 2010 mer om hyper local advertising (HLA), en ny typ av extremt lokalt och individanpassad reklam – till stor del tack vare gps-teknologin i våra mobiltelefoner.

Låter det som 2010, frågar jag mig med vetskapen att jag knappast har tid att skriva om.

Jag huttrar till. En varm dusch, kläder, utcheckning och sedan taxi. Utanför hör jag städerskornas vagnar. Ur minibaren tar jag en juice och går fram till fönstret. Jag tar några klunkar och känner den kalla drycken i halsen och magen. Mina fingrar har en blåaktig ton, mina bröstvårtor är stela och på underarmarna står håret på högkant. Och där nere vid gathörnet, bredvid biografen med all affischering om den crowdsourcade skräckfilmen The Pact, där ser jag nu – Café Nero.

Jag hämtar mobilen och scrollar fram Christopher och jag kan se att han är uppkopplad på Facebook, MSN GEO och Skype.

Med stela fingrar på skriver jag: ”café nemo i antwerpen – värt ett besök? uttag för netbooks?”

En sekund, två sekunder, tre sekunder. Jag hinner sätta datorn i viloläge och slå på duschen. Fyra sekunder.

Blipp.

Christopher: ”helt klart. klockrent ställe för surf. u there? ”

Spotify spelar MC Solaar och jag ler åt det absurda i att Christopher och jag inte setts sedan gymnasiet, men att vi tack vare den sociala webben kan hålla mer än gott liv i vår relation.

Jag: ”yep, kanske – här på konferens nu”

Christopher: ”do it. sitt i hörnet vid fönstret mot gatan. posta en bild i min fotoram via msn geo plz?”

All right then, Christopher. Det får bli en snabb dusch. Ny dag, nytt år. Nya saker att testa – tillsammans.

Jerry Silfwer, alias Doktor Spinn, är redaktör på Same Same But Different och kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime. Följ honom ända in i 2010 på Twitter.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så tänkte jag för några år sedan, då en och annan webb-evangelist började viska om de eventuella förändringar som stod för dörren i det nya medielandskapet.

Idag har jag ändrat åsikt. Det gick väldigt snabbt, egentligen, eller åtminstone var det väldigt tydligt: det var nämligen två enskilda texter som blev droppen.

Så nu tänkte jag sälla mig till evangelisterna (som, i just denna fråga, numera redan har en rätt skön posse) och försöka övertyga dig om att bloggsfären faktiskt är ett reellt hot mot mediehusens kärnverksamhet.

Men först, varför kunde jag inte se att bloggarna skulle kunna komma att hota de etablerade mediernas nyhetsrapportering? Well, mina argument emot ”bloggarna tar över”-ståndpunkten, var ungefär dessa.

1. Bra journalistik kräver kunskap om research, samhälleliga funktioner och processer.
Så är det, naturligtvis. Men dels förändras samhället snabbt idag, information flyter i allt fler kanaler och gamla hållpunkter är inte längre aktuella, dels finns det massor med kvalificerade bloggare som har de här kunskaperna.
2. Bra journalistik kräver tid – mycket tid. Det är detta som är den verkligt stora kostnaden för bra journalistik.
Den gemene bloggaren har ett arbete eller en skola att gå till, och kan inte välja att jobba gratis istället.
3. Bra journalistik, bra som i granskande och grävande, har konsekvenser. Det är inte alltid kul i alla sammanhang att vara journalist, många tittar snett, fnyser, släpper inte riktigt in dig i samtalet. Andra gånger innebär ditt skrivande att du faktiskt drar på dig en hotbild – antingen genom att du stänger dörrar karriärmässigt utanför journalistiken, eller rent fysiskt genom att människor blir upprörda över dina skriverier. Och hör av sig.
Det är konsekvenser ingen ”vanlig” bloggare har anledning att ta.

Tills alldeles nyligen har dessa argument legat bloggarna i fatet, för min del. Men så hände något. Två bloggposter fick mig att ganska häftigt skifta fot.

Den första var denna, av Fredrik Wass, där han skriver om framtidens nyhetsmedier. Det är en insatt och smart artikel som gör det enkelt att se fördelarna i de lösningar han lägger fram.
Den gör det också svårt att se varför det krävs etablerade mediehus för att leverera detta.

Den andra bloggartikeln jag läste har jag tyvärr tappat bort, men den hade ett nyckelstycke som blev en ögonöppnare. Ungefär såhär löd den: ”De etablerade medierna har i åratal plockat in journalister som projektanställda eller vikarier, för att sedan sparka ut dem igen. Detta har lett till att det numera finns massor med friställda journalister som fått sin skolning hos de etablerade medierna, men inte har jobb. Det öppnar för att de själva startar sin egen journalistiska produkt på nätet.”
Riktigt, riktigt bra analys: den slår undan fötterna för två av mina viktigaste motargument pang poff.
Kunskap om research – check.
Risken för konsekvenser är mest relevant om du inte är heltidsjournalist, så – check!

Och när fjällen fallit från mina egna ögon, blir tecknen på att mediehusen faller som korthus just nu ännu tydligare. Sofia Mirjamsdotter skriver om varför ”riktig journalistik” kanske är en fras tradmedieförespråkare ska handskas varsamt med. Joakim Jardenberg lyfte för ett tag sedan upp den usla källkontrollen i många medier, SvD gjorde bort sig rejält med en artikel om spädbarns sovvanor och hanteringen av artikeln när felen uppmärksammades. Dagen ändrade sina uppgifter efter Jardenbergs artikel, och kommenterade det hela.Vill du ha mängder med tecken, kan en enkel googling ge uppslag.

Gör detta det till en självklarhet att bloggarna ska rädda ”den goda journalistiken” – hur du nu definierar den? Nej. Men det öppnar dörrar. Faller förtroendet för de etablerade medierna, blir steget upp till samma nivå mindre för den seriösa nyhetsbloggen.
Skulle bloggarna göra det bättre och inte innehålla fel, och inte använda de dramaturgiska greppen tradmedia gör? Nej. De skulle innehålla fel, men kanske korrigera dem snabbare.

Fyra viktiga styrkor bloggen har, som de traditionella medierna saknar idag:

1. Snabbhet
2. Insatthet
3. Subjektivitet
4. Interaktivitet

Dessa styrkor ligger till grund för bloggformatets popularitet och är en bra bas för en nyhetsförmedlande blogg på nätet.

Vad krävs då utöver detta för att en blogg ska kunna tävla aktivt med de etablerade medierna?
Jag tror att det räcker med två saker.
1. Hitta ett tillräckligt fokus.Här handlar det om att vara bredare än standardbloggen (enfrågeblogg), men smalare än dagstidningen. Fokus skulle kunna vara stockholmsnyheter, sport, näringsliv och liknande, men inte allt och inte bara ”fotboll”.
2. Bygg en redaktion med tillräckligt många medarbetare, som inte ska försörja sig på bloggen i första hand. Beroende på fokus behövs fler eller färre, men de måste dels vara intresserade av projektet (inte bara sig själva), dels vara beredda att lägga ett visst antal timmar i veckan.

Genom att ha tillräcklig bredd i rapporteringen, kommer många att intressera sig för innehållet. Genom att vara tillräckligt många som bidrar lite per skalle, blir det en form av kontrollerad crowdsourcing som inte kräver heltid av alla inblandade.

Visst kommer det att dyka upp problem på vägen, visst kommer det inte att gå som en dans hela vägen. Men faktum är att möjligheterna idag är så löjligt många och lockande, att de ensamma borde kunna utgöra den fyr av liv en grupp drivna upptäcktsresande behöver för att ro ett sånt här projekt i hamn.

Ja, det behövs intäkter, men en initial annonslösning borde kunna täcka utgifter för databasprenumerationer, drift och annat. Eller kanske en betallösning?

Bloggen kommer att utmana de etablerade medierna på ett mer kvalificerat sätt än idag: det är jag övertygad om. Det är jag inte ensam om: bland många, många andra som varit inne på ämnet finns till exempel Mikael Zackrisson.

Bo Hedin är rädd att journalistiken blir lidande om inte de traditionella medierna är med. Jag vill nog hävda att de är det, i och med att de utbildat de journalister som kanske gör detta. Det är bara att de kickade ut dem.

Andra skriver:
Polymeriska tankar undrade också över pedofil-rapporten, och kom fram till att TT:s artikel var uppåt väggarna.
Sänd mina rötter regn har också granskat artikeln.
En sajt helt hängiven granskning av medierna är Second Opinion.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag möter ibland reaktionen från de som inte är så engagerade i sociala medier, att de har svårt att förstå varför människor lägger så mycket tid på bloggar, Twitter och Facebook. En viktig anledning tror jag är att sociala medier ger oss nyheter som ligger närmare oss själva än vad vi tidigare haft möjlighet att få. Jag vill mena att vi ska räkna även denna information som nyheter och därmed omdefiniera vad som är en nyhet.

Hittills har de traditionella medierna definierat vad som är en nyhet och vi vet själva instinktivt vad som räknas dit – en trafikolycka, ett sportresultat, politiska utspel och så vidare. Dagens Nyheter berättar till och med på sin sajt vad de anser vara en nyhet.

Vad är en nyhet?
En nyhet är något som är nytt, som man inte känt till förut och som har betydelse för framtiden. Ju fler människor nyheten angår och ju fler människor den påverkar desto bättre nyhet. En nyhet kan vara en händelse, t ex olyckor eller brott, eller ett nytt beslut som påverkar många.

Det finns gott om teorier om hur massmedier resonerar kring nyhetsvärdering. En känd modell är Henk Prakkes modell som bland annat finns beskriven i Stig Hadenius bok Massmedier.

Kortfattat beskriver modellen en hypotes om att ju närmare i tid, kultur och rum en händelse är, desto större nyhet. Men jag skulle vilja påstå att traditionella massmedier inte lyckas nå ända ner till punkten där axlarna möts av den enkla anledningen att de är massmedier. Det ligger i massmediernas natur att de når ut till många och då måste nyheterna de rapporterar om beröra ett visst antal personer för att vara intressanta. Massmedier har därför svårt att rapportera om nyheter som ligger mig personligen väldigt nära såväl rumsligt som kulturellt.

Även tidsaspekten är en utmaning. Bortsett från vid direktsändningar så ska journalister skickas till en olycksplats, information ska processas och oftast innebär det en fördröjning innan informationen kan distribueras till läsarna. Nyheterna distribueras sällan i realtid.

Tittar vi på sociala medier istället så ser vi att de är kapabla att leverera information om personer och ämnen jag har en personlig relation till, alltså med mig och mina nära i centrum, ända ner på individnivå. Med hjälp av Facebook-uppdateringar och Twitter-inlägg så kan jag snabbt och enkelt följa vad som händer i mina vänners liv, var de befinner sig, vilka nyheter de läser, vad de bloggar om och så vidare. Jag kan få detaljerad information om vad som händer de människor som jag bryr mig mest om och jag får det utan fördröjning om jag så önskar. Allt detta uppblandat med ”vanliga” nyheter förstås. Högt och lågt på en gång. Detta anser jag vi borde inkludera i en uppdaterad version av Henk Prakkes modell och kategorisera som nyheter – ”sociala nyheter” om ni vill.

Den här sociala aspekten saknar vi många gånger i normal nyhetsrapportering och det är en stor anledning till att de sociala medierna växer så fort. Visst kan traditionella nyheter beröra mig personligen, men då är det på ett högre plan (ny fastighetsskatt gör mitt boende billigare, lansering av en ny telefon jag är sugen på etc).

Vi har också sett att journalister i många situationer inte kan konkurrera i hastighet med människor som befinner sig på platsen för en händelse. Planet som nödlandade på Hudson-floden är bara ett exempel på rapportering i sociala medier i nästan realtid.

Moderna nätanvändare konsumerar alltså både sociala nyheter och traditionella nyheter, ibland genom samma kanaler. Det är inte säkert att medierna ska eller kan närma sig den typen av information, men det är viktigt att veta i vilket sammanhang mottagaren konsumerar innehållet. För även om vi idag ser på dessa två fenomen som två skilda områden, så kanske mediekonsumenten i en snar framtid anser att allt det där, det är bara nyheter.

Om grundtanken med Henk Prakkes modell även är användbar i en modern medievärld, då fortsätter vi att värdera den information högst som ligger oss närmast i tidsmässig, kulturell och rumslig aspekt. Och då hamnar massmedia än mer i baksätet i kampen om konsumenternas uppmärksamhet.

/Hans Kullin
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det snarare är precis tvärtom. Integrerade redaktioner hämmar innovationsförmågan och nytänkandet på nätredaktionerna.

I teorin är en gemensam redaktion vettigt och effektivt. Alla kan skriva för webben och man kan utnyttja sina resurser i alla kanaler och slippa dubbelarbete. Men när man integrerar en relativt liten, ny och innovativ nätverksamhet som fortfarande inte hittat sina former i en stor och gammal tidningsorganisation som har väldigt starka traditioner och regler så övertar den lilla gruppen den stora gruppens normer. Det är helt naturligt, men ur ett nätperspektiv är det inte alls lyckat.

För på en tidning är normen att man skriver artiklar. Artiklarna börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och när sista punkten är satt är man klar med sin artikel och kan börja skriva en ny. Den förra artikeln är redan historia. Artiklar är den minsta beståndsdelen i det vi kallar tidningsjournalistik. Och skriver man många eller bra artiklar är man en duktig journalist och får beröm av sina kollegor och chefer.

Så har tidningsjournalistiken fungerat i över hundra år och tittar man på tidningarnas webbsidor så ser man att det fungerar så på nätredaktionerna också numera. Det är försvinnande lite som bryter mönstret av artiklar som man lika gärna kunde läst i en tidning.

Samtidigt utvecklar bloggare och nya aktörer som Huffington Post nätmediet och skapar nya berättarformer som tar det traditionella tidningsberättandet vidare. Och den skrivna artikeln är bara en beståndsdel i nätberättandet. Lika viktiga, eller till och med viktigare, beståndsdelar är till exempel öppenhet, att delta i diskussioner både före och efter man skriver, öppna databaser och API:er och att vara generös med cred, källor och länkar för att leda läsaren vidare. Den utvecklingen måste nyhetswebbarna vara en aktiv del av och helst leda. Det gör man inte i dag.

Men det saknas inte bra idéer på hur man kan utveckla nyhetsjournalistiken på redaktionerna. Pelle Sten skrev nyligen här på SSBD om att wikifiera nyhetsartiklar och låta dem bli levande dokument som byggs på efterhand. Det är ett många bra förslag och jag ser gärna att hans idéer tas upp på SvD och genomförs som något mer än ett kul sidoprojekt. Den här typen av idéer ska vara själva grundbulten på en nyhetswebb. Inte de uppfriskande undantagen.

Själv hoppas jag att Ola Eriksson på Dagens Media får rätt och att Gunilla Herlitz bolagiserar DN.se. Det finns så mycket bra tankar och idéer där som aldrig kommer att få fart om inte man inte kan ta sig utanför de osynliga gränserna som papperstidningsredaktionen sätter. De är värda ett bättre öde än så.

Jag väljer att avsluta utan punkt. Fyll på med dina tankar

Same!? Same?? But?? Different?!?

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver på mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?