Posts Tagged: nya medier


2
Nov 08

Veckan som gick – vecka 44

Veckans “must read” är denna artikel av Jeff Jarvis, om journalistik och nyheter i lågkonjunkturen:

Online, we have so many more means to present and explain news. News becomes a process more than a product. We can stretch the timetable so that news need not expire into chip paper after a day. News can be updated, corrected, expanded, discussed, linked. So what is that essential unit of news, post-article?
Those topic pages are still inadequate. I want a page, a site, a something that is created, curated, edited and discussed. It will include articles. But it’s also a blog that treats a topic as an ongoing and cumulative process of learning, digging, correcting, asking, answering. It’s a wiki that keeps a snapshot of the latest knowledge and background. It’s an aggregator that provides curated and annotated links to experts, coverage from elsewhere, a mix of opinion and source material. Finally, it’s a discussion that doesn’t just blather but tries to add value. It’s collaborative and distributed and open but organised.

Relaterat är den här sammanfattningen med länkar från ett seminarium som hållits i Oslo om “Journalists and the social web.”
Slideshow här.

Och med tanke på de upplageras som uppvisas råder det knappast någon tvekan om att satsningarna i högre grad måste handla om webben. Något som bekräftas ytterligare av de här siffrorna om var läsarna tar vägen. Och får en att häpna över de nerdragningar som görs.

Vi passar också på att gratulera Bisonblog som fyllt fyra år. Och tackar samtidigt för alla initierade välskrivna inlägg, med hopp om minst fyra år till i samma anda.

Vi har skrivit en hel del om Newsmill som ett försök att skapa ett nytt format på nyheter på nätet. Patrik Sundlöf har skrivit en intressant reflektion där han frågar sig vad Newsmill egentligen är:

Att blanda proffstyckare med ”vanligt folk” är en god idé. Men Newsmill är på ett sätt en elitistisk sida. Den är fri för alla att delta, men frågan är om alla vågar ge sig in i gamet och uttrycka sin åsikt när sidan är så grovt nischad för de verkligt insatta? Kanske är det en fråga om engagemang. Det är trots allt skillnad på att skriva en kommentar på Youtube på fyra meningar och avsluta med ”lol” än att lägga upp en debattartikel på Newsmill.

Monica Hansson är en annan som funderar över samma ämne:

Just nu är alla skribenter här insatta i det de skriver om, i alla fall de som jag har läst. Men hur kommer det att vara om ett år? Är Newsmill då ett forum för den vanliga människan att skriva och klaga och hurra på allt möjligt? Kommer den här sajten att förvandlas till en sida med halvdana tyckare – förutom de inbjudna “proffsen” – där man förolämpar och sprider sina budskap, istället för en sida där man lär sig om samhällsnyttiga ämnen? Och vem är det som bestämmer vad som är samhällsnyttigt?

Magnus Höij på Internetworld frågar sina läsare vad nästa ledare ska handla om. Ett bra sätt att använda en redaktionsblogg. Andra som valt att testa redaktionsbloggande är Sundsvalls Tidning och deras “Nu är skrivaren trasig igen” (där Sofia är den drivande för bloggandet) och även Smålandsposten precis som Sydsvenskan med sin Redesignblogg.

Kristin iFramkant tipsar om en papperskrönikör och fotograf som lyfter på webben.

Mikael Zackrisson kommenterar rapporten Svenskarna och internet 2008 utifrån det faktum att tonårsgenerationen är bloggifierad:

Man kan också jämföra bloggandet och bloggläsandet med tidningsläsandet hos den unga generationen, och då ser man att lika många läser bloggar som nättidningar.
Utredarna på WII spekulerar i om detta intresse för bloggar kommer att avta när ungdomarna växer upp. Det tror inte jag. Jag är tämligen övertygad om att vi ser ett helt nytt sätt att ta till sig information och kunskap, där bloggar och sociala medier som communities håller på att ta över de traditionella tidningarnas roll, helt eller delvis.
DET skulle jag titta närmare på om jag drev en dagstidning.

Ligger mycket i hans reflektioner och även om många tonårstjejer mest bloggar om vad de har på sig så är det en kommunikationsform de lär sig och senare kommer att kunna använda på andra sätt än just “dagboksbloggande”.

Det har skrivits spaltmeter om Obama och hans deltagande i sociala medier inför valet. Stefan Hyttfors har skrivit en lagom kort postning där han använder Obama som exempel för hur man kan använda sociala medier för att engagera människor. Fast somliga anser att de sociala mediernas roll i valet är överskattad. Frågan är också om Obamas ingång är att delta i konversation eller om kampanjen ser sociala medier som endast en billig och relativt effektiv kanal för marknadsföring?

Det ständiga dilemmat som mediehusen har när det gäller intäkter på nätet kanske löser sig själv i lågkonjunkturen. Åtminstone om man får tro Tobias Hedström, analytiker på Institutet för reklam- och mediestatistik. Eller kanske det inte löser sig själv, det krävs nog lite mer riktade satsningar på att faktiskt sälja in webben till sina annonsörer.

Martin Jönsson och Jemima Kiss skriver om Christian Science Monitor som (nästan) lägger ner papperstidningen till förmån för nätet. Och hellre det än att lägga ner helt och hållet. Journalistiken är densamma, det är inte kanalen som är det viktiga. Något som också Björn Jeffery konstaterar.

Under Sofias föreläsning på Sydsvenskan i fredags diskuterades den objektive journalisten, något hon skrivit om tidigare. Andreas Ekström har skrivit en krönika i Journalisten om det. Fredrik Wass kommenterar den här.

Att unga tycker om sina mobiler och datorer borde inte längre vara en nyhet. Men det tål att upprepas. Och faktiskt på riktigt fundera över vad det ger för konsekvenser för mediehusen.

I Norge pågår en strid om kommentarer på norska Journalistens sajt. Det är lite svårt att förstå problemet när man läser hur de trots allt ändå tagit på både hängslen och livrem.

Journalister blir utbrända av att tvingas blogga och finnas på plats i de sociala medierna. Problemet handlar kanske mycket om en förändring och är kanske inte alldeles förvånande. Men det är knappast vettigt att skylla på bloggandet: snarare är det ett faktum att vem som helst som måste göra mer och mer under samma tid som tidigare blir trött. Mediehusen måste lära sig att prioritera, och prioritera om. Satsa på nya medier – men inse att det då måste skäras någon annanstans: exempelvis se till att det finns redigerare för papperstidningarna.

Det har blossat upp en våldsam strid inom BBC runt ett radioprogram. Det intressanta är att BBC, som själva tillhör framkant av att skapa interaktion mellan programföretag och lyssnare knappt klarat av den anstormning av kritik och protester som emanerats via sociala medier mot företaget, programmet och “nöjes”medias utveckling. Emily Bell gör en intressant reflektion här:

Complaint becomes a participation sport in a digital world, where totals are electronically tallied and regularly updated. Most importantly, by participating, the public expects to influence the outcome of events.[…]Technology is amoral and the connectivity which helps a civil rights movement can equally be the platform for a lynch mob. There is no implicit democracy in interactivism – the most organised and connected, the most vociferous and offended can tip the balance.
Online response is instant, and often lightly committed and should sometimes be treated as such. Perhaps next time the viral activism will be directed against corruption in politics or against social injustice.

Slutligen vill också vi delta i uppropet till gammelmedia, om att anmäla sig till seminariet Unga Vuxna. Det hålls kommande vecka. Ett angeläget ämne för alla som vill ha nyhetskonsumenter också i framtiden.


17
Sep 08

Öholm gör traditionella medier en björntjänst

Siewert Öholm har stuckit ut hakan och ger förslag på sju förhållningssätt till bloggar – förhållningssätt som i princip säger att alla bloggar är skit och man ska inte lyssna på dem. Han gör helt enkelt ett fantastiskt jobb för att visa hur kraschen mellan traditionell medielogik och nya medier ser ut. Man kan fundera om Hela Gotland är en PRO-tidning när man läser hans förslag på vad en mediekonsument istället ska konsumera.

Han har självklart en poäng när han menar att alla måste skaffa sig ett förhållningssätt till bloggosfären – något som traditionella medier arbetar hårt med, och som vissa journalister uppenbarligen kämpar extra mycket med – däribland Siewert Öholm. Problemet blir att hans förhållningssätt handlar om att dels generalisera en bloggosfär som är gigantisk och knappast så homogen som han vill påskina, dels att det hela blir till en bitter föredettings försvarstal av gamla medier som faller tillbaka på honom själv.

I grunden kan man helt och fullt egentligen vinka bort Öholms försök att sudda bort bloggosfären från det allmännas medvetande men det hela är ändå intressant.

  1. Det är knappast så att alla bloggar skriver om förkylningar eller vad nu Öholm anser. Han glömmer bort att det finns en gigantisk mängd bloggar som skriver om ämnen, han verkar för trött för att ta en titt på hur den amerikanska bloggosfären ser ut. (Det är onekligen roande att Siewert Öholm tror att Carl Bildts blogg tillhör de största i världen…)
  2. Siewerts förslag på vad som en god mediekonsument istället ska konsumera är roande – men också oroande. Att föreslå P1 och P2, att mena att analoga medier är framtiden visar dels att Öholm är en trött man, och att han missat hur medielandskapet utvecklats. Någon har tagit ifrån honom hans ensamrätt till att vara megafon och han saknar det.
  3. Öholm försöker också få bloggandet till att det för in i ett elitsamhälle. Vilket antingen visar på hans okunskap, hans ointresse eller att han helt enkelt tänker skevt. Att fler röster får plats i det offentliga samtalet genom att produktionen av innehåll blivit enklare, billigare (gratis) och möjlig är alltså negativt enligt denne som menar, på fullaste allvar, att det offentliga samtalet var bättre innan bloggarna fanns. Det är en skrämmande demokratisyn.
  4. Som journalist har Siewert Öholm gjort en ganska dålig research, det är genomgående i hela texten. Hans exempel på bloggande är bloggande från personer som redan innan haft en plattform inom de traditionella medierna. Han väljer att generalisera utifrån såna som Helle Klein, PJ Linder, Schulman och Politikerbloggen. Den (minst) halva miljonen bloggar som finns bara i Sverige förutom dessa glömmer han medvetet. Det är en intressant form av elitistisk research, inom medierna förklaras hela världen.
  5. Siewert Öholms försök att divergera mellan digitala kommunikationssätt och analoga (i Siewerts analoga värld “live”) är minst sagt märkligt. Enligt hans synsätt så handlar alltså demokrati om att människor ska nöja sig med att debattera med personer i sin direkta geografiska närhet. Möjligheten som digitala kommunikationsformer ger att debattera och föra samtal med personer i en större global värld är alltså inte önskvärt enligt den Öholmska världsbilden.
  6. Öholm försöker att förklara att Internet är bra. Men bara om det används av redan befintliga filter i form av journalister då han uppenbarligen menar att bloggarna knappast ger något extra för såväl kunskapsdelning, demokratiutveckling och människors självständighet.
  7. Siewert Öholm sätter samma fokus på bloggosfären som exempelvis Skytte, Guillou och andra journalister inom den 68-vänsterjournalistik där meritokrati byggde på annat än att veta vad man skriver om.

Det är en rädd man som skriver i tidningen Hela Gotland. En tidning som, tack vare bloggarna, nu antagligen fått ett besöksrekord på sin sajt. Kan det vara så att Öholm helt enkelt slängt ut en flamebait?

Andra bloggar om: , , ,

Knuffat
.

Reblog this post [with Zemanta]

6
Sep 08

Nej, Dan Josefsson. Bloggarna är inte i fara.

Dan Josefsson har stuckit ut hakan och skrivit en artikel där han menar att Newsmill är Bonniers försök att tygla bloggosfären. I ljuset av de EU-förslag som senaste tiden kommit blir det onekligen nästintill roande när Josefsson lägger en faderslik hand på axeln för bloggosfären och förklarar att han minsann ska skydda oss alla mot alla onda företag som vill tysta oss: samtidigt som hans trosfränder i EU försöker att kväsa de nya medierna genom hårresande förslag. Att i ljuset av detta vilja försöka leka bloggosfärens knight in shining armor är rena ironin.

Jag skrev en egen postning på Newsmill om detta men tänkte utveckla tankarna lite här.

I mångt och mycket försöker han, medvetet eller omedvetet, förminska bloggarnas inflytande och autonomi för att på så sätt befästa sin egen och traditionella mediers ställning som autonoma, självständiga och fina. Ett sätt som vi som varit med länge i bloggosfären så väl känner igen (jag har skrivit mycket om det på min personliga blogg deepedition.com). Dan Josefsson uppträder helt enkelt som en äldre man som överseende försöker beskydda “ungdomarna” på ett paternalistiskt sätt.

Problemet är helt enkelt att Dan Josefsson har fel. Bloggosfären är mycket större än Newsmill. Den är mycket större än Dan Josefsson.

Tyvärr gör Dan Josefsson samma fel som många andra inom de traditionella medierna lätt gör: stirrar sig blinda på några enskilda svenska stora bloggar. Baksidan av att den utmärkta tjänsten knuff.se fått en ibland för snäv avgränsning och att Bloggportalen många gånger gynnar kändisbloggarna.

Självklart finns ett antal bloggare och kommentatorer som menar att Dan Josefsson har rätt – att Newsmill inte handlar om annat än att dra in pengar och försöka att fålla in bloggarna. De gör ett antal felslut.

  • Newsmill inte något mandat eller ens som affärsidé att demokratisera bloggandet: det är inget pro bono-arbete utan en affär.
  • Det är knappast en bloggosfär som idag växer sig stark på egna ben något större intresse att bli en del av Bonnierkomplexet.
  • Det finns det närmare (om inte mer än) en halv miljon bloggar i Sverige: man får vara antingen mycket människofientlig och nedvärderande av vanliga människor eller en smula naivt konspiratorisk för att tro att Newsmill ska kunna samla en sån gigantisk mängd personer och styra dem.

Newsmill har möjligheten att bli en ytterligare arena, ännu en kopplingspunkt – eller nod – för bloggosfären. Precis som Twingly, Knuff.se, Bloggportalen och andra samlande arenor eller tjänster. Newsmill behöver fria bloggare för att få det hela att fungera. De behöver det för att vara sanna. De behöver däremot inga skribenter som går i något ledband. För då blir de varken relevanta, trovärdiga eller intressanta att läsa.

En kritik som kommer är att många skriver om samma sak – att det är vissa frågor som drivs i bloggosfären. Självklart är det så. Det finns vissa nyheter som många väljer att skriva om, att det finns vissa saker som engagerar. Men det handlar knappast om något annat än nyhetsvärdering, filtrering och hur vi människor faktiskt beter oss i en diskussion.

Om vi tänker oss bloggosfären som ett väldigt stort fikabord – hur sker en diskussion runt ett sådant? Är det så att alla diskuterar sitt eget ämne och skiter i att lyssna på alla andra? Eller är det så att det är vissa ämnen, som upplevs som viktiga, som faktiskt diskuteras; ett i taget, av alla? Med vars och ens perspektiv och åsikter i en fri och levande diskussion? Om Dan Josefssons och andras kaffebord ser ut som det första så tycker jag personligen lite synd om dem. Om inte så bör de inse att bloggosfären och andra sociala medier (exempelvis Friendfeed) fungerar precis som så. Det är ingen ordnad konferens eller MBL-förhandling det handlar om, som kan styras av vissas agendor. Bloggosfären är ett gigantiskt fikabord.

Så snarare än att kritisera någon annan borde Dan Josefsson se sig själv i spegeln, utmana sina gamla medieteoretiska sanningar i ljuset av ett nytt medielandskap och inse att han borde börja lära sig av bloggarna som han försöker skydda (och därmed kväsa i sin tur). Och inse att ju fler noder, ju fler arenor som kan samla debatt utan att faktiskt strömlinjeforma den – desto mer demokratisk blir bloggosfären.

Uppdatering: Peko har ett annat perspektiv och ett antal bloggar har skrivit om Dan Josefssons artikel. Däribland Martin Jönsson som menar att Josefsson ser konspirationer där de inte finns.
Jisander har en farhåga eller reflektion som kanske är en större fara för bloggandet än att Bonnier skulle försöka att tygla bloggandet. Helt enkelt att portaler och betalningar, traditionella mediehus som låter bloggare bli en del av det egna flödet tar spetsen av bloggarna:

Det jag reflekterar över just nu är bloggare som går från att vara starka, drivande personligheter med unika sätt att formulera sina åsikter till att bli bleka kopior på sig själva. Det är lätt att se exakt när förvandlingen sker. Det är när de lämnar sin egen blogg och börjar skriva för någon av de etablerade portalerna/tidningarna/samlingsplatserna.

Andra bloggar om: , , , , ,

Reblog this post [with Zemanta]

9
May 08

Upphovsrätt i ett större sammanhang

Upphovsrätt är ett så tråkigt ord. Så uttjatat och så ventilerat. Men ändå.

År 2004 satt jag med i Journalistförbundets förhandlingsdelegation när nytt kollektivavtal skulle förhandlas fram mellan TU (Tidningsutgivarna) och SJF. I vanlig ordning kom upphovsrättsfrågan att blockera alla konstruktiva diskussioner om löner och arbetsvillkor. Och det är just det – upphovsrättsfrågan är inte en kollektivavtalsfråga, det är en publicistisk fråga, som bör förhandlas i andra forum än kollektivavtalsförhandlingar.

Hur som helst. Förenklat kan man säga att TU länge hävdat att utgivarna måste få tillgång till att fritt sprida materialet, för att kunna möta upp mot ny teknik och utvecklingen exempelvis på nätet. SJF å sin sida har menat att om TU anser sig kunna tjäna en massa pengar upphovsrättsskyddat material så bör journalisterna få del av kakan. Dessutom har journalisterna velat ha kontroll över sitt material. Man vill inte få sin text eller sin bild publicerad i vilket sammanhang som helst.

Och här har vi huvudproblemet som jag redan har berört. Vad händer med upphovsrätten när allt är gratis och ingen längre har kontroll?

En bra jämförelse är film och musikbranschen och frågan om fildelning. Det är väl ingen som längre tror att fildelningen kan stoppas. Och somliga artister har förstått det och tar saken i egna händer, exempelvis NIN som släppte sitt nya album gratis på nätet i förra veckan, och Radiohead. Andra fortsätter envist jaga fildelare med blåslampa, ett företag som inte är något annat än energislöseri. Energi som skulle kunna användas till att hitta konstruktiva vägar att möta upp den nya världen istället för att blunda för utvecklingen.

Så hur ska tidningsbranschen möta detta? Hur ska journalister och tidningsföretag mötas i den här viktiga frågan?

När en text eller en bild väl hamnat ute på nätet är det i princip omöjligt att kontrollera vart den tar vägen. Vem som helst kan sno en text eller en bild och publicera i vilket sammanhang som helst. Ska vi då jaga enskilda bloggare som lägger upp pressbilder i sina bloggar? Ska vi fakturera dem som använder upphovsrättsskyddat material för mer eller mindre privat bruk?

Svaret på frågan måste vara nej. Allt är gratis, det är delning som gäller. Delning av material, kunskap och idéer.

Jag frågade en vän på Rapport hur journalisterna ställt sig till playrapport och möjligheten för vem som helst att publicera inslag var som helst. Det är ju inte helt osannolikt att ett Rapportinslag kan att hamna på sidor som den här. Det har tydligen varit en del diskussioner och allt material som SVT inte äger hela upphovsrätten till ska vara skyddat och alltså inte ha embedkoder. Dessutom plockas inslagen bort eftersom, och ligger alltså inte kvar i evig tid. Något som jag i och för sig vänder mig emot. Det är tråkigt att hitta gamla blogginlägg med filmer som inte fungerar när man klickar på dem.

Frågan är om tidningarna kan komma med någon liknande lösning. En form av embedlösning för text och bild som finns på nätet, med som i fallet playrapport, direktlänk till ursprungsajten. För som Martin Jönsson skriver här, är det så att vi måste flytta ut dit människorna är, och inte vänta oss att de alla ska komma till oss. Sedan måste såklart någon skillnad göras där materialet används i kommersiellt syfte.

Jag har inte lösningen. Men jag saknar den konstruktiva diskussionen kring realistiska förutsättningar när det gäller kontroll över och ersättning för upphovsrättsskyddat material. Både hos utgivare och journalister. Jag välkomnar diskussionen, och jag vill gärna höra vad mina SJF-kollegor tycker och tänker i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om