Posts Tagged: Newsmill


6
Dec 09

Veckan som gick – Vecka 49

Sveriges Radio hamnade i blåsväder när Sofia Mirjamsdotter publicerade deras policy för sociala medier. Några som kommenterar är PR-konsulterna Brit Stakston och Anders Lundin som är mycket kritiska. Joakim Jardenberg och jag går lite mot strömmen, men i det stora hela är vi nog alla överens om att SR inte träffade rätt i tonalitet och innehåll.

Apropå korspuffande förresten, SSBD har ju startat en minikavalkad med framtidsspaningar. Vi gillar ju Mindparks 100-lista, men samtidigt förstod vi att vi knappast kunde genomföra ett lika omfattande projekt. Därför kändes varsin framtidsvision som alldeles lagom och samtidigt skoj att skriva. Hoppas serien inspirerar till förändring och framtidstro! Här är de tre första:

Jerry Silfwer (jag!) – Antwerpen, januari 2011

Pelle Sten – Det här händer med journalistiken 2010

Annika Lidne – Verkligheten i lager

Apropå framtidstankar, så har Jeff Jarvis spännande tankar om Media after the site. Magnus Höij spanar också han. På jakt efter något lättsammare? Titta in hos Gustav Holmström och säg hej.

Sedan så har vi ju förstås politiken. Jag tycker att vi gott kan hörsamma Joakim Jardenbergs uppmaning:

“Om du tycker det är en bra sak att myndigheterna försöker koppla ihop sig med medborgarnas röster ute i bloggsfären, så bör vi se till att använda de möjligheter som ges. Vill du att ordförandeskapet ska tycka att den här sortens försök är en bra idé så glöm inte länka till www.se2009.se. OK?”

En annan bra sak är Politometern (bra namn/domän, tycker jag!), skapad av Martina Lind med fler. Politometern samlar smart och snyggt in sina inlänkar här. Och tänka sig, entreprenören Ted Valentin har ett finger med i projektet. Allt som saknas är väl RSS-knappar lite här och var?

På samma ämne tipsar jag om Martin Lindvalls wiki-initiativ Valbar.

Centerpartiets Ulrika Ingemarsdotter skriver klokt på Mindpark:

“Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.”

Pratpartiet får det annars tufft i valet. Anders Mildner skriver klokt som alltid kring det svalnande intresset för FRA. Och fan vet hur odygdiga vi nätmedborgare egentligen är? En svart tisdag var det i alla fall när FRA-övervakningen (nästan) kopplades på:

mymlan. the real.The JennieDoktor SpinnRick FalkvingeopassandeSkrymtaJoakim JardenberginfallsvinkelGöran WidhamAsperaPiratpartistensjumilaklivJacob DexeosmidigtThorlinSkivad limeEtt otygs funderingar och betraktelserJan Lindgrenmoppas hörnaBloggsamOla Nyströmklasg.sebandhunden skällertieowbeijas - Vänsterteknik

Nåväl. Tills vidare tröstgarvar vi åt Thomas Bodström sagoberättande på Youtube.

RvdB spår ledarskribenternas fall på Newsmill (är det bara SvD som har  en ledarsida som fungerar?). Han har för övrigt tillsammans med Karin Jansson startat ett betalnyhetsbrev för PR- och informationsbranschen vad namn Dagens Opinion, men jag har inte hittat någon sajt att länka till.

Bonniers R&D-avdelningen startar en veckosammanfattning. Kanske banners på DI.se är grejen för framtiden. Eller? Nej? Björn Jeffery konstaterar i alla fall: “Det är inte svårt att ta betalt på nätet.”

På den sociala webben bygger vi ju relationer med människor av kött och blod, även människor man aldrig träffar. Sofia Mirjamsdotter skriver fint om att det faktiskt är okej att sörja.

Anna och Paul Anka skiljer sig. Allt under vinjetten Juridik på Realtid.se. Trist för Anna med familj som ju varit en frisk mediefläkt här i Svedala. Apropå friska fläktar förresten: Fem procent av alla som jobbar hemma gör det – nakna. Det ni.

En del snack kring minareter, annars. Här klokt av Liljeros:

“Det är från medierna människor skapar sig sin uppfattning om omvärlden och det är genom medierna man når människor. Massmedier snuttifierar världsbilden samtidigt som människan selekterar denna snuttifiering. Ansvaret ligger därför förvisso till stor del hos publicisterna men också hos den enskilde individen – ett eget ansvar att välja vad man läser och så långt det går ur ett kritisk perspektiv. Likväl som jag klarar av att rata kvällstidningar [...] så tror jag också att den rädde Vellinge-moderaten klarar av detta. Men då måste denne inneha kunskap om hur medier och information påverkar oss.”

Intressent resonemang om medborgarjournalistik hos Journalistics.

Urban Oufitters, trendig kläd- och livsstilsbutik på fina gatan i Stockholm, hamnar i blåsväder på grund av att företaget tvingar ut anställda till bemanningsbolag. Superintressant case ur PR-perspektiv: En Facebook-grupp tar fart, sajten hackas och nyhetsmedierna rapporterar (avslöjandet från TV4 Stockholm).

För det första undrar man stilla om journalistbranschen verkligen kan kasta första stenen i det här med bemanningsfrågan? För det andra är FB-gruppen startad av Pontus Willebrand med tydlig vänsterpolitisk tillhörighet – är detta  startat som ett politiskt utspel?

Nåväl, medidrevet blev i alla fall påtagligt: Artikel i E24Artikel i AftonbladetArtikel i SvDArtikel i LO-tidningenInslag i TV4NyheternaInslag i SVT.

Lite statistik: 74 procent av alla vuxna i USA läser dagstidningar + Facebook nu 350 miljoner användare.

Per Torberger lyfter fram ett feltänk om sökningar som bubblat upp i SvD och Dagens Media. Ett spår för Second Opinion?

Och så får vi väl önska Rupert Murdoch lycka till med att avlista sina sajter från Google? Mikael Zachrisson sammanfattar på VA-bloggen, men får samtidigt ursäkta, för Cory Ondrejka säger det bäst (via Björn Jeffrey via Joakim Jardenberg).

På lite sammam ämne – ni har väl sett att Iran stänger av internet på måndag?

Nej, låt oss inte bli alldeles förlorade i hopplöshetens avgrund. Låt oss istället med Emanuel Karlsten lyfta fram de goda exemplen, som Norrans nya E-redaktion! Kul också med två svenska stjärnskott på den här prestigefyllda listan – heja Spotify och Twingly!

Och så får vi förstås lyfta fram SVT när det gäller satsningen på sociala medier vad gäller Melodifestivalen? Hans Kullin guider oss. Och så tycker jag att DN-satsningen Dina vänner är en en intressant satsning på svärmfunktionalitet.

Den intressantaste läsningen om Twitter tror jag att Brian Solis står för den här veckan, där han kommenterar den vikande statistiken. Mot det står ett resonemang om att Twitter kanske blir framtidens wire services?

Sist men… jo, kanske minst ändå förresten, så känner jag att jag vill avsluta det här veckobrevet zen-style med stationsvakt och fyra minuter havande räkmammor:


27
Nov 09

Rätt låt vann – därför var det rätt att ge Stora Journalistpriset till Kinga Sandén

Igår landade Sydsvenskans utrikesredaktör Stora journalistpriset som Årets förnyare. Hon gjorde det i kamp mot Newsmill och Språktidningen.

Juryns val har mötts med olika reaktioner: på Twitter haglade gratulationerna tätt igår kväll, men bland annat på Mindpark är Joakim Jardenberg kritisk och skriver att Newsmill borde ha fått priset. Bland annat skriver han att de till skillnad mot många mediehus tar konsekvenserna av utvecklingen och att Newsmill kommer att ha mycket större betydelse för den framtida medieutvecklingen.
Dagens Media å sin sida har idag på sin sajt en löjligt tendentiös omröstning om “Vann rätt person”, där ja-alternativet är det löjliga påståendet ”ja, utan twitter ingen bra journalistik”: trots denna larviga formulering, har Newsmill i nuläget bara tre procentenheters försprång.

Men är Kinga Sandén rätt mottagare av Stora Journalistpriset? Jag törs påstå att det finns inslag av förnyelse som inte riktigt kommer fram i juryns motivering, som i mina ögon är viktigare än den förnyelse juryn nämner. (Juryns motivering: För att hon i realtid med hjälp av Twitter hittar svåråtkomliga källor och information i utrikesjournalistiken och vidgar världen för läsarna.)

För Kinga Sandéns rapportering via Twitter handlar om en perspektivförskjutning och positionsförflyttning som är väldigt viktig.

Till att börja med, perspektivförskjutningen.
När Sandén skriver (mer eller mindre) direkt om vad som händer och vad hon ser, suddar hon delvis bort sig själv som filter. Det handlar om direktsändning via text. Det innebär att Sandén frånsäger sig möjligheten att själv tolka, sammanfatta och koppla ihop olika händelser till en sammansatt historia eller berättelse. Vi som följer rapporteringen får dels en renare bild av vad som händer, dels får vi själva stå för sammanfattning och tolkning. Och det är viktigt att den typen av journalistik också finns.

Positionsförskjutningen, då.
Genom att Kinga Sandén finns allmänt tillgänglig på Twitter, både att läsa och att kontakta, dessutom mitt under rapporteringen, flyttas Sandén närmare läsaren. Journalisten slutar att vara en officiell förmedlare och blir istället en del i läsarens grupp. Nära, kontaktbar.

Allt detta möjliggörs av Twitter, men det är inte Twitter som är centralt, det är de möjligheter realtidsverktyget ger. Det tycker jag att juryn missar i sin motivering: ta bort ordet ”med hjälp av Twitter”, och motiveringen skulle lika gärna ha kunnat gälla ”Årets utrikeskorre” eller så.

Förnyelsen är filosofin, inte verktyget. Och det är den filosofin som gör att Kinga Sandén väl förtjänar sitt pris.

Sofia Mirjamsdotter har skrivit en kortare kommentar om Kingas vinst i Bloggvärldsbloggen, och innan pristagaren var offentliggjord skrev både Sofia och Emanuel Karlsten varsin text på Newsmill om varför Kinga var rätt person att få det prestigefyllda priset.


8
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 45

I veckan var det 20 år sedan Berlinmuren föll och min kollega Cecilia Stegö Chilò som då befann sig i händelsernas centrum återberättade historien under ett internt möte här i veckan. Men på den sociala webben har det varit rätt tyst, finns det verkligen inte mer att diskutera kring detta? Eller har jag bara missat länkarna? Se gärna dokumentären på Babel.

Apropå historia – eller ska jag säga icke-historia? – så har vi ju förstås Sanningsrörelsen som fått mycket medial uppmärksamhet.

På grund av jobbet hann jag inte gå på fler än än två seminarier under Internetdagarna, vilket var synd eftersom jag inte kan rapportera mina förstahandsintryck här. Och också för att jag sett fram emot konferensen länge, men i dessa dagar går det ju att ta del av kunskaperna i efterhand:

  1. Användarnas integritet (på http://bambuser.com/v/314981)
  2. Distribution – Från tryckeri till API (på http://bambuser.com/v/315081)
  3. Hot Spot: Nät & samtal (på http://bambuser.com/v/315178)
  4. Skolan på 2000-talet (på http://www.youtube.com/watch?v=dfMprrBHkp8)
  5. Keynote-session (eftersändning kommer inom kort)
  6. Mobilen och Internets gratismodell (på http://bambuser.com/v/315691)
  7. Balansen mellan öppenhet och integritet (eftersändning kommer inom kort)
  8. An Internet Health Check (på http://bambuser.com/v/315938)

Flera av presentationerna finns i programmet för Internetdagarna.

Jag slår gärna ett slag för seminariet Från tryckpress till API där The Guardian berättade om hur de på ett modigt sätt öppnat upp. Och så ett varnande exempel om att inte kränga allt för hårt när du är inhyrd för att dela kunskap.

Sedan har ju vår SSBD-kollega Björn Hedensjö fått ta över som ny chef för DN.se, vilket vi förstås tycker är superroligt. Det är klart att någon undrat om det påverkar hur vi skriver om DN.se framöver, men vi är rätt trygga i att vi vågar ha konstruktiva synpunkter också i framtiden.

Apropå det förbättrar DN.se sin förstasida genom att visa antalet kommentarer, så i nästa vecka får vi väl påpeka något mer uppenbart negativt för att balansera upp oss, inte sant?

Joakim Jardenberg upptäcker att han lagt sig till med en överanvändning utav smileys och inför därför en smiley-fri vecka för att hjälpa sig själv med avvänjningen – och förstås för att lyfta frågan. Sofia Mirjamsdotter slår förresten ett slag för att minska på användningen av asterisker också… *nickar instämmande*

Mittuniversitet satsar på en webbredaktörsutbildning. Jag kommenterar det själv här.

Clipsource har en tjänst för video som ska göra det enklare för företag att distribuera film, men jag ställde en öppen fråga om varför inte företag och organisationer kan använda en gratistjänst som Youtube istället? Det finns ju en hel del program som gör det möjligt att ladda ned Youtube-klipp till den egna datorn. Clipsource svarade bland annat:

“Journalister på tidningar som exempelvis Aftonbladet och Expressen har inte möjlighet att leta innehåll på Youtube. Dels blir det allt svårare att hitta rätt eftersom mängden innehåll är i det närmaste oändligt, dels så är inte klippen nedladdningsbara på ett enkelt eller lagligt sätt, eller i tillräckligt bra kvalitet för att man ska kunna klippa i innehållet.”

Det vore en intressant diskussion: Hur stora bekymmer vållar upphovsrättsfrågan när journalister vill sprida material de finner på webben?

Annars när det gäller nyheter via webben tänker i alla fall jag hålla ett extra öga på Newsy. Någon som har koll på dem – kommentera gärna!

Jag håller alltid ett särskilt öga på vad SSBD-skribenterna gör: Sofia Mirjamsdotter ser till att vi med hjälp av många fler får tips om nya bloggar att  läsa och besöka!

Många som arbetar i mediebranschen börjar bli farligt trött på begreppet sociala medier, men jag tror att det är säkrast att vi väntar tills alla är med på båten innan vi börjar fundera på att helt överge ett fungerande och etablerat begrepp.

Emanuel Karlsten skriver bra om transparens. Själv jobbar ju jag i PR-branschen som av tradition är rätt hemlig av sig, men jag tror det är klokt att vi alla ifrågasätter om alla affärshemligheter verkligen behöver vara just – hemligheter? Om journalistiken kan släppa in läsarna redan vid idéstadiet och därmed bryta med tanken om exklusivitet – ja, då kan alla vi andra branscher också bli mera transparenta.

Johan Ronnestam kommenterar klokt på Chef.se om att det sällan är särskilt klokt att stänga av tillgången till digitala sociala nätverk på arbetsplatsen, vilket ju låter ganska logiskt, men det budskapet behöver verkligen hamras in.

Blondinbella har fått sin blogg hackad och Metro slutar betala “sina” bloggare.

Den här artikeln i Medievärlden är ett exempel som skulle kunna tyda på att affären på webben inte är någon bra affär, liksom den här statistiken från Kristofer Björkman, men Joakim Jardenberg påminner oss om att sätta den här typen av siffror i sin rätta kontext. I Storbritannien laborerar man enligt Resumé med finansiering av grävjournalistik via stiftelser.

För alla oss som intresserar oss särskilt för medielogik, detta är tydligen de största pressetiska övertrampen:

1. Expressens Estoniarapportering.
2. Tidningen Arbetets namn- och bildpublicering av misstänkt Palmemördare.
3. Aftonbladets egenfabricerade nazisthot.
4. Expressens löpsedel om att Harry Schein inte är pedofil.
5. Aftonbladets löpsedel ”Greve sköt neger med jaktgevär”.

När jag ber om tips på länkar till det här veckobrevet får jag ett klockrent tips från min flickvän Lisah Pettersson som är programledare och reporter på TV4. TV4 har nämligen fått Per Hermanrud nominerad till Stora journalistpriset för avslöjandet om den fasansfulla dunplockningen från levande fjäderfän. Extremt välförtjänt nominering och visst måste han väl vinna i sin kategori?

I kategorin Årets förnyare är Kinga SandénSydsvenskan nominerad för sitt twittrande, i konkurrens med Newsmill och Språktidningen. Roligt att se att twittrandet tagit sig in i de fina salongerna och att det inte längre anses vara en sanning att Twitter bara består av meddelanden om vad folk äter till frukost.

På Mindpark plockar Daniel Nüüd upp ett mycket relevant spår genom att förklara varför det är skillnad på att frivilligt lämna ifrån sig uppgifter på sociala nätverk och att bli avlyssnad i privat korrespondens av FRA. Vad gäller det sistnämnda, så vill jag gärna addera det resonemang som Isobel Hadley-Kampz på Internetdagarna så elegant sammanfattade med orden “det värsta är om vi skapar poliser i huvudet på människor”.

Är twittrarna “supercoola”? Nja.

Cool däremot är Fredrik Stenbeck. Den här veckan skriver han klokt om hur webben kan vara snabb och långsam på samma gång och om hur det hänger ihop:

“Precis som allt annat på internet måste det vävas in i våra vanor och vi måste acceptera att förändringsbenägenheten hos oss människor är långsammare än vi vill att den skall vara. Vi måste i vår informationsspridning ta hänsyn till alla för att nå genomslag. Vi bör använda de kanaler som vår målgrupp finns i. Idag har vi en stor övertro på att allt händer på Twitter och Facebook etc där hastigheten på information är brutalt snabb.”

Inte helt oväntat är webb-tv-tittare också de mesta tv-tittarna. Törs vi gissa att webbtidningsälskare också läser tryckta tidningar i mycket större utsträckning än vad många tror?

På det ämnet är postningen från 49things… intressant, eftersom den betonar vikten av att skapa vanor hos besökarna för att skapa framgångsrika koncept på den sociala webben. Jag tjatar om det, men den sociala webben handlar om relationer och relationer handlar om långsiktighet. Den sociala webben kan alltså vara snabb och långsam på samma gång utan att vara ett motsatsförhållande. Innehåll är viktigt, men bara sett över tid:

Jag skulle kunna hänvisa till husguden Marshall McLuhan och den klassiska konstaterandet att the medium is the message, men jag nöjer mig med att konstatera att 52 stycken Veckan som gick under 12 månader är oerhört mycket kraftfullare än en enstaka länkdump – hur fantastiskt viral den än lyckas bli.

Apropå medium: Jan Helin flaggar för att det nu händer i mobilen.

Hanna Lundqvist på Journalisten skriver om att en brittisk kolumnist som fått 21 000 anmälningar för en text. Det får mig att fundera över hur många anmälningar det hade blivit om vår värld inte vore digital?

Till sist: Orolig för Svininfluensan, förresten? Trösta dig med den betydligt sötare Pokémonfebern istället.


25
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 43

Jan Guillou och KGB – ja, så börjar det här veckobrevet. Thomas Mattsson på Expressen sätter det hela i perspektiv:

“Guillou är ju själv en av Sveriges mest profilerade journalister, tidigare ordförande för Publicistklubben och en IB-avslöjare och tv-programledare som bland annat vunnit ”Stora Journalistpriset”. Han är kontroversiell, men Guillous gärning har otvetydigt spelat en stor roll – han är inte bara vår mest framgångsrika författare, utan också en del av vår nutidshistoria.”

Så visst var det en nyhet “av bästa kvällstidningsmärke“, och framförallt Expressen tände på alla cylindrar. Vad nyhetsmedierna drar på är alldeles uppenbart, men vad tycker och tänker läsarna egentligen? Vi har alla kollektivt lärt känna Guillous offentliga persona och klart är nog att han står sig själv närmare än något lands underrättelsetjänst – må den vara svensk eller rysk.

Som kommunikationsrådgivare lyfter jag då hellre fram Guillous mediehantering som i många stycken är helt rätt – istället för att gömma sig tar han sig an drevet på en gång. Vad hade hänt om han inte adresserat anklagelserna utan istället gömt sig i en vecka? Som kolumnist åt Aftonbladet hade det varit enkelt att enbart tala ut i egen kolumn, men istället gör han klokt i att ge sina pratminus till konkurrenten Expressen som gjorde avslöjandet.

“- Jag var 22 år och trodde att jag skulle avslöja KGB, säger Jan Guillou till Expressen.”

Sympatiskt, ändå. Också Jan Helin hanterar situationen. På sin blogg påpekar han att scoopet kanske ändå inte är så stort som Expressen vill ha det till, men skyndar sig samtidigt att påpeka att Guillou också är “en vän och en medarbetare”. Jan Helin:

“Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Om jag blir anklagad för att vara partisk i denna fråga har jag inga problem med att omedelbart erkänna. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.”

Så, vad vi har bevittnat denna vecka är en formidabel uppvisning i mediehantering från Jan Guillou och våra bägge kvällstidningar. Den frågan som försiktigt hänger kvar är huruvida det hade gått lika väl för en okänd journalist som ertappats med uppdrag åt KGB?

Något som inte fick lika stort genomslag är Simon Sundéns (även om Expressen agerade föredömligt på kritiken) och Nikke Lindqvists senaste avslöjanden om webbtidningarnas länkförsäljningar. Varför? Antagligen är köpta länkar och Google-rankingar fortfarande för komplex materia för många journalister att rapportera vidare om.

Om någon journalist skulle välja att fördjupa sig i SEO-frågor av det här slaget så har jag en känsla av att det i den här gråzonsvärlden finns mängder med scoop att gräva fram.

Generellt kan det vara en stor och viktig demokratisk frågeställning – är journalistkåren kunnig nog för att kunna rapportera om det som sker runt omkring oss? Läs Farmorgun i Norrtälje som problemformulerar.

Är Twitter bara pladder? Kanske är det mer komplext än så, för det som är pladder för den en kan var hårdvaluta för en annan. Exemplet med Computer Sweden-journalisten Marcus Jerräng är obligatorisk läsning. Och om det finns nyheter och business intelligence att inhämta från de sociala arenorna, visst torde detta angå framtidens journalister?

På ämnet skriver min vän och medredaktör Sofia Mirjamsdotter kanske veckans måsteläsning för våra svenska politiker som undrar varför deras kampanjande i de sociala medierna inte tar den fart de önskar:

“I de sociala medierna måste man också lyssna på andra, inte bara tala själv. Den som vill få ut ett budskap på Twitter kan lyckas väldigt väl med det, men inte om personen ignorerar tilltal. Det funkar lika dåligt på nätet som ansikte mot ansikte. Mona Sahlin vill få ut sitt budskap. Utan intresse av att kommunicera, utan intresse av att veta vad andra tycker och tänker, utan att bemöta kritik. Det är inte så internet fungerar. På internet delar vi. Inte bara musikfiler, utan också idéer och kunskap. Ibland delas recept.”

Per Torberger tillägger:

“På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.”

På det temat: Om du undrar över vilka kloka människor som finns att följa på Twitter, håll koll på Micco Grönholms veckorekommendationer.

Ica-Jerry drar fram som en virvelvind i medierna – gamla som nya. Vi gillar reklamen – men gillar vi Ica bättre för det? Eller är det så att vi snarast ser dem som duktiga reklamköpare? Och att vi överhuvudtaget reagerar – pekar inte det på en förhärskande normativitet som inte är så lite skrämmande?

Ett axplock av tyckare: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB.

Gratisjobb, förresten? Nej tack. Själv skriver jag nog vidare här ändå på SSBD ett tag till i alla fall.

En viktig poäng med det faktum att ett nytt medielandskap växt fram är att det “gamla” medielandskapet också förändras. Det är en poäng som ofta missas. Läs därför Jan Gradvalls krönika om hur publiken recenserar (crowdsourcar en upplevelse kollektivt) inte bara av i det här fallet Fleetwood Mac på Globen – utan även recensenterna själva.

Skriver du en uppsats? Varför inte göra arbetsprocessen publik, som Niklas Olsson?

Ska jag skriva något om Sveridemokraterna, kanske? Jag borde väl göra det. Ni vet alla vad som hände: Aftonbladet publicerar en debattartikel av Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare. Mediekarusellen drar i gång; Jan Helin själv kommenterar och Ulf Nilson gör tummen upp, DN går emot och SvD resonerar lite försiktigt. Expressen håller inte alls med. Polisanmälan är gjord. Och Jimmie Åkesson talar ut på Newsmill.

Väldigt mycket metadebatt, kan jag tycka. Missförstå mig inte, utgivarskapet är alltid viktigt att debattera. Men ändå. Det faktum att främlingsfientlighet existerar är väl det egentliga problemet, inte huruvida de stora mediehusen ska ta fram den våta filten eller ej? Sydsvenskans Niklas Orenius twittrade i alla fall från Sverigedemokraternas årliga kongresss.

Vän av ordning undrar även hur valrörelsens “exotiska” mediesekunder kommer att fördelas mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet. I kampen om medieutrymmet står det onekligen 1-0 till Sverigedemokraterna ännu så länge – kommer det att påverka valutgången på sikt?

Filter går bra och vinner priser. Läste mitt första nummer här i veckan, riktigt gedigen journalistik. Vore intressant med en kommentar om hur redaktionsledningen ser på webbens roll.

Och så var det ju den där bröstgrejen. Ibland glider saker och ting igenom redaktörernas finmaskiga fångstnät, men att sudda ut dem? Är inte det lite väl… ängsligt? En kvinna i bikini måste vi väl tåla även om forumet inte var det rätta? Låt oss istället se det som ett kul inslag till tv-kanalens årskrönika.

På temat svåranalyserat så läste jag pappersutgåvan av Journalisten här i veckan. För mig som inte är journalist – oj, vad tydligt klyftan mellan webb och papper framgår! Det är verkligen hela skalan från att riva väggar mellan redaktion och annonsavdelning till att helt ignorera webben.

Phew! Jag kommenterar inte detta vidare, utan överlåter det åt mer insatta skribenter att diskutera här på SSBD och på andra plattformar här framöver.

Mindparks 100-lista rullar vidare och jag rekommenderar Sandra Jakobs postning om GeekGirl Meetup – en spännande koncentration av inflytelserika och handlingskraftiga kvinnor. På temat geek-träffar så har även Annika Lidnes återkommande konferens Disruptive Media skapat stort genomslag på den sociala webben:

Hänger redaktionerna med i frågor om realtidswebben och att vi snart kanske kommer få se att de allra mest inflytelserika användarna flyttar hela sina ackumulerade identiteter på egna kontrollerade servrar? Hightech jag vet, men väl värt för webbredaktioner och utvecklingsavdelningar att hålla ett öga på.

Veckans tips: Lyssna in på WNYC Radiolabs radioshower. Örongodis.


20
Sep 09

Veckan som gick – vecka 38

Det här är första veckobrevet efter ett halvårs uppehåll. För er som inte riktigt hängt med börjar jag med att lista veckans alla postningar på SSBD:

Varför läsplattor inte är tidningarnas framtid – Pelle Sten. Rubriken talar för sig själv, ett inlägg som fick en del reaktioner, så läs gärna kommentarerna också.
Medierna måste vara lika viktiga som att bajsa – Per Torberger. Ett inlägg i diskussionen om innehåll kontra teknik.
Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik – Julia Skott. Julia ger oss ett konkret exempel på hur användarnas reaktioner kan följas upp och därmed vara kvalitetshöjande för innehållet. På enklaste sätt.
Tekniken lyfter journalistiken – sju anledningar att vara optimist – Björn Hedensjö. Ännu ett inlägg i diskussionen om teknik och innehåll. Lästvång.
På rullande sten växer ingen mossa – Per-Ola Mjömark. Om journalistutbildningens behov av modernisering.
Nyheter vill vara fria – Jerry Silfwer. Också här finns anledning att läsa även kommentarerna.
Aftonbladets ledning gör sitt beslut till redaktionens huvudvärk – Fredrik Strömberg. SSBD:s första bidrag i diskussionen kring Aftonbladets beslut att inte acceptera annonser från Sverigedemokraterna.
Jodå Helin och Mellin: ni ger SD nytt bränsle – Per Torberger. Och så vårt andra bidrag i samma diskussion, med ett par nya infallsvinklar.
Andreas Ekström om framtidens journalistik – Andreas Ekströms kapitel i kommande boken “Framtiden har redan varit här, hejat och passerat.”

Den gångna veckan har nomineringarna i Årets Dagstidning avslöjats. Jag sitter själv i juryn och tänker därför inte uttala mig närmare om bidragen, men här är de nominerade i kategorin digitala medier, och jag kan inte heller låta bli att dela med mig av Dagens webbredaktör Emanuel Karlstens glädje över nomineringen, med credd till sina medarbetare.

En helt annan diskussion som fördes i början av veckan är den om Mindparks pengar.
Joakim Jardenberg ställer sig frågan om han glömt att vara konstruktiv, och dyker ner i alla postningar han skrivit på Mindpark, och listar dem för oss andra som enkelt vill få en överblick. Jocke har också skrivit ett bemötande på artikeln i Dagens Media.

Apropå pengar – nu ökar reklamköpen igen - i teve. Samtidigt fortsätter det att gå utför sammantaget, och allra mest utför går det för dagspressen.
Och apropå teve – jag är en av dem som sitter med laptopen i tevesoffan.

Så till den eviga diskussionen om hur mediebranschen ska tjäna pengar. Fredric Karén på SvD har tagit initiativ till en bloggstafett på temat “ta betalt för nyheter”.
Först ut är Fredric Karén själv.
Han ställer sig mycket mycket tveksam till om det går att ta betalt för nyheter på nätet. Han ställer en mycket intressant fråga till Bo Hedin som är andra gubben ut i stafetten, nämligen – Vem vågar göra en Spotify? Alltså en freemium-version av en nyhetssajt. Bo Hedins svar på det finns att läsa här. Han listar en rad nackdelar med det hela, som i min värld i dagsläget väger tyngre än fördelarna han listar sedan. Inte minst på grund av vikten av länkar. Nätet bygger på länkar. På Disruptive har Rudolf skrivit en mycket läsvärd text om länkars betydelse, och det han skriver går att översätta också till nyhetssajter.
På onsdag kommer bloggstafetten till SSBD genom Paula Marttila som då gör premiär här.

Annat läsvärt om journalistik, framtid och affärsmodeller:
Paul Graham skriver utifrån tesen att vi aldrig betalat för innehåll.
Jeff Jarvis – Is journalism an industry?
Micco Grönholm – Världens bästa kulram erbjuder ingen nytta för företag.
Fredrik Strömberg om vad som gör det värt att köpa en skiva.

I måndags var det debatt på Publicistklubben i Stockholm, den här gången om Donald Boströms artikel som vållade stor uppståndelse tidigare i höst då Aftonbladet anklagades för antisemitism. Här finns debatten att se i efterhand för den intresserade, och här en kommentar av Mats Wiklund på Axess.

Aftonbladet har som vi redan nämnt varit i hetluften också denna vecka. Av kanske kan man säga relaterade orsaker. Nyss var tidningen anklagad för antisemitism, nu vägrar de ta in annonser från Sverigedemokraterna.
Några röster i frågan: Thomas Mattson på Expressen skriver två bloggposter i ämnet.
Jan Helin bloggar själv.
Aftonbladets egen Lisa Magnusson tycker att SD ska få annonsera. Jag har också skrivit en kort kommentar i Bloggvärldsbloggen, och i den hittar ni fler länkar.
Martin Schori på Dagens Media.
Fokus skriver om sin inställning till annonser från Sverigedemokraterna.
Sydsvenskan är en tidning som nobbat SD, men inte konsekvent. Daniel Sandström utvecklar sin inställning här.

En märklig debatt som förts i veckan är den om Anna Anka. En person som om det inte hade varit för att hon publicerades på Newsmill skulle gått mig helt förbi då jag inte ser programmet “Hollywoodfruar”. Artikeln på Newsmill har slagit rekord i klick och kommentarer. På Twitter har publiceringsbeslutet diskuterats. Jag ser inget problem med det. Inte alls. Vore jag debattredaktör hade det varit självklart att låta henne ge sin syn på saken då hon redan var rätt omdiskuterad i svenska medier efter första avsnittet av programmet. Och hennes för oss svenskar absurda åsikter och påståenden är mumma om man vill ha trafik och länkar till en sajt.
Några började muttra när Anna Anka i HD uttalar sig om att hon inte skrivit artikeln själv. Leo Lagercrantz svarar här. Jag kan fortfarande inte uppröras. Visst, Anna Ankas inlägg tillför kanske inte så mycket till den svenska jämställdhetsdebatten, hon må vara galen eller puckad eller allt hon kallats för i bloggvärlden, men upprörd för att hon får uttrycka sin mening på Newsmill? Näe… Däremot kan jag bli lite sådär indignerad över tonen i debatten, och det har jag skrivit om här.

Så ett par vardagsexempel på användandet av sociala medier hos kvällstidningar:
Thomas Mattsson om en fotbollsmatch eller kanske mer om Zlatan.
Och Jan Helin om artikelkommentarer på Aftonbladet.se. Imponerande! Men hur fångas dessa kommentarer upp?

Och så en kanske rolig postning för alla papperkramare – 365saker att göra tipsar om att – läsa tidningen.

Det här med bloggare vs gammelmedia är en debatt som blir alltmer lågmäld. Det är bra, eftersom vi har större möjligheter att lyckas om vi hittar samarbetsmöjligheter istället för att strida. Jocke påminde om att diskussionen på gått i några år…
Jocke som var en av dem som inte nöjde sig med de knapphändiga uppgifter som fanns i torsdagens stora nyhet om de 750.000 pedofiler som är ute och jagar offer på nätet just precis nu. En nyhet som spreds i alla stora nyhetsmedier i Sverige, via nyhetsbyrån AP. Vad Jardenberg gjorde var att fråga efter källa, och även hitta den.
Mycket intressant. En direkt fråga kan vara vad vi egentligen ska med journalister till, om alla “riktiga medier” publicerar samma grej utan att kolla upp den ytterligare, samtidigt som några bloggare tar fram ursprungskällan och därmed också nyanserar nyheten något.

Med det att fundera på avslutar jag denna första veckosammanfattning, och ser fram emot en ny spännande vecka i världen vi kallar medielandskapet.