Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Och just det, så var det han SVT-kommentatorn/journalisten som blev tolkad och citerad på ett väldigt vinklat sätt av en Aftonbladet-journalist. Joakim Jardenberg länkar upp storyn bra. Men SVT har knappast alla rätt heller som förbjuder sin egen nätsuccé.

I övrigt är väl ett rimligt antagande att vi sakta vänjer oss allt mer vid att titta på tv via nätet, oavsett om det är via SVTPlay eller TV4Play i mobilen eller på datorn? Det och att det verkar som om vi också börjar vänja oss vid multikanalskonsumtion; halva nöjet med schlagern verkar för många vara att simultankommentera på #melfest.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg spottar uppmärksamt att taggen i år tycks vara #mel2010.

Men, mest angeläget ändå - vi glömmer inte jordbävningsoffren. Skalvet utanför Chile och tsunamivågorna runtom i världen. Väntan. Uppmonterade live-kameror, ivrigt väntande på monstervågor. Människor som finner varandra tack vare sociala medier. Sorg. Glädje. Och kanske till och med – spänning?

Trollhare skriver:

“Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska brafrån tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.”

Ja, det mänskliga dramat tycks krypa närmare ju mer pluralistisk rapporteringen blir. Med många vänner på Twitter, Facebook och andra digitala nätverk så är det dessutom ofta någon som känner någon som är direkt inblandad i de nyheter som vi ser välla in över oss. Anders Mildner och fler med honom undrar vad det kommer att få för betydelse på sikt?

Sverker Olofsson går vidare från Plus efter 23 år. Bra jobbat och Sofia Mirjamsdotter resonerar kring varumärket och programformatet.

Anton Johansson står för en av de bättre postningarna denna vecka där han på Mindpark resonerar kring att synas webbsocialt. Jag tycker att företag ska uppträda strategiskt och med eftertänksamhet först, men individer gör klokt i att uppträda personligt, oavsett om de har företagshatten på sig eller ej. Dagarna innan hade jag och Anton för övrigt en bra diskussion i ett kommentarsfält som faktiskt angränsar till detta.

Annars mycket kommentarssnack denna vecka. VA.se installerar Disqus, kommentarssystemet. Hans Rosén förklarar att det är sista utvägen att stänga kommentarerna.

Annars har ju Twitter varit ordentligt smockfullt med fula fiskar. Eller fula fiskare, snarare? Niclas Strandh reder ut begreppen.

Men, säkrast är kanske att flytta till Island?

SvD:s twittrare hittar du här. Och Aftonbladets här. Jag tycker det är smart, jag. Fler interna ambassadörer som kan hjälpa till att nå ut med nyheterna i sina nätverk. Det skapar större möjligheter till dialog med nyhetskonsumenterna och det sätter ansikten och “140-teckensröster” till människorna bakom nyheterna. Lisah Pettersson som är reporter på TV4 (Disclaimer: I kinda know her…) gör likadant och postar sin Twitter-adress på webben tillsammans med inslagen och en uppmaning om ge feedback på den nyhet hon rapporterat om.

E-handeln växer kraftigt just nu. Och då ska vi komma ihåg att mikrobetalningarna fortfarande domineras av Apple och AppStore – tänk vad som händer när det blir enkelt för oss alla att skapa och att sälja Apps som fungerar på alla mobila plattformar för en nästintill mikroskopisk utvecklingskostnad! Till dess får vi nöja oss med andra typer av styckebetalningslösningar.

Nedladdningen av upphovrättsskyddat material ökar också. Strängare lagstiftning har endast kortsiktiga effekter, men det var vi ju många som visste. Alla utom de som stiftar lagar, tycks det.

Joakim Jardenberg: “Telia dödar Play i mobilen”

Hur kommer det att gå i avtalsrörelsen? Min kollega Björn Sundberg reder ut det hela på vår företagsblogg, men får mothugg. Av vem? Göran Thorstenson, också han en kollega. Ger detta en splittrat bild av företaget, att två medarbetare på samma företag debatterar varandra i kommentarsfältet? Jag tycker inte det, men jag är i vanlig ordning partisk.

Några snabba:

• Fritjof Anderson tar sig an skeptikerna.
• Jonathan Sulo tar sig an inkorgen.
• Unsgaard byter jobb
• Råd till en framtida journalist
• Niklas Svensson väcker… känslor

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter (som ju har en ny “samlingsblogg”) har också varit musik – och jösses - hon har lyssnat igenom en hel del musik.

Musik, ja. Alexander Norén ger oss en intressant tanke om att topplisteprogrammen på radio tappar mot listdelandet på Spotify, vlket får Alexander att ställa frågan:

“Vem blir först med payoffen ‘mer snack, mindre musik’”.

Now, before you go off and vote for SSBD i Yaba, come sing with me:

Tipstack Fredrik Stenbeck.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi skakas självklart alla av de starka bilderna och rapporterna (Mattsson/Helin) från Haiti (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, GP).

I samma andetag är vi en del som har skrattat åt lustigheterna kring fenomenet “trollning” (länktips Johan Hedberg), där intet ont anande människor går med i diverse Facebook-grupper som sedan efter ett tag byter namn till extremt olämpliga saker. Men när det görs kring Haiti, då är vi nog många som inte tycker det är roligt längre. Så låt er inte luras, för det är minsann inte alltid så lätt att vara engagerad samhällsmedborgare heller.

Och när det gäller svindel så rullar Röda Korset-skandalen med af Donner vidare.

Planerad journalistik, kan det vara något? Resumé rapporterar om Svenskans omorganisation:

“20 januari sjösätts nya organisationen. Ytterst handlar det om ett helt nytt sätt att arbete. Den största förändringen är att SvD har skapat en utökad redaktion med fokus på snabba nyheter för tidning och webb. Den andra, och kanske långt viktigare förändringen, är att samtliga avdelningar ska ha ett betydligt större fokus på vad SvD kallar planerad journalistik.”

Och TT startar upp Uppdragsmedia. Ytterligare ett tecken i tiden? Vassa Eggen målar i alla fall på ordentligt med sin allra mörkaste färg:

“Mediekrisen har drabbat alla: från institutioner som tidningar (- 23% annonsintäkter i USA) och magasin (-19%), radio-kanaler (-23%), tv-kanaler (-12% för marksänd tv i USA) till individnivå – mellancheferna ligger illa till (fråga cheferna på Dagens Nyheter) och frilansjournalisterna knäar.”

SSBD-bekantingen Björn Hedensjö skriver på DN.se-bloggen:

“Antalet kommentarer på sajten har ökat explosionsartat under året och räknas nu i tusental varje dygn. Kommentarerna tillför mycket läsvärde – nya infallsvinklar och bra debatter – men ställer också stora krav på oss som publicerar dem. För övervakningen av kommentarsfält och blogglänkar anlitar vi ett företag specialiserat på webbmoderering.”

Besvärligt med sådana enorma inflöden förstås, men samtidigt vilket fantastiskt kvitto på att journalistiken verkligen lever och engagerar! Apropå läsarreaktioner, så är det rimligt att anta att allt fler kommer att förvänta sig svar av organisationer, i det här fallet Hallandsposten:

“Jag använder ju sociala medier nu, i detta fall min blogg, för att kommunicera med er på Hallandsposten. Jag är en av era läsare och mina åsikter bör intressera er eller? Använder ni webben rätt så kommer ni själva att snappa upp detta ganska snart och kan ta del utav det. Vore trevligt med någon typ av svar.”

Mindpark stänger ned #Mindpark100 med en epilog från Joakim Jardenberg. Det blev inte 100 postningar, men det som räknas är att det till slut ändå blev 50-talet fantastiska vittnesmål om det decennium som flytt! Många kramar från “konkurrenten” för en fantastisk insats!

Karin Malmsten på Ljud- och Bildskolan påminner om att medieprogrammet håller på att läggas ned.

Sedan så tjafsas det väldigt mycket om Conan och Jay – lite talent management kanske inte skulle skada? Apropå snackisar, så var det ju något om BH-färger på Facebook också:

“Enligt Göteborgs-Postens blogg Teknik & trender påstås det att kedjebrevet ursprungligen skickats från England och var en kampanj mot bröstcancer. (Bakgrunden till kedjebrevet förklaras på bloggen Lost in Translation).”

Jag har extremt dålig koll på Stora Bloggpriset i år, men titta in hos Sofia Mirjamsdotter och länka dig vidare därifrån.

Här ett skrämmande tidsdokument från Åsa Moberg om sexuella trakasserier inom kulturjournalistiken. Apropå kultursektorn så har Evelina Wahlqvist, forskare i kreativitet vid Handels i Göteborg släppt en forskningsrapport om kopplingen mellan kultur och regional lönsamhet.

Mycket sociala medier och politik, förstås. 2010 är ju trots allt ett valår.

Frågan är vad Piratpartiet egentligen ska hitta på? EU-valet i all ära, men just nu har inte partiet med sig något momentum från 2009. Mer politik 2.0 då? Jag skäms inte för att lyfta fram SSBD-bekantingen Johan Ronnestams megapostning på ämnet – den har många starka poänger.

När jag ändå pushar för SSBD-gänget så ohämmat, så passar jag på att lyfta fram min egen postning om det svenska modebloggarfenomenet. Kan vi verkligen kalla dem modebloggare längre? Okej, knappast lika viktigt som Haiti, medborgardemokrati och nya personer på nya jobb, men ändå.

Läs även Per-Åke Olssons viktiga tankar kring webbstrategier och Hans Kullins tankar om tunna tidningar utan annonser (ligger svaret i siffrorna?).

Mer SSBD-nytt: Paula Marttila blir skribent på Bub.blicio.us – grattis! Och Ebba von Sydow blir hovreporter på SVT – grattis! Och med Ebbas övergång blir SSBD alltså Bonnier -1 och SVT +1.

Edvard Unsgaard, då? Ni vet moderaten som hamnade i blåsväder för att ha uttryckt sig klumpigt på Facebook? Sofia Mirjamsdotter tycker vi ska sluta stigmatisera städerskan. Niclas Strandh betonar vikten av en personlig strategi. Själv tycker jag att Unsgaard borde be om ursäkt på riktigt eller låta bli. Det där tramset om “vantolkningar” fungerar knappast.
Sofia har också skrivit på SVTDebatt om hur hon tycker att politiker och journalister ska förhålla sig till sina och andras Facebookstatusar.

Och vad är det man brukar säga? 100 miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit.

(Eller drick färskpressad juice, kanske? Verkar ha fungerat för Gustav Holmström på Mini Geek Camp. Tur att det finns människor fortfarande som tänker nytt.)

Apropå stigman förresten – är inte bloggosfären (ja, jag vet att ordet är “ute”) som mest fantastisk när det personliga verkligen träder fram? Läs Skrymtas fantastiska skildring av en för honom livsviktig relation.

Sedan är jag arg och orkar inte länka när det gäller jakten på vår svenska varg. Eller jo, en länk till Badlands Hyena kostar jag på mig.

Till sist: Retorikälskare? Efter en märklig tweetväxling mellan mig, Nikke Lindqvist, Joakim Jardenberg och Rick Falkvinge så dök den här fantastiska Orson Welles-monologen om polisbrutalitet upp! Väl rutet!

Same!? Same?? But?? Different?!?

Apropå korspuffande förresten, SSBD har ju startat en minikavalkad med framtidsspaningar. Vi gillar ju Mindparks 100-lista, men samtidigt förstod vi att vi knappast kunde genomföra ett lika omfattande projekt. Därför kändes varsin framtidsvision som alldeles lagom och samtidigt skoj att skriva. Hoppas serien inspirerar till förändring och framtidstro! Här är de tre första:

Jerry Silfwer (jag!) – Antwerpen, januari 2011

Pelle Sten – Det här händer med journalistiken 2010

Annika Lidne – Verkligheten i lager

Apropå framtidstankar, så har Jeff Jarvis spännande tankar om Media after the site. Magnus Höij spanar också han. På jakt efter något lättsammare? Titta in hos Gustav Holmström och säg hej.

Sedan så har vi ju förstås politiken. Jag tycker att vi gott kan hörsamma Joakim Jardenbergs uppmaning:

“Om du tycker det är en bra sak att myndigheterna försöker koppla ihop sig med medborgarnas röster ute i bloggsfären, så bör vi se till att använda de möjligheter som ges. Vill du att ordförandeskapet ska tycka att den här sortens försök är en bra idé så glöm inte länka till www.se2009.se. OK?”

En annan bra sak är Politometern (bra namn/domän, tycker jag!), skapad av Martina Lind med fler. Politometern samlar smart och snyggt in sina inlänkar här. Och tänka sig, entreprenören Ted Valentin har ett finger med i projektet. Allt som saknas är väl RSS-knappar lite här och var?

På samma ämne tipsar jag om Martin Lindvalls wiki-initiativ Valbar.

Centerpartiets Ulrika Ingemarsdotter skriver klokt på Mindpark:

“Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.”

Pratpartiet får det annars tufft i valet. Anders Mildner skriver klokt som alltid kring det svalnande intresset för FRA. Och fan vet hur odygdiga vi nätmedborgare egentligen är? En svart tisdag var det i alla fall när FRA-övervakningen (nästan) kopplades på:

mymlan. the real. – The Jennie – Doktor Spinn – Rick Falkvinge – opassande – Skrymta – Joakim Jardenberg – infallsvinkel – Göran Widham – Aspera – Piratpartisten – sjumilakliv – Jacob Dexe – osmidigt – Thorlin – Skivad lime – Ett otygs funderingar och betraktelser – Jan Lindgren – moppas hörna – Bloggsam – Ola Nyström – klasg.se – bandhunden skäller – tieowbeijas - Vänsterteknik

Nåväl. Tills vidare tröstgarvar vi åt Thomas Bodström sagoberättande på Youtube.

RvdB spår ledarskribenternas fall på Newsmill (är det bara SvD som har  en ledarsida som fungerar?). Han har för övrigt tillsammans med Karin Jansson startat ett betalnyhetsbrev för PR- och informationsbranschen vad namn Dagens Opinion, men jag har inte hittat någon sajt att länka till.

Bonniers R&D-avdelningen startar en veckosammanfattning. Kanske banners på DI.se är grejen för framtiden. Eller? Nej? Björn Jeffery konstaterar i alla fall: “Det är inte svårt att ta betalt på nätet.”

På den sociala webben bygger vi ju relationer med människor av kött och blod, även människor man aldrig träffar. Sofia Mirjamsdotter skriver fint om att det faktiskt är okej att sörja.

Anna och Paul Anka skiljer sig. Allt under vinjetten Juridik på Realtid.se. Trist för Anna med familj som ju varit en frisk mediefläkt här i Svedala. Apropå friska fläktar förresten: Fem procent av alla som jobbar hemma gör det – nakna. Det ni.

En del snack kring minareter, annars. Här klokt av Liljeros:

“Det är från medierna människor skapar sig sin uppfattning om omvärlden och det är genom medierna man når människor. Massmedier snuttifierar världsbilden samtidigt som människan selekterar denna snuttifiering. Ansvaret ligger därför förvisso till stor del hos publicisterna men också hos den enskilde individen – ett eget ansvar att välja vad man läser och så långt det går ur ett kritisk perspektiv. Likväl som jag klarar av att rata kvällstidningar [...] så tror jag också att den rädde Vellinge-moderaten klarar av detta. Men då måste denne inneha kunskap om hur medier och information påverkar oss.”

Intressent resonemang om medborgarjournalistik hos Journalistics.

Urban Oufitters, trendig kläd- och livsstilsbutik på fina gatan i Stockholm, hamnar i blåsväder på grund av att företaget tvingar ut anställda till bemanningsbolag. Superintressant case ur PR-perspektiv: En Facebook-grupp tar fart, sajten hackas och nyhetsmedierna rapporterar (avslöjandet från TV4 Stockholm).

För det första undrar man stilla om journalistbranschen verkligen kan kasta första stenen i det här med bemanningsfrågan? För det andra är FB-gruppen startad av Pontus Willebrand med tydlig vänsterpolitisk tillhörighet – är detta  startat som ett politiskt utspel?

Nåväl, medidrevet blev i alla fall påtagligt: Artikel i E24 – Artikel i Aftonbladet – Artikel i SvD – Artikel i LO-tidningen – Inslag i TV4Nyheterna – Inslag i SVT.

Lite statistik: 74 procent av alla vuxna i USA läser dagstidningar + Facebook nu 350 miljoner användare.

Per Torberger lyfter fram ett feltänk om sökningar som bubblat upp i SvD och Dagens Media. Ett spår för Second Opinion?

Och så får vi väl önska Rupert Murdoch lycka till med att avlista sina sajter från Google? Mikael Zachrisson sammanfattar på VA-bloggen, men får samtidigt ursäkta, för Cory Ondrejka säger det bäst (via Björn Jeffrey via Joakim Jardenberg).

På lite sammam ämne – ni har väl sett att Iran stänger av internet på måndag?

Nej, låt oss inte bli alldeles förlorade i hopplöshetens avgrund. Låt oss istället med Emanuel Karlsten lyfta fram de goda exemplen, som Norrans nya E-redaktion! Kul också med två svenska stjärnskott på den här prestigefyllda listan – heja Spotify och Twingly!

Och så får vi förstås lyfta fram SVT när det gäller satsningen på sociala medier vad gäller Melodifestivalen? Hans Kullin guider oss. Och så tycker jag att DN-satsningen Dina vänner är en en intressant satsning på svärmfunktionalitet.

Den intressantaste läsningen om Twitter tror jag att Brian Solis står för den här veckan, där han kommenterar den vikande statistiken. Mot det står ett resonemang om att Twitter kanske blir framtidens wire services?

Sist men… jo, kanske minst ändå förresten, så känner jag att jag vill avsluta det här veckobrevet zen-style med stationsvakt och fyra minuter havande räkmammor:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.

Stora Journalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare.
Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…

Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.

Men vilka journalister toppar när bloggarna själva får välja? Det kan man numera ta reda på hos Blogipedia som skapat en topplista över de populäraste journalisterna i bloggvärlden.

Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;

“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”

Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.

Dalademokraten minskar förlusten, och skär samtidigt ner 20 tjänster. Enligt tidningschefen Lennart Håkansson hoppas man klara personalminskningen utan uppsägningar.
UNT presenterar ett sparpaket på 40 miljoner, efter att ha tappat motsvarande 30 miljoner i annonsintäkter under året. Rekordförlust för tidningen.
Ännu värre ser det ut för Sydsvenskan som redovisar en förlust på 120 miljoner.
Och i takt med att tidningarna redovisar allt sämre resultat minskar också folkets förtroende för medierna. Det blir en svår ekvation att lösa, om man tänkt sig ta betalt för ett innehåll på nätet om vi inte har läsarnas förtroende. Störst förtroende har vi föga förvånande för Public Service.
Hans Kullin har skrivit en post om att hälften av svenskarna använder sociala medier, baserad på statistik ifrån Förtroendebarometern.

På andra sidan Atlanten lägger Washington Post ner sina lokalredaktioner.

Rasmus Fleischer har skrivit en lysande postning om konsertrecensioner. Läs, gör det!

Olle Lidbom skriver om The Blog Paper, bloggtexter tryckta på papper, ett projekt inte helt olikt Das Blog Papier, en idé som jag hoppas kunna utveckla under nästa år.

Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.

En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.

Medievärlden har i veckan haft fokus på SVT och Eva Hamilton, som här berättar om företagets framtid, och om sociala medier. Jag fick också svara på en enkät om hur jag tycker att SVT sköter sig i sociala medier, den finns att läsa här.

SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)

SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.

Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.

Sist – nån som känner igen sig?

Men nu är helgen vecka 48 definitivt slut.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Betydligt mer spännande har varit att under veckan följa SvD:s realtidsgräv. Egentligen är det inget särskilt med det. Jag har tidigare bloggat om det som nätdriven journalistik, där man tar hjälp av läsarna och alla möjligheter internet ger som att kunna länka till källor, fånga upp kommentarer och låta läsarna delta. Hundra hjärnor kan mer än en. Något som också Audi har förstått.
Dessutom slipper man kampen mot deadline, och kravet på att “fylla tidningen”. Ändå är det ytterst få svenska medieföretag som testat sättet att jobba, det enda konkreta jag kommer på är Fattigbloggen. Här berättar Kristian Lindquist mer och här kan du själv följa hela det öppna grävet.

Jag tror att det som nu görs på SvD.se kommer att vara journalisters vardag inom en inte alls avlägsen framtid. Det är om inte annat ett måste för överlevnad.
Ett relaterat och något mer innovativt och vågat förslag kommer från Daniel Kjellsson som vill starta ett bloggkonglomerat, eller en svensk Huffington Post. Han vill också utbilda framtidens journalister, för den verklighet de kommer att möta.
Här en annan talande historia, om framtidens journalistik. Och när jag skriver det bannar jag mig själv för att jag använder ordet framtid om något som i allra högsta grad är en realitet. Ska vi komma överens om att lägga av med att prata om nutiden som om den vore något långt borta?
Här en mycket intressant text om journalistikens utveckling, och ja – den tar upp pengarna också. Och jag tror i dagsläget något mer på crowdfounding än på Murdochs idéer som fortsatt debatteras. Själv undrar jag om det inte är dags för Murdoch att skaffa en gungstol och dra sig tillbaks, inte minst efter hans senaste utspel om att blockera och stämma Google.
Journalist är förresten världens coolaste jobb, ifall nån inte hade det klart för sig.
Det är också intressant att läsa hur de som inte är i branschen, det vill säga mediekonsumenterna, ser på utvecklingen.

Michael Karlsson har kommit fram till det vi redan visste – att läsarmedverkan och kommentarer tvingar journalister att skärpa sig.
Läs också How Social Media is Taking the News Local, och How Twitter is Changing the Face of Media.

Om ett par veckor är det dags att dela ut Stora Journalistpriset och en av de nominerade i kategorin förnyare har varit i blåsväder under veckan. Lisa Bjurwald och Jonathan Leman skriver i en debattartikel att Newsmill inte bör få priset, citat;

“Bör Newsmill belönas med svensk journalistiks tyngsta utmärkelse, efter att ansvarslöst ha släppt in extremister i den offentliga debatten och dessutom vitmålat dem? Vi anser inte det.”

Också Jan Guillou riktar kritik mot Newsmill. PM Nilsson skriver själv och utlovar nya rutiner. Och gläds samtidigt åt ännu en nominering.

Sydsvenskan siktar mot nollresultat nästa år och presenterar ett sparpaket där 90 tjänster försvinner. SJF är oroade.
Turbulensen på DN sedan Gunilla Herlitz tog över chefredaktörsstolen fortsätter. Ytterligare 90 personer måste söka om sina tjänster, och nyhetsredaktionen ska bantas.
Täby Danderyds tidning läggs ner, sju tjänster berörs enligt något motstridiga uppgifter. Brunegård menar att nedläggningen borde genomförts för ett halvår sedan.
Förra veckan kom det allra sista numret av Medievärlden på papper ut, och nu pågår arbetet för fullt med att planera framtiden för medievarlden.se.

Rolf van den Brink har startat bolaget Dagens Opinion, men är väldigt förtegen om detaljerna.

Här en trendspaning från 24 hour businesscamp. Här finns en Twitterlista för den som är nyfiken på Sveriges mest spännande entreprenörer just nu.
Johan Groth har översatt femton förutsägelser om internets framtid på Mindpark, spännande läsning.
Mindpark fortsätter såklart sin listning över de hundra viktigaste mediehändelserna, och med tanke på allt som hänt bara det senaste året är det här fascinerande läsning. Det är alltså bara fem år sedan det bråkades om broadsheet eller tabloid, och det stora formatet av vissa ansågs riktigare och mer seriöst än tabloiden.
Mer läsvärt från Mindpark – När författarna tog makten från förlagen.

TU har som bekant varit i Tokyo och här delar Jon och Lena med sig av sina spaningar.

Minns ni Dagen och Emanuels Facebookdilemma som gällde profil eller fan page? NRKBeta reder ut begreppen.

Sören Karlsson på hd.se konstaterar att Realtidsrapportering drar besökare till sajten.

Att göra papperstidning av bloggar – är det en trend i antågande? Underbara Clara blir i varje fall tidning, jultidning, utan reklam.

Under veckan har Malou von Sivers dag efter dag pratat om bloggar. Jag har sett delar av programmen och tänkt skriva något smart, men det behövs inte eftersom Alex Schulman redan sagt vad som behöver sägas.

Allra sist ett bloggtips. Johanna Karlsson och Jonas Grönlund på Sydsvenskan listar decenniets 25 viktigaste låtar, och skriver matnyttiga motiveringar.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det jag började fundera kring, var vad som definierar informationsintaget från respektive kanal. Vad vill jag ha hur, helt enkelt?

När jag sedan läste Joakim Jardenbergs artikel om Medievärldens webb only-strategi (nåja), föll slanten ner (tack, Joakim!). Jag blev nämligen väldigt provocerad av något han skrev, detta:

Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv [sic!]
(Min fetning och kursivering)

Så, vad provocerar?

Jo, att Jardenberg – (uppdaterat:) som jag misstolkar det – är så otroligt övertygad om att Giertta har helt fel i detta med att folk skulle uppskatta medlemstidningar på papper mer.

Hur vet du det, Joakim?

För mig blev det i alla fall en nyckel, och jag kunde konstatera att mina papper-webb-preferanser ser ut ungefär såhär:

1. Dagliga nyheter: papper. Jag vill ha dem, jag vill ha bredd, jag vet inte vad jag letar efter, jag orkar inte / har inte tid att leta efter dem själv. Webbtidningarna (tidningarnas webbversioner etcetera) har för dålig presentation för att jag ska få samma överblick och informationsintag, dessutom krävs en skärm.

2. Personliga intressen: webb. Områden som intresserar mig professionellt eller privat, läser jag helst om på webben. Då får jag fördjupning och vidarelänkningar på sätt som inga tryckta medier klarar. Tillgänlighet och ibland alternativa presentationer är också starka argument.

3. Meta/lågintresseinformation som jag behöver: papper. Papper är en okej form av push-information för mig. Information från föreningar och annat som jag inte måste läsa just nu, tar jag helt i pappersform: då blir den liggande tills jag har tid och lust att läsa. Det funkar, helt enkelt.

Utöver detta uppdateras jag liksom du ständigt via olika kanaler: radio i bilen, twitter och olika bloggar, mejl, post och annat. Men förenklat funkar det bäst för mig såhär.

Papper och webb har helt enkelt olika fördelar. Det är som post-it-lappar och Evernote, de har samma uppgift men fyller olika behov.

Andra lär hävda att de vill ha allt digitalt – helt ok. Men då får man också inse att man får ett förbannat mycket sämre utgångsläge när man ska argumentera för den som vill ha allt på papper.

Förtydligande: Som framgår av kommentarerna nedan har jag helt misstolkat Joakim Jardenbergs text. Jag ber Joakim om ursäkt för att ha lagt åsikter i hans mun. Texten ovan är uppdaterad.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver på mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningen på papper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas? På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kanske är det lite utifrån ovanstående som SSBD:s veckobrev varit så populärt. Vi postar gamla nyheter. Ibland äldre än en vecka eftersom vi har publicerat när vi själva blivit varse, och tipsat om texter som ibland haft flera veckor på nacken. Och tro det eller ej – alla har faktiskt inte läst ens de veckogamla nyheterna.

Därför tycker jag att vi kan enas om att bli lite mindre rädda för att tipsa om sådant som är äldre än en timme. Vare sig det gäller bra tjänster, bloggposter eller nyhetsartiklar.

Med det sagt kommer här den gångna veckans händelser och snackisar i mediebranschen och mediebubblan på nätet:

Jag börjar med en fortsättning från förrförra veckan, nämligen bloggarnas granskning av nyheten om de 750.000 pedofilerna. Oscar Swartz har tagit det hela ett varv till. Det han kommer fram till är häpnadsväckande. Inte i sig. Men tolkningen som medierna gjort av siffrorna är det. Jag har redan kommenterat det hela.
Vad som är än mer intressant är att ingen av de medier (inte vad jag sett i varje fall) som publicerade nyheten i första läget har gjort någon uppföljning. Ingen har gjort någon rättelse, ingen har utvecklat eller hakat på den granskning som bloggarna gjort. Eller har jag missat något?

Många börjar ha förstått att också de “riktiga medierna” måste leva upp till en viss transparens. Expressen med Thomas Mattsson i spetsen gör ett gediget arbete med att förklara och diskutera sitt eget arbete. Inte minst under veckan som gått då diskussionen handlat om att visa bilder på fotbollshuliganer, om att Leif Kasvi börjar på Expressen och såklart helikopterrånet. Också Martin Jönsson har skrivit om bevakningen av helikopterrånet.
Jan Helin har också börjat komma igång med sitt bloggande, och här skriver han om Aschbergs omdiskuterade blåsning av de politiker som bjöds på “mutfest”, allt för att avslöja hur korrupta svenska politiker är. Ett grepp som kritiserats, bland annat av Paul Ronge, som avslutar med ett intressant förslag:
“PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?”

Ibland behöver transparens inte vara krångligare än så här.

Sista länken gick till Sydsvenskan, och därmed tar jag också tillfället i akt att gratulera till priserna för Årets Redaktion och Årets Dagstidning, som delades ut i torsdags. Här är alla vinnarna, och såklart finns också mingelbilder från festen.
Tidningen Medievärlden passade på att testa att liveblogga från eventet med hjälp av tjänsten coveritlive, Axel Andén beskriver upplägget för andra intresserade.

Apropå priser och utmärkelser, Urban Lindstedt har skrivit hur man ska gå tillväga om man vill hamna på Internetworlds lista över de 100 bästa sajterna i Sverige. Och så har nomineringarna till Tidskriftspriset avslöjats.
Påminner också om tävlingen Årets Notis, där Andreas Ekström efterlyser lite hjälp.

Veckans stora nyheter på nätet har varit Google Wave och Twingly Channels. Då jag inte själv lyckats få någon invite till Google Wave överlåter jag åt andra att tycka till.
Twingly Channels har det skrivits massor om och mer lär komma i takt med att det tillkommer fler kanaler och inte minst användare. Den som har tid över kan gärna titta på den här diskussionen med Björn Falkevik, Mattias Östmar, Joakim Nyström och Björn Jeffery, som pratar om nyttan med Twingly Channels främst i början av videon.
Obligatorisk läsning för dig som inte orkar klicka på alla länkar är Anders Mildner – Poängen med att vara en röst bland många.

Och apropå att både Twingly Channels och Google Wave än så länge kräver invites har Johan Larsson, Digitala affärer, skrivit en intressant post om fyra tecken i tiden, där invite-hysterin är ett av tecknen.

Mindpark kör vidare med sin lista över de hundra viktigaste mediehändelserna under detta årtionde. Jocke har skrivit en utmärkt sammanfattning över veckans inlägg. Till mina egna favoriter hör Jockes egen betraktelse över branschen i samband med TU:s branschdagar, och Johanna Ögrens post om yttrandefrihet där hon minns 2001 då forumet Flashback stängdes.

Fokus har en intressant artikel om hur storföretag tystar medier. Fokus som får ny chefredaktör i Martin Ahlquist då Karin Pettersson lämnar tidningen för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.

Twitters alla användningsområden är långt ifrån utforskade. Norran twittrar om husförsäljningar i sitt område. Hans Kullin har skrivit om Twitter som redskap i journalistiken. Han har också skrivit om hur det i år kommer att vara möjligt att följa Nobelprisavslöjanden via Twitter och andra sociala medier. På Kreafonbloggen en post om att Twitter blir vad man gör det till. På DigiSocial går det att läsa att ju mer vi twittrar, desto mer använder vi också mejlen. Där fick ni som trodde att e-posten var död…
Richard Gatarski har skrivit en utförlig text om hashtags, för dig som inte visste och vill lära dig mer om Twitter och hur det kan användas.

Sist tipsar jag om tre texter som väcker en del tankar, om branschens framtid.
The Future of Journalism.
Vad är den journalistiska produkten och hur har den förändrats?
Take a stand.

Veckans video blir denna, Microsofts vision om framtiden, närmare bestämt år 2019. Tipstack till Framtidsbloggen:

Same!? Same?? But?? Different?!?