Posts Tagged: medielandskapet


19
Apr 10

Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt?
Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?


Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah


20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.


16
Apr 08

Disruptive Media liveblogg part II – Neville Hobson

Nu kommer Neville Hobson www.nevillehobson.com

Under morgondagen ska han hålla en master class i sociala medier men han finns med även under dagen.

Neville Hobson använder främst Twitter och han visar morgonens twitterflöde för oss, och talar om hur man kan använda tjänster som samordnar flöden från flera olika kanaler. Han berättar att han under morgonen chattat med personer på twitter som inte kommer att kunna delta under konferensen. (här kan inflikas att Disruptive Media kan följas via flera livebloggar, bambuser och i en egen jaikukanal)

Web 2.0 definition: interaction instead of information, demokratisering av information, handlar om att dela

The era of social computing: Den sociala strukturen är i händerna på användarna

Evolution – Disrupting – New

Påtagliga förändringar i människors medavanor och det sätt på vilket folk tar del av och använder information.

Kontroll är på väg bort, det skrämmer folk som tidigare haft makt och kontroll. Idag går flödet inte att kontrollera då vem som helst kan sprida information över hela världen på en mikrosekund

Trust in Shifting again

Folk har högre förtroende för företag än för politiker enligt en förtroendebarometer “Edelman Trust Barometer 2008”

Men mainstream media är fortfarande vanligaste sättet att ta det av information om företag, även om sociala medier är på uppgående.

Who do people trust most? They trust other human beings, de litar på andra som är ungefär likadana som en själv. “Someone like me” Här är styrkan i sociala medier. Svensk statistik på detta. tack Kullin!

The social media space –

1.3 miljoner bloggposter per dag

100.000 nya bloggar varja dag, två i sekunden

Mer podcast än globala radiostationer

100 miljoner användare i Myspace, 64 miljoner medlemmar på Facebook, 9 miljoner Linkedinusers

(statistik mestadels från technorati)

Tools that facilitate: communication, engagement, transparency, trust.

Neville Hobson går vidare och presenterar en rad olika sociala nätverk, så som facebook, youtube som enligt neville är ett stort socialt nätverk genom att folk delar och kommenterar, flckr är socialt på samma sätt som youtube , linkedin, twitter, myspace. Han nämner förändrade attityder och att många raderar sina facebookkonton. Twitter har ändrat Hobson eget beteende i interaktion med andra. Jaiku är annorlunda – mer en snabb väg att få respons på saker. Jaiku är än så länge väldigt begränsat till användare i Sverige och Finland.

Twitter ger en möjlighet för människor att ta del av många intressanta saker över hela världen beroende på vilka man väljer att följa.

Sessmic next big thing? Videokonversationsverktyg, som en visuell Jaiku/Twitter. Quik, Bambuser andra motsvarande tjänster är nästa stora sak som kommer och enligt Hobson redan är här. Det finns enligt Hobson 24 tjänster som erbjuder videokonversation, det är ett område som exploderar.

Så nu börjar Neville Hobson tala om FriendFeed – ett ställe att samla alla sina och sina vänner flöden från olika sociala nätverk.

“Your public is everywhere”. Hur hittar man rätt, hur använder man alla de nya verktygen för att träffa rätt?

“Anywhere, any time”

För att nå ut måste man ha koll på alla nätverk där folk finns, från bloggar till Flckr.

Blogsökmotorer så som technorati, google kan användas för att hitta rätt nischade målgrupper, att se nätverk, vem som är kopplad till vem osv. Det är ett arbete som tar tid, sedan måste man läsa bloggarna, försöka förstå personen man försöker nå, innan man tar kontakt med den vilket inte nödvändigt ska ske via mail. Det handlar om individer, att hitta individer. Det finns företag som tar bra betalt för att göra sådana sökningar. Hobson upprepar att “you need to understand”, och syftar på målgrupperna, individerna man vill nå ut till. Identifiera: Vem ska vi nå, sedan Hur: söka upp och sist Understand: läs på och försök lära känna/förstå personen du vill nå med ditt budskap.

Det borde inte vara svårare för en organisation att hitta rätt personer att nå ut till än det är att hitta rätt tidning/jorunalist/reporter för det man vill ha ut.

Hobson går in på produktplacering/textreklam i blogg när han berättar om hur 3 testade och Hobson blev erbjuden fritt mobilt bredband på villkor att han bloggade om det. Han hade inga problem med det men känner några som inte gillar det. Men det var en klar deal, rakt på: du får det här, du skriver om det.

Här börjar publik och åhörare att ifrågasätta i Jaikukanalen. Om att sälja ut objektivitet, om hur tidningar får prylar utan att kunna/vilja lova att skriva om dem. Frågor som kommer: Köpt medieutrymme? Medieetik? Flera tänker att man förlorar cred och trovärdighet om man säljer sig till företag och marknadsför deras produkter. Modebloggarna tas upp som exempel, de som blir överösta av saker och kläder och skriver om dem utan at informera om att det är reklam.

Hobson håller absolut inte med, han säger att han aldrig skulle ha tagit emot UTAN att skriva och enligt Hobson handlar det här om transparens. Hobson berättar i bloggen hur dealen ser ut, och han menar att så länge han är trygg i sig själv med vilken deal han gör, vilka produkter han testar. Han ser inget etiskt problem eftersom dealen är så klar.

Hobson ger exempel på en bloggar:

En som ger en bra image åt Marriott hotels där sonen till grundaren som idag är 92 bloggar. Ger en massa cred till hotellkedjan.

Rudi Fischer från Telekom Austria bloggar. Han skriver om sin personliga uppfattning om det som händer i företaget och i telekomutvecklingen. Skapar transparens och inger förtroende.

American Airlines satte upp en blogg för att kommunicera problem som uppstod på grund av säkerhetsproblem. En helt vanlig Bloggerblogg i namnet American Airlines. Ett mycket bra sätt enligt Hobson att kommunicera med folk på folks egen hemmaarena.

Hobson menar att om företaget inte själva pratar om vad som hände ri företaget kommer andra att göra det, kanske mindre fördelaktigt…

Monitoring Social media:

It’s not about the numbers, it’s about who they are.

Identifying the influencers – and then what?

Search engines: Why they love blogs

Fördel med sociala medier: vem som helst kan, man behöver inte specialister för att göra det

Det nya medlielandskapet handlar om att command and control inte längre fungerar. Man måste engagera sig i sociala medier för att det inte finns ett val längre.

Förändringar och möjligheterna är runt omkring oss hela tiden.

Avslutningsvis en diskussion om företagsbloggande där Hobson är odelat positiv och ser det som en nödvändighet. Vem i företaget som ska blogga beror helt på vad syftet med bloggen är. Finns en diskussion om huruvida det är bra att vd bloggar när den vanligtvis har mycket annat att göra, något som Hobson tycker är bull, sån tid tar det inte att knåpa ihop en blogginlägg. Det kan ju också vara en förtroendefråga vem som bloggar och det är klart att det kan kännas förtroendeingivande och bra för en kund att läsa och kunna kommentera det som högste hönset i ett företag faktiskt tänker och tycker.

Reblog this post [with Zemanta]